Om Simon Johansson

Mitt namn är Simon Johansson och jag är en 22-årig freds- och konfliktvetenskap student vid Malmö Högskola. Jag ska ta mig till Chiapas i Mexiko där jag ska göra en etnografisk studie hos Zapatisterna, dvs den mexikanska ursprungsbefolkningen på landsbygden som organiserat sig och gjort uppror mot den Mexikanska staten på grund av den oerhörda ojämlikhet som existerar. Framförallt är jag intresserad av deras självorganiserade skolor, att se hur de fungerar och vad de innebär för ursprungsbefolkningen i samhället samt för utsikterna till en hållbar fred. Zapatisterna har länge intresserat mig och det kommer att bli oerhört spännande och lärorikt att spendera två månader i en miljö som ju skiljer sig så mycket från Sverige! Förhoppningsvis kommer jag inte bara hem med en ryggsäck full utav turistig krimskrams utan också massor utav nya erfarenheter och kunskaper. Tjingeling!

Adios

Yooo,

kanske har man fått smak för att blogga? Trycker i alla fall in ett sista inlägg innan jag drar HEM, på ett sätt smärtar att det säga det. Men klart, finns inte flosker som borta bra, hemma bäst utan anledning…  Att det börjar börjat tryta med kläderna är ett bittert faktum att inse på resande fot, framförallt strumporna har jag gjort en grov felkalkylering på så ska i alla fall bli gött att komma hem till en ren, fräsch garderob.

Tycker jag har gav hela Mexico trippen ett värdigt slut här i Cancún, lyckades timea det ganska bra. Är tydligen fortfarande någon form av lågsäsong, så man undvek den värsta anstormningen av gringos.
Det var i alla fall definitivt en härligt plats att koppla av på, något mildare temperaturer för en skånepåg…

DSC08579 (1024x768)

Ok stränder, ok vatten = Badkrukans omdöme

 

Känns så klart småbittert att lämna vännerna som man har skapats sig här. Men även att lämna Mexico och den latinamerikanska kontinenten som man såklart skapat sig ett speciellt band till. Men kommer försöka följa vad som pågår så gott det går hemifrån. Händer mycket för tillfället som knyter samman hela kontinenten till den politiska utveckling som finns. Tyvärr är det mycket våld, våld mellan polis, självförsvars grupper och droggäng i Michoacán, våld i San Quintin som har liknande karaktärsdrag med de våld som orsakat tre döda och flera skadade i Peru vid protester mot öppnandet av en gruva.

Problem som är ganska främmande hemma för oss hemma i Sverige, men icke desto mindre relaterade till oss.

Jaja, förhoppningsvis får man höra några upplyftande uppsatser nästa vecka. Tror jag kommer bli oerhört imponerad av att få höra på oppositionerna av klasskamraternas uppsatser, tveklöst en mängd intressanta uppsatser!

Må internet få vila i ytterligare 22 år innan jag terroriserar det igen med mina försök till blogginlägg.

DSC08650 (1024x768)

Ögongodis från luften

 

Kärlek och styrka

/Simon

På resande fot

Bueno,

har anammat lite mer utav en reselivsstil, alltså lite lökigare, lite mer spänning. Första stoppet var som sagt ruinerna vid Palenque, turistigt till tusen men ganska feta byggnader speciellt när man förställer sig omständigheterna de har skapats under.

DSC07988 (1024x768)

Palenque

 

DSC08176 (1024x768)

Uxmal

 

För att namedroppa lite bar det av åt Calakmul, Bécan, Uxmal och Chichen Itza. Och för tillfället sitter jag i ett Soligt Valladolid där värmen trycker på cirkus 35 grader. Så för en liten skånepåg är det otroligt varmt här, och ja då snackar vi den jobbiga fuktiga värmen som får den essentiella solkrämen rinna av 5 sekunder efter man fått på den…
Men ändå ganska chill när man kan hyra en cykel och ta sig till valfri Cenote för ett svalkande dopp.

Calakmul var nog det fetaste, noll turister, väldigt avlägset (därmed lite bökigare att ta sig dit också) men definitvit värt! Chichen är ett av världens sju nya underverk tydligen och det var ju fett, men man har blivit lite kräsen förmodar jag… Kommer busslaster dit med gringos från Cancún så kommer man på eftermiddagen (som jag) är där smockat med folk.

DSC08104 (1024x768)

Calakmul! (bilden skildrar ej dess egentliga storhet, my bad)

 

DSC08280 (1024x768)

Chichen Itza, lyckades få ett kort utan turister…

 

Summan av kardemumman är en jäkla massa bussresande, inget att klaga på här eftersom bussystemet är fräscht och billigt. Den enda kicken är kanske tidspassningen som ibland kan vara sämre än skånetrafikens. Eller för den delen mexikanska vägsystemet som har ”topes” (speed bumps) vare sig det går nedför, uppför eller rakt fram och då gärna med 10 m mellanrum.
En annan klassiker på de mexikanska bussarna (eller kanske alla långdistansbussar i Latinamerika) är AC som är inställd på några grader från nollgradigt samt B-action rullar på spanska som testar trycket i högtalarsystemet.

Ännu tidigt på morgonen här så planen är väl att senare idag ta mig till Tulum 1,5 h härifrån. Vilket blir första gången man får chansen att doppa fötterna i havet. Känns lite trist att man bara har typ 4 dagar kvar, men det ger ännu större anledning att inte spara på krutet, utan bara njuta!

Ses på playan

DSC08436 (1024x768)

Cenote, Valladolid

 

/Simon

En ganska annorlunda skola

En vecka till som har passerat, som vanligt lider det roliga mot sitt slut. Ungefär två veckor kvar innan man ska bege sig hem. Nej fan, tänk inte på det!

Så vad har hänt under den gångna veckan?

Genom folket och organisationen som jag hängt med i La Realidad blev jag denna veckan medbjuden till en liten tripp till Caracolen Morelia. Först träffade vi JBG (junta de buen gobierno) för att förklara vår närvaro, för att efter det ha ett möte med lite Education Promoters från några olika distrikt och då snacka om genomförandet av ett projekt som planeras.

Education Promoters är vad vi skulle kalla lärare (teachers), men eftersom de har en fundamentalt annorlunda utgångspunkt och funktion inom den autonoma utbildningen har de ett annat namn.
De arbetar oavlönat, men får å andra sidan stöd utan samhällsmedlemmarna. De roterar även, så vida inte promotern, föräldrarna och barnen vill ha kvar samma promoter. Samt relationen promoter-familj- barn är mycket mer jämlik.

En annan viktig faktor i den autonoma skolan bygger på den uppfattning av kunskap som man har. I en kortfattad jämförelse med vårt samhälle ser vi kunskap som något ”dött”, något en matar in i huvudet på dig, eller som du går till biblioteket och hittar samt kunskap är ofta relaterat till din köpkraft. I den autonoma skolan är kunskap något som finns över allt, i skolan, utanför skolan, på arbetsplatsen, ute på fälten. Därför spenderas skoltid även där. Man ser det även som en plikt att om man besitter någon form av kunskap så ska man dela med sig av det (utan att kräva betalning). Individuell konkurrens kommer inte ens på tal, eller betygsättning av prestationer, hur hjälper det en att lära? Återigen spelar relationen promoter-familj-barn en stor roll där det finns en jämlik dialog om vad som behövs läras ut och hur det ska läras ut.
Viktigast av allt är kanske att man inser att den faktiska skolan är en så liten del i att lära sig, den ”riktiga” skolan finns i hemmet.

Så det är lite av det jag har lärt mig än så länge, vem kunde tänka sig att det fanns andra alternativ till att lära sig när man gick till skolan som man ”ogillade”?
En praktisk påminnelse och för många oundviklig typisk mexikanska upplevelse, som du med stolthet(?) kan använda som intyg på att du har varit i Mexiko, är att äta Mexikansk street food! Givetvis bör och kommer detta med lagom stor sannolikhet att ackompanjeras med att må skit i X-antal dagar efter.

