Kerstin Jurlander – Minor Field Studies

25 mars, 2012 av Kerstin Jurlander - 1 kommentar

Hemma igen

Nu har jag hunnit vara hemma från Indien i hela fyra dagar. Det är alltid lika härligt att komma hem från resor och uppskatta vardagslyxen här hemma som man annars bara tar för givet. Att ta en varm dusch, eller att bara kunna vrida på kranen och få gott, kallt, ofarligt vatten. Nu går jag ut på praktik i en högstadieskola i fyra veckor, så skrivandet lägger jag lite på hyllan och fortsätter i maj. Då kommer också min indiska kontaktperson och projektledaren för de tjejgrupperna jag har varit involverad i till Sverige för en föreläsningsturné. Det ska bli superkul att få visa henne runt här och spännande för mina nära och kära som har hört så mycket om henne. Hon har varit i Sverige tidigare, men det var 15 år sen. Synd bara att jag inte kommer vara helt klar med uppsatsen, för det hade varit fint att få överlämna ett färdigt ex till henne då. Dock är 15 sidor utkast skrivna så en bit på vägen har jag kommit. Hade förhoppningar om att ha hunnit ännu längre, men upptäckte att det var hiskligt svårt att få något gjort på dagarna när det var 37 grader varmt och fläkten stannade för de otaliga strömavbrotten. Men nu är det nya svalare tider, och jag känner att det kommer att bli en bra vår, som jag ska ta tag i med all min insamlade solenergi!

7 mars, 2012 av Kerstin Jurlander - 1 kommentar

Med en kopp chai i handen…

sitter jag och stirrar på datorskärmen. Det är inte lätt att koncentrera sig på att skriva uppsats när man har så mycket spännande runt sig. Jag befinner mig nu på ett ställe som heter Auroville. Ett alternativt samhälle skapat för att människor ska kunna samlas och leva i fred och harmoni med varandra över nationsgränserna. Hållbar utveckling är i fokus, liksom andlighet, yoga och konst. Jag är redan klar med själva fältstudien för min uppsats. Det gick smidigare och fortare än förväntat. Men jag hade ju också försprång genom att ha varit på stället tidigare. Nu bor jag några dagar på ett av alla Aurovilles gästhus. Jag tänkte att det skulle vara ett skönt och avslappnat ställe att sitta och skriva på, och det är det också. Jag har redan fått en del gjort, men det är svårt att inte låta bli att tänka på allt som finns att utforska i området. En liten lunchtur på cykel blir det i alla fall idag till ”solar kitchen”, det gemensamma jätteköket som serverar billig vegetarisk lunch och middag till aurovillianerna varje dag. På fredag har jag ett besök inplanerat här med den nystartade organisation Eco Femme, som säljer miljövänliga tygbindor och sprider information om menstruation och hygien. De är också intresserade av att höra om CIRHEPs projekt. Så det kan nog bli ett lyckat utbyte av erfarenheter!

19 februari, 2012 av Kerstin Jurlander - 1 kommentar

CIRHEP- mitt indiska ”hemma”

Jag har nu spenderat en månad på Centre for Improved Rural Health and Environmental Protection. Att komma tillbaka till en organisation, människor och en omgivning som jag var väldigt bekant med har varit en bra grund för att kunna genomföra mitt mfs. Det är också en väldigt häftig känsla att känna sig så hemma och trygg i en miljö som är så annorlunda från Sverige. Det känns lite som mitt egna parallella universum. Men det är klart, sticker ut gör jag ju. Men att folk ropar hej, vinkar och ler stort om jag vinkar tillbaka, när jag går ut och går häromkring eller cyklar genom någon av pyttebyarna, det kan man ju bara se som ett stort plus. Att jag känner mig så hemma här har jag såklart människorna på CIRHEP att tacka för. Här finns alltid någon som ställer upp om jag behöver hjälp med något, och jag har verkligen fått allt stöd som jag har kunnat tänka mig för att genomföra studien. Men det känns också häftigt att jag har kunnat vara lite mer självständig nu, och tex kunnat planera saker själv och bara ta med min 16-åriga tolk och hoppa på moppen och köra iväg till en skola i en av byarna och där få till en intervju med några tjejer. Igår hade jag sista inplanerade intervjun. Så nu har jag allt material och ska hugga in i uppsatsskrivandet på allvar!

