Måndag 04-11-2013
Vi måste börja komma på roligare rubriker till våra inlägg, men det är svårt att sammanfatta hela veckan i ett enda ord eller en enda mening.
Veckan har varit händelserik, får man väl säga.
Måndag och onsdag var pluggdagar. Vi fick läst en massa, snyggade till vår problemformulering och lite annat. Vi har varit tvungna att ändra våra planer allteftersom, nu är vi inne på Plan F tror jag, men det känns ändå riktigt bra. Jag tror att det kan bli en riktigt intressant studie.
I tisdags åkte vi ut till en annan av YWAMs baser, Hopeland. Den ligger ute på landet, en halvtimme från Jinja. Det var ett enormt ställe, de odlar till och med sin egen mat. Det var skönt att komma bort lite, jag märkte av biverkningarna av Malaria-medicinen som jag tog måndag kväll. Tisdag morgon var jag onormalt deprimerad, grät för minsta lilla och kände att det inte fanns någon mening med livet. Så jag är lite nervös för att ta en ny dos i kväll, men nu kan jag i alla fall förbereda mig, och det verkar som att biverkningarna avtar rätt snabbt.
På torsdagen åkte vi tillbaka ut till byn där kliniken ligger. Vi träffade kvinnogruppen igen och gjorde lite fler pärlor, sedan besökte vi kliniken och sade hej till personalen där. Vi passade på att göra ett HIV-test också, som en observation. Det var en riktigt lärorik upplevelse, som vi förhoppningsvis kan ha med i uppsatsen.
På fredagen hade vi ett nytt möte med TASO, The Aids Support Organisation. Den här gången blev det väldigt tydligt att vi inte kommer kunna ha med dem i vår studie, de är väldigt misstänksamma när det gäller publikationer, och man måste gå igenom en långdragen process av ansökningar och godkännanden innan man får intervjua någon i personalen. Därför är vi nu inne på Plan F (mer om detta vid ett senare tillfälle). Vi passade på att få ett HIV-test där också, så att vi kan jämföra proceduren på TASO-kliniken med kliniken i byn.
I helgen bestämde vi oss för att ta en välförtjänt paus från studier och YWAM. Vi åkte därför till Kampala på fredagskvällen och kom hem söndag vid lunchtid. Det var otroligt skönt att få vara lite ensamma, att inte behöva dela rum med några andra och att ha sitt eget badrum. Vi hann diskutera uppsatsen en hel del också och är rätt överens om upplägget de kommande tre veckorna.
Kampala är för övrigt en väldigt kaotisk stad och rätt skrämmande vid första anblicken. När jag tvättade ansiktet på fredagskvällen på hotellrummet blev tvättlappen helt svart. Vi var de enda västerlänningarna på hotellet, eller i hela kvarteret för den sakens skull, så vi blev rätt uttittade. Men efter att ha gått runt i staden hela lördagen och tittat i butiker och besökt caféer, så kändes det bättre. Vi tog en boda boda till Uganda museum, där vi lärde oss om afrikanska musikinstrument och hur man gör kläder av bark. Boda boda är för övrigt en slags motorcykel-taxi, det får plats två vuxna bakom chauffören, och trots att det är livsfarligt, så är det snabbaste sättet att ta sig fram på. Kampala var trots allt en charmig stad och de människor som vi frågade om vägen var otroligt vänliga och hjälpsamma. Allt som allt var vi väldigt nöjda med vår vistelse och ledsna över att vi inte kunde stanna längre. Men nu är det ny vecka, och det betyder dags att jobba!