Passar på att dumpa en sista liten reflektion, har haft lite tid över… Sista dagen av seminarier på CIDECI var första gången jag hörde en helikopter (av slaget polis) surra över universitet (tydligen har den gjort det flera andra dagar också). Vilket gjorde den första vaga påminnelsen om vad som tidigare talats om, dvs gällande kritiskt tänkande och systemkritiska analyser i förhållande till maktstrukturer som endast kan acceptera yttrande av en viss sort till en viss grad.

Den andra starkare påminnelsen kom när vi lämnade Morelia och fann en polis-pickup, med iakttagande anhang, parkerad rakt utan för Caracolen.
Möjligtvis kan man tycka att detta är två skilda, olyckliga eller rentav oskyldiga företeelser. Men kikar man till ett lite större sammanhang som dessa små händelser (och många andra) är en del av, framträder ett mönster.

Där den mexikanska staten har militariserats allt mer med stora vapen leveranser från USA.
Har det blivit tryggare?
Vi kan låta några exempel tala för sig själv:
1. Mordet av Galeano för ett år sedan skedde i ett område ofta partrullerat av militären, ”råkade” vara tillfälligt frånvarande vid attacken.
2. Caracolen La Garrucha, lika så, som för bara några dagar sedan attackerades av paramilitärer.
3. I San Quitin har även under den gånga veckan över 70 arbetare skadats och 3 dött som resultat av det våld man möts av när man kräver bättre och värdig arbetsvillkor.

Detta samtidigt som 43 studenter fortfarande är försvunna tillföljd av de kriminella gäng och polis/militärs gemensamma offensiv mot systemkritiska rörelser…

Jaja, saker som tåls att tänka på.

Hade imorgon tänkt bege mig till Palenque och därmed lämna San Cristóbal för denna gång. Har varit en skit skön stad men härlig atmosfär, men så klart dyker det alltid upp andra grejjer att se och göra som lockar en. Men givetvis kommer jag försöka sitta bänkad med stabil internetuppkoppling på söndag så man kan live-streama IFK Göteborgs Cup guld!

Vi hörs!

Fast på universitetet

Joho, då var det kanske på tiden att skriva lite till.

Har hänt en hel del, mycket man inte kan sätta ord på, förmodligen därför inlägget är lite sent. När jag menar att mycket har hänt syftar jag tyvärr    inte direkt på uppsatsskrivandet, utan snarare alla distraktioner runt omkring!

Så vad har hänt? Först och främst har jag lämnat mitt hostel i San Cris, istället flyttat in till en vän. Mycket trevligare samt man sparar några pesos på cupen…

Medan tid fanns passade jag på att utforska den vackra natur som Chiapas är känt för. Begav mig till Chiflon-fallen och Lagos Montebello. Hyfsat turistig en-dags utflykt, men skön break och klart värt att se.

DSC07506 (768x1024)

Chiflon-fallen

DSC07518 (1024x768)

På väg till Montebello

 

Men det fetaste som har hänt är nog ändå att seminareveckan har dragit igång, vilket innebär att det finns ungefär 8 h med föreläsningar att gå varje dag på universitetet CIDECI.
”Har killen gått in i väggen och blivit galen?” skulle nog de flesta undra. Men saken är den att atmosfären som inte minst fanns på hyllningsdagen av Luis Villoro Toranzo och Galeano samt nu även finns varje dag på universitet är oslagbar. Skönt att återse lite vänner från D:F  (Mexico City) också, något som lockat till trevliga kvällar.

DSC07572 (1024x768)

Hyllning i Oventic

 

Det finaste minnet är nog från i lördags, talet som gavs av den mördade Zapatista läraren Galeano´s 18-årige son. I sitt tal om sin far och det dåd han utsattes för sade han ”No queremos venganza, justica es lo que queremos” (Vi vill inte ha hämnd, vi vill ha rättvisa).

