En sista hälsning från mig i Mauritius

Så har mina åtta veckor gått, jag åker hem ikväll. Det har varit en fantastisk upplevelse och jag är så tacksam för att jag har fått denna möjlighet. Med facit i hand känner jag mig nöjd med mitt fältarbete, jag har fått alla de intervjuer som jag ville ha och lite till och har fått kontakter med myndigheter och människor som jag kan vända mig till ifall jag behöver något ytterligare. Så nu återstår “bara” att färdigställa uppsatsen 🙂

Det är väl på sin plats att sammanfatta mina upplevelser här och det tänker jag göra genom två listor. Den första listan beskriver alla saker som jag kommer att sakna när jag lämnar Mauritius och den andra listan alla saker som jag har lärt mig eller tar med mig från denna erfarenhet.

Jag kommer att sakna:

Min härliga extra-familj som jag har fått här. Vilket mottagande jag fick, så mycket hjälp och stöd jag har fått och så många skratt de har gett mig.

Vädret. Alltid varmt, nästan alltid sol. Även om det tog ett tag att vänja sig…

Maten. Alla härliga smaker, färger, dofter. En blandning av så många olika kulturer och traditioner. Blandning av så många smaker: sött och starkt och salt och surt på samma gång. Kreol influerat av kinesiskt, indiskt influerat av afrikanskt. Chili och curry och saffran…

De otroligt vänliga, öppna människorna som börjar prata med en helt spontant, på gatan på bussen eller var som helst. Generösa och hjälpsamma samtidigt som alla tycks visa stor respekt för alla.

Naturen med de sagolika stränderna, palmerna och de alltid närvarande bergen. Grönska mitt i det turkosa vattnet. Och mina söta fladdermöss på min terrass.

Jag tar med mig från Mauritius, förutom ett rikt material till min uppsats:

Nya vänner och kontakter. Så många trevliga och intressanta möten med olika kulturer. Så många intressanta idéer och syn på livets stora och små frågor.

En insikt om att i vissa lägen fungerar inte den svenska försiktiga mentaliteten. Vill man få något uträttat här ska man helt enkelt gå dit och knacka på dörren. Kan vara ett intressant experiment att göra det hemma 🙂

Min solbränna… (trots solfaktor 50)

Som du säker förstår skriver jag detta inlägg med lite vemod samtidigt som jag verkligen ser fram emot att komma hem. Ibland har det varit tufft här, både fysiskt och mentalt, men de positiva minnena överväger helt klart och sammantaget har det varit en väldigt fin upplevelse. Jag hoppas verkligen att få komma tillbaka en dag…

Over and out.

Rapport från en avlägsen ö mitt i Indiska Oceanen

Jag är så otroligt glad att jag fick chansen att besöka ön Rodrigues och fick inblick i en värld som är så långt borta från vår, inte bara avståndsmässigt utan främst mentalt…

Mauritius är en liten och något isolerad ö men den lilla ön Rodrigues är verkligen långt borta ensam mitt i havet. Den ligger 600 km österut i Indiska Oceanen och hör till landet Mauritius, men har ett självstyre. Befolkningen kallar sig för “rodrigueser” och är till största delen av afrikanskt ursprung, ättlingar till afrikanska slavar (inte som på ön Mauritius, där de flesta är av indiskt ursprung). Detta är något som de själva betonar och menar att deras ö är något helt annat än Mauritius. Och detta är till viss del sant. Rodrigues är bara ca 100 km2 till ytan och naturen är mycket mer orörd än på Mauritius. Det bor ungefär 42000 människor på ön som i huvudsak arbetar med fiske, lantbruk, service och mer och mer med turism. Samtidigt är Rodrigues beroende av Mauritius, väldigt mycket nödvändigheter måste skeppas dit, och man har inte heller någon önskan om självständighet. Traditionerna är mycket mer levande där, vilket rodrigueserna är väldigt stolta över. Och maten är ganska mycket annorlunda. Mycket mer fisk (såklart), med paradrätter gjorda på bläckfisk och massor av chili. Ön är också känd för sin honung, som smakar fantastiskt gott. Människorna är hjälpsamma och väldigt vänliga. Blev mottagen som en i familjen där jag hyrde rum och fick till och med följa med hem på middag hos en av deras vänner.