Att omgivningarna här passar min smak precis gör ju bara upplevelsen ännu bättre. Bästa tiden på dagen är när solen börjar gå ner och jag tar min dagliga kvällspromenad bland de små åkrarna. Det flesta familjer här är småjordbrukare och odlar olika grönsaker, hirs eller blommor. På promenaderna stöter jag ofta på herdar med sina getter, människor som är på väg hem med sin ko efter att den stått ute och betat, och så en massa (för mig) ovanliga fåglar, bland annat påfåglar finns det gått om. Men det som värmer mitt hjärta allra mest att se är nog ändå när någon av ungarna skrattandes kommer springande på vägen med ett gammalt hjul som det håller rullande med en pinne. Jag önskar att barn där hemma hade lekt lite mer med sådana leksaker och lite mindre med datorer eller föräldrarnas iphones…

Eftersom min uppsats handlar om menstruation så kommer här en bild på apoteket (ja det säljer faktiskt chips och godis också), med bindor framme i disken. Namnet på största märket, Whisper, är talande för hur man ser på mens här. Alltså inget man pratar öppet om. Men tydligen något man kan skylta synligt med i alla fall.

10 februari, 201210 februari, 2012 av Kerstin Jurlander - 2 kommentarer

Störningsmoment

Att hålla intervjuer i Indien är inte alltid lätt. Kärnan i min studie är gruppintervjuer med tonårstjejer om menstruation. Alltså ett rätt så känslig ämne. Det är en stor utmaning emellanåt att se till att man är ensam med tjejerna. I vissa byar är enda alternativet att sitta mitt inne i byn. Men även om man försöker sätta sig lite avsides, kommer folk fram och ställer sig runt omkring. Det finns liksom ingen som tänker ”aha, de kanske vill vara ifred”. Det verkar också som att det kan verka oartigt att be folk dra därifrån, för både min tolk och tjejerna själva verkar tveka inför att göra detta ibland när jag börjar tjata om att vi måste vara ensamma. Sen kan det också vara så att just när man påbörjat en intervju sätts det på musik på öronbedövande volym från stora högtalare som är obligatoriska så fort man ska fira något. Och det kan ju alltid hända att det är någon av alla familjer i byn som firar bröllop eller som vid en av mina intervjuer att byn har en allmän dansuppvisning precis den dagen. Ibland kommer inte folk som man bestämt en tid förrän några timmar senare, ibland kommer de inte alls. Det är bara så det är.

Men på många sätt går det faktiskt mycket effektivare att göra en undersökning här. För min enkätstudie besökte vi en skola för att be om att tjejerna i några klasser skulle få svara på frågorna. Ja visst, kl två dagen efter kunde vi komma. Det skulle aldrig hända i Sverige. Visst saker blir inte alltid som man planerat här, men det går i alla fall att planera in intervjuer och annat med mycket kortare varsel än vad jag är van vid. Och det roliga är att det kan alltid hända oförutsedda saker. Som när rektorn som vi pratade med på skolan bad om att få titta på enkäten precis innan vi skulle in och dela ut den till tjejerna, och jag tänkte att ”oj, hoppas han inte tycker det här är för känsliga frågor”. Han pratade lite på tamil med kvinnan som var med för att tolka. Jag väntade nervöst tills hon förklarade att han bad om att vi även skulle ha en genomgång för tjejerna om mens när vi ändå var där. Så efter att de svarat på enkäten blev det ett spontant mens-snack med 50 tjejer i en stor ring i ett av klassrummen. Vi förklarade varför man har mens, om mensvärk, hygien och annat som de hade frågor om. Kul bonus!

