Kategori: Uncategorized

Fyra veckor har vi redan spenderat i Kambodja! Tiden går fort när livet leker! Simone har hunnit med en sjukhusvistelse pga bakterier i kroppen. En veckas ont i magen, kroppsavdomningar och illamående börjar förhoppningsvis lida mot sitt slut. Sjukvården här är inte så mö att hurra för.

Vi är tillbaka i Phnom Penh. Äntligen hurrar Simone (som fick panik på turistinvasionen i Sihanoukville) och nej suckar Josefin (som tycker mer om strand än storstad). Vi är här igen för att kunna fullfölja vår studie på APLE. Hela gårdagen spenderades på organisationen som är belägen på hemlig adress. Vi var oroliga för att de inte skulle ha tid att träffa oss då personalen har haft många utbildningar den senaste tiden och de därför har flera case att utreda denna veckan. Men de välkomnade oss med öppna armar.

Vi har haft en intervju med investigator managern vars arbetsuppgift är att vara ledare för gruppen som arbetar med att utreda fall med barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp av västerlänningar. I Sverige är det polisarbete. Men här tar det alltför lång tid om polisen ska utföra detta arbete vilket gör att förövaren går fri. Vi intervjuade social work managern som arbetar direkt med det utsatta barnet och dess familj. Socialarbetarna är bland annat med barnet hos polisen och under rättegången samt ser till att barnen får rätt vård. Socialarbetaren är barnets stöd under hela rättsprocessen. Vi intervjuade även legal managern som arbetar tillsammans med andra jurister för att representera barnen i rätten och såklart för att försöka få förövaren dömd.

Dagen avslutades med att vi fick se bilder och filmer som APLE tagit på pedofiler tillsammans med barn. Då man ser en västerländsk man ha en relation med ett barn som verkar misstänksam och ringer hot-line börjar APLE att utreda direkt. De fotograferar och filmar för framtida bevismaterial. Bilder som visar gamla män krama och pussa små barn, gosa i solsängar, bada tillsammans, leka tillsammans och så vidare. Den stereotypa bilden av en pedofil är nog enligt de flesta en äldre man. Denna bilden blev besannad. Det var män i 60-90 års åldern som syntes på bilderna tillsammans med barnen. Det var bara en man under 50 och då fick vi se väldigt många bilder. En spekulation kan vara att männen under många år stått emot sina sexuella drifter för att i äldre år inte kunna stå emot driften längre.

50 procent av de förövare APLE utreder är dömda för sexualbrott mot barn i deras hemländer. Många har flera domar från flera olika tillfällen. Flera män var från Sverige. 50 PROCENT! Det är en upprörande siffra. Västvärlden behandlar uppenbarligen inte pedofiler och hebefiler tillräckligt väl…

Hebefiler är de vuxna som sexuellt och känslomässigt har drifter för barn som befinner sig i puberteten. I de fall de köper flickor av pimps kräver de ett läkarutlåtande om att flickorna är oskulder. Något som aldrig kan konstateras genom en läkarundersökning.

Vi fick även se bilder på när förövarna blev tagna på bar gärning. Att få höra i detalj vad dessa män gjorde när fotot togs och hade gjort tidigare mot barnen var fruktansvärt. De flesta av männen såg helt oberörda när de ”got busted”. Andra grät. Någon hade försökt ta livet av sig. Det går inte att tycka synd om dem, oavsett om de lider av en sjukdom eller inte. Männen gör allt för att komma åt dessa barn! Vissa av männen studerade till lärare endast för att kunna starta en skola, andra till läkare för att kunna volontärarbeta på sjukhus. Rika män tvångsadopterar barn för att enkelt kunna förgripa sig på dem. En man hade förgripit sig på 700 små pojkar. Det var ett extremt emotionellt ögonblick och nu känns det som att vi på riktigt förstår hur otroligt viktigt det är att folk inte blundar för det här. Det är ett väldigt tungt ämne som människor inte vill veta existerar. Och vi gråter, och det måste man göra. Men vi blundar inte. Du som säger att du aldrig hade klarat av att se det här och göra den här studien – vi är inte starkare än dig!

