Google drive är din bästa vän

Tiden går fort och plötsligt har vi passerar halva tiden av vistelser. Vi har hunnit skriva ca en fjärdedel av uppsatsen, intervjuat fem studenter och hittat ett företag som transkriberat dessa. När vi skickat ett första utkast till vår handledare hemma i Malmö passade vi på att ta lite semester. Helgen spenderades vid Karibiens pärla; Cartagena de Indias. Vi bodde på ett hostell med en svalkande pool, pratade om allt annat är uppsatsen, trängdes med turister på vita stränder och brände oss röda trots solskyddsfaktor 50, men glada och utvilade är vi tillbaka i storstaden! Efter vårt visuella möte med vår handledare känner vi oss nöjda och lättade. Vi är på rätt spår och forsätter att skriva. Bortsett från uppsatsskrivandet har vi har hunnit flytta till ett livligare och trevligare område, skrivit upp oss på en språkskola och köpt en ny datorsladd…

Härmed vill jag uppmana alla som skriver en uppsats att använda Google drive. Dagen då dator plötsligt dör av en ofrånkomlig anledning kommer du att skratta dig lycklig att du haft huvudet på skaft och använt internet! Detta skriver jag från egen erfarenhet. En helt vanlig morgon vaknar vi upp, dricker pulverkaffe och yoghurt. När arbetsdagen ska börja ta form och datorn sättas igång, går detta inte. Efter en lättare panik attack och Matildas lugna stödjande röst samlar jag mig, får mitt sunda förnuft tillbaka och tillsammans planerar vi om dagen. Vi går hand i hand och besöker en Apple butik i köpcentret några kvarter bort. Det visar sig att en ny batterisladd ska införskaffas och helst ska även hela batteriet inuti datorn byttas ut., vilket beräknas ta två veckor. Gracias, pero no Gracias. Datorn funkar med sladden i, förhoppningsvis några veckor till.

Sedan senaste blogginlägget har vi fått lite frågor från andra som också är sugna på att skriva C-uppsatsen utomlands. Detta ska ni absolut göra. Fortsätt att skicka frågor så svarar vi så fort vi kan! Att skriva uppsatsen utomlands borde varenda kotte göra.

Medellín

Vårt första möte på universitetet i Medellín skedde i ett litet rum med stolar i en ring. Efter att ha mött upp vår kontaktperson i entrén droppade det till slut i ungefär tio personer i den lilla salen. Detta gjorde oss lite nervösa då vi främst förväntat oss ett möte med vår handledare och möjligen någon mer. Med på mötet var rektorn, rektorns fru, en lärare och flera studenter. Detta var alltså lågt ifrån vad vi hade förväntat oss. Allt började lite otydligt men slutade med att det togs ett beslut kring att vi skulle hålla en presentation om vår undersökning några dagar senare, på en lördag. Efter en halv vecka med omställning av mat- och sovklockan åkte vi nervösa tillbaka till universitetet. Hur många skulle egentligen lyssna på vår presentation? De som hade varit med sist? Fler? Färre? Vi andades lättat ut när vi insåg att det var en mindre skara, bestående av professorn i urban planering och två studenter. Presentationen gick bra och äntligen kändes det som att vi alla förstod varandra.

Under våra tre veckor här har vi fördjupat oss i teorier, utför en pilotintervju, intervjuat studenter, åkt linbanan och haft myrinvasion. Såklart har även vår spanska satts på prov. Det mest utsatta tillfället var under en tur till mataffären. När India ska betala i kassan ställer kassörskan en fråga om någonting, om vad är oklart. Efter lite hjälp från annan personal visar det sig att det behövs legitimation för att kunna betala med kort. Vi erbjuder oss att gå hem igen och hämta id, men nej nej, pojken som packar kassarna får i uppdrag att följa med oss hem med kortläsaren. Väl utanför dörren till lägenheten visar det sig att killen, som heter Esteban, har noll koll på kortläsaren. Efter en kvarts testande med olika kort (glassen smälter) visar det sig att maskinen hela tiden har frågat efter chipet! Med dålig uppkoppling går det långsamt men till slut verkar det fungera. Då ställer Esteban frågan ”cuantas cuotas?”. Vi försöker googlea upp vad detta betyder och får översättningen ”vilken nivå?” Hm, vi får helt enkelt chansa på en. Till slut går köpet igenom och Esteban får en kram.

Nu har snart hälften av tiden gått och hittills har Medellín varit snälla mot oss. Colombianerna är hjälpsamma och nyfikna. Den bästa maten vi ätit har varit peruansk och den bästa låten vi hört har varit svensk.

Hasta luego!

BUENOS DIAS COLOMBIA!

Japp det stämmer, nu är vi äntligen här i Medellin och som vi har längtat att få komma hit! På flygresan hit mellanlandade vi en natt i Madrid och passade på att äta middag med Matildas Kusin i ett hippt kvarter. Åter på flygplatsen står vi med biljetten i handen och letar upp vår flight till Medellin och HITTAR DEN INTE. Att stå på en flygplats med biljetten i handen två timmar innan avgång och inte se sin slutdestination skapar oro. Några djupa andetag senare och en kopp kaffe förstår vi att vår destination är en mellanlandning. Fyra långfilmer, en siesta och tre frukostmåltider senare landar vi i Medellin. Det är först då vi inser att vi är här och ett år av förberedelser är nu verklighet!

Vi hoppar in i en taxi som kort efter avviker från motorvägen och svänger in på en smal enkelriktad djungelväg. Det är även då vi inser att taxi chauffören inte har en legitimation längst fram och det skapar också oro. På den här vägen kör i en timma och det visar sig att det inte är enkel väg, utan vi möter andra bilar i de skarpaste svängarna och kör nästan över en hund. Vi kommer fram till vår lägenhet och först då förklarar chauffören att det skett en bilolycka på motorvägen. Tröttade och lättade somnar vi gott i våra rum.

Utsikten från vår lägenhet, Medellin.
Utsikten från vår lägenhet, Medellin.

Svettiga och varma vaknar vi upp i Medellin och letar upp vår lokala matbutik. På jakt efter frukost märker vi att många är sportligt klädda. Det visade sig att den fyrfiliga motorleden är delvis avstängd och istället för bilar ser vi människor jogga och springa där istället. Vi blir sugna, speciellt nu när Matilda har återhämtat sitt knä från liftolyckan i Härnösand. Men först ska vi förberedda oss inför vårt första möte med våra två kontaktpersoner på universitet.

IMG_0353IMG_0351-2

 

På återseende!

Härnösand

Just nu sitter vi i var sin säng på hotell Royal i Härnösand. Vi är här för förberedelsekursen som startar ikväll. Vi fick den briljanta idén att ta tåget från Skåne några dagar tidigare för att kunna uppleva Härnösand ordentligt. Detta betyder att vi igår kunde åka skidor i de fyra backar som finns i anslutning till staden. Vi har också haft tid att grotta ner oss i vår pågående projektplan.

Gårdagen började med hotellfrukost för att sedan fortsätta i en busstur mot skidbacken. Det visar sig att vi åker gratis buss i Härnösand på lördagar. Efter lite guidning av busschauffören och den lokala befolkningen pulsade vi genom snön, det närliggande villaområdet och ett litet skogsparti för att komma fram till backen. India kände sig lite nervös med tanke på att detta var första gången på skidor på tio år men swischade snart, utan besvär, ner för barnbacken. Efter att India har övat på att åka ankarlift för första gången (vilket gick galant) ger vi oss på ett andra försök. Vid avstigningen lyckas Matilda fastna med ena benet i liften och dras med. Detta resulterar i en spagat med skidor på och ett vridet knä. Det bidrog även till en skrattattack. Det skedde också en kvällen innan när Matilda halkade på gatan och gjorde ett magplask. De inköpta bananerna flög och India höll på att kissa på sig.

Efter en vandring ner till stan igen vilade vi oss lite för att sedan avsluta kvällen på Matbaren; den mest rekommenderade restaurangen i stan.

Hasta luego!