Curious terrain

så… då var vi hemma igen.
vi jobbade på som satan och skrev färdigt resultatdelen, hade ett bekräftande samtal med vår handledare och sedan packade väskorna efter midnatt och drog iväg tidigi morgon. det var mer änb två veckor sedan. två veckor som har känts som två månader. v ihar hunnit med så mycket. vi åkte till livingstone, botswana, lusaka… vi har träffat människor från många av världens hörn, som vi generöst delat upplevelser, te, mat, öl, tobak, kontakter, skratt och glädje med. vi är så extremt nöjda och tacksamma för denna tid i Afrika, Zambia. “do you have love for Africa?” JA.

folk, ffa amerikaner, blir helt ställda och fascinerade över vår möjlighet att göra det. att svenska staten ger stipendium för att studenter ska kunna åka ut och uppleva något sådant här. de tycker det är helt fantastsikt. och om dem inte redan hade uppgfattningen om att sverige är ett av världens bästa och mest generösa l’änder, så har detta definitivt hjälpt till att få dem att tycka det nu. det är bra att vara svensk när man reser. folk tycker gott om svenskar.

men det är skönt att var hemma och vara en i mängden igen. att kunna gå pa gatan utan att “alla” stirrar och penkar, och säger Musungo”. det är skönt att komm ahem till ett land där jag får klä mig hur jag vill (även om vissa våldtäkter fortfrande skylls på kvinnans beteene och/eller klädsel även i sverige), att jag får tro/tycka/tänka som jag vill om religion o politik, att jag fr bestämma över min egen sexuella aktivitet (med vem och hur jag vill ligga) etc. men det är samtidigt tragiskt att komma hem till ett land där många människors huvudsyssla är fåfänga, ytlighet och konsumtion. där utseende och kommer före insida, där flärd kommer före ålder och visdom. där barn inte lär sig värdet av tillgångar och leksaker, snarare tvärtom, där allt är utbytbart och kan slängas utan större eftertänksamhet. där vi har ett överflöde av allt, till den grad att vi ser allt som vår rättighet att äga, konsumera, ta del av. där tid styr våra liv i sådan minitös detaljering att vi kan låta humanitära essenser nedprioriteras för att vi “inte har tid” att stanna och hjälpa en annan människa, “inte har tid” att stanna och prata eller lyssna, “inte har tid” att vänta på bussen som är 4 minuter försenad, “inte har tid” att sitta och vänta på ett läkarbesök i 40 minuter.
VI ÄR SÅ JÄVLA BORTSKÄMDA. det är fruktansvärt men samidigt så fantastiskt.

jag känner mig väldigt rik. jag kände mig rik när jag ställde mig i nytt nyrenoverade (lilla) badrum och varmvatten sköljde över min trötta kropp. rik, när jag insåg att csn kommit in på kontot igen. rik, när jag hade kylen till lagom mängd full av mat. rik, när fönstrena är täta, trappuppgången fri från urinlukt och smuts. rik, att jag har en något så när fungerande cykel som tar mig till mitt universitet, där utbildningen jag läser är gratis. jag känner mig rik när jag vet att abort är min lagliga rätt här. rik, när jag inser att jämställdhet är inte målet, det är utgånspunkten. mellan rika och fattiga, mellan män och kvinnor.

Tack Malmö Högskola, tack SIDA. Ni har berikat våra liv med möjligheten till en enorm upplevelse. Tack till oss själva för att vi gjorde upplevelsen större än vi någonsin kunnat ana.

Nu ska vi bara skriva färdigt uppsatsen och bli godkända.

6 veckor mot syftet

hej hej

vi är mitt uppe i analys och resultatkreativitet. som inte alltid känns så kreativt. det är inte lätt, det här. för oss båda är det första kandidatuppsatsen, och som vanligt ger övning färdighet, men vi har ingen än. men men, det går framåt.

annars så rullar livet på i byn. vi trivs. vi var på kakkalas igår. vi bakar mycket. kladdkaka, choklad-banankaka, scones, paj, lagar mat med fräskt närodlade fantastiska grönsaker… ja… förkylnigen har börjat släppa, så nu är det ut o springa igen, och ladda för nästa äventyr – livingstone. vi satsar på att lämna mpongwe och uppsatsarbetet om en vecka cirka, för att ge oss ut o resa o upptäcka mer av zambia.

det har börjat bli kallt, tro det eller ej.

hoppas ni alla har det bra.
Haj

holiday

sååå
vi har varit lite off the radar den senaste veckan. alla i byn har undrat, då de inte sett oss. men vi har varit på äventyr! välbehövligt underbart upplyftande nedkylande onyktert varmt socialt fantastiskt etc etc ÄVENTYR!

vi drog till lusaka över helgen, som blev till nästan en vecka. bodde på hostel och träffade massa intressanta människor, allt fårn zambier till andra resande. vi hamnade på bröllop, markander, nattklubb…

ja ritkgit skönt att komma bort från byn och arbetet. bara lägga projektet på hyllan i några dagar och bara stimulera oss själva med umgänge och allt vad det innebär att resa, backpacka och festa.

Kampai hentai!
Hoppas alla ni andra har det bra och ser till att ni också får lite njutbara avbrott i uppsatsandet!
Hej

When it rains, it pours.

nu rasslar det till. som en ketchup flaska.. först inget, sen ALLT.
har haft 5 intervjuer denna vecka. otroligt spännande och lärorikt. hur de upplever sitt arbete och sin situation på ett litet fattigt sjukhus på den zambianska landsbygden. vi undersöker upplevelsen/erfarenheten av att informera hiv-patienter om sexuell hälsa och säker sex. vi har hittils lätt kunnat konstatera att WHO’s definition av sexuell hälsa inte riktigt överensstämmer med den vardag som zambiska kvinnor upplever – “utan tvång”, nja… ett nej är oftast inte ens uttalat. utan här gäller det att släppa till när, och hur, mannen helst behagar. gör oss mörkrädda. sen gäller det inte alla förhållanden, men det är inte ovanligt. inte alls.

och på sjukhuset, häromveckan dog två barn, tvillingar, vid födslen för att det inte fanns nål och tråd, så kejsarsnittet kunde ej utföras. kvinnan överlevde.
en verklighet än på sus malmö. de jobbar hårt här och gör så gott de kan med knappa resurser och liten personalstyrka.
får en att tänka, gör en ödmjuk.

Men nu är det helg och vi ska fira veckans produktivitet med vin och middag. en svenska kommer över och joinar i festligheterna. skönt att känna att det är helg! TGIF.

Hej så länge.
Dagens låt: Moby – summer.

working progress

sedan sist vi skrev har en hel del saker fallit på plats. vi har fått tillstånd och till och med genomfört två intervjuer. helt fantastiskt!
vi har även fått lite mer skinn på näsan och lärt oss att skita i all uppmärksamhet och förfrågningar vi får.
vi har lärt oss lite av det lokala språket.
vi har åkt minibuss, public transp, där slidedörren trillade av 4 ggr och vi såg det som något inte helt onormalt – vi har alltså acklimatiserat oss.
vi har slutat noja över myggbett – mest erika, troligen har vi haft malaria flera gånger om redan.
vi har hittat vår favo öl av det lokala sortimentet.
vi har välkomnat 10 andra svenskar i byn. vi är ju inte på något sätt unika, även fast vi verkligen sticker ut.
vi har kommit igång med transkribering och vidare planering av projektet och fått bra kontakter på sjukhuset.
vi har äntligen kommit till punkt där vi inte behöver ha att göra med besvärliga macho-doktorer som klyddar, utan vi kan enbart fokusera på att interagera med sjuksköterskorna.
vi har fått lite solbränna, men inte nog enligt en av macho-doktorerna.
vi äter gott, faktiskt, vår fantasi och kreativitet på två kokplattor har lett till några ritkiga smakfulla rätter.

jodå, så att, det går framåt här, sakta men säkert.
och när det inte går som vi vill, har vi lärt oss att luta oss tillbaka och konstatera “I go Bombay” vilket med andra ord betyder – vi skiter i.

Hoppas ni alla andra har det bra.
hej så länge

Problem i Paradiset

Idag har vi varit i Mpongwe, Zambia, i två veckor. Vårt projekt är fortfarande där vi lämnade i Malmö. Vi har inte kommit någonvart.
Detta beror dock inte på brist på engageng eller arbetsvilja från oss, utan från administriva fallgropar som vi inte blivit informerade om.
Vi har haft ett jäkla trubbel med att få fram ett tillstånd som vi inte visste att vi behövde. Och vi får erfara ett annat sätt att arbeta på här som innebär birst på kommunikation och handlingsförmåga. Ingen tar tag i uppgifter och får dem utförda – till vår enorma frustration och ilska. Maktlösheten vi känner är stor och upprörande.
Det hjälper ju inte att bli arg och skälla fast det är det som vi vill. Ge dem en verbal skäftsmäll som heter duga och som får dem att inse vilken situation vi befinner i oss.

