Här är barn precis överallt och så söta dom är, precis allihop! I genomsnitt föds det 6,3 barn per kvinna och 52 % av Zambias befolkning är under 18 år. Nästan alla kvinnor, gamla som unga, bär ett barn i sin sjal på ryggen. De har ett ”talesätt” här som lyder ungefär att den dagen du tar hand om ett barn är du en mor, även om du inte har egna barn. Det spelar ingen roll om du är endast några år eller väldigt gammal. Detta kan vi se överallt, det är ofta ganska svårt att lista ut vem som är mamma till vilket barn. Dessutom kallar sig kusiner ofta för syskon, så då är det ännu svårare att reda ut vilka som hör ihop med vilka. Så härligt på något sätt. ”It takes a village to raise a child”. Uttrycket kommer väl från någonstans i Afrika om jag inte minns helt fel. Dessutom är alla barn vi hittills stött på, fattiga som lite rikare, väldigt artiga och väluppfostrade, i alla fall mot oss.
I söndags när jag satt längst bak i kyrkan och väntade på att gudstjänsten skulle sätta igång (Johanna kände sig inte lika kallad denna gång), kom ett helt gäng med barn mellan 2 och 10 år in. All barnen hälsade artigt på mig genom att ta i hand och le, utan att någon vuxen sa till dem att göra så. De fattigare barnen kommer ofta fram till oss och frågar efter ballonger och ibland Kwacha, den Zambiska valören. När vi säger att vi tyvärr inte har något till dem brukar vi istället erbjuda att vi kan ta en bild på dem. Alla barn som vi hittills stött på älskar att bli fotograferade för att sedan få se hur bilden blev, egentligen precis som hemma!
Tyvärr så far ju många barn illa även här, inte sällan i sjukdomar vi inte ens har en tanke på att barnen där hemma skulle bli sjuka i, eller tom dö av. Vi sitter ofta på sjukhuset och väntar på att den sjuksköterska som vi ska intervjua ska få en stund över. Undertiden får vi se och höra en del. Det skär verkligen i hjärtat när man hör en kvinna skrika ut sin sorg när hon förlorat sitt barn. Detta har vi tragiskt nog fått uppleva nu tre kvällar i rad. Häromkvällen var en sjuksköterska fullt upptagen med att få tag i blod till fem barn som var i stort behov, vilket gjorde att hon inte hade tid med oss. Tydligen var blodet slut på sjukhuset och hon fick då beställa nytt från Kitwe, en stad som ligger två till tre timmars bilfärd från Mpongwe. Ett barn hade redan hunnit bli så dåligt att det tyvärr dog undertiden vi var där. Varje dag känner vi oss så otroligt lyckligt lottade över att, trots allt, ha de förutsättningar vi har där hemma vad det gäller bl.a. tillgång till sjukvård och utbildning. Mpongwe Mission Hospital ligger verkligen långt ute på landet med många små fattiga byar runt omkring. Många barn kommer därför tyvärr till sjukhuset alldeles försent.
På sjukhuset har de tre avdelningar för inläggning, ”Male ward”, Female Ward” och ”Childrens ward”. Alla rymmer drygt 30 sängar som står i en enda stor sal. Varje avdelning har oftast en tillgänglig sjuksköterska och en sjuksköterskeassistent (motsvarande undersköterska). På varje avdelning har de en tavla där de skriver upp all statistik över skador och sjukdomsfall per månad. Vi har fått titta lite närmre på barnens statistik och här ligger, kanske mindre förvånande, malnutrition (undernäring) högt upp på listan. Från december tom mars är malaria den stora anledningen till att sjukhuset blir överbelamrat. Diarré är en vanlig anledning till inläggning liksom, pneumoni (lunginflammation) och luftrörsinfektioner. De vanligaste anledningarna till att barn dör på avdelningen är undernäring, lunginflammation & malaria.
Igår när vi var ute och sprang följde två små pojkar med oss nästan hela rundan, barfota med skitiga och söndriga kläder. De kunde i princip ingen engelska, men vi förstod att de nog skulle följa med oss hem för att kanske få en slant eller två. Mycket riktigt, när vi kom fram visade de med kroppsspråket att de ville ha pengar till sina hungriga magar. Det är ju såå svårt, men vi kan inte börja ge några barn, då är snart alla byns barn här, det går ju inte. Vi har tänkt att vi istället ska ge dem några presenter precis innan vi åker hem. Nu fick de istället en vattenflaska av oss, innan vi vinkade hejdå och gick in till vårt välfyllda kylskåp. Usch vad livet är orättvist!