DSC07635 (1024x768)

Tal av representant från La Realidad

 

Andra ämnen har varit rasism i Mexiko där man talat om mestizaje, enkelt utryckt som processen av ”rasblandning”. Begrepp som fortfarande präglar samhället här. Människor klassificeras och rangordnas till följd av vilken färg på huden man har. Utifrån hudfärg har man fått för sig att man kan avläsa en människas egenskaper, där ursprungsbefolkningen under historien ända fram tills idag har betraktats som dumma och lata. Sjukt eller hur? Men ingen vidare överraskning tyvärr…

Samt situationen kvinnor ställs inför har diskuterats. Alltifrån som prekära arbetare i New York till de Kurdiska kvinnor som kämpar för autonomi och frihet i Kurdistan till de erfarenheter kvinnor i Chiapas har från att organisera sig i kvinnokollektiv.

Framförallt kurdernas kamp har man en ömsesidig anknytning till. Där striderna i Rojava , symboliserat av kampen mot ISIS om Kobané, visar hur strävandena efter autonomi och en annorlunda världsbild inte begränsas av tid och rum.

Eftersom initiativet till seminarieveckan har tagits av EZLN, har det två gånger om dagen hålls åtminstone ett tal av en Sexta representant (antingen Subcomandante Insurgente Galeano eller Subcomandante Insurgente Moíses). Deras tal ger en ganska bra inblick i Zapatista historia, tankesätt och praxis. Speciellt Moíses använder ett enkelt språk utan rädsla för svordomar. Med andra ord mycket nyttiga grejer till uppsatsen…

Blev några nya begrepp och förkortningar här så försöker förenkla med min lilla verktygslåda:

La Sexta? – Glöm din första tanke. Med start vid upproret 1994 har Zapatisterna publicerat deklarationer, detta är den sjätte som beskriver den nya vägen man har slagit in på. Exempelvis knyter man an mer till ”civilsamhället” och de kamper som förtryckta inne i städerna kämpar (lättförståelig och läsvärd). Denna nya inriktning kallas ibland ”Neozapatismo”.

Praxis? – En process som, inom utbildning, beskrivs av Paolo Freire som “reflektion och handling riktade mot de strukturer som ska förändras”. Genom praxis kan man skapa sig en kritisk medvetenhet och utifrån den stäva efter frigörelse.

Prekär/Prekärisering? – Den nya formen av hur arbete organiseras idag. Förr var arbetskraften uppbyggd på varuproduktion, i städernas fabriker. I väst idag domineras arbetsmarknaden av tjänsteinriktade arbeten, där det i allt större grad förekommer arbeten karakteriserade av osäkra anställningar Alltså en ”prekär” situation.

Kritiskt tänkande? – John Holloway uttryckte det fint igår, along the lines of  ”critical thinking is the thinking that search for hope”.

Bör Du dricka posh? – Nog kan man ha kul med det, men med största sannolikhet kommer det straffa sig dagen efter. Vad jag kommer ihåg är det starksprit gjort på majs, N.B icke-smaksatta är säkraste kortet. (pris 5 pesos).

Har inte riktigt koll på vad som kommer hända kommande vecka, har lite olika planer som diskuterats, den som läser nästa vecka får helt enkelt veta.

That´s it for now. Nog med dravel, nu ska jag sova.

Julmusik, sol och spanskalektion

Tjena bloggen,

Hoppas allt står väl till där hemma. Passar själv på att solbada lite till tonerna av lite klassiska svenska julsånger.

Har varit ute i samhället Oventik som är dryga timmen från San Cris, kosta 33 pesos med colectivo (typ minibuss) i jämförelse med 35 pesos för 10 min taxi till stadens utkant.
Oventik är ytterligare ett exempel på autonomt samhälle som kontrolleras av Zapatisterna. Iom att det är så nära San Cris så är de mer vana vid ”turister” och folk intresserade, så det är hyfsat enkelt att få en liten rundvandring i Caracolen. Grymt att se de drygt 10 år gamla verken målade av vår egna artista en resistencia Gustavo i Oventik!
Kanske eftersom jag och tysken jag åkte dit med ville testa hur charmiga vi framstår som vid första anblick bestämde vi oss för att lifta tillbaka till San Cris. Funkade helt ok.

