Hejdå Zanzibar

Vi har lämnat Zanzibar, färdiga med första utkastet av uppsatsen. Vi lämnade en del av packningen i huset där vi bott med planen att komma tillbaka om några dagar för att skriva klart det sista och njuta lite av sol och bad efter ett besök på fastlandet. Två dagar efter vi lämnat får vi ett samtal från huset där vi bodde att det blivit pistolrånat under natten. Samtidigt blev det upplopp i Stonetown av organisationen som nämndes i förra blogginlägget, Uamsho. Det har varit oroligt hela veckan så vi har bestämt oss för att stanna på fastlandet tills vi åker hem nu. Vilken kontrast till den lilla fiskebyn vi bodde i fram till för två veckor sen på paradisön.
/Josefhin

Matemwe, Zanzibar

Enligt våra planeringar kommer vi att bli ”färdiga” med uppsatsen på lördag. Tanken är att vi ska lämna in slutversionen då, men självklart kommer det bli en del justeringar efter det. Vi hoppas i alla fall att vi blir färdiga innan vi åker hem den 31 oktober.
På helgerna tar vi ledigt från arbetet och lämnar den lilla byn Matemwe. Förra helgen var vi i Kendwa – en väldigt vacker plats med kritvit strand och turkosblått hav. På stranden finns det ett volleybollnät som ofta är upptaget. Jag och några andra killar spelade en match, men jag fick känslan av att det inte var några vänskapliga band emellan mina medspelare och dem vi mötte. Jag frågade Ibrahim från Dar es Salaam vad det hela handlade om. Han svarade att de inte gillade honom och heller inte några andra från fastlandet. – De påstår att vi tar jobben ifrån dem. Att vi inte har någon rätt till att vara här, fortsätter han. På väg hem från Kendwa, sittandes i en taxi, ser jag ett gäng killar som signalerar till oss att köra in till vägkanten. Lite längre fram på vägen förstår jag varför. Över tusen människor i ett stort tåg går rakt emot oss. Jag förstår ganska snabbt att det är den islamistiska gruppen uamsho och hoppar till baksätet. Bakom tonade ruter kan vi främst se unga män med flaggor och i vissa fall med kulsprutor och batonger. De sjöng ”Vi behöver inte någon union. Vi är inte rädda för era bomber och gevär”. Där i baksätet satt jag och Josefhin ganska skräckslagna. Vetskapen om att uamsho ogillar massturismen på Zanzibar gjorde mig inte tryggare och heller inte att jag vid ett tidigare tillfälle läst om både brända bilar och kyrkor i organisationens frammarsch. Efter att ”tåget” passerat, fortsatta vi att åka. Taxichauffören tyckte det var fruktansvärt roligt att jag hoppade bak. Jag skrattade inte.

Uamsho är en snabbt växande islamistisk rörelse här på Zanzibar, men att organisationen är religiös, är inte det viktigaste i sammanhanget. Religionen används mer som ett redskap för att samla folket, tror jag. De vill att Zanzibar ska bli självständigt från Tanzania, vilket grundar sig i flera olika anledningar. Utan att gå närmare in i diskussionen, handlar det hela främst om att människorna i rörelsen känner sig orättvist behandlade av fastlandet.

Volleybollmatchen, där fenomenet ”vi och dom” blev synligt, i kombination med människorna vi mötte med vapen, känns inte alls bra. Jag upplever situationen som en tidsinställd bomb som bara kan stoppas av stora politiska beslut.

Johannes

Intervjuerfarenheter!

Nu är det Josefhin som skriver igen. Förra veckan gjorde vi klart alla intervjuer till vår uppsats. Under 5 dagar intervjuade jag 8 tjejer här i Matemwe med hjälp av en kvinnlig tolk som ursprungligen kommer från byn, men som pluggar till lärare nu på en annan del av ön. Övergripligt gick det till så att jag och vår tolk promenerade till olika delar av byn för att bredda studien men ändå få kvalitativa intervjuer. Vår tolk också fungerade som en kontaktperson för att hitta de här tjejerna, det sparade väldigt mycket tid och energi, och jag tror också det gjorde att tjejerna kände sig tryggare i situationen eftersom det var någon från byn som introducerade mig.

Det var förstås lite nervöst att bara klampa in i någons hem sådär och ställa frågor om varför en ung kvinna inte är i skolan. Men eftersom vi hade varit hemma hos folk i byn ett par gånger innan gick det bra, det gäller bara att plocka upp vad alla andra gör. Att hålla sig lugn och röra sig väldigt lugnt är det första jag tänker på, också viktigt för att klara av att arbeta i hettan. Nästa är såklart hälsningsfraser, att vara artig och glad. Jag övade på Swahilin när jag och tolken gick igenom byn, ibland i över en timme för att komma till en enda tjej, och nästan varje gång jag kom till ett nytt hem kunde jag (åtminstone försöka) briljera med de lilla språkkunskaperna jag plockat upp. Att fråga om familjen är viktigt, att visa intresse i det man ser runt omkring sig i hemmet. Exempelvis gör många korgar och mattor hemma och ibland visade dem hur man gör. Jag fick prova att rulla plasttråd till att göra mattor, dessvärre var det nog inget användbart, men de tyckte det var underhållande att se på mig försöka. Att rita mindre artistiska djur i blocket och fråga vad det heter på Swahili var ett bra tidsfördriv tillsammans med familjen om jag var tvungen att vänta på att informanten skulle komma. Jag har lärt mig otaliga sätt att komma över språkbarriärer på. Familjerna var alltid välkomnande, och ännu mer om man försökte kommunicera. Det handlar inte om att ha perfekta språkkunskaper, utan om viljan att kommunicera; intresse i fokus.

Under själva intervjun var stämningen ofta mer allvarsam. Historier om hur flickan själv eller familjemedlemmars sjukdom påverkade deras avhopp kom upp, liksom omständigheter i skolan. Fattigdom var ett genomgripande tema. Det skar i hjärtat när vissa frågade om de fick möjlighet att komma tillbaka till skolan om de ställde upp på intervjun. Vad är 200 kr om året för oss ”turister”? För kvalitén på studien är det omöjligt: vi måste vara säkra på att flickorna ställer upp för att de hoppade av i Form 1 eller 2 i Secondary school och för att de vill. Är pengar involverade riskerar vi att flickor utom dessa ramar vill vara med.

Vi har sammanställt resultatet och litteraturbakgrunden. Kommande vecka är metod och bakgrund på schemat. Veckan efter ska vi binda ihop litteratur med vad vi erfar under intervjuerna i diskussionsavsnittet. Ska bli mycket spännande!

Matemwe, Zanzibar

Vi har kommit på god väg med arbetet. Intervjuerna är färdiga, likaså resultatet. Jag var aldrig med under intervjuerna utan jag satt på rummet med transkriberingen. Beslutet grundades av flera anledningar, som jag inte behöver gå närmare in på här. I alla fall, jag har gått igenom 5-6 timmars intervjutid och känt mig rätt nedstämd emellanåt. Dessa tjejer, som alla har hoppat av vår motsvarighet till åttan och nian, har från olika håll blivit svikna och motarbetade. Vare sig det rör sig om pengabrist, sjukdomar, trakasserier eller/och allmänna svårigheter att klara av skolan, så är varje historia gripande att höra. Framtidsdrömmar som inte längre är möjliga, där motgångarna säger åt varje tjej: ”tillbaka på din plats, tillbaka till fattigdomen”

Förra blogginlägget kunde ni läsa om min optimistiska syn på Tanzania, men landet har utmaningar. För att lyfta Tanzanias femton miljoner människor (en tredjedel av befolkningen) ur fattigdomens grepp, behövs bl.a. en rejäl satsning på utbildning, vilket jag starkt tror på. Vår uppsats och dess ämne känns därför väldigt viktig, men samtidigt är den så fruktansvärt betydelselös. Vår uppsats kommer inte förändra ett skvatt för de åtta tjejerna i Matemwe, heller inte för alla de tjejer och killar som i framtiden kommer att hoppa av sin utbildning i Matemwe.