Ett annan kul grej var att det just nu är folk från Rädda Barnen, Lund på en liknande organisation i närheten och håller i samtalsledar-utbildning för studenter som ska ha kill-och tjejgrupper. Det är en fem-dagars träning och jag åkte dit och var med på passet ”Me and my body” som handlade om puberteten. Jag fick också möjlighet att intervjua de kvinnliga studenterna om deras roll som gruppledare.

Men även om det låter som att det händer mycket här, blir det faktiskt mycket dötid. Jag borde använda den till att börja skriva på uppsatsen, men det är svårt att koncentrera sig med störningsmoment som hög musik, myggor, svett, ovan kost och konstiga mattider.

Fast nu får jag försöka ta mig i hampan och jobba lite! Vi hörs!

Kerstin

På väg till en intervju

27 januari, 2012 av Kerstin Jurlander - 2 kommentarer

En vecka med mensritual, enkäter & rollspel

Måndag: Första steget: ordna en tolk. Tyvärr förstår inte min handledare vikten av tolkens engelskakunskaper fullt ut. Det var nog lite känsligt att gå emot hennes val av tolk och ordna en på annat håll. En 18-årig tjej från en rik, utbildad familj som känner en som jobbar här, kommer istället hit och ska fungera som min privata tolk. Tolken som min handledare föreslagit kommer också vara med eftersom hon känner till byarna och folket här bättre. Hon har precis blivit anställd för att hålla i tjejgrupperna, så vi arbetar tillsammans med det också.

Tisdag: En flicka i en av byarna hade fått sin första mens och jag fick vara med på ceremonin som markerar att hon har blivit giftasmogen. Flickorna sitter då isolerade i några dagar i ett hörn av huset, vilket jag fick höra om sist jag var här. Vad jag helt missade då, och som förändrar synen på det hela rätt mycket, var att man även har en ceremoni som kallas Sadangu. Flickans släktingar kom från en annan by med presenter och mat, de badade henne, smetade sandelträ-smet på hennes kinder och klädde upp henne i nya kläder och blomstergirlanger. Till sist välsignades hon av sina äldre släktingar.

Onsdag: Jag och Shatia, som arbetar med tjejgrupperna, förberedde och översatte mina enkäter till tamil. Det är jobbigt att behöva släppa på kontrollen och inte veta exakt vad man frågar om, eftersom jag inte kan veta riktigt hur översättningen blir. På eftermiddagen besökte vi tjejerna i en av byarna medan de fortfarande var i skolan och passade på att dela ut enkäterna. Sammanlagt har 32 tjejer svarat.

Torsdag: Vi höll i tjejgruppsträff i samma by som vi var i dagen innan. Jag hade förberett en rollspelsövning där tjejerna fick spela upp olika situationer som förekommer här, där flickor blir diskriminerade, tex får mindre mat än sina bröder eller inte får fortsätta gå i skolan. Chandra och Shatia var (glatt) chockade över hur radikala tjejerna var i diskussionerna efteråt och hur de pratade om kvinnors lika rättigheter. Så tydligen har tjejgrupperna gett verkan! Kul att jag kan göra lite sådant här också som bonus förutom själva studien.

Fredag: Idag började vi gå igenom enkätsvaren. Några är kryss-frågor och de fungerar bra. Men på de frågor där de ombads skriva själva är det många som lämnat blankt eller skrivit väldigt lite. Jag kommer absolut ha användning för det ändå och de fördjupande frågorna kommer jag ändå kunna få tag på genom intervjuer hoppas jag.

Första veckan har alltså gett en hel del, och jag känner att jag har fått en bra start.

/Kerstin

22 januari, 20129 februari, 2012 av Kerstin Jurlander - 1 kommentar

Tillbaka i Tamil Nadu

Efter en frukost bestående av kokosnöts-chutney och små nudlar har arbetsdagen satt igång på CIRHEP (Centre for Rural Health and Environmental Protection). Det är söndag, och egentligen helgdag, men det är personal här ändå som alltid och jobbar, idag med en rapport som måste bli färdig. Till min stora glädje och förvåning fungerar den trådlösa internetuppkopplingen perfekt. Eller fungerade, en liten stund.

