Tacksamhet och glädje råder!

Livet flyter på här borta. Vi börjar mer och mer få grepp om hur situationen kring vattendistributionen ser ut. Det klassiska citatet från alla våra intervjuer har hittills varit ”es muy complicado”, ja, det här med vatten till alla verkar inte vara en enkelt nöt att knäcka. Samtidigt är alla väl medvetna om att vatten är en mänsklig rättighet, vilket landets nuvarande president har varit väldigt tydlig med.

På tal om presidenten har vi fått kontakt med en av hans släktingar, och som alla andra underbara människor här så hjälper han oss med sina kontakter, tar oss till en högt uppsatt aktör inom vattendistributionen i staden och vi kan inte göra annat än att säga, tack tack tack!

Tacksamheten sprider sig också när jag (Tess) äntligen börjar bli frisk efter feber, magsmärtor och diverse efter lite mer än en vecka som sjuklind, då jag ständigt funderat över om jag kommer få behålla maten jag stoppar i mig. Att vara allergisk mot mycket är heller inte alltid det smidigaste här nere, men underbara frukter finns det alltid gott om!

Vi är glada över att ha träffat finfina svenska vänner här nere också, eller ja, Laila och Martina träffade jag redan på SIDA´s förberedelsekurs i Härnösand för ett par månader sen. Vi har även träffat Ida, en doktorand från Chalmers som de arbetar med. Dessa grymma kvinnor är också involverade i vattenfrågor här nere och det är intressant att utbyta erfarenheter.

Om ett par dagar ska vi till universitetet i staden och presentera vår uppsats. Förra veckan gjorde vi en intervju med en underbar karismatisk kvinna som arbetar på CEPLAG, fakulteten för ekonomi. Hon älskar vårt tvärvetenskapliga perspektiv, säger att vi är på helt rätt spår med både uppsats och andra karriärmässiga tankar. Vilket kom som en skön pepp i dessa dagar av ångest inför diverse mastersansökningar.

Det här med utveckling, tillväxt, pengar, allt sätts i perspektiv här borta. Det är skönt att rannsaka sig själv, det är en ständig process som pågår i bakhuvudet och jag älskar det. Jag är tacksam över vad jag har hemma, såklart, samtidigt som tankarna spinner kring hur vi ska lyckas förändra denna värld till en mer rättvis sådan..

Kärlek!
DSC_0435

DSC_0617

DSC_0512

DSC_0547

Vilka människor det finns!

I måndags hade vi ett möte med MBA*-direktören för att planera hur vi skulle lägga upp vårt arbete här. Vi var mycket imponerade hittills eftersom att vi fått svar nästan direkt på de mail vi skickade till honom från Sverige. Han bekräftade i dessa mail att det inte skulle bli några som helst problem att hålla intervjuer med sjuksköterskorna på sjukhuset och att vi kunde planera allt när vi var på plats. Sagt och gjort, mötet i måndags startade exakt på utsatt tid kl 8.00. Vi som t.o.m. kom lite försent eftersom att vi trodde att vi ändå skulle få sitta och vänta ett par timmar, pinsamt! Vi fick redovisa vår plan vecka för vecka och berätta vad vi behövde för hjälp.

Direkt efter mötet följde direktören med oss till sjukhuset, som ligger ett par minuters promenad bort, där han presenterade oss för ”Nurse in charge”. Under mötet med henne, fick vi veta att det tillstånd vi fått av direktören för att hålla intervjuer inte alls räckte. Vi var tvungna att söka ett annat tillstånd från ”regeringen”, vilket man gör via myndigheten ”Ministry of health”. Under hela veckan som gått har vi nu försökt jobba på detta tillstånd som vi tydligen måste ha. Som tur är ligger detta ställe bara 5-10 minuters promenad från vårt boende. Vad hade vi gjort annars? Det är ju inte så att det går snabbtåg till huvudstaden Lusaka härifrån direkt. Varje gång vi är där får vi höra att det inte kommer att ta lång tid, att vi kanske tom kan få det i morgon. De lovade att ringa till oss idag med besked, vi får väl se hur det blir med det.. Suck!