Förmodar att förberedelserna börjar så smått ta fart där ute inför den 2:e maj då man ska högtidlighålla minnet av Galeano och Don Luis Villoro Toranzo.

Mellan den 3-9e Maj kommer det dessutom anordnas ett gäng seminariedagar på CIDECI under titeln ”Critical thought versus the capitalist hydra”, bäddar för mycket intressant. Listan på de inbjudna är lååååång, men bland annat John Holloway, Immanuel Wallerstein och familjemedlemmar av de försvunna studenterna från Ayotzinapa.

Vad gäller plugget tar det sin lilla tid att organisera sina fältanteckningar och observationer, men sakta och lite osäkert har man börjar skriva lite på de ”roliga” metod och teori bitarna i uppsatsen.
Kommer förmodligen bli lite roligare att påbörja analysen av materialet, även om många backpackers man möter gör goda försök att skjuta ner ens motivation genom att berätta sina resehistorier.

All spanska du behöver veta:

Gringo – En amerikanare, inte lika pejorativt som förr.

Guero – Om du hör ordet upprepas flera gånger och du är den enda ”vita”/blonda/långa i närheten, är det dig de hänvisar till.

Chingon – Fucking great, typ

Una cerveza por favor – En öl tack

Una mas – En till

Taco – Taco

Picante – Kryddigt (kan vara en lifesaver att veta)

Inte ett enda av de orden lär du dig i skolan!
Inte trygg med spanskan? Oroa dig inte, tydligen utgörs 60 % av all kommunikation inte av ord. Att nicka och le tar dig långt – det betyder ungefär Estoy de acuerdo (jag håller med)!

För överkursare: Hasta luego!

City life

Heyhey,

Back in San Cristóbal, back in business. Känns väl lagom gött att vara tillbaka i stadsmiljö, stadspojke som man är. Dröjde inte länge efter återkomsten innan man satt på en restaurang med en stor kall och en köttig huarache framför sig, somliga skulle kalla det livskvalité på hög nivå.

Men att vara tillbaka till staden har kommit till ett pris, med några dagars sjukdom samt lite ångest inför att man nu måste ta tag i uppsatsen. Man kan inte längre skylla på bristen på internet. Plus att man nu har mängder med fältanteckningar och material som man måste organisera.

Oavsett dessa I-landsproblem har avhjälpts med salsakvällar, skumma poesiläsningar och vad jag  förmodar va djupa politiska diskussioner på CIDECI Unitierra (hänger inte riktigt med i språksvängen ”ibland” )…

San Cristóbal de Las Casas är i sig en, i svenska termer, ganska stor stad med 185 456 invånare, typ…
Vet inte hur många procent av dem som är turister, men känns ibland som 70 %. Förmodligen baserat på att jag är lite av en turist och rör mig runt turiststråken, men men. Här är definitivt en stark ”internationell närvaro”, med otroligt många hotel/hostels, yoga ställen, restauranger och barer med livemusik.
Svenskana gör också sin närvaro påmind, har mött två studentkollegor som också skriver sin uppsats här samt träffat några fredsobservatörer.  Dock verkar jag vara den enda Skånepågen här, tung börda att bära och mycket att reppa!

I övrigt har man fått dra distinktionen mellan Schweiz och Sverige ett antal gånger här. Speciellt i Spanskan är de två länderna väldigt lika i namnet, Suiza respektive Suecia. Men blir fan inte klok på förväxlingen så fort man säger att man är från Suecia tror de man menar Suiza, som dom inte vet något om annat än som chokladproducent. Men när man förklarar Suecia-Abba-Ikea-Ibrahimovic blir det plötsligt stjärnklart att man kommer från polarbjörnarnas land. Dock än så länge ingen som känner till mediesnillet HMK Carl XVI Gustaf.

Vad kostar en kall bärs ute? 25-30 pesos för en 33cl, 57 pesos för 1,2L

Vad kostar en shot mezcal? Cirkus 25 pesos för sort vidrig.

Vad kostar en sub of the day (30cm)? 70 pesos, ett jäkla fynd!