Rodrigues är känt för sina vackra stränder och sitt turkosblå vatten, och de är helt klart bland de vackraste i världen. Men ön har också fina vandringsleder uppe i bergen, med utsikt över havet på båda norr och söder ibland. Och avstånden är så små så att man i princip kan promenera överallt. Allmänt, allting är litet på Rodrigues, verkligen nästan “gulligt”. I de charmiga små byarna och även i huvudstaden, känner människorna varandra. Det råder någon sorts hemmakänsla överallt, en avslappnad inställning med lite lugnare tempo och mer tid och hänsyn till varandra. Nu är det kanske inte så att man har vägarna förbi direkt, men Rodrigues är helt klart värt ett besök!

Men nu är jag tillbaka på arbetet igen! Har bara en vecka kvar (???) vilket känns ofattbart. Jag har lyckats boka in de sista två intervjuerna som jag verkligen önskade få, en på antikorruptionsmyndigheten och en med chefen för Transparency International. Så jag börjar se slutet på mitt äventyr här och kan säga att jag är väldigt nöjd med materialet som jag samlade in.

Jag vet, en vecka är lång tid, men mentalt har jag nog börjat förbereda mig för hemfärd. Därmed har jag börjat fundera på allt och alla som jag kommer att sakna här. Men det är verkligen temat för ett sista inlägg, som kommer inom kort.

Några bilder från den vackra ön Rodrigues. De första bilderna är från Port Mathurin, huvudstaden. På den sista bilden är det Natacha, min värdinna och jag.

En rapport inifrån min bubbla

På väg till kontoret idag insåg jag att  jag verkligen lever i en bubbla här. Anledningen till denna “uppenbarelse” är att det har sipprat in lite saker hemifrån i denna bubbla och då blir det så uppenbart hur långt därifrån jag är (mentalt). Om jag ska försöka förklara det så känns det som om jag har landat på en annan planet snarare än i ett annat land. På denna plats har jag fått en bonusfamilj som jag bor hos, där det känns “hemma”, där vi delar de glädjen och bekymmer som hör till livet. Jag har också skapat en vardag med allt vad det innebär med rutiner, där irritation över att hamna i solsidan på bussen, att känna väl till öppettiderna i mataffären ingår… Och där jag har nog blivit lite hemmablind för de vackra sakerna på denna ö. Det är så vant nu att jag har svårt att föreställa mig mitt “vanliga” liv hemma. Och det är absolut inte en negativ känsla, det är mer en reflektion från ett MFS 🙂 (För att motverka denna känsla och frångå min hemmablindhet valde jag att gå in i det otroligt vackra hindutempel som jag passerar varje dag. Ni kan se bilderna därifrån.)

Mitt projekt fortskrider. Jag har samlat in ännu mer empiri, jag är så glad för att ha fått möjligheten att besöka en annan kommun också och genomföra intervjuer även där. Som jag beskrev tidigare så är Mauritius ett litet land, Port Louis är en liten storstad… och ute på landet är verkligen lantligt. Mapou:s “centrum”, där jag var igår, består av några offentliga byggnader (kommunhuset, domstolen och ett ministerium) samt en affär och ett gatukök. Mittemot byggnaderna är det sockerrör och åter sockerrör, tills man ser bergen torna upp sig i bakgrunden. Men det var väldigt intressanta möten innanför väggarna i alla fall!

Återstår på min önskelista för att samla in underlag ytterligare en intervju med anti-korruptionsmyndigheten samt en intervju med min underbara kontaktperson här, chefen för Transparency Internationals lokala kontor. Sammantaget känner jag mig väldigt nöjd med datainsamlingen och det har inte minst varit lärorikt att upptäcka att resultatet inte är vad jag hade förutspått. Jag väntade mig ett system mer likt det svenska, men så är inte fallet.

Apropå sockerrör, lilla Gabriel, 3 år, lärde mig igår vad färgerna på Mauritius flagga symboliserar: RÖTT – eld, BLÅTT – hav, GULT – sol och GRÖNT – sockerrör. Mycket målande beskrivning av ön, av dess natur. Så nu är jag lika klok som en treåring!

Jag kan redan nu avslöja att det blir ett spännande nästa inlägg eftersom jag har bokat en utflykt till ön Rodrigues, som ligger ca 600 km österut (och som hör till Mauritius). Så nästa rapport kommer från en annan plats.

Jobb, jobb, jobb

Den senaste veckan har jag arbetat hårt. Jag genomförde de intervjuer som var inbokade på kommunen och till och med ännu fler! Fått chansen att träffa internrevisionen och också de externa revisorerna och det blev några mycket värdefulla och intressanta samtal. Nedan en bild på mig på “brottsplatsen”, utanför kommunhuset i Port Louis.

Efterarbetet med intervjuerna är tidskrävande och definitivt den mindre spektakulära delen av uppsatsarbetet, men det måste göras. Jag tröstar mig med att se värdet i att det ger tillfälle till att strukturera tankarna, men det känns lite som jag trampar vatten just nu utan att komma någonvart. Har också spenderat många timmar med att läsa på om olika tänkbara teorier och även om jag har fått mycket bra inspel från min handledare (tack Anders Edvik, dina kommentarer hjälper mig så mycket!) så har en lätt panik börjat infinna sig i mitt sinne… Kommer jag fixa att samla allt material till något vettigt? För att behålla lugnet tar jag långa promenader som paus. Det svåra är att återvända till skrivandet.

Idag är det Valborgsmässoafton och det känns så avlägset. I stunder som denna känner jag verkligen hur långt borta hemifrån jag är, inte främst i avstånd utan mest i tankarna. Det sker odramatiskt och nästan utan att man märker det, men helt plötsligt blir den främmande verkligheten bekant och man känner sig bekväm och trygg i sin nya tillvaro. Såklart har jag mycket att tacka den helt underbara familjen som jag bor hos för detta, och den vackra omgivningen hjälper också till, men nog är vi bra på att anpassa oss. I alla fall, trevlig Valborg till er som tänder brasorna där hemma idag 🙂

Innan jag återgår till mitt arbete vill jag berätta en rolig historia. Ända sedan jag kom hit har folk talat om att vintern kommer snart. (Haha, ja, det är nästan som i GoT, “winther is coming”.) Och igår, när jag kom till kontoret, frågade en av tjejerna mig om jag nu förstod vad de hade menat (jag var verkligen frågande när de berättade det de första gångerna). Jag var tvungen att erkänna att jag inte fattade alls vad hon menade. Då visade hon mig att hon hade sin tröja med sig igår morse för hon frös. För att ni ska förstå komiken i detta så hade vi cirka 29 grader igår. Så jag visade bilder till henne på vårt hus i snö som jag tog bara någon vecka innan jag reste. Vi skrattade båda åt vad olika det är vad vi upplever som exotiskt…

En vecka som turist i Mauritius

Otroligt men sant. Jag vet att jag upprepar mig själv, men det är obegripligt hur fort tiden rusar iväg när man är på plats. Det gör mig nästan lite stressad, även om jag känner att jag har hunnit med en del. Frågan är om jag kommer att hinna med allt jag måste och vill 🙂