Jag befinner mig på den indiska landsbygden, i Tamil Nadu längst ner i söder i detta jättelika land. Det var nästan ett år sedan jag var här sist. Då som praktikant, genom en folkhögskolekurs och organisationen Framtidsjorden. Höjdpunkten under praktiken var att arbeta med CIRHEPs tjejgrupper. Här fanns det verkligen något jag kunde bidra med. Jag och Nadia, min praktikantkompanjon, höll i undervisning om mens och hygien, och lärde tjejerna att sy tygbindor. Här finns knappt någon sexualkunskap i skolorna, och bara att ha växt upp i Sverige med KPs Kropp & Knopp och allt vad det innebär ger en grundkunskap som verkligen kom till användning här.

Nu är jag tillbaka för att skriva examensarbete till min lärarutbildning. Jag vill förstå hur det fungerar med de ritualer som är vanliga i Indien i samband med att en tjej får sin första menstruation och de tankar om renhet och orenhet som är en central del inom hinduismen, samt hur tjejerna själva upplever och tänker om detta. Vanligtvis får flickor väldigt knapphändig information om mens, hur kroppen fungerar och hur man ska ta hand om den. Jag vill undersöka vad det har haft för betydelse att vi pratade mens och sydde bindor med tjejerna, vad de tyckte om tjejgrupps-aktiviteterna och om det på något sätt har ändrat deras vanor och inställning rörande menstruation.

Jag har varit här i två dagar nu och hunnit ha ett första möte med min handledare Chandra. Hon föreslog att vi skulle vara med på tillställningen om någon av tjejerna i byarna här runt omkring skulle ”come of age”. Redan igår kväll kom samtalet. Vi var inbjudna. Så i eftermiddag ska vi vara med på någon form av ceremoni eller tillställning. Jag har läst lite om ritualerna som finns här i södra Indien, men jag vet inte alls vad det är som ska hända just idag. Så det ska bli jättespännande, och vad det än är, perfekt för min uppsats.

8 december, 20119 februari, 2012 av Kerstin Jurlander - 1 kommentar

Den viktiga tolken

Jag har nu bokat flygbiljetter och i slutet av januari bär det iväg! Det känns som att den allra viktigaste förberedelsen inför min studie blir att hitta en bra tolk. Lättare sagt än gjort när man befinner sig 700 mil från Indien. Eftersom jag inte pratar många ord tamil kommer tillgången på tolk vara helt avgörande för att jag ska kunna genomföra de intervjuer och enkäter jag har planerat för. Det är jätteskönt att jag har pengar från stipendiet så att jag kan betala för en tolk. Det underlättar väldigt mycket. Med tanke på att tiden är så begränsad känner jag att det skulle vara bra att ha kollat med någon redan innan jag kommer dit. Men hur ska detta gå till?

Jag känner till stället jag ska till och känner personerna på organisationen eftersom jag var praktikant där förra vintern. I mitt arbete med tjejgrupperna tolkade då min handledare Chandra allting. Hennes engelska är bra. Problemet är att hon är så involverad i projektet att hon aldrig kan fungera som bara tolk. Hon är dock suverän när man behöver sätta sig in i situationer och få förklarat allt bakomliggande i samhället och kulturen som man inte har någon aning om.

Det är självklart att jag måste ha en kvinnlig tolk eftersom jag ska prata med tjejer om deras tankar och vanor kring menstruation. Sen är frågan om det är bäst med någon utan koppling till området eller någon som kommer därifrån.

Det svåra är också att få kontakt med någon. Det naturliga är att jag ber mina kontakter på organisationen att kolla om de kan hitta någon som är intresserad. Det har jag nämnt i ett mejl nu och fått svar av Chandra att hon ska fixa någon. Men vad gör jag då om det inte fungerar med den personen? Det blir svårt att bara säga nej då och hitta någon annan. På MFS-kursen i Göteborg som jag var på för några veckor sen tipsade de om hur man undviker en sådan situation. Man kan istället be kontaktpersonen att kolla runt och ge några olika personer som förslag. När man kommer dit kan man sen få träffa dem och själv avgöra vem man tror det kommer fungera bäst med. Ska nog försöka göra det.