När det började närma sig de sista dagarna i Kapstaden så tog det fart med aktiviteter.
Ett måste var givetvis ett besök på Robben Island. Efter att ha läst Mandelas självbiografi så var det både ett nyfiket men också viktigt besök. Mandela spenderade 18 år på fängelseön efter Rivoniarättegången och har i sin bok skrivit detaljerade skildringar ifrån sin tid på ön, likt om tiden i vilken kontext han befann sig; i apartheidregimens och segregeringens era.
Det gjorde stort intryck att se den lilla odlingsplatsen han spenderade mycket av sin tid att sköta ( och gömma sitt manus till boken i), och även se hans cell, korridorerna och rastgården. Efter besöket kunde man plötsligt få en verklig bild av det Mandela beskrivit som sin vardag i 18 år.
Under de guidade turerna berättades det inte så mycket om Mandela (de antar väl att de flesta där redan vet det mesta), men däremot fick man en liten historielektion om Robert Sobukwe (Pan African Congress-ledare) vilket var väldigt intressant! Många personer inom ANC och även andra organisationer som kämpade emot apartheid glöms ju så ofta bort när en man blir idoliserad och personifierad med kampen så som Mandela blivit.
Andra aktiviteter som vi bockade av sista veckan var Woodstock (för några år sedan ett kriminellt, farligt och utsatt område i Kapstaden, men nu under uppbyggnad av hipsters) och ännu en bergbestigning; Lions Head! Denna gången hade Josefina inte feber och klarade hela vägen utan hyperventilerande, hon gick till och med före Jonathan vid flera tillfällen.
Här kommer blandande bilder från sista veckan, se och njut:
kanske har man fått smak för att blogga? Trycker i alla fall in ett sista inlägg innan jag drar HEM, på ett sätt smärtar att det säga det. Men klart, finns inte flosker som borta bra, hemma bäst utan anledning… Att det börjar börjat tryta med kläderna är ett bittert faktum att inse på resande fot, framförallt strumporna har jag gjort en grov felkalkylering på så ska i alla fall bli gött att komma hem till en ren, fräsch garderob.
Tycker jag har gav hela Mexico trippen ett värdigt slut här i Cancún, lyckades timea det ganska bra. Är tydligen fortfarande någon form av lågsäsong, så man undvek den värsta anstormningen av gringos.
Det var i alla fall definitivt en härligt plats att koppla av på, något mildare temperaturer för en skånepåg…
Ok stränder, ok vatten = Badkrukans omdöme
Känns så klart småbittert att lämna vännerna som man har skapats sig här. Men även att lämna Mexico och den latinamerikanska kontinenten som man såklart skapat sig ett speciellt band till. Men kommer försöka följa vad som pågår så gott det går hemifrån. Händer mycket för tillfället som knyter samman hela kontinenten till den politiska utveckling som finns. Tyvärr är det mycket våld, våld mellan polis, självförsvars grupper och droggäng i Michoacán, våld i San Quintin som har liknande karaktärsdrag med de våld som orsakat tre döda och flera skadade i Peru vid protester mot öppnandet av en gruva.
Problem som är ganska främmande hemma för oss hemma i Sverige, men icke desto mindre relaterade till oss.
Jaja, förhoppningsvis får man höra några upplyftande uppsatser nästa vecka. Tror jag kommer bli oerhört imponerad av att få höra på oppositionerna av klasskamraternas uppsatser, tveklöst en mängd intressanta uppsatser!
Må internet få vila i ytterligare 22 år innan jag terroriserar det igen med mina försök till blogginlägg.
Hej bloggen!
Det har varit ett tag sen förra blogginläggen men vi haft fullt upp med skrivning och andra roligheter. Nu är vi här igen.
Efter en tid av regn och lite kallare väder har Sao Paulo åter visat sig från sin bästa sida, och solen lyser starkt.
Vi har avslutat vårt fältarbete, men ska göra ett återbesök imorgon. Skolan och lärarna ville gärna höra mer om den svenska förskolan. Vi har också känt att vi ville ge något tillbaka. Vi ska därför hålla i en 3 presentationer med skolans 50?! lärare. Som vi fått höra är Sao Paulos största förskola. I övrigt är vi inne i slutfasen av vårt skrivande, två veckor kvar, och börjar känna av pressen. Men vi kämpar på.
Vi har varit i Santos ”2 timmars bilfärd, utanför Sao Paulo”, besökt det lokala kaffemuseet och gick förbi Pelemuseet på vägen. Brasilien är bestämt ett fotbollstokigt land, och i nästan varje gathörn visar de någon aktuell fotbollsmatch. och vi ser ofta fotbollsspelande ungdomar på gatorna. Vi såg Santos FC ta emot delstatsrivalerna Sao Paulo som slutade 2-1. Bra tryck på arenan och härligt häng utanför.
har anammat lite mer utav en reselivsstil, alltså lite lökigare, lite mer spänning. Första stoppet var som sagt ruinerna vid Palenque, turistigt till tusen men ganska feta byggnader speciellt när man förställer sig omständigheterna de har skapats under.
Palenque
Uxmal
För att namedroppa lite bar det av åt Calakmul, Bécan, Uxmal och Chichen Itza. Och för tillfället sitter jag i ett Soligt Valladolid där värmen trycker på cirkus 35 grader. Så för en liten skånepåg är det otroligt varmt här, och ja då snackar vi den jobbiga fuktiga värmen som får den essentiella solkrämen rinna av 5 sekunder efter man fått på den…
Men ändå ganska chill när man kan hyra en cykel och ta sig till valfri Cenote för ett svalkande dopp.
Calakmul var nog det fetaste, noll turister, väldigt avlägset (därmed lite bökigare att ta sig dit också) men definitvit värt! Chichen är ett av världens sju nya underverk tydligen och det var ju fett, men man har blivit lite kräsen förmodar jag… Kommer busslaster dit med gringos från Cancún så kommer man på eftermiddagen (som jag) är där smockat med folk.
Calakmul! (bilden skildrar ej dess egentliga storhet, my bad)
Chichen Itza, lyckades få ett kort utan turister…
Summan av kardemumman är en jäkla massa bussresande, inget att klaga på här eftersom bussystemet är fräscht och billigt. Den enda kicken är kanske tidspassningen som ibland kan vara sämre än skånetrafikens. Eller för den delen mexikanska vägsystemet som har ”topes” (speed bumps) vare sig det går nedför, uppför eller rakt fram och då gärna med 10 m mellanrum.
En annan klassiker på de mexikanska bussarna (eller kanske alla långdistansbussar i Latinamerika) är AC som är inställd på några grader från nollgradigt samt B-action rullar på spanska som testar trycket i högtalarsystemet.
Ännu tidigt på morgonen här så planen är väl att senare idag ta mig till Tulum 1,5 h härifrån. Vilket blir första gången man får chansen att doppa fötterna i havet. Känns lite trist att man bara har typ 4 dagar kvar, men det ger ännu större anledning att inte spara på krutet, utan bara njuta!
Vintern är på ingång och vi gnetar vidare med uppsatsen. Om vi spänner blicken kan vi skymta ljuset i tunneln och det ska bli skönt att gå i mål snart.
Fortfarande har vi ett par saker vi vill bocka av i Kapstaden med omnejd innan vi drar oss tillbaka till nordligare breddgrader. Detta får helt enkelt agera morot för att speeda upp tempot lite.
Bortsett från detta passade vi faktiskt på att ta en riktig turistskalp i veckan då vi äntligen besteg Taffelbergets 1085 meter. Från vår lägenhet var det ynka 18km t/r vilket inte är något att skryta över om det inte vore för att Josefina passade på att göra det med feber. Rosenrasande och hyperventilerande fick vi tillslut njuta (nåja) av en vacker soluppgång över en Kapstaden. Sjukligt fint, bokstavligen talat, och för ett tag glömde vi bort hur provocerande dysfunktionell staden är, där från ovan kunde vi inte ens skymta det annars så synliga arvet av apartheid med dess enorma orättvisor. Befriande och lömskt samtidigt.
En vecka till som har passerat, som vanligt lider det roliga mot sitt slut. Ungefär två veckor kvar innan man ska bege sig hem. Nej fan, tänk inte på det!
Så vad har hänt under den gångna veckan?
Genom folket och organisationen som jag hängt med i La Realidad blev jag denna veckan medbjuden till en liten tripp till Caracolen Morelia. Först träffade vi JBG (junta de buen gobierno) för att förklara vår närvaro, för att efter det ha ett möte med lite Education Promoters från några olika distrikt och då snacka om genomförandet av ett projekt som planeras.
Education Promoters är vad vi skulle kalla lärare (teachers), men eftersom de har en fundamentalt annorlunda utgångspunkt och funktion inom den autonoma utbildningen har de ett annat namn.
De arbetar oavlönat, men får å andra sidan stöd utan samhällsmedlemmarna. De roterar även, så vida inte promotern, föräldrarna och barnen vill ha kvar samma promoter. Samt relationen promoter-familj- barn är mycket mer jämlik.