Som tur är har vi skaffat en hel del vänner här, så vi passar på att lära oss lite Lamba och planerar inför en liten resa vi tänkte göra om några veckor. Vi har även lärt känna ett finskt par som kom i början på veckan. Dessa har ägnat sitt liv åt att operera ögon i flera olika länder i Afrika, bl.a. Kenya, Sudan och här i Zambia. Igår fick vi var med när de opererade en liten flicka med Trachoma. Trachoma är en infektion i ögat som orsakas av Klamydia, detta leder ofta till att ögonlocket viks inåt så att ögonfransarna irriterar och skadar linsen i ögat. Flickan och hennes familj är väldigt fattiga, så utan denna gratis operation hade hon med all säkerhet blivit blind inom en snar framtid. Det finska paret berättade för oss att de för närvarande reser runt och gör dessa operationer utan någon som helst lön. De sparar pengar hemma för att sedan kunna resa runt och operera. Idag måste de tyvärr åka hem till Finland igen och jobba eftersom att pengarna är slut. Helt fantastiskt, vilka människor det finns!

Dagarna rullar på och vi acklimatiserar oss mer och mer hela tiden. Tålamod är en bra egenskap här, men än så länge har vi funnit oss bra i det nya tempot. Just nu känns det väldigt onödigt att ta sig till en större stad med allt vad det innebär, det är så lugnt och skönt här!

* = Mpongwe Baptist Association

Skolbarn i Mpongwe
Skolbarn i Mpongwe
Våra finska vänner
Våra finska vänner
Stora operationssalen
Stora operationssalen

Konsten att intervjua någon

Arbetet fortlöper och det är intressant att notera skillnaden i dynamik i olika samtal och varierande intervjutekniker man tvingas ta till i olika situationer. De flesta jag träffat har varit underbara; generösa, givit av sig själva, intresserade av processen, passionerade och nyfikna. Därför blev det lite av en chock att intervjua en person som på telefon lät så intresserad och hjälpsam, men väl på plats agerade fullständigt motsträvigt, mästrande och förminskande. Jag undrade verkligen där och då vad jag gjorde där, och varför jag var i Egypten över huvud taget. Insåg först senare att jag hade mött en av de personer som är del av problemet. Hierarkiska, dominanta män som anser att det är “inga problem” med någonting, och som trycker undan andra i sin framfart. Tur att det finns så många andra fina människor och miljöer som kan få en på gott humör igen. Resten av dagen blev över förväntan och det är svårt att vara ledsen länge i ett kollektivistiskt samhälle. Alltid är det någon som livar upp ens dag!

Mutende Mwane = Peace (Hej)

Idag har vi fått tag i ett eget internet-modem som faktiskt fungerar okej, i alla fall till & från. Vi kan tom sitta i vårt lilla hus & surfa, mitt i den afrikanska buschen, helt fantastiskt! Nu hoppas vi på att kunna komma igång med bloggandet mer på på allvar.

Resan hittills har varit fylld med de flesta tänkbara ingredienser. Fortfarande i Sverige hade vi förmodligen inte riktigt förstått vad vi gav oss in på. Efter 15 timmar & en mellanlandning på Heathrow, var vi på flygplatsen i Johannesburg. Att vi var i Afrika kunde man bara förstå på souvenirbutikerna med träfigurer & färgglada korgar.

Sista flygturen tog oss mellan Johannesburg & Ndola i Zambia, en resa på ca två timmar i ett pytteplan med ”riktig flygkänsla”. Dock slocknade vi båda nästan innan start. Det var nog först när vi började närma oss Ndola & såg hur barnen sprang på den röd/bruna marken som jag förstod att vi var i Afrika. En sådan häftig känsla, nu var vi verkligen här!