Fotnot: Brukar själv för enkelhetens skulle dividera med 2 för att få svenska priset, även om kursen är 0,57 något…

Avslutningsvis har jag hört rykten om att studiekamrater i Malmö krigar på med sina uppsatser, big shout-out till dom!

Kärlek och styrka

/Simon

Stuck in reality Del 2

Tillbaka i etern.

För en hel del här känns vecka nummer två i ”verkligheten”, la Realidad, som att vara fast i ett socialt experiment om psykologiska och fysiologiska effekter av att konsumera svarta bönor 3 ggr/dag.
Inga problem i min mening, men visst uppskattade man när Zapatisterna ville visa sin uppskattning över att ha hos där genom att plocka några hönor.

Desto mer tid man spenderar här desto intressantare observationer gör man. Till exempel som att skolan och även över bäcken har man skärmat av ”gränsen” till Zapatisterna med taggtråd. Kanske har man spenderat för mycket tid här, men det är nästan som att det även finns en osynlig gräns mellan Zapatist- och ickezapatist familjerna som till och med djuren respekterar, de springer aldrig in på vårt område.

Vi har jobbat på väldigt bra och det ser definitivt vackrare/färggladare ut än när vi kom. Vår ”artista en resistencia” Gustavo fortsätter ändå skämtsamt kalla mig pinche Simon (fucking Simon) så fort jag inte har en pensel i näven och jobbar.
Trots en del språkbarriärer har vi snackat en hel del intressanta grejjer, inte minst berättade han hur han i sin ungdom, maskerad och med pistol smög ut i natten med ett gäng compas för att måla politiska muraler.  Idag slipper vi lyckligtvis både vara maskerade och ha pistol…

DSC07054 (768x1024)

Före, Gustavo

 

DSC07388 (1024x768)

Efter

 

 

För den som fortfarande har intresset kvar så vill jag efter första inläggets mer svepande sammanfattning av konflikten i Chiapas, beskriva den direkta vardagliga situationen i La Realidad och den mer ”direkta” anledningen till att vi är på plats.

La Realidad är (precis som samhället hemma i Sverige) väldigt splittrat. Där är familjer som är Zapatister, familjer som varit men som numera är likgiltiga samt familjer med aktiva paramilitärer.

Samhället har länge varit ett fäste för Zapatisterna, man har haft stora möten i Caracolen, utanför den har man egen hälsoklinik och skola. Lite då och då brukar militären köra förbi, ibland 2-3 gånger i veckan. Under några år har det fungerat lite på rutin.

Men så för snart exakt 1 år sedan, revs både hälsokliniken och skolan av den paramilitära gruppen CIOAC-Histórica (som involverar regeringspartierna). Givetvis begav sig Zapatisterna till platsen för att stoppa det hela.
De anlände till ett bakhåll där 15 obeväpnade Zapatister skadades och Zapatist-läraren Jose Luis Solis Lopez (Även kallad Galeano) mördades brutalt.
Människorätts organisationen Fray Bartolomé de Las Casas, som fortfarande finns på plats, har publicerat ögonvittnesskildringar från händelsen.

Så vad har hänt sedan dess?

Jo, den 1 mars detta året invigde man en nybyggd hälsoklinik och skola. En skola som man betraktar som en av världens dyraste, för den har kostat ett människoliv.
Kanske intressantast av allt är att förövarna av dådet och mordet fortfarande lever i byn.  Zapatisterna har hållit sig till mottot ”justicia y no venganza”, Justice and no revenge, vilket besparat samhället från våld. Dessvärre är konflikten oavsett på helspänn, Zapatisterna här kan inte ens längre gå till kyrkan eller byns samlingscenter.

DSC07032 (768x1024)

Galeano Vive

Det är en verklighet som man lätt glömmer bort när man spelar en basket match inne i caracolen där alla är på bra humör, men man påminns snabbt igen om vad som pågår när man kommer tillbaka till skolan och möter Galeanos blick på väggen.