Jag är nog inte den enda som känner mig maktlös i den lilla byn med de femstjärniga hotellen.

Försenade intervjuer

Skrivet 15/9/2012, uppdaterat efter hemsidan kraschat.

Planen var att bli färdig med alla intervjuer den här veckan och åka iväg över helgen, ta en öl på stranden, bada i havet. I onsdags var hälften av intervjuerna för vår studie avklarade, sen blev jag sjuk för andra gången sen jag kom till Zanzibar. Jag och vår tolk promenerade hela dagen för att intervjua flickor i två olika delar av byn. Det var lite väl påfrestande för min kropp att vara ute hela dagarna i 30 graders värme och heltäckande kläder så jag fick någon typ av värmeslag och magsjuka på det och har spenderat resten av veckan i sängen. Doktorn kom i förrgår och konstaterade att det inte var malaria, det är tydligen väldigt ovanligt på Zanzibar. Idag söndag är jag på bättringsväg.

Imorgon hoppas vi komma igång med intervjuerna igen, beroende på om vår tolk har möjlighet att komma hit.
//Josefhin

Matemwe, Zanzibar

Skriven 2012-09-08

Det var snart fem år sedan jag sist besökte Tanzania och mycket har hänt sen dess. Jag upptäckte det redan när jag tittade ut genom fönstret på väg från flygplatsen till hotellet. Vägen kantades av banker, bilföretag och andra nya byggnader. Landet växer så det knakar. Med en årlig BNP-tillväxt (sedan år 2000) på ungefär 7 % och en relativ politisk stabilitet, ser framtiden ljus ut för Tanzania och dess människor.

Vi har gjort oss hemmastadda i den lilla byn Matemwe (Zanzibar) med cirka 5000 invånare. Mötet med Matemwes Sheha (ledaren i byn) gick bra och vi fick hans tillåtelse att påbörja studien. Sakta men säkert börjar rutiner att växa fram. Vi studerar från 8-11, sen lagar vi mat, därefter arbetar vi ytterligare fyra timmar. Nästa vecka kommer vi börja med intervjuerna och det ser vi fram emot.

På fastlandet köpte vi varsitt 3G-modem. Vid en närmare titt på modemet går det att utläsa ”Huawei”. Det kom inte som någon större överraskning att företaget var kinesiskt. Människorna i ”Mittens rike” ser Afrikas framtidspotential, tillskillnad från många företag och investerare i Europa. Kinas och Afrikas relation är i många fall problematisk, men det är en lång och stor debatt som jag inte kommer att gå närmare in på nu. Min poäng är, att utländska direktinvesteringar kan göra stora skillnader för ett fattigt land och därmed accelerera utvecklingen. Telekombranschen i Afrika växer explosionsartat och det påverkar inte bara kontinenten ur ett makroperspektiv, utan även mig och Josefhin ur ett mikroperspektiv. Praktiskt taget alla har mobiltelefoner (lättare för oss att få tag på människor) och vi har tillgång till Internet 24/7 (informationssökning och kontakt med handledare). För fem år sedan var det inte möjligt i Tanzania. Saker och ting är lättare idag för MFS-studenter i fält och för Tanzanias människor.

/Johannes

Från Moshi till Zanzibar

Andra blogginlägget. Den här gången är det Josefhin som skriver, jag och Johannes har sagt att vi skriver vartannat inlägg.

Medan Johannes utforskade västra Tanzania valde jag Moshi, Kilimanjaro, som min första introduktion till Tanzania.