Ndola flygplats är en av de minsta flygplatser jag sett. När vi landade hade vi en del publik & det kändes som att vissa var lika nyfikna på oss som vi på dom. När vi kom igenom den lilla passkontrollen fanns det bara två väskor på golvet framför oss i det lilla skjulet, det var våra. Eftersom att vår skjuts från Mpongwe dröjde en aning, typ 2 timmar, så hann vi bekanta oss lite med personalen på flygplatsen. Två herrar med G4S-skjortor på sig mötte oss efter passkontrollen & la våra väskor på en vagn. De körde sedan vagnen ungefär 3,5 meter tills de kom ut ur skjulet. Tydligen jobbar dessa män 18 timmar om dygnet på flygplatsen både som servicepersonal & väktare.

När vi väl blev upphämtade var det kolmörkt ute. Färden till Mpongwe gick genom flera små byar längs högst bristfälliga vägar. Först efter ca 1 timme kom den första hastighetsskylten som visade 60 km/h, vi körde då i ca 120-130.. Men det gick ju bra.

Den första chocken kom då vi var framme i Mpongwe & vår lilla hydda som vi skulle bo i två månader. Utanpå ser dessa hyddor väldigt fina ut, men inuti var i alla fall denna ”hut” helt full med mögel. Dessutom väldigt trångt, skitigt & mörkt. Vi kom båda i någon form av chockfas & bestämde oss bara för att ta oss igenom natten. Då ville vi nog helst ta första bästa flyg hem igen. VAD HAR VI GETT OSS IN PÅ???

På morgonen nästa dag kom MBA*-direktören & hälsade oss välkomna. Hans två små söner visade oss till marknaden så att vi kunde köpa vatten, bröd & framförallt SIM-kort till våra mobiler. Direktören visade oss sedan runt i byn & på sjukhuset. Han presenterade oss för alla möjliga & alla hade olika sätt att hälsa på & sa olika saker på Lamba som vi inte förstod.

Vi trodde att vi skulle vara en av ganska många ”vitingar” i byn, men det visade sig att vi är ganska få. Första dagen blev vi väldigt uttittade både på marknaden & på sjukhuset, men nu tycker vi att intresset för oss har svalnat lite. Eller så vill vi bara så gärna passa in..

Redan efter den första mindre angenäma natten i vår första hydda, blev vi erbjudna att byta boende. Att vi nappade på detta direkt är kanske inte så förvånande, så nu bor vi ett lite större hus med flera rum där vi delar kök & vardagsrum med andra. (Fast just nu är det bara vi här). Inte i närheten så mycket mögel & mycket trevligare! Duschen är inte varm men där finns oftast vatten, vilket inte ska underskattas. Vi har tom kyl & frys, även om den inte helt går att lita på, men ändå. Vi har det jättebra här!

Uppsatsen går det dock lite trögt med, men det får ni höra mer om en annan dag!

*= Mpongwe Baptist Association

Varför man ändrar sig lite o varför man ljuger för sin familj

Igår var en mycket fin dag. Jag skulle in till stan och köpa en väska tänkte jag, när jag kommer fram till torget så är det minnesstund för Hugo Chavez. Talare från framför allt syndikaten från Chapare och kringliggande områden, samt MAS och från andra organisationer. Asså talen här. Talar direkt in i mitt blödiga socialistlatinohjärta. Man är inte rädd för att ta i, stora ord och mycket viva latinoamerica unida. När jag efter en stund hade torkat tårarna över vår förlorade kamrat så träffade jag min första informant, som bara: ja asså om du vill ha en intervju med någon från Bartolina Sisa så kan du nog få det idag, vi väntar tills de går ner från scenen så kan jag presentera dig. OK. Bartolina Sisa är en organisation för ursprungsfolkskvinnor som kämpar från gräsrotsnivå upp till ministerier. Totala jävla hjältar alltså. Blev lite starstruck men fick min intervju i alla fall till slut. De har en lokal som är helt bisarr med en 10 meters väggmålning av nämnda kvinna, Tupak Katari och Evo, önskar att jag hade haft kamera. Idag gjorde jag en till intervju med en från samma nätverk som min första informant, så har 3 intervjuer redan, vilket känns bra.

