Känslostormar!

Kära Zambia.Inte redo att lämna dig.  Vi har fått med oss den data vi behöver och mycket mer än så. Det är inter riktigt över ännu och varje dag bjuder på fler upplevelser och erfarenheter. Måste njuta av varje stund. I feel free. De är nyckelorden för min tid här i Zambia. Jag tar med med en känsla av frihet och styrka och längtan tillbaka såklart. Visst längtar man hem och saknar “vardagen”, men ändå inte. Idag skiner solen och himlen är sådär babyblå. Det luktar avgaser och lite mat just nu. Jag börjar bli hungrig och tänker göra ngt åt det tror jag. Kram världen.

utmanas av distraktion av olika slag, människor framför allt, nya vänner o härliga ungar. nöjda över den info vi fått fram o spännande att se vad det resulterar i. majsfälten blir fylligare o det känns som regnen börjar avta. är vanare vid värmen o det känns okej att lukta svett eftersom så många andra gör det, skön frihetskänsla.

stor sorg i zambia då en lastbil häromdagen krockade med en fullastad buss och runt 60 människor miste livet. promenerade ovetandes i vägrenen längs samma tungtrafikerade väg samtidigt som olyckan skedde ett par mil bort. några timmar senare när jag skulle tillbaka o tog en taxi, berättade taxichauffören att han precis kom från olycksplatsen där han hjälpt till att lasta o försöka identifiera livlösa människor som var skadade till oigenkännlighet, han var påtagligt omskakad o berättade om fruktansvärda syner som han helst inte velat se.. mina varmaste tankar till dem som förlorade livet och till alla familjer, extended families o vänner…

Dansa pausa och jobba vidare!

Måste säga att jag är både trött, lycklig, lite stressad och orolig, lyckligt lottad, glad osv osv. Det är bara för svårt att förklara hur det är att var här i Zambia. Man måste uppleva det som händer. Varje dag är det ngt som gör en superglad, som att taxichaffören går tillbaka med kundvagnen eller och hur lätt det var att få ut medicin på apoteket, eller när ngt barn skrattar så där underbart innerligt när man säger hej osv osv. Glad att jag testar massor av ny mat och att den innefattar mycket vegs, men visst är det bara sååååå gott med kött ibland. Försöker lära mig lite Zambisk matlagning och fick en superfin bok av mina vänner från Svergie, Danmark och UK när jag fyllde år. Vi firade i Lusaka med middag och dans på en riktig klubb. Med riktig menar jag att det var ett ställe dit lokalbefolkningen går. Vi vill ju ha real dancing, eller hur Miranda? Oki. Snart lägger nättiden ner och jag måste hinna lite annat. Studien ja, jo den går framåt såklart. Känns redan länge sedan vi gjorde intervjuer men jag tror det är bra att få viss distans till materialet.  Så nu kommer utmaningen med att försöka hålla sig så neutral som möjligt och allt det här med förförståelse osv. Det ska nog gå bra. Snart dax att laga lite chicken and nshima. Kramar! /C

Moving on a bit!

Går vidare mot analys av transkriberade texter. Går vidare och djupare in i livet och livsstilen här. Det är sååååå spännande och underbart att vara här, men dock tidskrävande att transkribera intervjutexter, jur intressant det än må vara. Nu är den biten snart över dock. Vi har sååååå härliga stunder med alla fina Zambier, UK-människor, svenskan, dansken, the aussie-girl and our lovely US-peace girl. New amazing times ahead. Need more tiiiiiimmmmmeeee. <3<3<3. /C

hälsa, pumpa, spring!

tänkte på en grej, man blir så infernaliskt hälsosam när man är här i zambia, det ska hälsas till höger o vänster o länge o väl. ibland tröttsamt men oftast så fint. det känns som folket inte är rädda för att se varandra här. hemma är vi så skraja för att någon ska tro att vi har tittat på honomhenne, det är fult att se på varandra, läskigt att bekräfta varandra. men här är folket ett folk (well..det finns sprickor i krukan så klart), “we are together” hör jag ofta. hemma är vi mer individer, minding our own business, minding our own busy-ness. and mending our loneliness, den där yttersta innersta oändliga ensamheten. kan inte riktigt tänka ut en enda situation då folket här är för busy för att hälsa o se varandra.

