Uncategorized – Sida 23 – Minor Field Studies

8 april, 20159 april, 2015 av Suzanne Mulongo Kabwe - Inga kommentarer

Soweto!

Hej på er !

Här kommer en liten uppdatering om mitt besök i Soweto !

Namnet Soweto skapades utifrån de första tre bokstäverna av South Western Township som är den ursprungliga beskrivningen av området. Soweto var i början av 1930-talet en shantytown och kom att bli Sydafrikas största område med en svart bosatt befolkning, än idag är Soweto det mest folkrikaste svarta bostadsområdet i Sydafrika. I Soweto byggs det idag flera attraktioner för att locka turister och göra staden mer självgående. Väl på plats så märkte jag av detta. Sedan köpcentret Maponya Mall öppnat så har Sowetos invånare sluppit lägga ner pengar på offentligt transportmedel för att åka till köpcentren som ligger långt ifrån, nu kan de istället shoppa på plats hemma i Soweto. Trots att mina franska forskarvänner inte alls var så entusiastiska av Vilakazi street som är en typisk turistvänlig och kommersiell gata i Soweto så tyckte jag personligen att det var härligt att komma bort ett tag från stadslivet i det centrala och dynamika Johannesburg.

Jag uppskattade Restaurang Sakhumzi’s ”local food”, att vistas bland internationella samt sydafrikanska gäster, Tswana dansarna och musikerna som underhöll medan vi åt, samt att titta på de vackra traditionella zulu smycken och kläderna. Men det bästa av allt var att stiga in i Nelson Mandelas hus där han levde med sin hustru Winnie Mandela och sina barn från år 1946 till 1962. Huset har byggts om till ett museum och kallas idag för The Nelson Mandela National Museum. Desmond Tutus hus befann sig bara några meter bort.

The Mandela National Museum (Mandelas hus 1946-1962)

Jag med smycken från Zulu stammen!

7 april, 20157 april, 2015 av Max och Jakob - Inga kommentarer

På plats i denna megastad

20150406_073845 — Trafik från flygplatsen

Hej bloggen!
Nu har vi äntligen landat i Sao Paulo, denna megastad. Mycket trafik, människor och stora landytor, gör det svårt att ta sig fram. Ibland flera timmar för att ta sig ett par kilometer. Avgaserna ligger tätt, och det tar inte lång tid innan svetten lackar. Vi har bekantat oss med hur lokaltrafiken fungerar och det blir verkligen en känsla av ”en myra i myrstacken” här.

Folket är väldigt vänligt här och Sao Paulo har en stor mångfald av olika människor. Vi åkte till stadsdelen Liberdade. Där japanerna hade en stort inflytande med sushi restauranger, japansk relaterade produkter och strålande juice. Brasilianarna stannar gärna upp vid ett juicestånd och beställer en fräsch mixad juice. Väldigt gått!
Japanerna är en av de största invandrade grupperna här och flera generationer har format staden. I nuläget bor det ungefär 400 000 japaner i staden. Den största grupper är dock italienarna som har 6 miljoner ättlingar. Pizzan är utsökt här!

Det är svårt att få en uppfattning om denna stadens storlek. Den är så gigantisk stor och överallt spretar skyskraporna upp i skyarna. På onsdag gör vi vårt första besök på skolan vi ska göra vår studie på, idag mer turistande.

2 april, 20152 april, 2015 av Max och Jakob - Inga kommentarer

Nu är bloggen igång

Hej bloggen!

Nu är det snart dags för vår utresa till Brasilien och Sao Paulo. Vi har alla praktiska detaljer på plats och framtiden kommer utvisa hur projektet kommer att arta sig. Vi kommer besöka en förskola i Sao Paulos ytterområden och undersöka hur den fysiska förskolemiljön betyder för barnen där. Förskolan har runt 700 elever och ett 50 tal lärare. Det blir med andra ord en skolvärld vi inte är vana vid.

Vi har varit på en förbredelsekurs i Härnösand där SIDA stod för logi samt trevliga samtal med andra studenter från landets lärosäten om biståndsfrågor och vår roll som mfs studenter.

Vi uppdaterar er med mer information så fort vi har landat och kommit på plats i Brasilien. Ciao

//Jakob och Max

31 mars, 2015 av Suzanne Mulongo Kabwe - Inga kommentarer

Kongolesiska hårfrisörskor i Sydafrika

I veckan bestämde jag mig för att gå till frisörsalongen för att skaffa mig en praktisk frisyr som skulle kunna underlätta mina morgnar och leda till att jag sparar lite tid till annat än att konfrontera detta hår! Jag blev trött på borsten, kammen och hårprodukten och samtidigt har jag inte kunnat låta bli att inspireras av Johannesburgs flickors frisyrer och då jag ändå ganska regelbundet ändrar frisyr hemma i Sverige så blev besöket hos frisören nästan ett måste! I Braamfontein där jag bor så finns en hårsalong vid nästan varje hörn så jag valde första bästa! Av en slump så råkade två av hårsalongens frisörer vara kongoleser, med samma namn dessutom, Carine och Carine heter dem. Under tiden då den ena Carine flätade mitt hår så samtalade vi, vi hade inte bara en trevlig pratstund utan mycket av det hon sa var god fakta för uppsatsen – det blev som en spontan verbal intervju. Då jag konstaterat att de som arbetar inom frisörsalonger här i Sydafrika oftast är av ett annat ursprung än sydafrikanskt så frågade jag Carine vad hon trodde detta berodde på och hon svarade : ”Sydafrikanerna skulle aldrig kunna arbeta här” ”Baza ba nkolo mboka”, Carine pratade lingala som är ett av Demokratiska Republiken Kongos officiella språk och hennes svar betyder: ”De är landets herrar”. Hon fortsatte : ”De får vilka jobb de vill, de får ta lån och har stora bilar” ”Ni som har studerat kan få jobb, riktiga jobb, inte sådana som detta” (hårfrisör) ”Många kongoleser studerar här, de är ministrars barn och har pengar”.

De flesta kongoleser jag pratat med här i Johannesburg har yttryckt att det är en fördel att ha utbildats i Sydafrika när man sedan söker arbete i Kongo, det är lättare att få jobb menar många. Carine som flätade mitt hår lämnade Kinshasa och kom till Johannesburg med målet att leva under bättre levnadsförhållanden, hon fortsatte att förklara: ”Awa soki oyebi musala ya maboko eza bien, oko vivre bien, oko zwa aumoin quelque chose” Som på svenska betyder : ”Om du har kännedom om handarbete (dvs frisörarbetet) här så är det bra, du kommer att leva bra, du kommer åtminstone att få ihop något”. Men hon beskriver samtidigt att det är svårt att få ihop vardagen men att hon är tvungen att göra allt hon kan då hon framförallt har två barn att försörja.

När Carine är färdig med mitt hår och jag ska betala så säger den andra Carine på lingala lite försiktigt och ler :” O bakisa ata cent, bana ba lia loso” ”Lägg till en hundring så barnen får äta ris”. Jag har förstått att många kongolesiska kvinnor i Sydafrika livnär sig på att fläta hår, Carine menade att det till exempel är fullt med kongolesiska hårfrisörskor i Braamfontein, där jag bor. Men efter att ha lyssnat på en del människors historier så känns det precis som att många kongoleser lämnat en misär i Kongo för att bemöta en annan i Sydafrika. Carine uttryckte även att livet är svårt i Sydafrika : ”I Kongo kunde vi uttrycka oss på ett friare sätt, vi kunde gå fritt utan att bli kontrollerade av polisen”. Carine är en av många som vardagligen måste gå runt med ett skrynkligt papper i fickan som fungerar som en ID-handling och som visar på att hon är flykting, om hon inte har den med sig kan hon bli stoppad av polisen och tas med till polisstationen, och det vill hon och många andra kongoleser här i Sydafrika helst undvika… Jag går förbi den frisörsalong som Carine och Carine arbetar i varje morgon när jag är påväg till Franska institutet och ibland stannar jag upp och hälsar på dem, jag bemöts av varma leenden varje gång.