Förra veckan hade besök hemifrån (se mitt förra inlägg), vilket gjorde att mina rutiner ändrades något. Det blev nästan som en mini-semester mitt i allt. Det var mysigt att få träffa min sambo men också att uppleva ön mer som en turist. Utöver att ha besökt huvudstaden så hyrde vi också en bil och körde runt ön för att besöka alla turistställen. Vi hade några fantastiska dagar i och under vattnet, på stränder, i städer och i bergen. Det finns vackra vandringsleder i öns mitt med vattenfall och tropisk skog. Och som dykare måste man bara säga wow, helt otroligt…

Men nu har jag återgått till mina tidigare rutiner och är tillbaka på kontoret, laddad för en ny härlig arbetsvecka. Efter att ha “knäckt koden” för att få möten på plats genom att knacka dörr har jag nu lyckats få fem intervjuer inbokade till imorgon, då jag kommer att få träffa de tjänstepersoner som jag ville träffa från början. Det känns tillfredsställande och gör att jag känner mig mindre stressad. Just nu ser det ljust ut!

Efter min “turist-vecka” på ön har jag funderat en del på mina intryck. Det är intressant att jämföra att vara turist med att vara mer med de lokala. Att få möjlighet till att leva hos och arbeta med dem som lever här ger en verkligen en djupare förståelse för landet. Ett exempel är ett samtal jag hade med familjen som äger stället där jag bor, efter vårt besök på Aapravasi Ghat (museet och minnet för de främst indiska arbetarna som togs hit för att arbeta på sockerplantagen, som jag beskrev i mitt förra inlägg). Familjen är av afrikanskt ursprung (alltså inte från indiskt ursprung) och de menade att Aapravasi Ghat enbart beskrev en del av landets historia. De slavarna som hade tagits hit före den tid när slaveriet slutligen avskaffades nämns inte och deras historia finns det inget museum för. Det slog mig hur lite de olika folkgrupperna som lever tillsammans på ön har blandat sig med varandra och hur starka deras identiteter är. Kanske inget man som turist skulle lägga märke till, på ytan är allt harmoniskt… Ett annat exempel är det här med helgdagar. I Mauritius lever många olika religioner sida vid sida. Skulle allas helgdagar blir “röda dagar” så blir det inte många arbetsdagar kvar på året. Därför bestäms det från år till år vilka dagar som blir officiella helgdagar i landet. Till exempel var Påsken inte helg här i år. Men, som en man sade till mig, så är det ofta att någon religion har någon högtid, och där är nästan varje vecka att någon som firar nyår 🙂

Här kommer några bilder från denna vackra ö.

Intervjuer!!! Och besök hemifrån

Äntligen hände det. Efter en vecka i mer eller mindre ångest, där jag hade en jobbig tid eftersom mina tilltänkta intervjuobjekt inte svarade, så vände det. Jag hade skrivit mail, skrivit påminnelser, ringt och försökt få tag på någon utan resultat. Efter över en veckas väntan blev jag trött på det och helt enkelt gick bort till kommunhuset. Vid receptionen frågade jag efter kommunchefen och fick besked om att gå upp till andra våningen. En ny reception, där uppenbarligen alla visste vem jag var… Men efter en viss diskussion fick jag audiens hos förste sekreteraren till kommunchefen. Och det blev ett riktigt bra möte! Jag fick massor av information och också fått bokat ett nytt möte med chefen för avdelningen för markplanering och bygglov. Det mötet blev av i eftermiddags och även det få klassas som en succé. Plus att jag fick honom till att hjälpa mig med att boka kommande möten med hans personal. När man väl får tag på människorna är de så väldigt hjälpsamma.

Jag måste också nämna mina kontaktpersoner här som har varit ett stort stöd under tiden. Jag har verkligen haft möjlighet till att diskutera både mitt uppsatsämne och mina funderingar med dem och de har gett mig väldigt värdefulla tips både vad gäller vem som jag skulle intervjua men också inför intervjuerna. Ett stort tack till dem!