…eller kanske…en morgon kom cecilia o sa till mig ‘sabina, vet du vad jag såg tidigt imorse!? zambier som sprang!!’ woow, det hör inte till vanligheterna. de springer inte vid emergencies på sjukhuset i alla fall. jag sprang för att hämta blod till en baby på barnavd. min förra vistelse i zambia. mötte en personal i dörren som undrade vad det var frågan om. jag ropade i farten “a child needs blood urgently!” han skrattade; thats not a reason for running, you know us zambians we rarely run. o när jag tänker efter har jag nog aldrig sett en zambier springa i sjukhuset. jo, en gång en pappa som kom med sin livlösa flicka i famnen… men aldrig personal. så varför sprang de idag? en gammal tant med ett stort bylte på huvudet, efter henne några barn och ett par andra kvinnor med skvalpande vattendunkar på huvudena. så såg vi plötsligt ännu en kvinna utanför köksfönstret komma springande. efter henne en liten flicka. vi ropade genom vår trasiga glasruta “whyyyy are you people running!?!?” “bees!!!!!” var svaret.

har hittat en motionsform som passar mig så bra. långpromenixer upp över kullarna mellan byarna, stanna vid alla vattenbrunnar jag passerar och pumpa vatten med folket, särskilt som många ungar blir nyfikna o blir ivriga att komma hämta vatten när de från låångt håll ser en viting stå o pumpa, de kommer springande med sina flaskor, dunkar  o hinkar o det blir mycket armträning och många gos&busmöjligheter med lortiga underbara byungar. sedan brukar de vilja slå följe en bit, vi pratar o håller handen alla på rad. vi kollar på kameleonter o kossor o fiskarna i dammen som egentligen inte syns för vattnet är så brunt.

nu ska vi gå till marknaden en sväng, därefter fortsätta transkribera, käka lurreburre o i e.m traska mot ett vattenfall som sägs finnas någonstans bortom kullarna.

saboi

 

Nice…ii!

Massa känslor här i Afrika. Man blir så lycklig och glad och samtidigt så frustrerad ibland. Just nu sandvatten, och tillgång på el är väl si och så. Känner dock att det är ngt beroendeframkallande med det här stället. Jag lyssnar på musik och tänker på allt vi upplever här i Zambia. Jag är så tacksam. Våra intervjuer är klara och vi transkriberar för fullt och försöker ta till vara på våra vänner från all over. Naturen är obeskrivligt vacker och jag önskar att bilderna gav lika mycket djup som det jag ser. Jag känner mig djup dock och fylld av längtan både efter livet hemma, men också en längtan efter att stanna och redan en saknad. Tiden går för fort och jag önskar vi hade mer tid och mer pengar. Antar att vi är rika dock, på många vis. Jag måste skölja lite kläder i det sparade regnvattnet nu. Hoppas vattnet i kranen kommer snart. Dödade just en gräshoppa. Skulle kanske släppt ut den, som Sabina skulle gjort. Dock stolt att jag ens klarar det här stället med alla småkryp. Tänker inte ens på dem längre. Eller kanske lite då, när man bara här ficklampa till toan på natten. Kommer nog sakna det här rummet lite när vi åker härifrån. Känns som jag tittar på mig själv utifrån lite här där jag sitter. Jag ser mig sitta i sängen på det rosarandiga täcket och på väggen sitter en bild på systerdottern Alice som blev 2 månader i 1 januari. Så upprymd av känslor som även innefattar en viss del smärta pga tandvärk. Fullkomligt hanterbart dock. Nä jag bara måste skölja tvätten nu. Later guys! Love to y’all!

Gott Nytt Ar!

Jul och nyarshelgen har varit super. Snart tillbaka till arbetet med intervjuer och transkribering. Alive and kicking helt enkelt. Inte mycket tid nu, men hej hopp och gott nytt ar. /C

förguldelser

Livet i zzambigggaa förguldas av himlagråten, förtvivlande tåraforsar som regnar över varje litet ensamt barn i världen, varje barn som saknar en trygg famn, en godnattkram eller att känna sig ovillkorligt älskad. Jag älskar störtregnen, de är så frigörande, så innerliga. Så från torra jordsprickor och sinande brunnar till grönkullar o spirande majsfält. Oavsett vad regngudarna har för baktanke, känns det som att även himlarna med sina ös vet att inte göra sitt yttersta, men sitt innersta. Datz nice..

Vad som förgyller, förutom regnen, är barnen. Dessa små förundrande varelser som så ofta går rakt in i mitt hjärta. Efter min förra resa valde jag att bygga en trädgård runt min själ o hjärta för att inte beröras för starkt. Människor är varmt välkomna att komma in o leka, men ibland måste man få säga thanx mates, nu äre dags att gå hem och stänga grinden i gärdesgården. Men ungarna, shit vad svårt det är att fösa ut dem. Särskilt när de inte har ett hem att gå till. Jag kan inte den balansdansen. Om någon kan och vill lära mig konsten, vänligen berätta.

barnen på avdelningen är fantastiska. Det som de står ut med… det kan bara förstås om man ser med egna ögon. Eller förmodligen inte ens då. En sexårig flicka med svåra brännskador över rygg, rumpa och lår efter att ha ramlat baklänges i en balja med hett vatten. Hon ramlade i baljan på måndagen och togs till sjukhuset på torsdagen med redan infekterade sår. Daglig såromläggning utan smärtlindring förutom lite paracetamol per os.

Min förra vända här vid sjukhuset hade jag en åttaårig tjej med motsvarande brännskador, samma procedur med daglig sårtvätt o omläggning. Efter tre månader var såren läkta. Tre månader. Tolv veckor. Nittio dagar. Tänk att vara sex eller åtta år och varje kväll under tre månader somna med vetskapen om att imorgon bitti sker det igen. tror du att du kan somna på kvällen? Tror du att du drömmer mardrömmar? Mardrömmar som du vaknar från utan att kunna inse att det bara var en dröm, det är din verklighet.

Varje morgon under tre månader, vakna och veta att du ska genomgå något så smärtsamt att du knappt klarar det. Du blir fasthållen och nedhållen, din mamma och en sjuksköterska hänger över dig för att hålla undan dina sparkar, dina försök att bitas, klösa medan en sjuksköterska tvättar dina öppna sår. Tänk att din mamma måste se skräcken, smärtan i dina panikslagna ögon och ändå fortsätta att hålla fast dig.

Det är svårt att jaga ut dessa barn ur sin trädgård. Men på någe vis måste man rensa sin själ varje dag för att inte bli så tung att man inte kan gå. Men jag kan inte helt den konsten. Och det gör mig orolig ibland.

Där finns också en ljuvlig nioårig liten underbaring så väldigt blyg, men samtidigt så nyfiken. Häromdagen tog vi med en sådan där liten mini-legopåse som goa tjejerna på leksaksaffären Hamleys i nacka forum skänkte. legopåsarna är helt grymma för ungarna att pyssla med. Den här lille killen har aldrig byggt lego i sitt liv… han visste inte alls hur man skulle sätta bitarna. De hamnade upponer, bakofram och på fel plats men han lärde sig så fort. vi byggde ihop bilen tillsammans och sicket leende han fick…över att ha byggt ihop den lilla legobilen själv… vi övade sedan på att skriva hans namn, från att inte kunna till att kunna, under den lilla stunden.. åh vad barn lär sig fort…

så har vi en liten drygt tvåochetthalvtårig flicka som kom till avdelningen med sår i munnen, avmagrad och svag. mamman förstod egentligen inte vad som var fel förrän hon hittade sin makes undangömda bromsmedicin för HIV och konfronterade honom då eftersom hon insåg att han dolt sin sjukdom från henne. Hon tog sedan dottern till sjukhus för att testa sig själv o flickan o det visade sig att de båda hade hiv. Flickan är väldigt mager o ser väldigt svag ut och hänger mest på mammans rygg. Alla rörelser hon gör är väldigt långsamma, trötta, svaga. En liten tjej i början av sitt liv, snart tre år, borde vara pigg, aktiv, nyfiken, men denna lilla tjej orkar inte. Hon t.o.m blinkar långsamt. Jag har inte sett henne le eller skratta en enda gång, inte förrän igår…

vi stod o blåste såpbubblor för några andra barn o ser då denna lilla tjej sträcka ut sin hand för att nå en bubbla. Jag blåser några till mot henne o hon sträcker handen mot dem o skrattar, hon skrattar men utan ljud, hon har ingen röst, orkar inte formulera ord. Men hon ler sitt skratt. Den glädjen jag såg i hennes ögon var ovärdelig. Så rörande. Vi leker en stund med bubblorna. Jag ser att hon inte orkar röra handen mot bubblorna, hon bara håller ut den. Lilla lilla tjejen, så orättvis att börja livet med en sjukdom hon fått genom föräldrarna. Senare sitter hon på sängen o vi blåser bubblor igen o busar lite försiktigt, hon sträcker sig efter dem och tappar nästan balansen eftersom hon knappt orkar hålla sin kropp uppe.