Jag bestämde mig för denna frisyr som min rumskamrat beskrev som : ”Very patriotic” vilket jag tror beror på att denna frisyr härsammar från några av de frisyrer som afrikanska folkgrupper hade långt tillbaka i tiden f.Kr.

29 mars, 201517 april, 2015 av Josefina & Jonathan - 1 kommentar

Kontrasternas land

Hej igen,

Redan från dag ett har det varit tydligt att vi har kommit till kontrasternas land där skillnaden mellan extrem rikedom och fattigdom aldrig är långt borta. Precis som Kapstadens schizofrena väder kan växla från klarblå himmel till snålblåst och dimma på under minuten, växlar också stadsbilden mellan lyx och fattigdom i ett ögonkast. Ja, Kapstaden är verkligen en segregerad stad. Stadens västra sida präglas av flervåningsvillor med skyhöga murar och elstängsel. Människorna som bor här är överrepresenterande vita från medelklassen och uppåt. I Kapstadens östra delar ser stadsbilden annorlunda ut. Här trängs istället eftersatta hyreskåkar med kåkstäder och människorna som bor där tillhör Sydafrikas svarta eller asiatiska population. Arvet från apartheidsystemet, som föll för över tjugo år sedan, gör sig på ett nästan provocerande vis påmint hela tiden.

Vi åt lunch med en kille i veckan vars familj bodde i kåkstaden (dit de var hänvisade under apartheid). Att han nu snart är färdig med sin universitetsutbildning var något stort i hans föräldrars ögon och anledningen till att han ens kunde börja en högre utbildning ansåg han var ANC´s förtjänst. Under fyra kvällar den gångna veckan har vi också blivit inbjudna till våra grannar på middag. De har bjudit oss på traditionell Sydafrikansk mat och dryck (vin) och vi har fått tillfälle att samtala om stort och smått gällande Sydafrika som land. Kontrasterna är verkligen påtagliga även i det här sammanhanget då grannens klagosång över hur ANC’s sköter styret med höga skatter och korruptionsskandaler tydligt framgått. Det är kontraster och det är kontraster och sedan är det lite kontraster till.

Nästa vecka tar Sydafrika påskledigt vilket vi också kommer göra. Vår campervan är bokad och stormköket är frampackat. Det ska bli spännande att se sig om!

På återseende,

/Jonathan och Josefina

20 mars, 2015 av Suzanne Mulongo Kabwe - 6 kommentarer

Framme i Sydafrika – Johannesburg

För två veckor sedan landade jag i Sydafrika i staden Johannesburg! Hemma i Sverige så hade resan känts så långt ifrån, det var några dagar efter jul som veckorna började rinna förbi som vatten! Jag kunde inte tro det, nu stod planet faktiskt stilla på den mark och i det land där en av våra tiders främsta världs ikon Nelson Mandela trotsat den grymma Apartheid epoken och blivit en symbol för frigörelsen av detta brutala politiska system som än gång ledde Sydafrika! Jag vart så överväldigad av känslor när jag kom fram att jag inte ville hoppa av flygplanet, men visst var jag tvungen!

De två första veckorna har bestått av blandade känslor, glädje, rädsla, irritation, oro, ilska,mod, ledsnad, hopp och så det där obligatoriska tankesättet man måste ha när allt börjar gå nedför och man är nära på att ge upp : ”Kom igen nu Suzanne! Hembiljetten är bokad till den 5 maj, du har tio veckor kvar i detta land, du har inget annat val än att stanna och anpassa dig, förresten valde du själv att åka hit och du kom med ett mål i sikte, tänk på vad Mandela eller alla andra människor runtomkring i världen får stå ut med!?” ”Nä nu slutar du lipa och sätter igång!” ” Efter varje bakslag fick jag motivera mig själv och tänka om helt enkelt”! Tänk på det alla mfsare, ge inte upp när det känns hopplöst, allt har sin lösning! På ett eller annat sätt…

Härlig bild på Madiba i det område jag bor på.

Jag hade planerat att ägna första veckan till att acklimatisera mig, lära känna området jag skulle bo på samt staden i sig och visst blev det så, men enbart till en viss del. Första veckan bodde jag hos en familj som bestod av en pappa som var så kallad ”Coloured” och en mamma som var ”Indisk” samt deras dotter och hushållerska som var så kallad ”Black”. De bodde på en gård där en annan indisk familj också bodde och i området jag bodde på var majoriteten indier. I Sydafrika gör man skillnad på sydafrikanska indier, coulourds, black and whites. Detta har varit en av de svåraste upplevelserna sedan jag kommit hit, de olika etniciteternas uppdelning, framförallt här i Johannseburg så är det väldigt uppdelat, finns självklart många undantag men uppdelningen märks av i alla fall. Trots familjens förhoppningsvis ödmjuka och genuina intention så gick de inte så bra hos dem, de hade väldigt mycket interna familjeproblem varav mamman var sjuk och pappan som vardagligen var väldigt aggressiv. Jag fick snabbt leta reda på en studentlägenhet och nu bor jag i Braamfontein vilket är ett av Johannesburgs centrala studentområden. Det fungerar jättebra!

Bor alltså i ett höghus och detta är utsikten 🙂

Jag har gångavstånd till University of the Witwatersrand vilket är där organisationen jag fick kontakt med : African Centre of Migration håller hus. Har hunnit träffa min kontaktperson Ingrid Palmary samt resten av personalen på centret. Att skaffa ett skol ID/bibliotekskort, internet inloggning samt att vänja sig vid det slottliknande universitetsområdet (som är enormt!) tog bara det, cirka en vecka! Fick gå igenom en massa enligt mig onödig administration, springa upp och ner i lokaler, från det ena huset till det andra, bli vidarebefodrad från den ena personen till den andra (ibland kändes det som att personen skickade mig till nästa för att slippa göra jobbet själv vilket blev otroligt frustrerande efter timmars spring utan framgång!) och i det 26 grader varma sydafrikanska vädret vart jag i princip genomvåt.

Det väldigt vackra, dramatiskt, slottliknande University of the Witwatersrand

Spring och svett fick man offra för detta ”ID and library access card” – Men äntligen!

Bilder från African Centre For Migration and Society

Efter att ha klarat av internet delen och blivit familjär med organisationen så har jag även fått chansen att komma i kontakt med Sydafrikas Franska Institut, de delar bland annat ut stipendium till forskarstudenter i Frankrike som får chansen att forska om ett ämne på plats i Sydafrika. När jag kom första gången träffade jag på två Phd studenter som just kommit från Frankrike. På franska institutet träffade jag även på Dostin Lakika som är en kongolesisk forskare och lärare i franska och som förutom att vara anställd på Sydafrikas Franska Institut, också samarbetar med ACMS. Dostin har varit väldigt hjälpsam, tack vare honom så har jag fått chansen att intervjua ett flertal kongoleser här i Sydafrika, han har väldigt mycket kunskap om migration i Sydafrika samt landets sociala, ekonomiska och politiska situation generellt, Dostin har öppnat dörrar och denna vecka så fick jag träffa hans vän proffesor Deo Bikopo som undervisar engelska på det såkallade ”Recreation Centre” där majoriteten av eleverna är kongoleser. Deo emigrerade själv från Demokratiska Republiken Kongo för några år sedan och även han har delat med sig av sina tunga upplevelser som både migrant och flykting i Sydafrika.

Professor och handledare Dostin och jag på Sydafrikas Franska Institut!

Här är en bild på professor och lärare Deo när han undervisar engelska till sina elever, jag satt längst bak och avvaktade diskret!