Och så har jag fått besök av min sambo! Även om vi bara har en begränsad tid tillsammans här, har han väntat tålmodigt på mig medan jag försökte finna vägarna igenom administrationens villospår. Men som belöning fick han en guidad tur i Port Louis och vi tog också tillfället i akt att besöka UNESCO Heritage Site som kallas för Aapravasi Ghat i staden. Det är en minnesplats för de arbetare som togs hit från Indien och många andra länder för att under slavliknande förhållande arbeta på sockerplantagen. Dessa arbetare är förfäder till huvuddelen av öns invånare idag. En mycket intressant och lärorik erfarenhet och väl värt ett besök: https://whc.unesco.org/en/list/1227

Förutom den kulturella upplevelsen tillsammans är det såklart underbart att få direktkontakt med sitt vardagsliv där hemma. Jag har “bara” varit här i drygt två veckor, men det känns som så mycket längre! Alla upplevelser gör att tiden får en annan dimension när man är borta så här. Väldigt givande perspektiv som är värd att ta med sig.

Är igång!

Tiden går så otroligt fort när man är på plats! Jag har redan varit här i över en vecka. Börjar få rutiner för vardagen, hittar lite lättare och tror att jag har fattat hur kollektivtrafiken fungerar här. Port Louis är en liten storstad, med cirka  150 000 invånare och till ytan inte större än att man kan promenera igenom i mindre än en timme. Men trafiken på morgnarna och eftermiddagarna påminner snarare om en mångmiljonstad… De har faktiskt också börjat bygga en metro som ska få fler att lämna bilen hemma och ta sig till stan kollektivt.

Mitt projekt är full igång. Jag lyckades få en tid för intervju med den mauritiska  antikorruptionsmyndigheten och genomförde intervjun i fredags. Det var lite spännande att få uppleva en sådan formell situation i en ny kultur. Jag hade förberett en kort presentation om mitt projekt och om vem jag är, vilket verkligen uppskattades. Rekommenderas starkt, det ger en bra inledning till mötet och ger också information till dem man träffar om syftet och bakgrunden, vilket de uppenbarligen inte alltid har. Jag träffade fyra högre tjänstepersoner och de var väldigt hjälpsamma, gav mig väldigt mycket information och tips om vad jag ska tänka på vid urvalet av kommande intervjupersoner. Känns som en bra början!

Men nu väntar en annan utmaning, då kommunchefen här i Port Louis inte svarar på mina mail, och hans godkännande behövs för att jag ska kunna gå vidare. Min plan är att be mina kontaktpersoner att trycka på lite. Tur på ett sätt att på en liten ö verkar alla känna alla…

Samtidigt som jag försöker disciplinerat arbeta varje dag, finns det utrymme för lite utflykter och nöjen också. Ön har en vacker natur med fantastiska stränder och är i övrigt väldigt rik på grönska, fåglar och mängder med småkryp. Min terrass där jag bor delar jag med två fladdermöss och massor av ödlor. Båda dessa arter jagar mygg, vilket gör dem till mina bästa vänner här 🙂

Första intryck från Mauritius

Anlände för fyra dagar sedan till Mauritius. Det absolut första som slår en är värmen och hur vänliga människorna är. Alla är så hjälpsamma, öppna och nyfikna.

Jag hade på förhand hyrt ett rum i Pointe aux Sables, en mindre stad precis utanför huvudstaden Port Louis (förort kan man kanske kalla det?). Min plan var att ägna de första dagarna åt att acklimatisera mig, men jag passade ändå på att träffa mina kontaktpersoner på plats redan på fredagen. Det blev två mycket trevliga och givande möten! Dessutom har jag fått lov att låna ett rum på Transparency International:s kontor i Port Louis, med tillgång till wi-fi och en telefon. Kontoret är inte bara en plats där jag kan arbeta, jag har också några trevliga “kollegor” här, vilket är mycket välkommet.