Men hon visar intresse. Intresse, nyfikenhet. Det är otroligt värmande. Det är så lätt att tro att de svårt sjuka, nästan apatiska barnen inte vill eller orkar leka, att de inte har något intresse eller behov, .

de har en kids club i körkan här varje fredag eftermiddag för alla byaongar, vi tänkte vi ville vara med o se vare var för skoj så vi traskade dit med vår vän martha, längs landsvägen började barnen springa ikapp oss o ville gå med o hålla handen… de visste nog att vi var på väg till veckans höjdpunkt.

sedan lekte vi lekar med alla hundra ungarna… så goa, men guuh så högljudda. dansade, lekte, o alla små lortiga tvååringar som vill vara med inte fattar så mkt av allt galej o skrik o stim o tjoande…de står plötsligt mitt på körkgolvet o gråter o behöver sin storasyrra eller brorsa som släpat tid dem, men storasyskonet vill ju ha kul, så kommer ngn annan större unge o lyfter upp o bär iväg o lägger ungen i famnen på oss…haha, så lugnar plutten sig när den får sitta i en vuxen famn en stund.. o vågar sig sedan ut i crazy dance floor igen, blir puttad, trillar, reser sig, dansar lite, knuffas undan, haha..de är så tuffa, men kärleksfulla också, mot varandra. o sen kommer nästa snoriga gråtande tvååring haha,,,en liten pöjk bara grät o grät o hamnade i cecilias famn o somnade på två sekunder o sedan kände hon hur det blev alldeles varmt på låret…hehe. låter ju som barnen mest grät, men det var ju självklart tvärtom. Det var bara de små som det gick lite för vilt till för.

Vad som förguldar, förutom barnaongarna, är mina här närmaste vänniskor cecilia, matros, martha, gifti m.fl.

Vi hade en så fin luciaafton cecilia o jag o våra gäster. aftonen började egentligen med att cecily o jag redde ut ett missförstånd som uppstått under dagens intervju. En intervju som för övrigt var väldigt spännande. Kvinnan som berättade var så generös med sina tankar och känslor och vi bara sög in allt hon sa, så ivriga att vi började fråga i mun på varandra. Vi har hittills hela tiden delat upp så att vi varannan gång är huvudntervjuare och varannan gång är sidekick. Har funkat väldigt bra. Av någon anledning beslutade vi oss idag för att göra tillsammans. Det blev lite mindre bra och en irritabel känsla uppstod för en kort stund, intervjuflowet fick sig en liten törn och vi blev båda plötsligt blockerade i våra tankar o kom av oss. Efter en stunds trevande tystnad hittade vi tillbaka till vår tråd och så fort vi kom hem pratade vi igenom den lite märkliga känsla som uppstått.

Vår utredning av dagens irritabilitet slutade med en varm kram och en töntig tribal lucia-indiandans runt en cementpelare i vår trädgård och en high five glad lucia nu bakar vi lussekatter o bjuder våra zambiska polers. Sagt o gjort. Musik på hög volym o köksbak fort som sjutton innan elen eller vattnet försvinner.

Våra inbjudna zambier började dyka upp och vi käkade nchima, bönor och rape och hade busroligt, dansade i köket, knådade saffransdegen och skojade. Halv elva gick alla hem och cecily och jag släckte ner, tände ett stearinljus och tog en hink upponer och trummade till hög musik och dansade röyven av oss så fritt man bara gör när man är ensam. Jag kände skrattet klucka i magen och sista lussebullen ( egentligen en fet lussebullelimpa..vi gjorde ett lussebullsbröd när plåtarna o lussekattslusten tog slut) degade sig i ugnen.

Vår hustomte Matros är ett guldkorn. Han är över fyrtio men har ett så fritt kroppsspråk, armarna hänger o slänger fritt, benen kan ibland gå i kors. Han är så go-rolig utan att själv veta om det. Hans språk är så fritt, engelska ord som är så enkla o finurliga o blir så lustiga. “those people like to sting” sa han med allvarlighet o pekade på några bin i köket.  eller efter att vi bjudit honom på fika: “now i dont think i have to look for any teabreak. yesterday by this time i was running up and down to look for any teabreak but today..today im just fine”. Han tycker så mycket om cecilia o mig o vi tycker så mycket om honom. Att få lära känna hans tjugo-nånting-åriga dotter martha är också en privilegium. De bor bakom den grönspirande kullen mittemot vårt hus. Förutom att jobba heltid här vid studentboendet bygger han sitt hus bakom kullen. Han hämtar tegelstenar och fönster och bär dem till sin gård.

