Blev under förra veckan klar med alla intervjuer och väntar bara på att de sista enkäterna/vattendagböckerna ska lämnas in, men annars är det mest uppsatsskrivande som gäller nu! Det var en period som jag kände mig väldigt frustrerad över det jag hade åstadkommit när det gäller själva uppsatsen. Inga stycken kändes logiska, det var halva meningar i hela dokumentet (det är det dock fortfarande) och mitt teorikapitel kändes helt irrelevant. Det är ganska tufft att skriva själv och att inte kunna få ständig feedback av en partner, men flyttade runt på ett par enstaka stycken, omformulerade vissa meningar och byggde på olika kapitel med lite mer text och plötsligt kändes allting mycket bättre. Att så lite kan göra så mycket! Jag är långt från klar med de befintliga delarna, men känner ändå en viss lättnad efter att ha fått lite mer struktur på arbetet. Fick även lite feedback av min handledare hemma i Sverige, vilket ändå ger en bekräftelse på att det jag har skrivit hittills inte är helt knasigt.
Vatten
Förra veckan var jag på en minisemester och åkte till ön Phu Quoc som ligger söder om Kambodja och Vietnam. Det var riktigt härligt och fint. Ön lever på sin turism, men är än så länge inte överexploaterat. Det märktes dock när jag åkte runt att det håller på att byggas nya hotell lite här och där. Jag hoppas på att den kan få behålla sin naturliga omgivning utan att förstöras för mycket i framtiden. 
Denna veckan har jag fortsatt med mina intervjuer och jobbat med min uppsats i samma fart. Snart har jag varit här i fyra veckor, vilket innebär att jag har varit här cirka hälften av min planerade tid redan! Det känns lite bisarrt att det har gått så snabbt. Sommaren börjar rulla in och vädret blir långsamt varmare. Får uppdateringar från anhöriga i Sverige hela tiden om hur det snöar där hemma igen, att det är jättekallt och att det stormar.
Eftersom mitt arbete handlar om hushållsanvändning av vatten så känns det extra intressant hur jag själv får ta del i min frågeställning, eftersom jag har behövt utföra handlingar som kräver vatten i vardagslivet. Hur jag använder vatten här skiljer sig så mycket från i Sverige där jag är van vid att kunna sätta på kranen och dricka så fort jag blir törstig. I Vietnam bör vattnet kokas, och allra helst filtreras, för att det ska kännas säkert att drickas. I de flesta hushåll har man därför alltid flera termosar och olika vattenbehållare med kokat eller filtrerat vatten hemma som är redo att användas när det behövs.
Andra veckan
Nu har jag redan varit här i två veckor och har kommit igång med själva studien. Själva intervjuerna går mycket smidigare än vad jag hade förväntat mig. De senaste dagarna har varit ganska intensiva med många nya respondenter, vilket förstås är tack vare hjälpen jag får av min kontaktperson. Jag lär mig efter varje person hur jag bör gå tillväga för att nästa intervju ska vara mer framgångsrik. Det kan vara tufft ibland när personen inte är så pratsam av sig. Nu tar jag paus i ett par dagar och ska istället fokusera på att påbörja en stabil grund för uppsatsskrivandet.
Haiphong är en ganska typisk vietnamesisk tät storstad med mycket buller. Det enda stället som man kan promenera på i lugn i ro utan att oroa sig för trafiken är i området kring sjön Tam Bac. Folk samlas här när de vill gå i lugn i ro, jogga, träna eller bara “gå på stan”. Hit brukar jag också gå när jag vill koppla av.
Framme i Haiphong
I måndags kom jag fram till Hanois flygplats för att sedan åka vidare direkt mot Haiphong där jag ska göra min studie. Jag hade tänkt skriva ett inlägg tidigare i veckan, men blev oväntat av med internetåtkomsten i några dagar. Jag har inte heller kollat på några nyhetssändningar eller läst tidningar, så det känns som att jag är lite avskärmad. Vet ärligt talat inte riktigt vad som har hänt i världen. Annars har de senaste dagarna har bara ägnats åt att planera, strukturera upp och översätta min metoddelar. Nästa vecka tänkte jag komma igång med intervjuandet.
Det är behaglig temperatur här, mellan 20-25 grader, men något som INTE är behagligt är att det är otroligt fuktigt!! Man blir klibbig bara av att sitta still. Bättre med lite D-vitamin än snöiga Malmö ändå tänker jag. Det blev bara en kort uppdatering denna gång, skriver mer nästa gång.
Anna
¡Bienvenido!
Igår firades min och Felicias två-veckors-dag i Costa Rica med egenlagad middag, en Imperial och det nya Girls-avsnittet. Vår vistelse i Costa Rica startades med intensiva studier då vi hade en inlämning strax efter vår ankomst. Men innan dess hann vi med några nätter i huvudstaden San Jose där vi blev fint välkomna av vår kontaktperson, Natalia på Travel Exellence. Vi bodde hos hennes syster, Alexandra i centrala San Jose i en allt för bekväm lägenhet (till skillnad från hur vi senare skulle bo). Morgonen efter att vi hade anlänt skjutsade Alexandra oss till hennes favorit soda (lokal costericansk restaurang). Vi åt Gallo Pinto för första gången, costerikansk frukost bestående av ris och svarta bönor (vilket alla costericanska rätter innehåller), stekt banan och majsbröd. Huvudstaden var inte så mycket att hurra för, men klimatet var precis som en perfekt sommardag i Sverige.