Här luras fattiga barn på gatorna, i Sverige luras ensamma barn på Internet. Pedofiler är extremt farliga för barn och de finns överallt. Det viktiga är att vi pratar mer om det, informerar barn som vuxna om risker och faror. Svenskarna behöver minst lika mycket utbildning kring detta som kambodjanerna. Svenska barn prostituerar sig också och det är aldrig ett val ett barn själv tar, de luras in in i det. Precis som här. Det är vår plikt att lära barnen att det aldrig är deras fel då de blivit utsatta, oavsett om de ”frivilligt” gått med på ett möte med en äldre man. Det är otroligt viktigt att förövarna blir dömda för deras handlingar så barnen får veta att det aldrig är deras fel att de blivit utsatta. Barnen får ofta en så trasig självbild efter övergreppen att de beskyller sig själva. Oavsett om barnen befinner sig i Sverige eller Kambodja.

Vi har fått veta att de flesta pedofiler intresserar sig för pojkar. Under alla våra intervjuer har det framkommit att det är fler pojkar än flickor som utnyttjas sexuellt här. Och kunskapen kring detta är extremt bristfällig. Vuxna människor här tror bara att sex är heterosexuellt. Det är först när pojkarna blöder i sin anal och blir apatiska föräldrarna reagerar på att någonting är fel. Flickornas ord tas på allvar, pojkarnas ord tas väldigt sällan på allvar. Vi hoppas därför att vi kommer kunna besöka en NGO här i Phnom Penh, First Step Cambodia, som endast arbetar med sexuellt utnyttjade pojkar. Det känns otroligt viktigt för oss att belysa pojkarnas situation i vår studie. Så vi håller tummar och tår!

Trots alla hemskheter har vi haft en fantastisk månad i Kambodja. Vi får erfara många intressanta möten med människor från olika delar av världen. Vi äter gott, solar och badar, upptäcker Kambodja och vaxar oss alldeles för billigt. Vi har ju en månad kvar här, det känns fantastiskt gött att slippa decembersverige.

Xoxo

Ögonblicket precis innan Simone blev matförgiftad

Underbara Phnom Penh (eller Pnong Peng som Josses mamma säger eller Phnogg Pian som Josses pappa säger) (vet ej hur bilden kan vridas ordentligt)

”Skulle prova nått nytt” – koreansk mat. Föll oss sådär i smaken

Tänker att det kanske nu även är dags för mig att blogga…

Vecka tre har hunnit tagit sin början här i Sri Lanka och om ärligheten ska fram kan jag inte förstå att det bara gått två veckor. Jag har redan hunnit uppleva och känna så mycket att min hjärna och hjärta svämmat över av känslor mer än en gång. Jag påbörjade min studie ganska så direkt när jag väl landat här. Sova verkar för övrigt Lankeser aldrig göra. Första dagen började med att min kontaktperson Sujatha ringde vid 7 tiden på morgonen och sa till en halvvaken Anna att det var dags att besöka sjukhuset och fjäska till sig en underskrift hos sjukhus direktören. Jag hade aldrig träffat kvinnan innan men kände direkt att det var en fantastisk liten krabat jag skulle ha att göra med den kommande tiden. Innan hon la på utbrast hon ”Och Anna, tänk proper dam när du klär dig”. Herregud, proper dam är det sista jag vet hur man gör. Och lyckas gjorde jag absolut inte! Sujatha, som för övrigt visade sig vara den vackraste kvinna mina ögon någonsin vilat på (både på insida och utsidan) skrattade gott och frågade om jag frös när jag hoppade in i den lilla tuck tucken med överdelen omsvept i en check liten sjal jag tyckte passade utmärkt in på ordet proper. Men på något magiskt sätt verkade direktören antingen ha uppskattat sjalen eller min lilla förklaring till varför jag skulle få göra intervjuer, för några timmar senare hade vi en underskrift. Efter att ha spenderat senaste 4 månaderna till att försöka få etiskt tillstånd i Sri Lanka kändes detta som rena underverket.