Den 6:e augusti tog jag flyget Kastrup – Istanbul – Dar es Salaam med Turkish Airlines vilket fungerade väldigt bra förutom att vi landade 02.45, en tid på dygnet jag inte ville utmana mörkret för att komma till ett hotell så jag valde att stanna på flygplatsen (i sällskap med ett par andra backpackers) till kl 5.30 då jag tog en taxi till busstationen som Flo (nämns nedan) hade fixat innan. Där tog jag Kilimanjaro Express (Dar Express funkar också), en 10 timmar lång resa på grusväg med ett toalettstopp.
Eftersom jag reste själv ville jag gärna ha någon typ av förening eller kontaktperson dit jag skulle och när jag kom i kontakt med Kilimanjaro Young Girls in Need (KYGN) via Johannes http://www.facebook.com/groups/190161444344109/?bookmark_t=group kändes allt självklart. 80 barn i åldrarna 2-6, mestadels flickor, har blivit sponsrade att gå i förskola vilket ökar deras chanser att ta sig genom grundskolan (ett av FN’s milleniemål). Det kändes extra roligt att göra detta eftersom det är relaterat till vår studie om varför flickor hoppar av skolan. Bara det senaste året har antalet barn på KYGN fördubblats så de behöver mycket hjälp med att ta hand om alla barnen och ge dem mycket kärlek. De har utbildat lärarna om barnkonventionen så de inte slår barnen i skolan och försöker även sprida det till hemmen. Tyvärr kommer barnen fortfarande med nya blåmärken till skolan varje dag. Under tiden jag var där kom en doktor och undersökte alla barnen, samt HIV-testade två barn, en flicka som varit positiv men sen blev negativ samt en pojke som är positiv. Att gå till doktorn är ju inte alltid det roligaste så vi kombinerade det med en omgång utdelning av kläder – en lycka sällan skådad.

I Moshi tog jag tillfället i akt att göra en dagvandring på Kilimanjaro till Maundi crater med min brittiska roomie Flo som gör PhD på turism på Kilimanjaro samt två kompisar till henne. Samma sällskap åkte även på safari till Tarangire och Ngorogoro crater där vi såg zebror, giraffer, gnuer, impalas, lejon, örnar, flodhästar, buffalos, noshörningar, geopard osv. Efter två veckor i Moshi tog vi flyget till Zanzibar.

Johannes och min första dag för studien var mycket effektiv. Under ett par dagar innan vi träffades utformade jag intervjufrågor medan han organiserade ett par kontaktpersoner som vi träffade: en kvinnlig tolk samt hennes bror som tog oss till Sheha, byns hövding kan man översätta det som. I mötet med Sheha fick vi efter några artiga inledningsfraser förklara vem vi var och vad vi ville göra i Matemwe. En av hans män som satt framför hans skrivbord översatte och diskussionen tog fart emellan de fyra andra män som satt i rummet. Vår översättare och ett par andra kvinnor satt på golvet en bit därifrån, hon fick förklara att det bara är jag, hon och kvinnan vi intervjuar som kommer närvara under intervjun. Vi visade även dokumentet vi fick från Sida på Swahili som förklarar syftet med MFS, hans ögon svepte över rubriken och passade det vidare till en av sina män, som la det åt sidan. Han sa därefter att vi är välkomna att göra studien och frågar hur många intervjuobjekt vi behöver, när vi svarade runt 10 stycken skrattade han och undrade vad vi skulle göra resten av tiden. Det är svårt att förklara begreppet Minor Field Study utan att nämna ordet ”research”, vilket gör att de tror att undersökningen är mycket större än den är. Värt att nämna är att vi ska göra en kvalitativ studie, inte kvantitativ.

Vår tolk har varit en mycket bra länk till att hitta kvinnor som har hoppat av, vi har 4 intervjuer redan nästa vecka!

Kigoma, Tanzania

Jag och Josefhin kommer att göra en fältstudie på ön Zanzibar (Unguja), som en del av vår C-uppsats på Malmö Högskolas lärarprogram. Den preliminära rubriken på vårt arbete är; “Girl’s reasons for dropping out of Secondary school in Unguja”.