Idag kanske det löser sig – men det har vi sagt i 1,5 vecka nu. Vi vågar inte ha några förhoppningar.

Det tråkgia är att det går ut över vår projekt och all tid som förvsinner på att vänta på tillstånd innebär att färre antal intervjuer kan genomföras.

Tråkigt men sant, så är läget.
Vi beundrar helt plötsligt människor som jobbar på myndighetsnivå och konfliktsrelationer – det måste krävas ett jävla tålamod.

Dagens låt
Guns n roses – patience.

Håll tummarna för oss.

På plats

Hej hej
Sitter i kyrkans kontorsreceptionen och använder deras wireless. Vi blev glatt överraskade att denna tjänst erbjuds, mot betalning såklart, då vi tänkte att det skulle bli svårt med internet. det går inte fort, men det går. oftast.

Jaha, så vi är här i Mpongwe nu. Har landat och acklimatiserat oss, typ. Det har varit omtumlande dagar med många intryck många ansikten, mycket värme, många människor, mycket kryp, många spindlar, mycket fukt, mycket ris potatis bönor, mycket osäkerhet och listan fortsätter… mångt om mycket.

men nästan alla är mycket vänliga och hjälpsamma och vi känner oss välkomna i Afrika, Zambia och Mpongwe.
På Johannesburgs flygplats blev Emelie greated med: “Hello my sistah”. Nice!

men så har det också varit en del frustatrion och jobbigt för det är inte helt lätt att komma igång med projektet. tillstånd hit o tillstånd dit, såklart, precis som i sverige behövs avdelningstillstånd el liknande, men det tar tid och är mer omständigt här. och senkommer påskhelgen o alla är lediga o då blir det inte några intervjuer. tålamod, tålamod. tålamod!

Känslorna går upp o ner rätt mycket. Är glad att vi är tillsammans och har godis, kortlek, yatzee, gin, ahlgrens bilar, weters orginal, nappar, kexchoklad, marabou, fia me knuff, musik, headlights, fickknivar…

Köp inte Naturkompaniets myggnät – det suger! det är litet och passar knappt runt sängen och dessutom svårt at hänga upp. Som tur är fanns det stora fina nät (med massa hål i – glada att vi hade med nål o tråd) som vi använder iställer. Dock ej impegnerade.
och myggbitna har vi blivit. och Erika nojjar, dock inte lika mycket längre, om malaria. men vi tar vårt lariam o har inga hallisar än.

jaja… livet rullar sakta men säkert på och idag ska vi på middag med nio svenskar o en sydafrikan. muzungos hela bunten (vitingar).

Mwabuka shani så länge, hej hej!

tåg mot uppsala

Så var vi på väg mot uppsala o den första etappen på vårt afrikaäventyr. Emelie öbskar att byta alla vokaler mot tyska ü’n o jag kämpar på att skriva detta från min Smartphone. Det är snö o jvligt kallt, sloen skiner o luften är hög. Vi är trötta men glada. Tallarna omringar vård färd.
Vi har insett att tydlighet är ett nyckelbegrepp i denna process, främst i kommunikationen med sjukhusmanagern som annars gärnar tolkar på sitt sätt, vilket han gör rätt i då han självklart har sin tolkningsrätt, men kan bli fel o kosta os skjortan, bokstavligt talat. “I want ur shirt if we’re gonna do this”
Känns jvligt nice att redan ha skribit vår pojektplan nu när alla klasskompisar kämpar med sina. Vi jar d chill o pluggar inföt nästa kurs helvetestenta.
Dagens låttips: felenko fefe -låtnamn okänt. Awolnation-burn it down

Ha d gott – shark

Hemma i köket

Kulturkrock #1:
Efter vårt glada och överexalterade besked om beviljat stipendium ville vi ha ett ytterligare bekräftande svar från vår kontaktperson på sjukhuset i Zambia. Så vi mailade x 2, men inget svar. Sedan ringer vi. Han svarar och säger:
“Didnt I send a confirmation already?
– Yes, but…
So why do you need it again?”

Lesson #1:
Ofrivilla byråkratsvennar som vi uppenbarligen är; stirra ner.
Manana manana… mmm yah.

Ja, så med detta kan vi nu i lugnan ro fortsätta med vårt förberedelsearbete vilket innebär en excell-mall med allt som behövs göras innan DEPATURE i APRIL!

Tack för tipst om bilj. Själva söker vi på momonod.se
Hakuna matata, hej så länge!