Kommer dock byta lite fokus på mitt arbete. Jag tänkte först fokusera på universiteten men det kommer troligen inte bli så, i alla fall inte i den ursprungliga formen. Jag kommer istället antagligen fokusera på antirasistiskt motstånd och hur detta formuleras i den bolivianska kontexten hos sociala rörelser. Är rädd att det fortfarande är lite brett men jag tror att det kommer att smalnas av med tiden. Det är dock många som pratar med mig om varför just utbildning är clave, asså nyckeln till antirasistiskt motstånd. Här finns inte någon studentrörelse att tala om, och universiteten är till största delen privata vilket gör att ideologin fortsätter vara högervriden. Det finns med andra ord föga möjlighet till studentkamp just nu. Det har införts lagar och skolreformer, men dessa gäller grundskolan och har ännu inte nått universitetsnivå. Därför är denna institution fortfarande nyliberal till form och innehåll och av den anledningen används inte universitet som verktyg i kampen. Men jag tror ändå att just utbildning kommer att spela en viktig roll i mitt material och i min analys, men annan typ av utbildning. Här känns det som om folkbildning och statushöjning av kunskap kring ursprungstradition spelar en större roll så det kommer jag antagligen spinna vidare på. Så, när man är på plats får man en större insikt i vad som är viktigt, varför och hur man ska gå tillväga för att få fram det.

MEN! Till min familj och släkt här har jag ju sagt att jag ska jobba med studenters rättigheter, för att dra en vit lögn som jag tänkte skulle hjälpa mig ur att diskutera rasism och sånt. Tänkte ju dock inte på att alla skulle vara gulliga och vilja hjälpa till med kontakter och liknande, som jag nu måste typ snällt försöka tacka nej till. Det börjar bli lite svårt. Jag säger dessutom aldrig namnen på de organisationer som jag har kontaktat och är intresserad av för jag vet att det inte kommer mottas väl. Men det börjar också bli svårt. Jag kan låtsas som om jag inte hänger med när nyheterna diskuteras men när jag får direkta frågor går det liksom inte undvika. Kanske snart får börja outa mig som socialist och antirasist, och låtsas som om det känns hur naturligt som helst. Det roliga är att det finns ett uttryck om att låtsas som att man inte förstår, eller göra sig dum o det är hacerse el sueco, dvs göra sig svensk. Jaja, ironi.

Vad tror ni om att gå en kurs i quechua förresten? Då kan jag lära mig vad Quisbert betyder.

Downs and ups

I am obviously in the rollercoaster of the thesis – yesterday I felt like a complete idiot! Who do I think I am, coming from fancy Sweden and assuming that in two months I will have a better understanding than the locals about the extremely complex situation of the water management in Cochabamba?

Days like those I am incredibly happy to be with my partner in crime Tess – what would I do without her?! When I’m sobbing, she comforts me and rationally explains why we are not idiots, that our research purpose has a different approach which although it will not change the world, will result in a presentable thesis. Then she tells me I can have an ice cream, and everything feels manageable again.

We decided to broaden our perspective a little and include more stakeholders, and today we have conducted another two interviews. It is a little bit tricky since we cannot just go out in the street and ask anyone, but need representatives from selected stakeholders. But so far we have done five interviews, and we have possibly five more this week. All in all we might possibly end up with 15 interviews, which would be a huge amount of data. But then we are free to choose what will be interesting to us, which is way better than struggling with too little information.