Jag landade den 11:e augusti i Tanzanias största stad Dar es Salaam (min klasskamrat Josefhin reser på egen hand). Studien kommer dock inte att börja förrän den 28:e augusti, vilket har inneburit semester för min del. Målet med semestern var att uppfylla en av mina största drömmar – att se vilda schimpanser. Det var inte första gången jag har försökt att se våra närmsta släktingar i Afrika. I södra Rwanda var schimpanserna för svåra att spåra, en annan gång blev vi stoppade av ett inbördeskrig i Elfenbenskusten. Det går att se dessa fantastiska varelser i två olika nationalparker i Tanzania, antingen den mindre, lättillängliga och mer kända parken Gombe National Park (där Jane Goodall forskade) eller den stora och svårtillgängliga parken Mahale Mountains National Park. Jag besökte den sistnämnda.

Den 14:e augusti tog jag tåget från Dar es Salaam till Kigoma (se karta) – en resa som tog över 60 timmar. Det är gissningsvis 200 km från Kigoma till Mahale, men det vägen slutar efter 100 km, därefter är det båt mellan byar som gäller. Avlägsna platser som varken hade elektricitet eller mobiltäckning passerades och vi spenderade 10 timmar på en båt (12*3 meter) tillsammans med 60 andra människor. Det tog nästan tre dagar att åka 20 mil, men till sist skymtades Mahales mäktiga och mystiska berg i horisonten. Parken rymmer inte bara schimpanser, vi såg också krokodiler, flodhästar, babianer, röda colobusapor, blue duiker, rödsvansad apa, mungos och örnar. Det finns även leoparder, lejon, elefanter, bufflar och ett flertal andra djur i parken.

Jag och min resekamrat hade nästan fyra dagar i parken, varav två av dem var vi de enda turisterna i den gigantiska parken. I fyra timmar, vid fyra olika tillfällen, träffade vi M-gruppen som består av cirka 60 individer. Varje möte var fantastiskt och det är svårt att beskriva hur mäktigt det kändes att bara vara några decimeter från en schimpans. I TV-dokumentärer och dylikt framställs schimpanser som otroligt aktiva – de är kärleksfulla, aggressiva, lekfulla och väldigt sexuellt aktiva. Jag trodde inte att verkligheten skulle vara densamma. Mötet med våra närmaste släktingar fick mig att fundera över det mänskliga beteendet (allra mest det manliga) och hur stor del av det som är genetiskt respektive kulturellt betingat. Lästips uppskattas!

Solnedgångarna spenderades på stranden med en öl i handen. På andra sidan Tanganyikasjön, ungefär 3 mil bort, kunde vi se Demokratiska Republiken Kongo. Ett land med en blodig historia och som fortfarande blöder. Människor dör och våldtas dagligen i konflikten som omvärlden inte längre orkar bry sig om. I dagsläget råder det inte något fullskaligt krig, de flesta är nämligen upptagna med att plundra landet på dess naturtillgångar. Mineralerna som bryts går att finna i bl.a. våra mobiltelefoner. Konflikten i Demokratiska Republiken Kongo och även konflikten i Burundi, har inneburit stora flyktingströmmar till västra Tanzania. Jag har hört att det lever ungefär en halv miljon flyktingar i Tanzania, men det är nog svårt att veta exakt. Jag undrar om människor skulle sluta köpa mobiltelefoner med mineraler från Kongo och på så sätt betala ett högre pris, om de visste att människor lider och dör till följd av utvinningen.

Den 28:e augusti träffar jag min klasskamrat på Zanzibar. Det finns många frågetecken kring vår undersökning, både gällande det praktiska och teoretiska. Det innebär att vi har en stor utmaning framför oss.

 

 

Följande två filmklipp är från vårt möte med schimpanserna. Ta dig en titt!

Christmas 2 from Johannes Elofsson on Vimeo.

Fight from Johannes Elofsson on Vimeo.

/Johannes