För att ladda upp inför arbetsveckan tillbringade jag en fantastisk helg med bad och skugga (nej, här ligger man inte i solen :D) i Flic en Flac, en av de vackra stränderna på ön. Det gav mig också möjlighet att få lära mig hur kollektivtrafiken fungerar. Ön är ganska liten så man kan lätt ta sig överallt med buss. Passade också på att smaka på lokala specialiteter såklart. Maten i sig förtjänar ett helt eget inlägg!

Så idag, måndag, den 1 april, startar jag äntligen mitt projekt på allvar! Självklart fick jag direkt hjälp av mina kollegor med att få information om hur jag kan komma i kontakt med den lokala myndigheten för att få komma dit och genomföra mina intervjuer. Så nu sätter jag igång 🙂

Bilderna visar mitt nya kontor men jag lägger också upp några bilder om hur min helg var. Jag lovar, det är ännu vackrare i verkligheten!

Slut

Det var ett tag sedan min senaste uppdatering eftersom jag har haft fullt upp och imorgon är det redan dags för hemresa. De två senaste veckorna har jag låtit uppsatsen vila helt eftersom jag har fått besök och har tillägnat tiden till att semestra. Runt två tredjedelar av hela arbetet är skriven och sista delen får arbetas på hemma. Har lite smått panik över att stora delar av den känns splittrad, men jag vet att jag kommer att kunna få ordning på det hela när jag väl är hemma och kan se till att jag får mer sjävldisciplin än nu. Tror även att det är nyttigt att ha fått lite distans från något som man arbetat så intensivt med under en längre period.

Har hunnit resa runt i norra Vietnam för att se vackra utsikter i Ha Noi, Hai Phong, Cat Ba, Ha Long och Son Tay. Har varit riktigt mysigt och har utöver längre bussresor även prövat på lokal kollektivtrafik. Priserna är galna!! Åkte mellan Son Tay och Ha Noi för 9000 dong (ca 3kr!!!!!!), alltså en resa på 4 mil.


C
at Ba, Monkey Island
Ha Long Bay30/4 i Ha Noi, firande av Reunification day (när kriget tog slut och syd friades för att enas med nord). Snacka om att det var mycket folk ute!!
Ba Vi nationalpark
Hittade en svensk bok bland livsstilssektionen!! Såklart om att man ska leva lagom.

Det har överlag varit två underbara månader i Vietnam och imorgon landar jag på svensk mark igen för att så fort som möjligt börja skriva skriva skriva igen.

MFS:are

De senaste dagarna har jag spenderat i livliga huvudstaden Ha Noi, ungerfär 10 mil ifrån Hai Phong där jag gör min studie. Igår lyckades jag stämma in en snabb med Liselott och Sara från Linköpings Universitet som jag träffade på förberedelsekursen i Härnösand i januari. De är i Ha Noi på MFS för att skriva om avfallsflöden i industrier här. Det var riktigt kul att få träffas HÄR på andra sidan jorden enbart efter att ha träffat varandra en gång i Sverige innan. Skönt att få utbyta lite erfarenheter och snacka om upplevelserna här. Efter att ha pratat vietnamesiska i sex veckor sträck och dessutom nästan enbart haft kontakt med engelska texter så rullade det svenska språket lite ovant på tungan för mig!

Det har varit en stor fördel att kunna språket både muntligt och skriftligt eftersom jag inte har behövt använda mig av tolk, vilket har sparat riktigt mycket tid. Det har också underlättat för att kunna sätta mig in i mina respondenters åsikter, värderingar och helt enkelt deras vardagsliv eftersom det ger bättre förutsättningar för en naturlig dialog. Men utöver intervjupersonerna har jag snappat upp så mycket av omgivningen och genom kontakt med andra invånare med. Nu börjar det närma sig för hemresa, men har ärligt talat ingen hemlängtan än. 🙂