En annan viktig faktor i den autonoma skolan bygger på den uppfattning av kunskap som man har. I en kortfattad jämförelse med vårt samhälle ser vi kunskap som något ”dött”, något en matar in i huvudet på dig, eller som du går till biblioteket och hittar samt kunskap är ofta relaterat till din köpkraft. I den autonoma skolan är kunskap något som finns över allt, i skolan, utanför skolan, på arbetsplatsen, ute på fälten. Därför spenderas skoltid även där. Man ser det även som en plikt att om man besitter någon form av kunskap så ska man dela med sig av det (utan att kräva betalning). Individuell konkurrens kommer inte ens på tal, eller betygsättning av prestationer, hur hjälper det en att lära? Återigen spelar relationen promoter-familj-barn en stor roll där det finns en jämlik dialog om vad som behövs läras ut och hur det ska läras ut.
Viktigast av allt är kanske att man inser att den faktiska skolan är en så liten del i att lära sig, den ”riktiga” skolan finns i hemmet.
Så det är lite av det jag har lärt mig än så länge, vem kunde tänka sig att det fanns andra alternativ till att lära sig när man gick till skolan som man ”ogillade”?
En praktisk påminnelse och för många oundviklig typisk mexikanska upplevelse, som du med stolthet(?) kan använda som intyg på att du har varit i Mexiko, är att äta Mexikansk street food! Givetvis bör och kommer detta med lagom stor sannolikhet att ackompanjeras med att må skit i X-antal dagar efter.
Passar på att dumpa en sista liten reflektion, har haft lite tid över… Sista dagen av seminarier på CIDECI var första gången jag hörde en helikopter (av slaget polis) surra över universitet (tydligen har den gjort det flera andra dagar också). Vilket gjorde den första vaga påminnelsen om vad som tidigare talats om, dvs gällande kritiskt tänkande och systemkritiska analyser i förhållande till maktstrukturer som endast kan acceptera yttrande av en viss sort till en viss grad.
Den andra starkare påminnelsen kom när vi lämnade Morelia och fann en polis-pickup, med iakttagande anhang, parkerad rakt utan för Caracolen.
Möjligtvis kan man tycka att detta är två skilda, olyckliga eller rentav oskyldiga företeelser. Men kikar man till ett lite större sammanhang som dessa små händelser (och många andra) är en del av, framträder ett mönster.
Där den mexikanska staten har militariserats allt mer med stora vapen leveranser från USA.
Har det blivit tryggare?
Vi kan låta några exempel tala för sig själv: 1. Mordet av Galeano för ett år sedan skedde i ett område ofta partrullerat av militären, ”råkade” vara tillfälligt frånvarande vid attacken. 2. Caracolen La Garrucha, lika så, som för bara några dagar sedan attackerades av paramilitärer. 3. I San Quitin har även under den gånga veckan över 70 arbetare skadats och 3 dött som resultat av det våld man möts av när man kräver bättre och värdig arbetsvillkor.
Detta samtidigt som 43 studenter fortfarande är försvunna tillföljd av de kriminella gäng och polis/militärs gemensamma offensiv mot systemkritiska rörelser…
Jaja, saker som tåls att tänka på.
Hade imorgon tänkt bege mig till Palenque och därmed lämna San Cristóbal för denna gång. Har varit en skit skön stad men härlig atmosfär, men så klart dyker det alltid upp andra grejjer att se och göra som lockar en. Men givetvis kommer jag försöka sitta bänkad med stabil internetuppkoppling på söndag så man kan live-streama IFK Göteborgs Cup guld!
De senaste dagarna har vår uppkoppling inte samarbetat vilket gör det omöjligt att fixa bilder.
Men vi har iaf kommit förbi magsjuka nr. 2 och utfört lite fler intervjuer. En av intervjuerna gjordes med en familj till en arbetare som omkommit i en olycka på ett skepp, hans bror som var med under intervjun skadades under samma olycka och kommer aldrig bli bra nog för att arbeta igen, familjen drabbades året innan olyckan av ytterligare ett dödsfall då deras tredje son omkom i en trafikolycka. Denna intervju va väldigt jobbig, föräldrarna hade inte fått någon ersättning och hade inte möjlighet att betala för vården av deras sjuka son som nu inte kunde få smärtstillande. Samtidigt pratade vi mycket om framtiden och de verkade helt uppgivna, pappan som började bli gammal tog alla jobb han kunde och tjänade 20-30kr per dag, de gick till mat och hyra och sen va de slut. När han inte längre orkar jobba har de ingen inkomst och var väldigt oroade över vad som kommer ske.
Väldigt svårt att föreställa sig hur de skulle vara att hamna i denna situation, och väldigt jobbig intervju att utföra, vi vill veta men samtidigt tar det imot att fråga då man ser hur dåligt de mår. Svårt att förbereda sig för dessa intervjuer.
Blev bara ett kort inlägg, kan inte lova bilder till nästa men mer text iaf.
Joho, då var det kanske på tiden att skriva lite till.
Har hänt en hel del, mycket man inte kan sätta ord på, förmodligen därför inlägget är lite sent. När jag menar att mycket har hänt syftar jag tyvärr inte direkt på uppsatsskrivandet, utan snarare alla distraktioner runt omkring!
Så vad har hänt? Först och främst har jag lämnat mitt hostel i San Cris, istället flyttat in till en vän. Mycket trevligare samt man sparar några pesos på cupen…
Medan tid fanns passade jag på att utforska den vackra natur som Chiapas är känt för. Begav mig till Chiflon-fallen och Lagos Montebello. Hyfsat turistig en-dags utflykt, men skön break och klart värt att se.
Chiflon-fallenPå väg till Montebello
Men det fetaste som har hänt är nog ändå att seminareveckan har dragit igång, vilket innebär att det finns ungefär 8 h med föreläsningar att gå varje dag på universitetet CIDECI.
”Har killen gått in i väggen och blivit galen?” skulle nog de flesta undra. Men saken är den att atmosfären som inte minst fanns på hyllningsdagen av Luis Villoro Toranzo och Galeano samt nu även finns varje dag på universitet är oslagbar. Skönt att återse lite vänner från D:F (Mexico City) också, något som lockat till trevliga kvällar.
Hyllning i Oventic
Det finaste minnet är nog från i lördags, talet som gavs av den mördade Zapatista läraren Galeano´s 18-årige son. I sitt tal om sin far och det dåd han utsattes för sade han ”No queremos venganza, justica es lo que queremos” (Vi vill inte ha hämnd, vi vill ha rättvisa).
Tal av representant från La Realidad
Andra ämnen har varit rasism i Mexiko där man talat om mestizaje, enkelt utryckt som processen av ”rasblandning”. Begrepp som fortfarande präglar samhället här. Människor klassificeras och rangordnas till följd av vilken färg på huden man har. Utifrån hudfärg har man fått för sig att man kan avläsa en människas egenskaper, där ursprungsbefolkningen under historien ända fram tills idag har betraktats som dumma och lata. Sjukt eller hur? Men ingen vidare överraskning tyvärr…
Samt situationen kvinnor ställs inför har diskuterats. Alltifrån som prekära arbetare i New York till de Kurdiska kvinnor som kämpar för autonomi och frihet i Kurdistan till de erfarenheter kvinnor i Chiapas har från att organisera sig i kvinnokollektiv.
Framförallt kurdernas kamp har man en ömsesidig anknytning till. Där striderna i Rojava , symboliserat av kampen mot ISIS om Kobané, visar hur strävandena efter autonomi och en annorlunda världsbild inte begränsas av tid och rum.
Eftersom initiativet till seminarieveckan har tagits av EZLN, har det två gånger om dagen hålls åtminstone ett tal av en Sexta representant (antingen Subcomandante Insurgente Galeano eller Subcomandante Insurgente Moíses). Deras tal ger en ganska bra inblick i Zapatista historia, tankesätt och praxis. Speciellt Moíses använder ett enkelt språk utan rädsla för svordomar. Med andra ord mycket nyttiga grejer till uppsatsen…
Blev några nya begrepp och förkortningar här så försöker förenkla med min lilla verktygslåda:
La Sexta? – Glöm din första tanke. Med start vid upproret 1994 har Zapatisterna publicerat deklarationer, detta är den sjätte som beskriver den nya vägen man har slagit in på. Exempelvis knyter man an mer till ”civilsamhället” och de kamper som förtryckta inne i städerna kämpar (lättförståelig och läsvärd). Denna nya inriktning kallas ibland ”Neozapatismo”.
Praxis? – En process som, inom utbildning, beskrivs av Paolo Freire som ”reflektion och handling riktade mot de strukturer som ska förändras”. Genom praxis kan man skapa sig en kritisk medvetenhet och utifrån den stäva efter frigörelse.