Det är alltså därför har vi bjudits dit, för att måla flera muraler till minnet av Galeano och de idéer han levde och tyvärr dog för. I samband med all den solidaritet som visats med Galeanos anhöriga sände vi också vår solidaritet till familjerna till de 43 studenter och ”normalistas” från Ayotzinapa som försvunnit.DSC07350 (1024x768)

Näst sista dagen i La Realidad var det passande nog fest i Caracolen. Inte för att vi ”äntligen” skulle lämna byn utan för att det var dödsdagen för Emiliano Zapata. Dagen innan hade vi sett x-antal pick-ups fulla med Zapatister på väg till firandet. Blev en jäkla massa dansande till snabb mexikansk musik, mycket kul!

Och som ett sista avslut på hela upplevelsen i La Realidad fick vi sista dagen förmånen att tidigt på morgonen innan vi skulle bege oss tillbaka till San Cris träffa Juntan, fortfarande festklädda sedan dagen innan.

Spontant har veckorna känts otroligt lärorika, med mycket insamlad information som kan komma till nytta. Men dock känner man såklart ändå en viss osäkerhet inför uppsatsskrivandet, har man tillräckligt med information eller inte?

Utan tvekan skulle jag gärna åka tillbaka till La Realidad, men för nu är det äventyret över. Vi lämnade i alla fall kvar ett gäng riktigt härliga muraler! Nu får jag se vad San Cris har att erbjuda…

DSC07037 (1024x768)

Före

DSC07265 (1024x768)

Efter

 

 

Vad är normales?- Lärarhögskolor för lärarstudenter på landsbygden. Startades som socialistiskt projekt 1934,  och skolorna tar emot studenter från fattiga familjer. Studenterna är också ofta den största möjligheten till att orten de kommer ifrån får en lärare i framtiden. Tyvärr finns idag 15 lärocentra kvar av ursprungliga 46, efter politiska kampanjer från regeringen.
De 43 försvunna studenterna från Ayotzinapa var studenter vid en sådan skola.

Vad är en paramilitärer?- Beväpnad grupp som strider på eget initiativ, alltså inte som en del av regeringens militära organisation. Kan ibland vara nära associerad till militären i form av informationsutbyte, finansiering och material. Länken kan vara mer eller mindre uppenbar, de kan ofta genomföra mord och massakrer ”med större frihet”. Med hjälp av paramilitära grupper kan militären indirekt genomföra illdåd men samtidigt förneka all kännedom.

Tjohej

Livet i verkligheten

Tjo,

så efter en kvick touchdown i Mexiko för drygt 2 veckor sedan har jag tagit till San Cristóbal de las Casas dock har jag inte direkt hunnit uppleva så mycket av staden (som jag kommer spendera större delen av min tid i Mexiko i). Detta pga att jag var först skulle fortsätta till Zaptisternas autonoma samhälle ”La Realidad”.

Det är där jag nu alltså spenderat de två senaste veckorna, sedan siste mars tills i lördag (11/4). Eftersom där varken fanns internet eller täckning ”ute i djungeln” tänkte dela mina upplevelser under tiden i några kommande inlägg som jag kan posta nu i dagarna.

Så varför åker man till ett ställe utan internet, täckning och begränsad tillgång till elektricitet?

För somliga är svaret på den frågan lika svår som svaret på meningen med livet. Men för mig som freds- och konfliktvetenskaps student är det givet att intressera sig för och studera konfliktmiljöer och rörelser som agerar inom dessa.

Som en bakgrund till detta finns här snygg 3-mins animationsfilm som ger en smidig introduktion till Zapatismo och Zapatiströrelsen, för den som intresserar sig (förhoppningsvis alla)…