Kommande dagar var fullspäckade av intervjuer, möten med fantastiska människor och många många timmar på sjukhuset. Här finns avdelningar för nästan alla typer av cancer, men flest patienter har bröstcancer avdelningen. Den är uppdelad i medicin och kirurgiavdelning och män och kvinnor är separerade. På kirurgiavdelningen ligger kvinnor med ett eller två bröst. På medicinavdelningen saknar samtliga kvinnor antingen det ena eller både brösten. Näst intill alla patienter genomgår mastektomi, dvs man tar bort hela bröstet. Främsta anledning till detta är att de flesta patienter kommer in så sent att cancern redan är utbredd i hela bröstet. Det flesta patienter har egna sängar och är kopplade till dropp och cellgift. Till 100 patienter finns 6 sjuksköterskor!! Men vilka sköterskor! Jag har bitit mig hårt i läppen många gånger under intervjuer för att inte fälla en tår. Magiska människor. Jag tycker mig ha haft äran att träffa många underbara människor från många olika länder under resor, men jag tror (om man ska generalisera) att lankeser är det mest vänliga och generösa jag någonsin träffat. Jag har lagat ytterst få maträtter själv kan ja säga och det är nog en himla tur egentligen. Konsten att laga en curry är verkligen en konst!

Förra veckan sov jag över på sjukhusområdet där de flesta sjuksköterskorJag lärde mig många nyttiga kunskaper, bland annat hur man egentligen tvättar sig efter ett toabesök på en ”squat toilet” utan att bli plaskblöt..något jag alltid undrat. Konst nummer två är att inte döda myggor. Tydligen så biter dom inte då, men hur tappert jag än har försökt så verkar myggor älska Annablod

Bild 1. Wood apple, mycket märklig frukt. Bild 2. Rökelser till Buddha. Bild 3. Lotusblommor i mängder utanför templet. Bild 4: Utanför sjukhusets palliativa avdelning. Inspirerande ord och dikter.

.

Vi har besökt organisationen M’lop Tapang här i Sihanoukville där Kambodjas eldsjälar arbetar. De bedriver ett helt fantastiskt arbete för och med stadens gatubarn och deras familjer. De hjälper alla från spädbarn upp till de som är 24 år. Allt från utbildning till steget ut i arbetslivet genom arbetsträning. Organisationen har 10 shelters runt om i staden med sammanlagt 200 anställda där ca 400 barn per shelter befinner sig varje dag mellan 8 och 17. De blir upphämtade och lämnade efter dagen då de fått utbildning, mat, rehabilitering, sjukvård vid behov till exempel. Vissa shelters är nightshelters där barnen får sova, vilket gäller de barn som varken har ett hem att gå till eller de som är särskilt utsatta i deras hemmiljö.

Det mest fascinerande med deras arbete är att de utbildar lokalbefolkningen i vad sexuella övergrepp är. Kunskapen kring detta hos medborgarna är väldigt låg! Tack vare deras arbete är ca 80% av stadens befolkning medvetna om att pojkar också kan bli sexuellt utnyttjade, vad det faktiskt kan innebära att ha sex framför sina barn (många familjer lever tillsammans i ett rum vilket gör att privatlivet blir lidande), vad man kan göra om man misstänker att ett barn blir sexuellt utnyttjat – ja listan är lång på vad lokalbefolkningen får kunskap i. Tuk-tuk förare lär sig till exempel att de ska ringa hot-line då de misstänker att han kör en pedofil tillsammans med ett barn. Tack vare att man ringer hot-line kan en utredning starta. De har även utbildning för barnen gällande sexuella övergrepp där de bland annat visar bilder på vad som är ”rätt” respektive ”fel” beröring. Många av de barn som blivit sexuellt utnyttjade vet inte om att de blivit utsatta för brott. Med tanke på att barnkonventionen faktiskt fyller 25 år idag borde alla vuxna få sig en tankeställare och informera barn om vilka rättigheter de faktiskt har! Och i barnkonventionen står det klart och tydligt att barn ska skyddas från våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Tänk på vilket föredöme Sverige blir när vi gör barnkonventionen till en lag. Det kommer bland annat innebära att domstolar kan ha barnkonventionen som underlag då barn utsatts för brott. Tänk att USA, Somalia och Sydsudan inte ens har skrivit under konventionen! (källa: UNICEF)