Jag hade kunnat skriva en massa mer, detta är knappt hälften av vad jag varit med om, jag har hunnit gå igenom en massa händelser på bara två veckor, en tanke som poppar upp såhär nu när jag skriver är mannen som stöttes av en bil på gatan igår. Ja satt i en offentlig transportbuss som är en mini buss och tittade drastiskt ut genom fönstret – ”Pang!” låter det och två kvinnor som bär stora säckar på huvudet brister ut i skrik : ”Ahhhh!” Jag själv kunde inte hålla mig för, på gatan ligger en smal man som ser ut och vara hemlös, han försöker ta sig upp men det är svårt, han har bara ett ben, på andra sidan av benet finns bara en metallpinne med en sko. Jag sitter tyst i bussen men i mitt huvud var jag frustrerad för det tog tid – ” Varför går ingen ut och hjälper honom!” ”Varför gör inte busschauffören något!?” Jag kokade. Plötsligt, efter den händelsen, lärde jag känna Johannesburg lite bättre, jag började förstå vad denna arbetarstaden och industriella och finansiella centrum delvis handlar om och jag tänker på vad en bosatt person från Johannesburg sagt till mig på franska för en vecka sen : ”Ici c’est chacun pour soit et Dieu pour tous” ”Tu dois être forte pour tenir ici”. Översätter jag på svenska blir det ungefär : ”Här är det varje man för sig själv och Gud för alla” ”Du måste vara stark för att hålla ut här”. Samtidigt tänker jag på den etniska uppdelningen, jag tänker på den moderna infrastrukturen blandat med de fattiga kåkstäderna, jag tänker på de kongolesiska migranters och flyktingars upplevelser av xenofobi, samtidigt tänker jag på mina tre väldigt ödmjuka sydafrikanska rumskamrater : Chrystal, Moipone och Mbontle, jag tänker på gospelsångerna och glädjen i kyrkan i söndags, jag tänker på kvinnan i bussen i går som sa till mig och proffessor Deo : ”Don’t you speak english!”? Jag svarar : ”Yes I speak english” och Deo som verkade gav kvinnan en allvarlig blick och verkade inte tycka att hennes kommentar var okej utbrister : ”With her I speak my language and with you I speak english!” ”It’s my language!”. (Det var nämligen så att vi diskuterade på franska i bussen). Plötsligt insåg jag att mitt uppsatsämne är relevant, jag fick ett verklighetsbaserat perspektiv och bevis på att xenofobi -alltså främlingsfientlighet fortfarande existerar i detta land. Men Sydafrika är påväg, har även träffat på vänliga människor, människor av alla färger och kulturer som kommunicerar med varandra…Fortsättning följer och jag lovar att det blir en kortare blogg nästa gång, blev mycket på grund av allt stök!

20 februari, 201519 februari, 2015 av Elin och Marcus - Inga kommentarer

Potatis och technorejv

Elin skriver.

En till vecka har gått och jag har börjat formulera om mitt mantra som numer lyder: jag vill inte åka hem. Jag vill inte åka hem. Allt blir bättre och bättre och det som jag hatade från början har jag vant mig vid. Med andra ord: jag trivs väldigt bra i Havanna. Och projektet har äntligen tagit lite fart, vilket skingrat många av mina ångestmoln som alltför ofta haglat elakt över stackars Marcus arma cabeza.

Sedan sist har en varmfront (heter det så?) dragit in och bort över staden, så det missade vi tyvärr för att vi suttit inne och skrivit hemtenta!!! Det var en utmaning, då den till stor del handlade om att hämta artiklar från Internet. Så här gick det för oss: kö till Etecsa (Internetcentralen) i 1,5 h. Väl inne får vi dela dator och stol. Medan jag köttar in USB:et börjar Marcus hetssurfa på Malmö högskolas biblioteks hemsida: vi har en timme på oss. Efter 30 minuter kommer de dock fram till oss och säger att vi måste gå. Jag frågar varför och de säger att de tänkte stänga lite bara. Så, ja, då får man ta vad man har!

