CIRHEP- mitt indiska ”hemma”

Jag har nu spenderat en månad på Centre for Improved Rural Health and Environmental Protection. Att komma tillbaka till en organisation, människor och en omgivning som jag var väldigt bekant med har varit en bra grund för att kunna genomföra mitt mfs. Det är också en väldigt häftig känsla att känna sig så hemma och trygg i en miljö som är så annorlunda från Sverige. Det känns lite som mitt egna parallella universum. Men det är klart, sticker ut gör jag ju. Men att folk ropar hej, vinkar och ler stort om jag vinkar tillbaka, när jag går ut och går häromkring eller cyklar genom någon av pyttebyarna, det kan man ju bara se som ett stort plus. Att jag känner mig så hemma här har jag såklart människorna på CIRHEP att tacka för. Här finns alltid någon som ställer upp om jag behöver hjälp med något, och jag har verkligen fått allt stöd som jag har kunnat tänka mig för att genomföra studien. Men det känns också häftigt att jag har kunnat vara lite mer självständig nu, och tex kunnat planera saker själv och bara ta med min 16-åriga tolk och hoppa på moppen och köra iväg till en skola i en av byarna och där få till en intervju med några tjejer. Igår hade jag sista inplanerade intervjun. Så nu har jag allt material och ska hugga in i uppsatsskrivandet på allvar!

Att omgivningarna här passar min smak precis gör ju bara upplevelsen ännu bättre. Bästa tiden på dagen är när solen börjar gå ner och jag tar min dagliga kvällspromenad bland de små åkrarna. Det flesta familjer här är småjordbrukare och odlar olika grönsaker, hirs eller blommor. På promenaderna stöter jag ofta på herdar med sina getter, människor som är på väg hem med sin ko efter att den stått ute och betat, och så en massa (för mig) ovanliga fåglar, bland annat påfåglar finns det gått om. Men det som värmer mitt hjärta allra mest att se är nog ändå när någon av ungarna skrattandes kommer springande på vägen med ett gammalt hjul som det håller rullande med en pinne. Jag önskar att barn där hemma hade lekt lite mer med sådana leksaker och lite mindre med datorer eller föräldrarnas iphones…

Eftersom min uppsats handlar om menstruation så kommer här en bild på apoteket (ja det säljer faktiskt chips och godis också), med bindor framme i disken. Namnet på största märket, Whisper, är talande för hur man ser på mens här. Alltså inget man pratar öppet om. Men tydligen något man kan skylta synligt med i alla fall.

Det här inlägget postades i LS och märktes av Kerstin Jurlander. Bokmärk permalänken.

Om Kerstin Jurlander

Jag läser till högstadie-och gymnasielärare i religionskunskap och svenska. Jag är också väldigt intresserad av utvecklingsfrågor och tog därför studieuppehåll förra året för att läsa en folkhögskolekurs där det ingick fem månaders praktik på en organisation för ekologisk landsbygdsutveckling i Tamil Nadu, Indien. Jag kommer nu åka tillbaka till samma organisation för att skriva examensarbete. Under min praktik var jag involverad i ett projekt med grupper för tonårstjejer där jag bland annat hade undervisning om reproduktiv hälsa och särskilt om menstruation. Jag vill undersöka hur de attityder och sedvänjor som finns i Indien rörande menstruation påverkar tjejernas självbild och hur de ser på sina kroppar. Jag ska även undersöka om utbildningen och aktiviteterna i tjejgrupperna har ändrat tjejernas vanor och syn på menstruation. Jag hoppas på att få en djupare förståelse och kunskap om hur tjejerna själva ser på de här frågorna, och jag ser fram emot att snart vara tillbaka på den sydindiska landsbygden!

En reaktion på “CIRHEP- mitt indiska ”hemma”

  1. Ja, Indien är ett härligt o öppet land. Och så stor skillnad från Sverige, på både gott och ont. Men härligt att du njuter och att du får gjort det du kom för att göra. Vi borde förresten träffas över en fika när vi väl kommer till Sverige! Vad säger du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *