Författare: Josefine och Louise

Nu har vi precis kommit hem och blandade känslor drabbade oss efter att flygplanshjulen nått Kastrups landningsbana. Först en lättnad över att slippa trånga mini-bussar, slippa äta mindre god mat, slippa svettas bara man sticker ut näsan utanför dörren och slippa tänka på om Al-Shabab ska slå till igen. När tåget sedan styrde över sundet mot Malmö började svetten lacka och som packade sillar trängdes vi ihop bland barnvagnar, reseväskor, tanter och farbröder, hipster med dyra hörlurar, keps-ungdomar och kavajsnubbar. Minibussarna kanske inte var så illa i alla falll? Eller?

Vi började istället tänka på de lärdomar vi har införlivat och alla fina upplevelser som vi varit med om. Uganda kallas Afrikas pärla och omges av länderna Tanzania, Kenya, Södra Sudan, Kongo och Rwanda. Närheten av dessa länder är spännande, men också aningen skrämmande. Vi har läst mycket om pågående konflikter, forna strider och stundande terroristhot. Många intressanta människor som arbetar i Afrika har villigt delat med sig av historier och kunskaper. Vi har haft turen att träffa en brittisk professor i Arkeologi, en australiensisk musiklärare, en ekonom som jobbar för en NGO i Södra Sudan, en kille som kört motorcykel från U.K och flera volontärarbetare av olika slag. Inte minst har vi lärt oss mycket av att bo i en familj och lära känna Uganda från deras synvinkel. Stundtals har det varit kämpigt med smärre kulturkrockar, men oftast bara roligt. Nu väntar vi bara på inbjudningskortet till bröllopet som ska ske mellan familjens mamma och pappa inom en snar framtid. På återseende Uganda!

Josefine & Louise

Hej alla glada!

Så är vi inne på sista 7 dagarna i Uganda. Den senaste dagarna har vi spenderat i sydvästra Uganda på en ö vid namn ‘Itambira Island’ i Lake Bunyonyi!
Otroligt vackert är det, landskapet ska likna Nepals. Här är det som att vara i Sverige på en svensk sommardag, ger en lite hemlängtan 🙂
Lake Bunyonyi ligger 2000 meter över havsytan (vilket märks) i närheten av Kabale och gränsen till Rwanda. Sjön har varken bilharzia, krokodiler eller flodhästar så här badas det! Vi har paddlat kanot som vi lånat från stället där vi bor. Hemmagjorda kanoter som, ja, lättare sagt en gjort går att paddla 😉
Där vi bor är som på ett sommarkollo. Vi sover i våningssängar och behöver stearinljus för att se i de becksvarta kvällarna, toaletterna är mulltoaletter och tvätta måste vi här med göra för hand.

Vår uppsats är nära att bli färdig, ska fixa med den efter kommentarerna ifrån vår handledare där hemma sen ska den in. Ett år sen vi började och nu är detta kapitlet snart över!

 Vägen till Kabale och Lake Bunyonyi

Utsikt ifrån restaurangen på ön där vi bor!

På återseende!
Louise & Josefine

Denna vecka har gått i uppsatsens tecken. Vi har skrivit, skrivit om och skrivit till. Sakta men säkert börjar vår uppsats ta form. Nu hoppas vi på enstaka kommentarer från vår handledare…hoppas kan man ju alltid.

Två stycken födelsedagar har även avklarats denna vecka. Lollo fyllde år den 8 maj och sonen Daniel i huset blev fyra den 11 maj! Lollos födelsedag började med skönsång på engelska och svenska samt fruktsallad på sängen. Frun i huset hade skrivit ”Happy Birthday” och ”We love you” på några bananer – det var gulligt. På kvällen stod det Thailändsk mat på Lollos önskelista. Det var inte så oväntat då hon är en riktig Thailands-räv. Tur att det finns en Thailändsk restaurang i Entebbe.