Organisationen arbetar även med att bistå fattiga familjer med bland annat ris, kläder, cyklar. De lånar även ut en summa pengar för att hjälpa fattiga familjer att starta en självförsörjande projekt. Detta kan till exempel vara att bidra familjen med höns eller grisar för att kunna starta en liten farm.

Det var helt underbart att få besöka denna organisation. Efter intervjun fick vi en rundvisning på sheltret och barnen sprang mot oss och ville leka och bli upplyfta. Vi fick även kela med småbarnsgruppen (övergivna barn i åldern 0-4). Trots alla de hemskheter barnen upplevt under sina korta liv har de en livsglädje likt ingen annan.

Vid ingången finns en tavla med namnen på de största organisationerna som donerar pengar till M’lop Tapang

Sheltret från gatan

Rundvisning

Utsikt från receptionen

Xoxo

Just nu sitter vi på vårat favoritcafé ”Java” som ligger vid gallerian nere i centrum. Här äter vi många måltider, umgås, jobbar och bara njuter av att ha Wifi. Nu har vi spenderat mer än en vecka i Kenya och herregud vad vi trivs!

Vi har äntligen kommit till rätta hemma i lägenheten och allt annat som vi skulle göra för att komma i ordning  är vi också klara med. Allt har ju tagit lite mer tid här och är mer omständigt än hemma i Sverige (TIA) så det har ungefär tagit en vecka att få ordning på allt. Samtidigt är det just det som är charmen här, allt är ”easy going” och saker löser sig på ett eller annat sätt.

I helgen var vi hos våra vänner Jono (från Australien) och Dominic (från England) som båda bott i Kenya ett bra tag. Vi och några andra av våra vänner blev alltså bjudna till deras underbara hus i Naivasha. Huset ligger vid Lake Naivasha och hela området omkring kryllar av spännande djur och växtliv. FANTASTIK MILJÖ. Bara på vägen dit sprang zebror och annat vilt längs vägarna. När vi kom på fredagen var brasan tänd och middagen stod på bordet, sedan blev det spel hela kvällen och vårat egna lilla flodhästsafari på natten (inte så säkert) men häftigt! På dagarna tog vi det lugnt i solen, sköt pilbåge(på en pappersbild av Jimmie Åkesson), grillade, högg ved och annat udda men roligt som man kan hitta på när man samlar ett gäng galna personligheter.

I måndags hade vi våra första intervjuer med 2 kvinnor långt ute på landsbygden. Vi hade beställt pikipiki’s som hämtade upp oss och körde oss och vår tolk dit. Dessa kvinnor pratar nämligen endast Swahili och vi hade beställt vår tolk Maureen i förväg.

Båda var nervösa och osäkra på hur det egentligen skulle gå… Är frågorna verkligen rätt anpassade till syftet? Ja, det var mycket som vi började fundera över innan intervjun, men det gick ju hur bra som helst. Kvinnorna var öppna och svarade lättsamt på alla frågor. Visst var det en del ”fniss” ibland från kvinnornas sida då de tyckte vi ställde lite konstiga frågor, men sammanfattningsvis så var det en trevlig pratstund och fikastund, vi blev bjudna på  traditionella Masala tea ( som Ellinor blivit totalt besatt av sedan dag 1 här nere) och mandazi’s.

Under andra intervjun har vi dock 2 hönor ( som vi flertalet gånger motade bort utan någon större lycka) kacklandes i mikrofonen. Svårt att höra vad kvinnan säger till och från då det kacklas en del men nu är transkriberingen av de 2 första intervjuerna klara. På fredag kväll ska vi ut i Nakuru sen består nog resten av tiden av jobb med studien. Men vi måste ändå säga att inget faktiskt känns så jobbigt här, inte ens transkriberingen… Hakuna haraka.

Bild 1. Vardagsrummet i lägenheten.

Bild 2.Storhandling.

Bild 3.Johanna skjuter pilbåge

Bild 4. Johanna och Maureen fikar efter en intervju.

Bild 5. Ellinor förenar nytta med nöje. Tusker + transkribering.

 

Vår bild av Sihanoukville som en stad full av torskar, hebefiler och pedofiler fick vi besannad redan första dagen här. Tidig förmiddag gick vi mot stranden. Vi möttes av en tuk-tuk där en gammal man satt med en liten pojke, säkert bara tre år. Man vill bara gå fram till dessa män och fråga vafan de håller på med. Visst, det lilla barnet kan vara en son/dotter/barnbarn men det är inte så trovärdigt… Det är sällan barnen tillsammans med männen är adopterade. Det var heller inte det första vi såg. Väl på stranden var det en äldre man med kamera som lärde tre barn att posa medan han tog bilder på dem. Barn i fem-års-åldern som troligtvis lever på gatan och tycker det är spännande med en kamera. Efter fotograferingen försvann mannen med barnen i en båt… En av de amerikanska killarna vi umgås med berättade att han ringde hot-line i fredags då han såg en man försvinna med en liten flicka. Det är så vanligt.

Som vi nämnt i tidigare inlägg är det viktigt som turist att inte få barnen att bli alltför trofasta till en. Just för att barnen då tror att alla vita är snälla! Plötsligt kan det vara en turist som vill utnyttja barnet och då är barnet alltför godtrogen till den här personen. Men det är så svårt att stå emot dessa barn när de vill komma och leka! De vill bada, kramas och ha roligt med oss. Det går knappt att ignorera dessa söta barn.

Vi antar att de flesta av oss inte har så mycket till övers för dessa vidriga människor som förgriper sig på barn. Vi har fått höra om ett fall med en pedofil från Kanada. APLE (den organisation vi ska vara med som bland annat arbetar med att utreda västerlänningar som sexuellt utnyttjar barn) hade länge spanat på den här mannen. Han hade dessutom tidigare blivit dömd, i Kanada, för att ha förgripit sig sexuellt på barn. Kan inte ens förstå hur en människa som man vet har sådana drifter ens kan få lov att åka till Sydostasien där barn är en så enkel handelsvara… De borde få reseförbud! Iallafall, när APLE gjorde tillslag i den här mannens lägenhet här i Kambodja fanns där åtta små pojkar som han ”tog hand om” och förgrep sig på. Barn som han hade lurat hem från gatorna. Fruktansvärt! Dessutom hade mannen öppnat ett barnhem. En dömd pedofil öppnar ett barnhem… Ja, det är verkligheten här.

Sihanoukville är en turiststad. Mycket fester, droger är extremt lättillgängligt (folk snortar kokain helt öppet i baren), det är backpackersinvasion, försäljare som inte tål att man tackar nej till deras erbjudanden, alla restauranger letar efter engelsktalande personal osv. Kambodjas Magaluf! Men det är roligt att möta nya människor från andra kulturer och andra länder. Alla vi möter imponeras av vårt studiearbete och vårt engagemang. Många blir förvånade över hur stort problemet med bland annat barnsexturism är, vissa börjar gråta.

Kambodja är ett av de mest minerade länderna i världen. Det sker många dödsfall varje år och ännu fler skadas. Det finns därför väldigt många funktionshindrade i Kambodja. På stranden kryllar det av människor med amputerade armar eller ben. Dessa människor har inget annat val än att tigga pengar, de kan ju inte arbeta. Här finns inte direkt någon LSS-lag… Man känner sig som en hemsk människa då de staplar eller kryper omkring i sanden med en trasig hatt och ber om pengar om man inte ger dem. 1000 Riel för oss är 2 kronor. Det är pengar vi knappt tar emot som växel och det ger den här människan en måltid. Men vi kan inte ge pengar till alla, de är för många. Så nu vill vi knappt vara på stranden för att vi får så dåligt samvete!

Kambodja har extremt bristfällig infrastruktur. Landet befinner sig på sätt och vis fortfarande i en efterkrigstid sedan Pol Pots regim, de har inte ens lyckats återuppbygga sjukvården sedan dess. Sociala skyddsnät existerar inte, bortsett från det arbete NGOs gör i landet. Tanken med det arbete alla olika NGOs gör här är att få regeringen att så småningom ta över arbetet (så som utbildning, hjälpa fattiga, rehabilitering för psykiskt sjuka etc.) men tyvärr tar inte regeringen sitt ansvar. Fattigdom och korruption är såklart två huvudfaktorer till att detta brister. Korruption märks tydligt gällande polisväsendet. Här i Sihanoukville har det tydligen skett brutala mord och överfall på turister. Något som mörkas av polisen här, troligtvis för att inte skapa dåligt rykte om platsen. De behöver ju turismen! Vi har också hört berättelser om backpackers som dött i överdoser, har flödar droger och orena sprutor.

En glad nyhet är att vi fått klartecken att intervjua den ansvarige för child protection gruppen på hjälporganisationen M’Lop Tapang som vi ville besöka här. Vi får se om de har tid i veckan eller om vi tar det i december. Det känns gött iallafall! Datainsamlingen går som på räls.

Xoxo

17 timmar. Så lång tid tog det att åka buss från Siem Reap till Sihanoukville . En sträcka som är lika lång som en tur och returresa till Göteborg från Malmö. 17 timmar. (Ja, vägarna är katastrof men ändå. Vi är heller inga vana backpackers, okej.) Halva resan var dessutom i en liggbuss. Vi har aldrig varit så förskräckta någonsin när vi skumpade runt på en skumgummimadrass en meter över golvet. Men äntligen är vi vid kusten. Som vi har längtat!

Soluppgången från världens skumpigaste buss med världens skitigaste ruta

Googlar man på Sihanoukville får man upp mycket träffar på var och hur man enklast köper sex här. Barer och klubbar med prostituerade finns listade, det står vad man kan förvänta sig att betala, hur man säkrast genomför sitt köp och så vidare. Sihanoukville är känt för att vara en partystad där man kan köpa sex för så lite som 5$. Här är det extremt vanligt med män hand i hand med flickor och pojkar som skulle kunna vara i deras barnbarns ålder.

Vi åkte såklart hit för att få sol och bad, det ska en inte sticka under stolen med. Men vi åkte även hit för att kunna samla in forskningsmaterial. Sihanoukville är en stad där det sker mycket kommersiell sexuell exploatering. Vi kommer troligtvis, genom våra kontaktpersoner i Kambodja, få kontakt med en organisation vars arbete vi gärna vill veta mer om: M’Lop Tapang. Det är en NGO som sedan år 2003 arbetar med att hjälpa gatubarn i Sihanoukville.

För många som bor här är det en kamp att överleva från dag till dag. Fattigdomen leder till stor utbredning av slumområden vilket även ökar antalet gatubarn. Dessa gatubarn är särskilt utsatta i samhället, de är utsatta för gatuvåld liksom gängvåld, droganvändning, tvångsarbete och såklart är de extra utsatta för kommersiellt sexuellt utnyttjande.

M’Lop Tapang arbetar med över 4 000 barn och deras familjer. De ger barnen möjlighet till utbildning och annan service för att ge dessa barn en chans att skapa sig en bättre framtid.
Hit kan barnen komma och äta, gå i skolan, få sjukvård, skydd, rådgivning, eftervård (många barn är traumatiserade) och även familjen involveras i detta genom bland annat rådgivning.

M’Lop Tapang har ett Child Protection team bestående av socialarbetare. Tillsammans med den lokala polis- och skolmyndigheten bedriver de interventioner lokalt för att hjälpa barnen och deras familjer. Det är viktigt att bidra med kunskap till föräldrarna samt att skapa trygga platser för barnen att vara på. Och såklart att ge barnen den hjälp de behöver för återhämtning. De erbjuder till exempel dagliga verksamheter dit hela familjen kan gå för stöd, råd och hjälp eller bara för att umgås.

Det är en intressant organisation och vi hoppas att vi kan boka in ett möte för intervjuer och observationer. Vi vill undersöka hur de specifikt arbetar för de barn som utnyttjats i kommersiell sexuell exploatering. Vi vill få en helhetssyn kring det skyddsnät som finns för dessa barn i Kambodja. Hur rättssystemet ser ut (allt från lagstöd till rättegångar), vad som händer med förövarna, hur barnen söks upp när de befinner sig i pedofilernas grepp, hur eftervården för barnen ser ut, hur arbetet sker med familjen. Ja listan är lång.

Xoxo

Den här veckan har varit väldigt trevlig med besök ut I fält, en dag vid en pool och till och med vad som närmast går att jämföra med en förlovningsfest. Fast bruden var inte där. Kvinnan som jag fick komma hem till under Diwali, Santosh, har bjudit in mig och de andra praktikanterna till hennes brors bröllop i början av december. Detta firande har alltså redan börjat och vi blev bjudna hem till henne och hennes farmor i söndags för att vara med under en ceremoni där den blivande brudgummen blir välsignad och får presenter till sitt framtida hushåll. Även om det var fokus på brudgummen så var det mest en tillställning för kvinnor, med massa dans och bara ett fåtal män som deltog. Det var väldigt intressant, men efter fem timmar med bankande trummor och språklig förvirring var det ganska skönt att komma ”hem” och fokusera på studien lite istället.

På måndag bär det av till en ny by, Chali, som har med mitt projekt hos Seva Mandir att göra. Jag har blivit ombedd att ta reda på varför de toaletter (Ecosan-variant) som byggts inte används. Hittills har det varit en väldigt underlig process där många människor inte vill svara ärligt för att de gärna vill ha en toalett för att det är en statussymbol plus att de anses vara jättepraktiska att använda som förråd. Ska bli intressant att se om jag får liknande svar i nästa by också.

Vilka är vi?

Johanna. 23årig malmöbo. Den rödhåriga tjejen som varit i Kenya 7 gånger och arbetat med kvinnor och ungdomar i utsatta områden. Har under åren byggt upp ett stort nätverk av vänner och bekanta nere i Kenya och ser det som sitt andra hem.

Ellinor. Även hon 23 år och uppväxt i Stockholm, Örebro och Linköping, men är nu bosatt i Lund. Är första gången i Kenya men har varit i Afrika innan. Vi läser sjuksköterskeprogrammet termin 5 och har då fått ett mfs stipendium för att skriva om kvinnor på landsbygden och deras erfarenhet av menstruationshygien.

Just nu sitter vi och har haft vår första dag i Nakuru. Vägen hit med Turkish airlines gick smidigt och vi blev väl omhändertagna under flygresan. Kan starkt rekommendera detta flygbolag. Mellanlanding i Isatabul sedan raka vägen till Nairobi. Väl framme i Nairobi hämtade Johannas vän tillika taxichaufför oss för en 3 timmars bilresa till Nakuru (fjärde största staden i Kenya). En galen bilresa senare (Människor här följer säkerligen sina egna trafikregler) var vi framme vid vår lägenhet. Superfin och fräsch lägenhet som ligger i ett ”gated community” som vi hyr av en kvinna som precis förlorat sitt jobb och inte har råd att bo där just nu..win win!

Tanken var väl att vi skulle packa upp och sova när vi kom fram men så blev det inte. Höga på vår adrenalinkick av att vara här packade vi upp och hittade första bästa pikipiki(typ av moped som används som taxi och kostar ca. 5 kr) ner till city centret för frukost och inhandling av nödvändiga saker på gallerian. Resten av dagen har bestått av kära återseenden(för Johanna) och nyfunnuna vänner för Ellinor och umgänge med dessa. Imorgon har vi möte med vår kontaktperson Wendo här nere och ska lägga upp en plan för våra intervjuer med kvinnorna. Resten av veckan är planerna att ta det relativt lugnt, njuta av vädret, umgås med vänner och åka runt till lite olika platser.

Tutaonana baadaye!

precis så äntrade jag Chile. memo to self – köp stödstrumpor inför nästa långflyg.

men hej vad det går. efter en lååååång flygresa är jag här. Abdul, min kontaktperson på plats, mötte mig något försenat på flygplatsen. Han var inne i ett flow i sitt skrivande och glömde bort tiden. Lätt hänt tänker jag. Jag hängde på flygplatsen under tiden och språkade med folk. Måste. Öva. Spanska. Känns skönt att ha en kropp att kunna gestikulera med. Abdul kom, hittade mig och tog med mig till sitt hus på landet utanför Santiago. En fantastiskt fin gård med fruktträd och kaktusar samt pool(!) i trädgården. Där mötte jag hans fru, son och mamma och även Erika som också ska vara behjälplig under min vistelse här. Fick mig en efterlängtad dusch och till lunch kom också Erikas man, deras dotter samt hennes pojkvän. Det vart kalas med en gång med andra ord.

Efter att vi ätit körde Abdul och Erika mig in till Santiago där jag nu befinner mig. Det är minsann en fenomenal stad! Mina nyfunna vänner är fenomenala de också. De styr och fixar och ordnar och ligger i. I morgon kommer de och hämtar mig för att ta mig till den skola där de arbetar. Vi ska gå igenom mitt projekt och hjälpas åt (japp, för hjälp behöver jag) att översätta min projektplan till spanska som sedan ska visas och diskuteras med en person som är chef för en sjuksköterskeskola i Santiago. Liknande möten med personer från andra skolor kommer att ske under nästkommande dagar den här veckan. Så oerhört spännande!

(nästan) Allt i detta land är privat vilket, så klart, medför ett segregerat utbildningssystem där personer från olika samhällsklasser går på olika skolor, även på universitetsnivå. En utbildning kostar väldigt mycket pengar och utbildningsnivåerna är således därefter. De som har råd skaffar sig en utbildning och de som inte har, well, har helt enkelt inte råd. Ska bli mycket spännande att komma till olika universitet och få en inblick i hur det fungerar på olika ställen och träffa studenterna där.

idag har jag varit och strosat runt på stan. tryckte fyra turistattraktioner på två timmar plus köpte en livsnödvändig korkskruv då detta inte fanns i mitt lilla hem här. besökte en jättestor kyrka också och lyssnade på ett par psalmer. fint var det. och stämningsfullt. det är trots allt söndag i ett katolskt land.

utsikten från min lilla lägenhet

konst i mitt kvarter

och obs! Abdul och Erika har också styrt så jag ska få gå en spanskakurs så jag lär mig detta språk ordentligt. Guldmänniskor med andra ord!

nu ska jag förbereda morgondagens möten samt ta ett dopp i poolen på takterrassen.

puss så länge