Men vi har också hittat hem. Eller var det kanske himlen? Jag ska berätta, för vi har hittat både en gatukrog som serverar POTATIS och ett TECHNOREJV. OPEN AIR. Ah, så nu finns det liksom ingen anledning att åka hem längre (om du kommer hit vill säga, Frida)? Plötsligt hade Havanna allt. Såhär gick det till. Varje söndagnatt sedan vi kom hit har vi blivit störda av dunkadunkamusik som dundrat in genom våra fönstergluggar. Så i söndags natt bestämde vi oss för att så att säga, söka upp partyt. Det visade sig vara i parken mitt emot oss, det visade sig också vara gratis, utomhus och riktigt bra musik. Man kunde hänga uppe på taket bland palmtopparna och det var fullt av kubanska hipsters som gillade Timbuktu (!) och bjöd på rom direkt ur flaskan. Det var så skönt att dansa vanlig stampdans en stund. Som Berlin, fast med lite mer rullande höfter och lite annorlunda visuals…

Potatisen är ingen historia, den hittade vi bara i pommesfritesform runt hörnet.

För övrigt har våra Spotify slutat funka för att de varit offline för länge? Därför har vi nu bara Ofes salsalåtar, så idag gick vi till en så kallad ”movie bank”, som är som en affär där man kan köpa piratnedladdade…produkter. Vi har lärt oss att internationell musik är något av det svåraste att få tag på här på Kuba, men är ändå sugna på Drakes nya mixtape. Så jag frågade om de möjligtvis kände till eller hade något från artisten Drake, och får som svar ”Lilo y Stitch?” (vilket kanske också säger något om mitt uttal?). Jag svarade: nej, inte Lilo och Stitch, Drake, och han säger: Jahaaaaaa, och tar fram en skiva med den kubanska artisten Reik.

Men alltså Ofes salsalåtar är också jättebra.

Heppåre!

19 februari, 2015 av Elin och Marcus - Inga kommentarer

Katarr

Elin skriver.

Det blåser kyliga vindar i hettan som gjort mig sjuk. Förkyld, fast här heter allt ”katarr” säger Ofe som struntar blankt i min hosta och räknar in oss igen: uno, dos tres, cinco, seis, siete. Nu har vi sammanlagt pratat med fem personer och situationerna ser alltid olika ut. En dag får vi en lapp med ett namn och en adress, ett datum och klockslag, dit vi går med vår tolk och leds upp i en lägenhet med utsikt över Malecon. I lägenheten sitter en familj och äter lunch, en bebis skriker, TV:n står på och visar baseball, naturligtvis, och ljudet därifrån tas upp av våra mobiler när vi spelar in. Personen vi pratar med svettas, han vill titta igenom alla våra för hand nedklottrade frågor innan vi börjar, han är nervös. Vår tolk är vansinnig efteråt, säger att personen bara sa halva sanningen hela tiden.

En annan gång sitter vi på vår innergård, det är sent på kvällen och tredje gången gillt för att träffa den här personen, tre gånger har vi fått skjuta upp och boka om av olika anledningar. Men nu sitter vi ute i den ljumna Havannanatten och allt går bra tills grannen kommer och sätter igång en dånande vattenaggregatsmotor. Vi får ta en paus. Det blir en lång paus, och vi bjuder vår gäst på det vi har: den kubanska statliga ölen Cristal. Tre gånger till får vi pausa. Tolkens partner kommer förbi en stund och pratar, och vår landlord kommer och hänger tvätt. Vår tolk ber oss också pausa en gång för att berätta om St Valentinesdags-erbjudandet som finns nu: ladda din telefon eller Internetinloggning med 10CUC och få dubbelt så mycket för pengarna! Det var väl det här vi lärde oss om på MFS-kursen, det är väl det här som heter att anpassa sig till fältet.