Prekär/Prekärisering? – Den nya formen av hur arbete organiseras idag. Förr var arbetskraften uppbyggd på varuproduktion, i städernas fabriker. I väst idag domineras arbetsmarknaden av tjänsteinriktade arbeten, där det i allt större grad förekommer arbeten karakteriserade av osäkra anställningar Alltså en ”prekär” situation.
Kritiskt tänkande? – John Holloway uttryckte det fint igår, along the lines of ”critical thinking is the thinking that search for hope”.
Bör Du dricka posh? – Nog kan man ha kul med det, men med största sannolikhet kommer det straffa sig dagen efter. Vad jag kommer ihåg är det starksprit gjort på majs, N.B icke-smaksatta är säkraste kortet. (pris 5 pesos).
Har inte riktigt koll på vad som kommer hända kommande vecka, har lite olika planer som diskuterats, den som läser nästa vecka får helt enkelt veta.
That´s it for now. Nog med dravel, nu ska jag sova.
Vi har sedan senaste blogginlägget flyttat in i vår lägenhet i som är beläget mitt i Kapstaden. Vår lägenhet är till skillnad ifrån vårt tidigare boende (campervan etc.) både mysig och trivsam!
Vi trivs riktigt bra i området och en skön vardagslunk har börjat infinna sig. Gatorna är fyllda med härliga fik och mysiga restauranger vilket har varit perfekt när med kniven mot strupen varit tvungna att ta paus från vårt pluggande.
Som sagt, vi spenderar långa dagar med C-uppsatsen och för tillfället känns den som ett svart hål som vi plöjer ner timmar åter timmar i.
Vi tror därför vårt nyinköpta gym-medlemskap var nödvändigt för att ventilera en smygande rastlöshet.
Nej, det var nog allt. Nu ska vi fortsätta skriva, på återseende!
Hej igen! Det var ett tag sedan, vi lovar (med fingrarna i kors) att uppdatera oftare! Hursomhelst, en hel del har hänt sedan vårt förra inlägg, det har bland annat varit val till borgmästare i Chittagong och Dhaka, jordbävning i Nepal (vilken uppnådde ca 4 på Richterskalan här) samt korrupt/kraschad hårddisk.
Vår kontaktperson informerade oss om att det var bäst att stanna inne, eller åtminstone inte röra sig i centrum, dagen innan, under samt efter valet. Det är inte ovanligt med våldsamheter i samband med val på grund av en rivalitet mellan de två största partierna BNP och Awamiförbundet, där konflikter uppstår mellan olika sympatisörer. Därtill förekommer även valfusk, och föreliggande val var inget undantag enligt The Daily Star; låsta vallokaler, fusk med valkorten samt angrepp mot vissa vallokaler. Efter valet attackerades även en politikers i sitt hem och tre poliser blev ihjälskjutna. Oroligheterna har dock lugnat ner sig, men vi är extra observanta när vi rör oss i centrum. Under dessa dagar av oroligheter stannade vi på vårt gästrum och transkriberade som bara den, och blev helt klara med detta. Eller, det trodde vi i alla fall. När jag (Erik) kommande morgondag startar Mac-datorn möts jag av en mapp med ett frågetecken som blinkar, istället för ett äpple och det patenterade startljudet, h-e-l-v-e-t-e…
– Har du lagt över det transkriberade materialet på en USB-sticka?
– Nä.
– Fan.
– Ja.
Men vi behöver inte gråta över spilld mjölk så länge kossan fortfarande producerar mjölk, det inspelade materialet är överfört till en USB-sticka, och det var endast halva transkriberingen som fanns/finns (?) på min dator. Vi har med andra ord cirka två dagar av transkribering framför oss nu vilket inte är hela världen, långt ifrån.
Vi har följt katastrofen i Nepal via Al Jazeera och BBC, verkligen fruktansvärt. I Nepal befinner sig två stipendiater som vi var träffade på kursen i Härnösand, Agnes och Andreas. De är oskadda eftersom de befann sig i en by som förhållandevis klarade sig bra, men byn (Jyamrung) som de åkte från är totalförstörd. Mer om detta kan du läsa här: http://fek.handels.gu.se/sektioner/ife_och_log/aktuellt/nyheter-detalj//jordbavning-i-nepal.cid1288339.
I skrivande stund sitter gör vi oss redo för sängen som kallar, klockan är 01 på natten och vi ska upp tidigt i morgon. Inga bilder den här gången men vi lovar att lägga upp en bildserie vid nästa uppdatering, som förhoppningsvis sker inom en inte alltför avlägsen framtid.