On the personal level, we are still in awe of this country. We see so many beautiful things every day, and the people are incredibly nice and helpful wherever we go. This past Sunday was Día del Peatón, pedestrian day, which meant no motorised vehicles from 9am to 5pm. As I was doing a participatory observation from 8.30am to 10.30, I had to walk 45 min to get back home. What an experience! It felt like two weeks after the apocalypse, or post-oil-peak. So calm and quiet, and the air is less contaminated. I was walking in the biggest roads and saw entire families biking everywhere and people selling juice and ice cream in the middle of the streets. I was filled with joy and prosperity when I got back home. This happens three days per year here in CBBA, and it is surely an eye-opening experience…

Nu är vi på plats!

Efter snart två dygn i Mpongwe har vi nu fått vårt hem för två månader, vars en lokal telefon & nu ÄNTLIGEN tillgång till ett i alla fall halvfungerande internet.

Vi har blivit väl mottagna, speciellt av sjukhusdirektören & hans familj som idag tog med oss  på en dagsutflykt med kyrkobesök & lunch hos släktingar där vi fick smaka Nshima för första gången. Nshima är majsmjöl som rörs i kokt vatten till en fast konsistens med en särskild teknik. Till det fick vi en grönsaksröra gjord på övriga delar av majset, kyckling & fisk (med ben i). Vi har fått höra att när vi smakat Nshima kommer vi inte vilja åka tillbaka till Sverige igen. Vi vet inte riktigt om vi känner så än, men gott var det absolut.

Nu måste vi snart lämna MBA-kontoret där vi har tillgång till internet. Så vi får skriva mer om vår resa hit en annan dag.

Nyckelord hittills: Kulturkrock, frustration, spänning, huvudvärk, gråt & glädje.

Hörs snart!

Five desks later…

It seems like one day in CBBA is a compromised week. So much happens all the time! During the weekend we became culturally overwhelmed, with an excursion in the city that brought us to la cancha, which according to the rumour is the largest market in South America. From there we visited the last lagoon of Cochabamba – Cocha means lagoon and bamba means flat or flat land in quechua, the indigenous language spoken here. In the night we were taken to a chicha brewery called Chernobyl for a peña, a traditional folklore party. Chicha is a fermented corn drink, which not has that much alcohol but still managed to get my stomach out of order and kept me still for all of Sunday. The Bolivian experience.

This week our thesis has taken some big steps ahead – we have managed to book one interview and two meetings/interviews via email. We went to the local authority with a letter presenting us and asking for an interview, but ended up getting passed around from desk to desk and at table number five, we got an interview straight ahead which was complemented by another chat at the next desk. Feels really great to have started the data collection! The transcription however takes forever, since some subjects speak really fast and we have to translate from Spanish to Swedish or preferably English. So much hard work for a Bachelor thesis! But at the same time, after this job, everything else will feel super easy…

We also met up with Mathilda, another MFS grantee doing her study here in CBBA and we had a really nice time discussing our perspectives on Bolivia. She is writing about racism towards the indigenous population, such an important topic!

This continent is wonderland. There is so much magic here, that I somehow forget about when I’m in Europe. I forget the power that lies in truly believing, and I forget how to really listen to what is around – not only sounds, but also to wishes, desires, connections, heartbeats. Life is worth more here.

Jasenko och alla andra, nu ska vi prata om offerrollen

Igår träffade jag för mina första informanter på en organisation som jobbar med alla möjliga frågor, jättepeppande och roligt. Träffade dem genom två andra tjejer från MAH som också är i Cochabamba så nu känner jag mig lite lugnare inför projektets utveckling. Yay!

I alla fall. Något som slagit mig här när jag lyssnar på rasistisk och högertillvänd diskurs är hur pass många av de använda argumenten jag kan känna igen från Sverige. Ja, jag vet, rasismen är densamma världen över men också: den är ju verkligen densamma! HUR obehagligt är inte det? Har verkligen slagits av hur övergripande den rasistiska strukturen verkligen är och det slog mig i ansiktet som en sverigedemokrats järnrör. Det kändes en stund fruktansvärt deprimerande att höra se och inse att man kämpar mot något så enormt och samtidigt så abstrakt och luddigt. Men det gick över och jag blev arg istället, som sig bör.

Det var i detta mode som jag läste Lawen Mohtadis miniintervju med Jasenko Selimovic efter hans svar till Jonas Hassen Khemiri. Jasenko är rädd för vilken riktning Sverige går i. Så långt är vi överens. Men han menar istället att vi tenderar att skylla ifrån oss på allt och alla och spela offer istället för att klippa oss och skaffa ett jobb. Helt plötsligt är vi inte så överens längre.

I Bolivia är strejker och blockader två frekventa metoder i all typ av kamp. Man är inte rädd för att för att inte vara Den Goda Medborgaren som bidrar var dag till samhället utan skiter i det och säger ifrån istället när man ser orättvisor eller diskriminering. Reaktionerna från reaktionen (hehe) är oftast ett fnysande, ett suckande och ett snack om varför man inte bör vicitmizarse (göra sig till offer). ”Vad vi de ha nu då? Alltid ska de bara ha och ha, och aldrig vill de jobba”. I denna diskurs blir ju all typ av kamp alldeles skrattretande.

Samma ton för Selimovic fram i sin artikel. Sluta skyll på massa strukturer, de är ändå bara navelskåderi, jag har minsann klarat mig i Sverige så då kan alla göra det! Se på mig, hur långt jag har kommit med hårt slit! Han gör oss till och med tjänsten att visa vilka andra som bär offerkoftan och som inte tar sitt eget ansvar; ”Ungdomar, övertygade att polisen hatar dem, att de aldrig bereds utrymme i samhället. Romer, som inte kan ens hyra bil. Äldre. Samer. Katoliker. Svarta. Muslimska kvinnor. Funktionshindrade. Hemlösa. Tornedalingar. Överviktiga. Landsbygdens folk. Transsexuella. Anorektiska. Afrikaner.”

Med enkelhet för vi campesinos, indigenos, cholitas, cocaleros eller bara generellt pobres till denna lista. Ja, jag är fortfarande lite skrämd över hur enkelt den rasistiska diskursen kan appliceras i olika delar av världen med det enkla utbytet av offersubjekt. Men Selimovics meddelande är fortfarande: Sluta klaga, mina fellow svartskallar!

Jodå, Jasenko. Jag kommer att klaga. Klaga, väsnas, göra motstånd, blockera, strejka och om och om igen uppmärksamma all jävla skit som finns runt omkring oss. I motstånd och kamp är ingen ett offer. Där är vi alla medvetna varelser som istället för att ta emot spott och slag vägrar acceptera någon underlägsenhet. Det är nog så långt bort från en gnällig klagosång man kan komma. Och nej, Jasenko, att påstå att rasismen är strukturellt och genomsyrar Sverige såväl som andra länder är knappast navelskåderi. Det handlar snarare om att förena sig men andra människor i kamp världen över som också vägrar finna sig i de påklistrade egenskaper rasismen så gärna vill lägga på dem. Gå nu och käka en god middag med Erik Ullenhag och gläd dig åt Den Fria Viljan så fortsätter vi med vårt.

Beviljade stipendiater ansökningsomgång mars 2013

Idag har beslutsgruppen sammanträtt och beslut har fattats om tilldelningen av stipendier för ansökningsomgång med deadline 15 mars. Totalt inkom 18 ansökningar och vi har beslutat att bevilja 12 studenter ett MFS-stipendium på 25 000 kr per person. Vi säger grattis till de lyckliga 12 och uppmanar samtidigt övriga sökanden att söka igen 1 nov (obs ny deadline!). Ladda ner Beslut MFS mars 2013