Men jag försöker även här ge min egna väldigt svepande bakgrund.
För tro det eller ej, fast man inte hör något på tv så finns det en i allra högsta grad pågående konflikt i delstaten Chiapas. Där har länge funnits sociala spänningar något som 1994 mynnade ut i ett uppror. Bakom upproret stod EZLN (Ejército Zapatista de Liberacion Nacional) och zapatiströrelsen grundad i framförallt ursprungsbefolkningens krav på jämlikhet, rättvisa, demokrati och frihet. Helt enkelt krävde de grundlägganden elementen till ett värdigt liv som de länge hade blivit förnekade. Sedan 1994 har EZLN övergått till att bara använda ordet som vapen, samtidigt som man sökt dialog, något som lett till många oinfriade löften från regeringen som fortsatt sin militära kampanj av ”upprorsbekämpning”. Därför har Zapatisterna i strävandet efter sina ursprungliga mål fortsatt att försöka försörja för sig själva genom att skapa egna skolor, hälsokliniker och arbetarkooperativ inom sina autonoma samhällen.

Anyway

Det är alltså till ett av deras samhällen jag har begett mig, La Realidad, cirkus en 6 h resa på slingrig väg från San Cris ut i djungeln. För somliga har detta låtit som att bege sig djupt in i drogkartellernas territorium, för vissa var man där redan när man kom till Mexiko, men lite paradoxalt kan tänkas så är all form av droger och alkohol förbjudet i Zapatist samhällena. Dock finns det lite mer fog för oro över regeringens militarisering av områdena samt deras sponsring av paramilitära grupper som är aktiva i området.

DSC07252 (1024x768)

Först anblick av La Realidad

Men hur som haver ut i djungeln skulle vi! Med vi menar jag ett härligt gäng på 20 pers. Om jag inte minns fel från 12 nationaliteter, alltifrån Mexikanare till brasilianare, australiensare och tyskar. Alla med olika bakgrunder, enade i sitt intresse för Zapatisterna som mynnat ut i en gemensam målsättning att hjälpa Zapatisterna måla muraler.

Kanske inte helt oväntat fick vi punktering på vägen så blev fördröjda en timme. Men väl på plats välkomnades vi av Zapatisterna och inkvarterade oss vid deras nybyggda skola, idylliskt beläget vid en liten bäck, de kommande två veckornas badplats.
Antalet nyanlända till det lilla samhället lockade till sig sin beskärda del av nyfikna barn, kanske mest nyfikna va de på den udda ”guerro” som anlänt eller bilen full med 200 L färg.

DSC07084 (1024x768)

Utsikten från vårt “camp”

Sjukt nöjd med att vara på plats kunde man gött somna i sin hängmatta samtidigt som man försökte smälta alla intryck och två bastanta portioner av frijoles (bönor).

Här bjuder jag på fem (relativt) korta förklaringar av begrepp som inte går att ducka för:

La Realidad? – ”Mother of caracoles”, Autonomt Zapatistiskt område i uppror ”Donde manda el pueblo y el gobierno obedece” (Där folket bestämmer och regeringen lyder). Ligger i djungeln med ett lagom varmt klimat ingen svensk hade klagat på.DSC07291 (1024x768)

Autonomi?- Om det tvistas de lärda, kort och gott självbestämmande. Praktiserat i Zapatistiska samhällen ex genom att man inte tar emot något från myndigheter utan försörjer sig själva med egna kliniker, skolor och rättsväsenden.

Caracol?- Snigel på spanska(inte ovanligt att se målningar med en Zapatist-snigel och orden ”lento pero avanzo”), men också regioncenter där den autonoma regeringen sitter, aka la Junta de buen Gobierno. I regeringen sitter inga yrkespolitiker utan bönder som strävar efter rättvis fördelning av resurser inom samhället.

Mural?- En väggmålning, ofta med politiska förtecken. Mexiko har en stor tradition av muralister (Diego Rivera, David Alfaro Siqueiros eller José Orozco).

Emiliano Zapata vem?- Natonalikon, red tillsammans med Pancho Villa under Mexikanska revolutionen 1910 och ledde bonderevolutionen som krävde jord till de jordlösa, tierra y libertad. Det är från honom, surprise surprise, som Zapatisterna fått sitt namn.

Well well, detta får räcka till att börja med. Skulle man intressera sig mer finns det tonvis med information om zapatisterna. Kommer snart ett inlägg till med lite fräna bilder från vad vi hittade på…

Stay tuned

/Simon