På Daniels födelsedag anordnande vi en traditionell fiskedam! Vi hade klippt ut fiskar ur glansigt papper i olika färger som vi satte upp på ett lakan. En lagom stor pinne fick agera fiskespö och sen var det bara att sätta igång. Frun i huset fick förklara på Lugandan så att alla var med på banan. Barnen var lite förvirrade till en början men förstod snabbt vad det gick ut på. Troligtvis förstår alla världens barn denna leken snabbt eftersom det handlar om godis! De fiskade upp gamla skor, plackers, hårborstar, matslevar, silar etc., ur den mycket smutsiga sjön innan de fick godisnapp. Det var mycket kul!!! Man kan undra vem som hade roligast…

Fiskdammen

Många kramar från ett regnigt Uganda,

Josefine och Louise

 

 

 

 

 

 

Så rullar tiden på och ännu en vecka har gått! Nu är det bara tre veckor kvar här nere. Varit en vecka med mest skrivandet i fokus. Det går framåt, sen går det bakåt sen går det ett steg framåt igen…precis som det gör med uppsatsskrivande! Vi hade möte med den ansvariga sjuksköterskan på Nsambya sjukhuset, hon insisterade på att träffa oss igen. Vi däremot hade gärna sluppit träffa henne, tyvärr inte den trevligaste människa vi stött på i Uganda. Så vi åkte in till Kampala för mötet och var mer än glada att det var det sista. Man märker verkligen av hierarkin inom vården här. Hon är chefen över sjuksköterskorna och hennes åsikter är dem som är dem rätta, vilket hon förmedlade när hon tyckte vi skulle ändra resultatet vi fått ut av intervjuerna till vad hon själv tyckte det skulle vara. Vilket vi naturligtvis inte kommer göra, något hon hade svårt att förstå. Leker med barnen vi bor med

Ugandierna är annars verkligen trevliga och tillmötesgående människor. Frågar vi om hjälp tvekar de aldrig och ser vi vilsna ut visar dem oss vägen. Igår ville vi se lite mer av by vi bor i, Nkumba, så vi började gå och skulle se om vi kunde hitta en ny väg hem ifrån butiken. Så fort vi såg lite vilsna ut kom en man fram och frågade om vi ville ha hjälp och gick med oss en annan väg hem. Han skulle inte ens gå åt samma håll och de var inte första gången som någon hjälpt oss på samma sätt. I taxi-minibussarna sitter Ugandierna gärna och samtalar, nyfikna på vart vi kommer ifrån och gör i landet. Dem blir glada när vi berättar att vi bor hos en familj som serverar oss riktigt Ugandisk mat varje dag. Säger du: Matoké så lyser dem upp, dem älskar verkligen sina matbananer! 😀

Edwyina, Josefine och Grace

Gababeach

 Den första maj firade vi med Grace och Edwyna, två kvinnor som hjälpt oss att få tillstånd att intervjua sjuksköterskor på Nsambya sjukhuset. Dem plockade upp oss lite utanför Kampala så åkte vi til Gababeach och åt grillad fisk. Roligt att se något mer av Kampala och även få umgås med dem. Grace och Edwyna har bjudit med oss att åka med till Jinja som är en stad vid Nilen som vi ska göra sista veckan vi är här.

Grillad fisk vi åt på Gababeach

Denna veckan är de födelsedagsfirande för både Louise och sonen Daniel i huset så blir kanske en mer händelserik läsning nästa gång 🙂
Ha de gött! //Louise & Josefine

Veckan som har gått har varit händelserik på många sätt och vis. Sist vi skrev väntade vi på att äta påsklunch hemma hos familjen Kasane. Det gjorde vi också, med besked. På menyn fanns ris, friterade potatisar, chapati (bröd), friterad kyckling, biff i bananblad (en favorit), böngrytor x flera och självklart mosade matbananer. Detta är typisk högtidsmat här i Uganda, så vi var väldigt glada för invitationen. Modern, som förövrigt fött nio barn, visade sina fotoalbum från sitt bröllop. Traditionellt firar man bröllop i tre sammankomster – möhippa/svensexa, förlovningsfest och sist bröllopsceremonin. 600 gäster kom till deras bröllopsfesten, somliga oinbjudna. Det visade sig även att modern är kusin med självaste drottningen här i landet och arbetar som hennes personliga assistent. Så nära kungligheter har varken jag eller Louise varit tidigare. Mycket malliga.

Traditionell Ugandisk mat!

I veckan har vi även lämnat in ett första utkast av vår uppsats. Vår handledare har vi numera döpt till Blixten, i och med hennes snabba kommenterande. I all hast glömde vi att bifoga det viktigaste av allt → syftet. Blev således kallade virrpannor…det misstaget gör vi inte om ;-).

Efter inlämnandet tog vi ett välförtjänt uppehåll i skrivandet. På schemat stod det Gorilla Trecking i Biwindi National Park. 15 timmar tog vår lilla utflykt med Ugandas kollektiv trafik. På busshållplatsen i Kampala var det slagsmål, rent ut sagt, om passagerarna. När vi äntrade busshållplatsen hade vi två stycken män dragandes i vardera arm, som skrek att vi skulle åka med just deras bussbolag. Ingen lyssnade på oss när vi sa att vi redan bokat resan, så vi fick bokstavligen talat slå oss ur deras grepp och säga några väl valda ord på svenska. Har insett att ibland är det bättre att ta till sitt modersmål, även om ingen förstår innehållet säger kraften i uttrycket mer än tusen ord på engelska. Väl i tryggt förvar på bussen började det sakta gå upp för oss varför det var så svårt att hitta ett nummer eller en bokningssida till ett bussbolag. Utanför fönstret utspelades ett sällan skådat maktspel mellan bussbolagens inkastare. De slet i passagerna, grälade och slogs med varandra ideligen. Trots att vi fick vänta två timmar extra efter utsatt avgångstid var vi tacksamma att vi slapp vara ute på busshållplatsens slagfält.

Men, nu till det roliga och väsentliga. Berggorillorna (Engagi på det lokala språket Rukiiga). För att få möjligheten att se våra avlägsna släktingar var man tvungen att köpa ett tillstånd på Uganda Wildlife Authority i Kampala. Väl i Buhoma fanns det tre grupper, åtta tillstånd vardera, av bergsgorillor som man kunde hälsa på. Dagen till ära var det endast fem turister (jag, Louise, en australiensare och två danskar) som hade köpt tillstånd, vilket innebar att vi fick välja grupp. I samråd med guiden valde vi gorillagruppen The Rushegura.

Regnskogen som vi vandrade i var magisk. Lianer, spindlar, syrsor, fjärilar, ormar, apor och porlande vatten ackompanjerade vår väg mot gorillorna. Väl framme, efter en ordentlig stigning, kom vi våra avlägsna släktingar så nära som på en meter. Guiderna återupprepade flera gånger att de är ”very friendly”, att vi kunde komma närmare och fotografera. Dock råkade jag, Louise och ena dansken stå och hänga lite för nära det manliga överhuvudets favorit träd. I godan ro satt Silverback:en (gorillahane med gråa hår på ryggen) och gnagde på löv. Plötsligt gjorde han ett utspel mot oss. Visade tänderna och grymtade så att vi alla föll bakåt, över resterande gruppmedlemmar, och rullade flera meter i det branta landskapet. Innan avfärd hade guiderna uppmärksammat oss på att stå stilla och behålla lugnet om något liknade skulle inträffa…det gick ju sådär med facit i hand.

”Stay cool” allesammans tills nästa blogginlägg från Uganda,

Josefine och Louise

Tiden börjar rulla på snabbt här och vi kan nog säga att acklimatiseringen är över. Vi har kommit in i livet i Uganda, vilket innebär: du går långsammare, du går in och ut ur taxi bilarna när de stannar var femte meter utan att klaga, du gläds åt regnet som kyler ner natten och du har vant dig vid att bli kallad Muzungo (viting)!

Vårt uppsatsskrivande går framåt, vi sitter nu och skriver bakgrund, metod och resultat delen. De är inte lätt! Ganska långtråkigt ibland med, men vi sitter båda hellre här i Uganda och skriver uppsats än hemma i Sverige. Strömmen har inte varit vår bästa vän denna veckan, så heller inte bussbolagen. Dem har stängt av strömmen ifrån ett par timmar om dagen till över ett dygn, vilket inte har underlättat vårt skrivande.
Men vi har samtidigt haft fullt upp att försöka boka bussbiljetter till närmsta stad till Gorilla trekkingen. Det var lättare sagt än gjort! Med många försök att ringa, blev tipsade hit och dit, ingen visste riktigt vilka bussbolag som går, vart ifrån eller när! Sjukt frustrerande för ingen av oss har lust att betala 300 dollar för en egen bil dit. Tillslut fick vi hjälp av vår vän Grace som berättade att vi måste åka in till huvudstaden Kampala och köpa biljetterna på plats. Så en dag, då elen inte synts till på över 24 h, åkte vi in och fick våra efterlängtade bussbiljetter.
På onsdag åker vi söder mot Rwanda och till en by som heter Butogota för sen vidare till Buhoma och Gorilla trekking. Ska bli sjukt spännande samtidigt skönt att få komma iväg och se något mer av Uganda.

Missionärerna har gjort sitt här i Uganda, de är det mest kristna landet vi båda någonsin varit i. Tror inte man fattar det för ens man är här och dessutom bor med en familj som går till kyrkan varje söndag. Många blir chockade att i Sverige står kyrkorna nästintill tomma på söndagarna. Dem följer sin tro och därmed kan vi förstå hur landet har fått dess åsikter om t ex homosexualitet. I diskussioner om ämnet refererar de till bibeln samtidigt som landet är väldigt korrupt och de kan få stora problem om de yttrar sin åsikt som inte är som presidenten och/eller kyrkan säger.

Vi följde i alla fall med till kyrkan idag på påskdagen. Kl 07 satt vi i kyrkbänken och väntade på att kyrkan skulle fyllas upp. Och de blev den, fanns inte en plats över! Var en väldigt glädjefull stämning i kyrkan. Gospel sången gav liv då man inte bara skulle sjunga med utan uppmanades att dansa och hoppa till den också, prästen skämtade med besökarna och stämningen var på topp!

Nu väntar vi på att de ska bli lunch tid, då ska vi till familjen som vi bor hos föräldrar och äta påsklunch.
Önskar er en Glad Påsk!
varma kramar
Louise & Josefine

Det är många nya intryck och flera kulturella skillnader som vi uppmärksammat under vår första tid i Uganda, men vi börjar så småningom vänja oss.

Temperaturskillnaden klarade våra kroppar snabbt att förlika sig med, dock svettas jag (Josefine) mest av oss två alltid. Matoke (matbananerna) är däremot lite svårare att lära sig gilla – kan bero på att vi serveras Matoke varannan dag. Antingen med jordnötssås, tomatsås eller bara grillade. Smakar som potatis, men mycket torrare. Att åka med Mini-taxibussarna har vi däremot blivit fenor på vid det här laget. Bestämt vinkar vi in, räcker fram rätt andel pengar och ropar Maasawo (stopp) när vi vill av (Louise är nog bäst på att ropa högt!). Språket, Luganda, försöker vi oss på så smått också. Här kommer ett litet smakprov: Weebale = Thank you, OLyotya = How are you?, Jebaleko = Hello!

Matoke!

Några saker som vi förmodligen inte kommer att vänja oss vid är att bli ropade Muzungo´s (vitingar) till var man än går (nästan som att en del verkar ha en släng av Touretts 😉 ), att vår hushållerska grillar inomhus (utan skorsten så att huset blir helt rökfyllt) samt den fruktansvärt höga musiken som spelas i totalt mörker på uteställena och på festerna. Utöver dessa små petitesser börjar vi gilla Uganda mer och mer för varje dag.

Så, till det viktiga. Hur går det med vår egentliga uppgift – c-uppsatsen? Jo, denna vecka har faktiskt gått bra mycket bättre än förra veckan. Vi har gjort åtta intervjuer på Nsambya Hospital, transkriberat samtliga och börjat koda materialet individuellt. Svårigheterna har varit att höra vad sjuksköterskorna faktiskt säger när vi lyssnat igenom inspelningarna. Ännu en sak som vi noterat är att Ugandianerna pratar oerhört lågt, speciellt i intervjusammanhang. Kanske tyckte de att vi var skrämmande, vem vet. Hoppas inte det.

 

Så här ser sjuksköterskorna ut i Uganda!

Denna vecka ska vi skriva och analysera så mycket som möjligt, påsken ska vi firar hos vår familjs far och sen bär det av mot bergsgorillorna (vi har bokat svindyrt tillstånd i veckan).

Tills näst gång vi hörs är förmodligen vår acklimatisering fullbordad!

Varma kramar,

Josefine och Louise

 

 

 

 

 

Hej!

Vi är två sjuksköterskestudenter som just nu befinner oss i Uganda för att intervjua sjuksköterskor om deras erfarenheter vid vård vid livets slut. Vi bor i en liten by som heter Nkumba som ligger ca 20 km utanför huvudstaden Kampala. Dessa 20 km som tar 1,5 timme att åka på morgonen på grund av trafikstockningen. Första veckan här har varit full med en massa nya intryck! Uganda är ett vackert land, fullt med grön natur och vackra vyer. Människorna är mycket hjälpsamma, ser man lite vilsen ut är de snabbt där och vill visa en vägen samtidigt som dem respekterar en och inte är för påträngande. Vi bor som sagt i Nkumba som ligger närmst staden Entebbe. I Entebbe har vi haft kontakt med ett sjukhus som heter Entebbe General Hospital. Tyvärr är sjukhuset under ombyggnad vilket har försvårat våra möjligheter att göra intervjuer där. Som tur är har vi blivit välkomna att intervjua på ett större sjukhus inne i Kampala som heter St. Francis Hospital Nsambya.

I en taxi-minibuss till Kampala

De är regnsäsong här i Uganda nu, vilket faktiskt inte gör någonting. Regnar gör det mest om natten och det gör morgonen svalare för sen på eftermiddagen tittar solen fram och värmen likaså. Regn är lika med monsunregn, öser ner! Samtidigt som det har varit flera nätter med åskväder.

Bredvid Tuberkulos avdelningen har de precis byggt nya avdelningar för Entebbe Hospital där vi intervjuade sjuksköterskor

Förutom lite möten med Senior Principal Nurses på båda sjukhusen, några intervjuer på Entebbe Hospital har vi besökt Botanical Gardens i Entebbe, badat på Lake Victoria hotell, ätit osmaklig gatumat och blivit myggbitna. Mer av de sista lär de bli, vi är glada för vårt Malaria-profylax!

Banan och papayaträd i vår trädgård

Vi bor hos en familj här med far Nelson, mamma Jennifer, sonen Daniel och hushållerskan Miriam. Fantastiskt att få bo med en familj och se hur de lever. Dem låter oss vara delaktiga i det mesta. Vi känner verkligen oss välkomna. Har en fin trädgård med både mango, papaya, bananer, guava och apelsiner växandes där. Nu här på söndagsmorgonen hör vi gospel ifrån kyrkan, det har precis slutat att regna och vi ser fram emot en ledig dag i förhoppningsvis solen.

Vår gata i Nkumba

Varma hälsningar från Nkumba, Uganda!
/Louise och Josefine