Kategori: Uncategorized

Tjena bloggen,

Hoppas allt står väl till där hemma. Passar själv på att solbada lite till tonerna av lite klassiska svenska julsånger.

Har varit ute i samhället Oventik som är dryga timmen från San Cris, kosta 33 pesos med colectivo (typ minibuss) i jämförelse med 35 pesos för 10 min taxi till stadens utkant.
Oventik är ytterligare ett exempel på autonomt samhälle som kontrolleras av Zapatisterna. Iom att det är så nära San Cris så är de mer vana vid ”turister” och folk intresserade, så det är hyfsat enkelt att få en liten rundvandring i Caracolen. Grymt att se de drygt 10 år gamla verken målade av vår egna artista en resistencia Gustavo i Oventik!
Kanske eftersom jag och tysken jag åkte dit med ville testa hur charmiga vi framstår som vid första anblick bestämde vi oss för att lifta tillbaka till San Cris. Funkade helt ok.

Förmodar att förberedelserna börjar så smått ta fart där ute inför den 2:e maj då man ska högtidlighålla minnet av Galeano och Don Luis Villoro Toranzo.

Mellan den 3-9e Maj kommer det dessutom anordnas ett gäng seminariedagar på CIDECI under titeln ”Critical thought versus the capitalist hydra”, bäddar för mycket intressant. Listan på de inbjudna är lååååång, men bland annat John Holloway, Immanuel Wallerstein och familjemedlemmar av de försvunna studenterna från Ayotzinapa.

Vad gäller plugget tar det sin lilla tid att organisera sina fältanteckningar och observationer, men sakta och lite osäkert har man börjar skriva lite på de ”roliga” metod och teori bitarna i uppsatsen.
Kommer förmodligen bli lite roligare att påbörja analysen av materialet, även om många backpackers man möter gör goda försök att skjuta ner ens motivation genom att berätta sina resehistorier.

All spanska du behöver veta:

Gringo – En amerikanare, inte lika pejorativt som förr.

Guero – Om du hör ordet upprepas flera gånger och du är den enda ”vita”/blonda/långa i närheten, är det dig de hänvisar till.

Chingon – Fucking great, typ

Una cerveza por favor – En öl tack

Una mas – En till

Taco – Taco

Picante – Kryddigt (kan vara en lifesaver att veta)

Inte ett enda av de orden lär du dig i skolan!
Inte trygg med spanskan? Oroa dig inte, tydligen utgörs 60 % av all kommunikation inte av ord. Att nicka och le tar dig långt – det betyder ungefär Estoy de acuerdo (jag håller med)!

För överkursare: Hasta luego!

Heyhey,

Back in San Cristóbal, back in business. Känns väl lagom gött att vara tillbaka i stadsmiljö, stadspojke som man är. Dröjde inte länge efter återkomsten innan man satt på en restaurang med en stor kall och en köttig huarache framför sig, somliga skulle kalla det livskvalité på hög nivå.

Men att vara tillbaka till staden har kommit till ett pris, med några dagars sjukdom samt lite ångest inför att man nu måste ta tag i uppsatsen. Man kan inte längre skylla på bristen på internet. Plus att man nu har mängder med fältanteckningar och material som man måste organisera.

Oavsett dessa I-landsproblem har avhjälpts med salsakvällar, skumma poesiläsningar och vad jag  förmodar va djupa politiska diskussioner på CIDECI Unitierra (hänger inte riktigt med i språksvängen ”ibland” )…

San Cristóbal de Las Casas är i sig en, i svenska termer, ganska stor stad med 185 456 invånare, typ…
Vet inte hur många procent av dem som är turister, men känns ibland som 70 %. Förmodligen baserat på att jag är lite av en turist och rör mig runt turiststråken, men men. Här är definitivt en stark ”internationell närvaro”, med otroligt många hotel/hostels, yoga ställen, restauranger och barer med livemusik.
Svenskana gör också sin närvaro påmind, har mött två studentkollegor som också skriver sin uppsats här samt träffat några fredsobservatörer.  Dock verkar jag vara den enda Skånepågen här, tung börda att bära och mycket att reppa!

I övrigt har man fått dra distinktionen mellan Schweiz och Sverige ett antal gånger här. Speciellt i Spanskan är de två länderna väldigt lika i namnet, Suiza respektive Suecia. Men blir fan inte klok på förväxlingen så fort man säger att man är från Suecia tror de man menar Suiza, som dom inte vet något om annat än som chokladproducent. Men när man förklarar Suecia-Abba-Ikea-Ibrahimovic blir det plötsligt stjärnklart att man kommer från polarbjörnarnas land. Dock än så länge ingen som känner till mediesnillet HMK Carl XVI Gustaf.

Vad kostar en kall bärs ute? 25-30 pesos för en 33cl, 57 pesos för 1,2L

Vad kostar en shot mezcal? Cirkus 25 pesos för sort vidrig.

Vad kostar en sub of the day (30cm)? 70 pesos, ett jäkla fynd!

Fotnot: Brukar själv för enkelhetens skulle dividera med 2 för att få svenska priset, även om kursen är 0,57 något…

Avslutningsvis har jag hört rykten om att studiekamrater i Malmö krigar på med sina uppsatser, big shout-out till dom!

Kärlek och styrka

/Simon

Hej,

Med veckan nergrävd i transkriberingar tar vi ny sats mot helgen. Sydafrikanerna har långhelg och firar ”Freedom day” på måndag med anledning av att deras första demokratiska val (post-apartheid) hölls den 27e april 1994. Vi ser fram emot att fira detta på bästa möjliga vis.

Den senaste tidens händelser i Sydafrika visar att landet fortfarande står inför stora utmaningar. Med ökade attacker mot migranter där minst sju personer bragts om livet, 5000 har blivit förpassade från sina hem och en plundringsvåg mot affärer ägda av invandrare har skapat en orolig stämning i landet. Detta är inget vi har känt av personligen, mer än att det har toppat nyhetssändningarna och tidningsrubrikerna, då det främst har varit centrerat till Durban och Johannesburg.
Sydafrika har en arbetslöshet på cirka 25 % och det finns en trend bland en del arbetslösa Sydafrikaner att beskylla detta på de ökade migrationsströmmarna till landet. Främlingsfientligheten är ett ökande problem och igår hölls en stor demonstration i Johannesburg som en motattack mot detta.
Vi vet att en tjej på MAH som också fått MFS-stipendium för tillfället är i Johannesburg och ska skriva om de kongolesiska flyktingarna i Sydafrika vilket gör det extra spännande att få läsa hennes uppsats när hon är klar!

För övrigt kan vi passa på att nämna att vi de senaste dagarna befunnit oss Simon’s Town, en pittoresk liten hamnstad med mysiga caféer och restauranger längst gatorna och marina yrkessoldater sjungande på morgonkvisten. Perfekt läge för transkriberingar alltså, men imorgon lämnar vi som sagt denna mysiga by för att flytta in i vår lägenhet i centrala Kapstaden.

Ha det så fint i vårsolen!

/ Josefina och Jonathan

 

 

Tillbaka i etern.

För en hel del här känns vecka nummer två i ”verkligheten”, la Realidad, som att vara fast i ett socialt experiment om psykologiska och fysiologiska effekter av att konsumera svarta bönor 3 ggr/dag.
Inga problem i min mening, men visst uppskattade man när Zapatisterna ville visa sin uppskattning över att ha hos där genom att plocka några hönor.

Desto mer tid man spenderar här desto intressantare observationer gör man. Till exempel som att skolan och även över bäcken har man skärmat av ”gränsen” till Zapatisterna med taggtråd. Kanske har man spenderat för mycket tid här, men det är nästan som att det även finns en osynlig gräns mellan Zapatist- och ickezapatist familjerna som till och med djuren respekterar, de springer aldrig in på vårt område.

Vi har jobbat på väldigt bra och det ser definitivt vackrare/färggladare ut än när vi kom. Vår ”artista en resistencia” Gustavo fortsätter ändå skämtsamt kalla mig pinche Simon (fucking Simon) så fort jag inte har en pensel i näven och jobbar.
Trots en del språkbarriärer har vi snackat en hel del intressanta grejjer, inte minst berättade han hur han i sin ungdom, maskerad och med pistol smög ut i natten med ett gäng compas för att måla politiska muraler.  Idag slipper vi lyckligtvis både vara maskerade och ha pistol…

 

 

 

För den som fortfarande har intresset kvar så vill jag efter första inläggets mer svepande sammanfattning av konflikten i Chiapas, beskriva den direkta vardagliga situationen i La Realidad och den mer ”direkta” anledningen till att vi är på plats.

La Realidad är (precis som samhället hemma i Sverige) väldigt splittrat. Där är familjer som är Zapatister, familjer som varit men som numera är likgiltiga samt familjer med aktiva paramilitärer.

Samhället har länge varit ett fäste för Zapatisterna, man har haft stora möten i Caracolen, utanför den har man egen hälsoklinik och skola. Lite då och då brukar militären köra förbi, ibland 2-3 gånger i veckan. Under några år har det fungerat lite på rutin.

Men så för snart exakt 1 år sedan, revs både hälsokliniken och skolan av den paramilitära gruppen CIOAC-Histórica (som involverar regeringspartierna). Givetvis begav sig Zapatisterna till platsen för att stoppa det hela.
De anlände till ett bakhåll där 15 obeväpnade Zapatister skadades och Zapatist-läraren Jose Luis Solis Lopez (Även kallad Galeano) mördades brutalt.
Människorätts organisationen Fray Bartolomé de Las Casas, som fortfarande finns på plats, har publicerat ögonvittnesskildringar från händelsen.

Så vad har hänt sedan dess?

Jo, den 1 mars detta året invigde man en nybyggd hälsoklinik och skola. En skola som man betraktar som en av världens dyraste, för den har kostat ett människoliv.
Kanske intressantast av allt är att förövarna av dådet och mordet fortfarande lever i byn.  Zapatisterna har hållit sig till mottot ”justicia y no venganza”, Justice and no revenge, vilket besparat samhället från våld. Dessvärre är konflikten oavsett på helspänn, Zapatisterna här kan inte ens längre gå till kyrkan eller byns samlingscenter.

Det är en verklighet som man lätt glömmer bort när man spelar en basket match inne i caracolen där alla är på bra humör, men man påminns snabbt igen om vad som pågår när man kommer tillbaka till skolan och möter Galeanos blick på väggen.

Det är alltså därför har vi bjudits dit, för att måla flera muraler till minnet av Galeano och de idéer han levde och tyvärr dog för. I samband med all den solidaritet som visats med Galeanos anhöriga sände vi också vår solidaritet till familjerna till de 43 studenter och ”normalistas” från Ayotzinapa som försvunnit.

Näst sista dagen i La Realidad var det passande nog fest i Caracolen. Inte för att vi ”äntligen” skulle lämna byn utan för att det var dödsdagen för Emiliano Zapata. Dagen innan hade vi sett x-antal pick-ups fulla med Zapatister på väg till firandet. Blev en jäkla massa dansande till snabb mexikansk musik, mycket kul!

Och som ett sista avslut på hela upplevelsen i La Realidad fick vi sista dagen förmånen att tidigt på morgonen innan vi skulle bege oss tillbaka till San Cris träffa Juntan, fortfarande festklädda sedan dagen innan.

Spontant har veckorna känts otroligt lärorika, med mycket insamlad information som kan komma till nytta. Men dock känner man såklart ändå en viss osäkerhet inför uppsatsskrivandet, har man tillräckligt med information eller inte?

Utan tvekan skulle jag gärna åka tillbaka till La Realidad, men för nu är det äventyret över. Vi lämnade i alla fall kvar ett gäng riktigt härliga muraler! Nu får jag se vad San Cris har att erbjuda…

 

 

Vad är normales?- Lärarhögskolor för lärarstudenter på landsbygden. Startades som socialistiskt projekt 1934,  och skolorna tar emot studenter från fattiga familjer. Studenterna är också ofta den största möjligheten till att orten de kommer ifrån får en lärare i framtiden. Tyvärr finns idag 15 lärocentra kvar av ursprungliga 46, efter politiska kampanjer från regeringen.
De 43 försvunna studenterna från Ayotzinapa var studenter vid en sådan skola.

Vad är en paramilitärer?- Beväpnad grupp som strider på eget initiativ, alltså inte som en del av regeringens militära organisation. Kan ibland vara nära associerad till militären i form av informationsutbyte, finansiering och material. Länken kan vara mer eller mindre uppenbar, de kan ofta genomföra mord och massakrer ”med större frihet”. Med hjälp av paramilitära grupper kan militären indirekt genomföra illdåd men samtidigt förneka all kännedom.

Tjohej

Hallå där, här kommer ett litet avsnitt om området Maboneng som jag besökt!

Maboneng som betyder ’Place of Light’ är ett före detta industriområde och kvarteret som kallas ’Main Street Life’ fylls idag av människor från flera olika kulturella och yrkesmässiga bakgrunder som samlats på ett och samma ställe med ett gemensamt intresse. Detta kvarter liknar ingen annan plats i Johannesburg, här uttrycks våld genom konst, invånarna är inte rika men här finns en medelklass, de flesta är unga och har kreativa yrken och söker en alternativ omgivning gentemot Johannesburgs förorter, här lockas människor av kvarterets restauranger, barer, takvåningsfester, gym och boxningshallar. Jag besökte bland annat två backpackers hostels där mina franska vänner bor tillsammans med andra backpackers som kommit från flera olika hörn av världen. Huvudgatan Fox Street påminde mig om Södermalm i Stockholm med sina små kaféer, hipsters och vintageklädaffärer mitt ute på gatan.

Samtidigt som saker och ting förnyas så blir Sydafrikas ojämlikhet ännu tydligare i Maboneng då den fattiga lokalbefolkningen och de välställda nyinflyttade bor tätt intill varandra , det blir som två livsstilar som kolliderar med varandra. Bara några hundra meter bort från Fox Street förra månaden så skedde två skottlossningar där en person dog. Maboneng är kontrasternas område… En vän till mig som skriver sin uppsats om Maboneng och dess liv under natten menar att utvecklingen kommer att gå bakåt istället för framåt, hon menar att det nya folket som upptäcker och bosätter sig i staden har pengar och kommer att ta över och successivt skjuta undan den fattiga lokalbefolkningen. Ett tecken på att detta redan sker är genom att titta på händelsen som skedde den 15 mars i år där områdets lokalbefolkning demonstrerade mot vräkningar som skett av byggnader i området och i en artikel som skrivit om händelsen uttrycker Ntuthuko Shelembe 24, som bott i en av byggnaderna: ”Why are they chasing us where we are staying?” Samtidigt talar Mbatha 29 om Jonothon Liebmann, mannen bakom Mabonengs utveckling och menar : ”He came to disturb us. We don’t need him anymore because we don’t know where he comes from. He came here to rob us”. Enligt en källa så är det som i så många andra situationer av vräkningar av hus svårt att klargöra vilka som ligger bakom det hela, samtidigt skrivs det : ”It’s hardly a surprise that Maboneng has been blamed for the potential evictions. Critics have linked the issue back to the City’s failure to focus on inclusive development”.

Förutom områdets kontroversiella miljö så blev det en riktigt härlig dag i Maboneng med upptäckter av kraftfulla målningar och konstverk och dagen blev bara bättre då jag vid områdets fantastiska matmarknad fick äta franska crèpes tillagade av väldigt unga kongolesiska studenter! De jobbar extra på marknaden när den är öppen. Jag fick chansen att intervjua crèperiets ansvarige Clovis och fick även en trevlig och intressant pratstund med studenterna. Jag kallar dem för det kongolesiska crèpes-teamet och tycker att det är så fantastiskt att man inte behöver befinna sig just i Paris vid le Sacré Coeur för att äta en riktigt god crèpes au chocolat!