Det är många nya intryck och flera kulturella skillnader som vi uppmärksammat under vår första tid i Uganda, men vi börjar så småningom vänja oss.
Temperaturskillnaden klarade våra kroppar snabbt att förlika sig med, dock svettas jag (Josefine) mest av oss två alltid. Matoke (matbananerna) är däremot lite svårare att lära sig gilla – kan bero på att vi serveras Matoke varannan dag. Antingen med jordnötssås, tomatsås eller bara grillade. Smakar som potatis, men mycket torrare. Att åka med Mini-taxibussarna har vi däremot blivit fenor på vid det här laget. Bestämt vinkar vi in, räcker fram rätt andel pengar och ropar Maasawo (stopp) när vi vill av (Louise är nog bäst på att ropa högt!). Språket, Luganda, försöker vi oss på så smått också. Här kommer ett litet smakprov: Weebale = Thank you, OLyotya = How are you?, Jebaleko = Hello!
Matoke!
Några saker som vi förmodligen inte kommer att vänja oss vid är att bli ropade Muzungo´s (vitingar) till var man än går (nästan som att en del verkar ha en släng av Touretts 😉 ), att vår hushållerska grillar inomhus (utan skorsten så att huset blir helt rökfyllt) samt den fruktansvärt höga musiken som spelas i totalt mörker på uteställena och på festerna. Utöver dessa små petitesser börjar vi gilla Uganda mer och mer för varje dag.
Så, till det viktiga. Hur går det med vår egentliga uppgift – c-uppsatsen? Jo, denna vecka har faktiskt gått bra mycket bättre än förra veckan. Vi har gjort åtta intervjuer på Nsambya Hospital, transkriberat samtliga och börjat koda materialet individuellt. Svårigheterna har varit att höra vad sjuksköterskorna faktiskt säger när vi lyssnat igenom inspelningarna. Ännu en sak som vi noterat är att Ugandianerna pratar oerhört lågt, speciellt i intervjusammanhang. Kanske tyckte de att vi var skrämmande, vem vet. Hoppas inte det.
Så här ser sjuksköterskorna ut i Uganda!
Denna vecka ska vi skriva och analysera så mycket som möjligt, påsken ska vi firar hos vår familjs far och sen bär det av mot bergsgorillorna (vi har bokat svindyrt tillstånd i veckan).
Tills näst gång vi hörs är förmodligen vår acklimatisering fullbordad!
Varma kramar,
Josefine och Louise