En till fredagskväll har också kommit och gått, och partyessan Ofe tog oss med på sin personalfest. Karaoke och fyrtio år gamla hitlåtar i en Volleyboll-klubbstuga på Infanta. Ibland undrar man vad man håller på med, men jag och Marcus sätter i alla fall salsasnurren Tuyo både sin och con manos nu.

Förövrigt fick jag en ödla i huvudet häromkvällen.

Opa!

15 februari, 2015 av Elin och Marcus - Inga kommentarer

El pucko

Hej!

Kort inlagg denna gang, eftersom Elin glomde lagga over blogginlagget pa USB:t. Vi skriver alla inlagg hemma, pga hundra ars ko till internetcentralerna, och de dyrbara minuterna tickar snabbt ivag. Denna gang far vi istallet lagga upp en del random bilder som inte kommit upp de andra gangerna! Kram!

Husbild1 — Favvostranden med hus som var superlyx for 30 ar sedan

/ Elin & Marcus

11 februari, 2015 av Elin och Marcus - Inga kommentarer

Lilla Möllan

Marcus skriver

En något märklig företeelse som vi har noterat under de senaste dagarna är hur stort Alla hjärtans dag är på Kuba. Det är knappt en vecka kvar tills Den Stora Dagen, men många restauranger har sedan länge dekorerat med hjärtan och rosor, och det delas ut specialmenyer på varannan restaurang vi besöker.

Egentligen är det väl ganska charmigt, men man blir lite förvånad att just den här högtiden verkar vara så viktig här i planekonomins och socialismens Kuba – en högtid som slentrianmässigt brukar beskrivas som typexemplet på en högtid skapad med kommersiella motiv (till skillnad från alla andra naturliga högtider som vi människor har plockat från träd).

Vi fortsätter som sagt att dansa, och jag fortsätter att framstå som en idiot med 4 vänsterknän. Under senaste partyt fick jag dansa med den mycket snärtiga damen Irmina, som dock avbröt oss efter två minuter, och kallade dit sin bror Carlos, som har dansat salsa sedan hjulet uppfanns.

Sen fick jag order om att studera noga, när Carlos och Irmina showade off, och röjde runt på dansgolvet i fyra minuter och kontinuerligt ropade ”Kolla, så här gör man” till mig. Kontentan var typ: ”Det är inte bra att dansa som du gör, dansa mer som Carlos, han dansar mycket bättre”.

När det gäller projektet har det gått både bra och dåligt, men vi har stött på en del fenomen som kan vara värda att lyfta fram, framförallt en speciell gata.

Uppe i ambassadkvarteren ligger en gata som sticker ut. Mitt bland alla flaggor och välvårdade byggnader ligger en gata som känns lite som Möllan i Malmö. Längs hela gatan ligger det små shops där man kan få hjälp med sin mobil eller dator, och det strösslas runt med iPhones och andra smartphones, vilket är ganska sällsynt här på Kuba.

Eftersom 3G och mobildata är mer eller mindre obefintligt här är det egentligen ganska värdelöst med smartphones – lite som att ha världens snyggaste badbyxor på en polarexpedition. De som jobbar i shopsen här dock knåpat fram ett par sätt att göra smartphones till just smartphones även här.

För ett par cuc installerar de ett paket med ett gäng appar, alltifrån Wikipedia och Google Maps till Angry Birds och Talking Tom. Google maps utan 3G låter kanske sådär, men i appen är hela Kuba laddat offline, och Wikipedia-appen är likadan, med flera miljoner artiklar tillgängliga offline.

Folk har även berättat om andra taktiker för att lura sig runt internet, men vi tänkte portionera ut det lite under veckorna, så vi tar det i nästa blogg. I veckan hoppas vi kunna genomföra lite fler intervjuer, och har en planerad för ikväll och en imorgon, så förhoppningsvis har vi mer att berätta nästa gång vi har tillgång till internet.

Kram!

PS: Hade massa bilder att lagga upp till detta inlagg, men det verkar inte fungera har : ( DS