Nu börjar resan snart dra sig mot sitt slut. De nio veckor vi varit borta har flytit på oerhört fort. Vilka upplevelser vi har haft, både arbetsrelaterade och personliga.
Vi har utvecklat många kontakter med allt från bananförsäljare på gatan nära vårt boende till vårdgivare som ihärdigt arbetande ägnar hela sin själ till sitt yrke och de barn de behandlar. Vi har lärt oss att alltid ha perspektiv på vår tillvaro och att det i varje situation, om än svårt och sorgligt på ytan, finns mängder av positiva aspekter bara man tillåter sig att se dem. Ta till exempel en ettåring vi träffade på en voluntär klinik för barn födda med gomspalt. Hon var född med en ovanlig gentiskt syndrom som gjorde att halva ansiktet var deformerat med medföljande gomspalt. Hon hade även ihopväxta tår och fingrar. Den här lilla flickan kom till kliniken för en uppföljning efter tidigare operation, i sällskap med sina föräldrar som kärleksfullt tog hand om henne. Hon var ett riktigt energiknippe och kröp runt på golvet och charmade oss alla i omgivningen. Kliniken som anordnas två ganger i månaden var imponerande av sitt slag. Lokaler görs tillgängliga av den Sri Lankesiska staten men allt annat är i form av donerade medel med vårdgivare som arbetar ideellt. I genomsnitt opererar man ca 300 barn om året som sedan följs i kliniken. Vårdlaget består av plastikkirurg, barnläkare, tandläkare, genetiker, talpedagog och ett antal sköterskor och medicinstuderande.
Vi har varit med på förskolor där man utfört karies “screening” av runt 300 barn på en förmiddag och blivit imponerade av hur snabbt och effektivt det hanterats. När barnen sedan kommit till kliniken för behandling har vi reflekterat över hur väl omhändertagna de verkat vara och att båda föräldrar varit med vid besöket. Trots låg socioekonomisk bakgrund är barnen över lag väldigt rena och välklädda.
Vi hade även möjlighet att vara med på en “screening” som hålls för gravida kvinnor med syfte att remittera till tandläkare för behandling av karies med medföljande kostinformation och munhygieninstruktioner. Vi blev imponerade av att en del av mödravården fokuserar just på tandvård och att det av rutin ingår att en kontroll måste göras och signeras på det formulär som följer en gravid kvinna.
I övrigt fick vi lära oss att i Sri Lanka är tandvården en del av sjukvården och att tandläkarkliniker gärna finns som en del av ett sjukhus. Med insikt om att munnen är en del av kroppen och flera kopplingar har gjorts mellan orala tillstånd och övriga sjukdomar känns det som om Sri Lanka ligger lite steget före i detta avseende. I motsats till Sverige där tandvård och sjukvård behandlas som två separata entiteter. Då det är uppmärksammat inom tandvården att de två bör gå ihop, känns det som vi kan ta lärdom av Sri Lanka hur det kan genomföras.
Vi har medvetet fokuserat mycket på det postiva med vår resa men givetvis har vi även stött på ett fåtal problem under resans gång. Vi har varit tacksamma för varandras sällskap och att vi har kunnat diskutera och reflektera med varandra över situationer som uppkommit. Vi kan definitivt rekommendera att åka två på en MFS. Som vi nämnt i tidigare blogginlägg, så har vi dels haft problem med vår handledare och dels med att genomföra vår studie och med att samla material till vår kandidatuppsats. Även om vi hade en noga genomtänkt projektplan så hade vi ingen fast frågeställning innan vi åkte utan var relativt flexibla så att vi kunde anpassa oss efter vad som faktiskt fanns för material och möjligheter på kliniken. Det har i efterhand visat sig klokt. Så även om det känts som om vi borde överge projektet vid några tillfällen, så måste vi säga: ta det lugnt, det ordnar sig! För på något sätt ordnar sig allt bara man har rätt inställning.
Våra erfarenheter av vår Minor Field Study har lärt oss hur viktigt det är att ha ett öppet sinne och att varje situation kan leda till nya möten och tillfälligheter att vidga sina kunskaper. Vi har fått minnen för livet som vi kommer vårda med omsorg.