Vad som förguldar, förutom mina vänniskor, är the bedsiders (mammor, pappor, mormödrar, aunties osv) på barnavdelningen. Som varje dag hälsar oss med feta leenden och långa handslag. Som under intervjuerna så generöst delar med sig av sina tankar, känslor och upplevelser. Jag känner mig ibland helt rörd över deras liv o hur de berättar för oss. Så ofta vi känner att vi vill höra mer om så mycket annat, men måste försöka hålla fokus på vårt syfte.

Åh, nu åskmullrar det och himlen borta vid grönkullarna är alldeles gråtung, rain’s on its weeey!

/Sabina

 

God Jul och Gott Nytt År!

Hej alla! Finns ett tidigare inlägg som kommer efter det här från den 16:e, men varit svårt med uppkoppling osv här nere. Vi har gjort många intervjuer och börjar känna oss riktigt duktiga och nöjda. Vi njuter av tiden här och träffar massa härliga människor. Det är tufft ibland att se hur svårt vissa har det pga av fattigdom och sjukdomar dock. Det är ju regnsäsong vilket innebär att fler drabbas av Malaria. Många har HIV och TBC och det finns ständigt barn som lider av undernäring såklart. Dock sååå mycket glädje och kärlek och fina stunder. Ungarna är så fina och gosiga. Det är så lätt att glädja dem och de ger oss många skratt. Regnen har gjort att allt börjar bli otroligt grönt och fint och det händer sååå mycket så snabbt i naturen. Vi har även lärt oss att det inte alltid är så lätt att lita på tekniken när man inte riktigt vet hur det fungerar, varför vårt internet plötsligt ”tog slut”. Idag anlände en sjuksköterska från Australien till området och i morgon lämnar läkarna från UK. Blir en liten julledighet i Livingstone och sedan tillbaka för att jobba på med intervjuer så det står härliga till. Nyss åt vi pannkakor som blev mycket goda. Vi finner oss själva lyckas med improviserad bakning ganska ofta. Mycket stolta över det. Igår bjöd vi våra Zambiska vänner på lite korv Stroganoff och sockerkaka med mango. De lagade nshima till oss och grönsaker och så äter vi med händerna såklart och dansar i köket. Känns som man lär sig ngt nytt varje dag vilket är sååå härligt. Idag pratade vi än en gång om att vi faktiskt är här nu. Det känns overkligt ibland och vi måste ta tillvara på varje stund. Ibland är man trött och lite sliten, kanske mest av värmen, men det är skönt att vårt boende ligger i slänten ganska nära bäcken, så det blir lite vindrag och svalare här nere. Mycket varmt och fuktigt idag dock. Tvättat kläder som fått torka i solen efter regnet. Nehe, nu är det snart jul och nyår vilket känns overkligt. En liten tomte står på natthuksbordet vilket känns bra. Vi har ju faktiskt lite glögg, peppakakor och lussebullar som får julkänslan att infinna sig en aning så här i värmen. Vi saknar vänner och familj väldigt mycket. Vi önskar alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR. Tiden rusar förbi och snart ses vi igen. Kärlek från oss till er alla! Kwa siya buti!

Äntligen här!

Hej alla! Äntligen framme i Zambia och äntligen tillgång till nätet. Blivit lovade tillgång varje dag sedan ankomst och äntligen idag. :-).  Vi har det superbra. Väntar på mer regn i värmen dock. Kan behövas. Vi träffar fantastiska människor, lagar mat, sover, jobbar med studien och njuter av natur och kultur. Sitter under myggnätet och skriver en kortis idag. Vi har träffat alla “viktiga” personer för att genomföra studien och vi upptäcker nya saker varje dag som gör att vi blir inspirerade, men även känner viss frustration. Det kommer bli bra det här dock, det är väl vår förhoppning. Har nyss reflekterat över dagens pilotintervju. Det är mycket att ta in och det känns som tiden går väldigt fort. I dag kan vi inte skriva så mycket men det kommer mer snart igen hoppas vi. Tack så mycket, eller twalumba kapati som det heter på Tonga, för stöd hemifrån. Stora kramar från oss i 30- gradiga Zambia till er i vinter-Sverige. 🙂