Innan vi begav oss vidare så hade vår första intervju i San Jose med hållbarhetsansvarig på resebolaget Travel Exellence. Vi åkte till Montezuma, en mindre ort på halvön Nicoya Peninsula. Efter lyxboendet i San Jose hamnade vi på ett riktigt sunkigt hostel. Men vi såg det som en del av upplevelsen och välkomnade alla nyfikna besökare som kröp in i vårt rum, vår säng och väskor. Efter intensivt pluggande och avklarad tentainlämning firade vi med en näradödenupplevelse i samband med att vi klättrade upp för ett vattenfall. Det var värt det jag lovar, men vilken lättnad det var när vi upptäckte den alternativa vägen för att klättra ner. Vi besökte även Costa Ricas första nationalpark, Cabo Blanco. Fem kilometer trekking genom kuperad terräng och vi kom fram till den finaste stranden, och för ett tag där var vi helt själva. Vi såg alla möjliga djur och hörde alla möjliga ljud. Vi begav oss samma dag vidare till Santa Teresa.
Santa Teresa, jag är mållös. Om Montezuma var otroligt fint så är Santa Teresa det multiplicerat med 5. Vi bor på ett jätte mysigt guesthouse där pluggfokus är på topp (speciellt liggandes i hängmattan). Stranden sträcker sig i mil, solnedgångarna är så fina att det är skrattretande och människorna är så mysiga. I förra veckan testade jag att surfa för första gången, wow alltså! Fun facts om Santa Teresa: igår fick vi fick lära oss att Santa Teresa är en ort som ligger mitt i en så kallad ”blue zone” (en av fem i världen). En blue zone innebär att sannolikheten är två gånger större än genomsnittet att invånare blir 90 år eller äldre och att personer blir över 100 år mer än vanligt, allt beroende på livsstil. Något att anamma kanske?
För övrigt hade vi vår första intervju i lördags med en turist från hotellet Nautilus Boutique Hotel. Efter en del stress över att våra frågor inte skulle generera bra svar var det en lättnad när intervjun visade sig vara givande. I skrivande stund har vi bokat in två intervjuer till senare ikväll då vi befinner oss i receptionen till hotellet Nautilus i jakt på fler turister. Senare idag ska vi bege oss till ett annat ekocertifierat hotell (Florblanca) för att se om vi kan få tag på ytterligare turister att intervjua. Därefter blir det antagligen en eftermiddag på stranden.
/Hanna
.
Första veckan i Kapstaden
Hej från Kapstaden och en vecka in i vår fältstudie! Vi började vår studie redan dagen efter att vi landade med att träffa vår handledare som är professor på University of Cape town, vi fick vårt kontor tilldelat samt skaffade ett studentkort så vi får tillgång till UCT’s lokaler och får åka deras transferbuss mellan olika universitet. Därefter semestrade vi på fredagen och under helgen innan vi satte igång med observationerna, första delen av vår studie, i måndags. Här kommer först några bilder från när vi besteg Table top mountain, en hajk på 3,5 h i gassande sol och 28 graders värme. Pjuh!
I måndags satte vi gång med vår observationsdel i studien. Observationen går ut på att vi åker runt med MyCiTi-bussarna (det transportsystem som vi ska undersöka) för att få en överblick över hur systemet fungerar. Vi gör anteckningar rörande upplevelsen med turen och försöker skapa variation i vilka bussar vi tar samt under vilka tider. 
Elin på plats på en lugn och tom MyCiTi-buss med anteckningsblocket i knät.
Jakob i kön till en MyCiTi-buss ut till Mitchells plain.
Under våra bussresor har vi fått se en stor del av Kapstaden, dess vackra miljöer men också stadens baksidor med segregation och kåkstäder.
Vi kommer försöka uppdatera på fredagar, med fler bilder och tankar om vår pågående studie. Vi hörs nästa vecka!
Ha det bra! /Elin & Jakob
Härnösand
Just nu sitter vi i var sin säng på hotell Royal i Härnösand. Vi är här för förberedelsekursen som startar ikväll. Vi fick den briljanta idén att ta tåget från Skåne några dagar tidigare för att kunna uppleva Härnösand ordentligt. Detta betyder att vi igår kunde åka skidor i de fyra backar som finns i anslutning till staden. Vi har också haft tid att grotta ner oss i vår pågående projektplan.
Gårdagen började med hotellfrukost för att sedan fortsätta i en busstur mot skidbacken. Det visar sig att vi åker gratis buss i Härnösand på lördagar. Efter lite guidning av busschauffören och den lokala befolkningen pulsade vi genom snön, det närliggande villaområdet och ett litet skogsparti för att komma fram till backen. India kände sig lite nervös med tanke på att detta var första gången på skidor på tio år men swischade snart, utan besvär, ner för barnbacken. Efter att India har övat på att åka ankarlift för första gången (vilket gick galant) ger vi oss på ett andra försök. Vid avstigningen lyckas Matilda fastna med ena benet i liften och dras med. Detta resulterar i en spagat med skidor på och ett vridet knä. Det bidrog även till en skrattattack. Det skedde också en kvällen innan när Matilda halkade på gatan och gjorde ett magplask. De inköpta bananerna flög och India höll på att kissa på sig.
Efter en vandring ner till stan igen vilade vi oss lite för att sedan avsluta kvällen på Matbaren; den mest rekommenderade restaurangen i stan.
Hasta luego!
Risk
Det första som slår en när man anländer till Bangladesh är trafiken, ja, bortsett från värmen då. Trafiken i både Dhaka och Chittagong kan sammanfattas med ett ord; kaos! Det är så fruktansvärt trångt på gatorna, rickshaws, (cykeltaxi), CNGs (trehjulingar som kör på naturgas) och alla andra typer av fordon trängs på gatorna. Ibland kan även ett led kossor göra anspråk på gatuutrymmet. Utsläppsnivåerna är, milt uttryckt, ofantligt höga. Därtill används tutan frenetiskt av allt och alla, vilket skapar en mindre välkomponerad orkester av oljud. I början tyckte vi oss ana någon form av systematik gällande allt tutande, men nej, det tutas för att det tutas skall. Men någonstans fungerar det (vi kommer trots allt fram), om än trögt och skräckinjagande. För tillfället är det författande på agendan, det går hyfsat bra men avsaknaden av ett lugnt och pluggkompatibelt ställe försvarar en del; vi kommer med all sannolikhet skriva på uppsatsen till sommaren också.
Via båt har vi även fått se hela kuststräckan där skeppen ligger strandade. Vissa av skeppen är omöjligt stora, vilket gör det ännu svårare att föreställa sig att dessa snart ska nedmonteras för hand. Känslan när man ser hela scenen är obeskrivlig, någonstans är man imponerad av dessa jätteobjekten samtidigt som bakgrundskunskapen gör att man ser de i ett annat ljus. Människor dör i arbetsrelaterade olyckor och diverse kemikalier och oljerester dumpas direkt i havet. Vidare kan ett dödsfall innebära att en familj försätts i en fruktansvärd position, de förlorar inte bara en bror och son, utan riskerar även att bli av med huset och leva ett liv i absolut fattigdom. En tjej som jag pratade lite kort med när jag var i Dhaka sa: ”Sometimes I feel like we are living with a everyday high risk, by chance”. Hennes pappa hade gått bort i en trafikolycka. Att drabbas av en olycka i Bangladesh kan innebära att livet vänds upp och ned, oavsett om den sker i trafiken eller på arbetet. I fallet med vår industri kan man fundera kring var skeppen kommer ifrån, var de hamnar, och vem som tar risken.
/Erik & Andreas
Erik håller inte vad han lovar.
De senaste dagarna har vår uppkoppling inte samarbetat vilket gör det omöjligt att fixa bilder.
Men vi har iaf kommit förbi magsjuka nr. 2 och utfört lite fler intervjuer. En av intervjuerna gjordes med en familj till en arbetare som omkommit i en olycka på ett skepp, hans bror som var med under intervjun skadades under samma olycka och kommer aldrig bli bra nog för att arbeta igen, familjen drabbades året innan olyckan av ytterligare ett dödsfall då deras tredje son omkom i en trafikolycka. Denna intervju va väldigt jobbig, föräldrarna hade inte fått någon ersättning och hade inte möjlighet att betala för vården av deras sjuka son som nu inte kunde få smärtstillande. Samtidigt pratade vi mycket om framtiden och de verkade helt uppgivna, pappan som började bli gammal tog alla jobb han kunde och tjänade 20-30kr per dag, de gick till mat och hyra och sen va de slut. När han inte längre orkar jobba har de ingen inkomst och var väldigt oroade över vad som kommer ske.
Väldigt svårt att föreställa sig hur de skulle vara att hamna i denna situation, och väldigt jobbig intervju att utföra, vi vill veta men samtidigt tar det imot att fråga då man ser hur dåligt de mår. Svårt att förbereda sig för dessa intervjuer.
Blev bara ett kort inlägg, kan inte lova bilder till nästa men mer text iaf.
/Andreas och Erik
Äventyr
Nu har vi utfört fler intervjuer och även varit runt bland bostäderna kring yardsen samt besökt fiskare. På vår lilla runda stannade vi även för att prova en traditionell och väldigt speciell dryck som skulle vara bra för magen, vilket vi tänkte att de kan ju inte skada oss…..de va filmjölk, ljummen filmjölk med socker. Provade även på lite cricket nere vid fiskehamnen och spelade lite fotboll.
![IMG_1120[1]](https://blogg.mah.se/mfs/files/2015/04/IMG_11201.jpg)
![IMG_1208[1]](https://blogg.mah.se/mfs/files/2015/04/IMG_12081.jpg)
