Medellín

Vårt första möte på universitetet i Medellín skedde i ett litet rum med stolar i en ring. Efter att ha mött upp vår kontaktperson i entrén droppade det till slut i ungefär tio personer i den lilla salen. Detta gjorde oss lite nervösa då vi främst förväntat oss ett möte med vår handledare och möjligen någon mer. Med på mötet var rektorn, rektorns fru, en lärare och flera studenter. Detta var alltså lågt ifrån vad vi hade förväntat oss. Allt började lite otydligt men slutade med att det togs ett beslut kring att vi skulle hålla en presentation om vår undersökning några dagar senare, på en lördag. Efter en halv vecka med omställning av mat- och sovklockan åkte vi nervösa tillbaka till universitetet. Hur många skulle egentligen lyssna på vår presentation? De som hade varit med sist? Fler? Färre? Vi andades lättat ut när vi insåg att det var en mindre skara, bestående av professorn i urban planering och två studenter. Presentationen gick bra och äntligen kändes det som att vi alla förstod varandra.

Under våra tre veckor här har vi fördjupat oss i teorier, utför en pilotintervju, intervjuat studenter, åkt linbanan och haft myrinvasion. Såklart har även vår spanska satts på prov. Det mest utsatta tillfället var under en tur till mataffären. När India ska betala i kassan ställer kassörskan en fråga om någonting, om vad är oklart. Efter lite hjälp från annan personal visar det sig att det behövs legitimation för att kunna betala med kort. Vi erbjuder oss att gå hem igen och hämta id, men nej nej, pojken som packar kassarna får i uppdrag att följa med oss hem med kortläsaren. Väl utanför dörren till lägenheten visar det sig att killen, som heter Esteban, har noll koll på kortläsaren. Efter en kvarts testande med olika kort (glassen smälter) visar det sig att maskinen hela tiden har frågat efter chipet! Med dålig uppkoppling går det långsamt men till slut verkar det fungera. Då ställer Esteban frågan ”cuantas cuotas?”. Vi försöker googlea upp vad detta betyder och får översättningen ”vilken nivå?” Hm, vi får helt enkelt chansa på en. Till slut går köpet igenom och Esteban får en kram.

Nu har snart hälften av tiden gått och hittills har Medellín varit snälla mot oss. Colombianerna är hjälpsamma och nyfikna. Den bästa maten vi ätit har varit peruansk och den bästa låten vi hört har varit svensk.

Hasta luego!

Ett svar på ”Medellín”

  1. India och Matilda! Skönt att höra att det går bra för er!
    Haha skrattade gott åt betalningsäventyret:)
    Vilken låt var det? Ta hand om er!
    Kram kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *