Jetlag och monsunregn

Igår sov vi mer eller mindre i ett helt dygn. Vi fick i oss frukost och vatten vid niosnåret men ut på byn kom vi först vid klockan 16. Vi gick förbi ett turiststråk med massa barer och restauranger. Där satt flera äldre, vita män och drack öl med fyra, fem unga asiatiska flickor i högklackade skor och korta kjolar runt sig var. Vi lägger märke till att det extremt många män som reser ensamma här. Det behöver såklart inte betyda någonting men med tanke på vad vår studie handlar om drar vi vissa slutsatser. På vårt hotell till exempel är 90 % av gästerna ensamma män… Det är ju ingen hemlighet att det förekommer mycket prostitution här och det sker inte bakom stängda dörrar. Vi har redan sett män i vår ålder, i pappas ålder och i morfars ålder köpa kvinnor helt öppet på gatan. Fruktansvärt!

Nåväl! Vi besökte en galleria där Josse ville köpa en klänning. Affärsbiträdena surrade runt henne som mygg och påpekade att “we don’t have big size here”. Josse kände sig förolämpad. Simone hävdade då att om hon kom in i butiken skulle de sagt “sorry, we don’t have elephant-size here”.

Igår fick vi även vår efterlängtade sportmassage i 60 minuter så nu är vi människor igen. Det vidrigaste var de ordningsregler som fanns på massagestället. Det stod bland annat att man som kund ska försöka se personalen (bara unga kvinnor som arbetade här) som sin dotter/syster. Det stod att det var förbjudet att ha sex med dem och att man inte skulle våldta dem eller försöka köpa sexuella tjänster från dem. Vi blev så jäkla förbannade. Att det ens ska behöva finnas sådana regler uppsatta! Troligtvis har det förekommit sådana situationer om de behöver ha lapparna uppsatta. Sjuk värld vi lever i.

Idag är det monsunregndags. Hela gatan är översvämmad så vi får se om vi lyckas göra något med den här dagen. Vår plan var att besöka S-21 Tuol Sleng. Det var ett av tre säkerhetsfängelser (två ombyggda skolor) där intellektuella medborgare och politiska fångar under Pol Pots regim satt. Där torterades de för att sedan avrättas eller svälta ihjäl. Även små barn och kvinnor skickades dit och av de ca 17 000 som kom dit överlevde endast 7 personer. Det är så fruktansvärt att ett sådant folkmord skedde här för bara 40 år sedan. Det ligger en slags sorg över medborgarna, det är svårt att förklara men det märks att vi är i ett land som utstått mycket.

Vi har även tagit tag i vår studie i den mån att vi tagit kontakt med vår kontaktperson för ett möte. Han är en söt khmer (khmer heter det kambodjanska folket), eller vi antar att han är söt, som arbetar på en organisation som heter Legal aid of Cambodia. Det är en NGO som arbetar för fattiga människors legala rättigheter, de hjälper bland annat de fattiga med kostnadsfri rättshjälp. De har även ett särskilt barnprojekt där de arbetar med barn som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med rättssystemet; som gärningsman, vittne eller brottsoffer. Inom barnprojektet arbetar de även med familjenätverk. Medborgare i Kambodja behöver upplysas om hur kulturella normer och socioekonomisk status påverkar familjer. Det är extremt vanligt med våld inom familjen här. Projektet syftar till att få folk att förstå och bli medvetna om vilka skador ett barn får, fysiskt och psykiskt, genom att bli misshandlad, se pappa misshandla mamma eller se mamma misshandla ett syskon. Vi ser fram emot att få träffa vår kontaktperson och de andra i organisationen för att få veta mer om deras projekt och hur de samarbetar med myndigheter och andra NGOs.

Nu slutade det nog regna! Dags att röra på fläsket!
Xoxo

image

Här spenderade vi vår kväll. Lite annat än Folkets park!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *