Elin skriver.
Det blåser kyliga vindar i hettan som gjort mig sjuk. Förkyld, fast här heter allt “katarr” säger Ofe som struntar blankt i min hosta och räknar in oss igen: uno, dos tres, cinco, seis, siete. Nu har vi sammanlagt pratat med fem personer och situationerna ser alltid olika ut. En dag får vi en lapp med ett namn och en adress, ett datum och klockslag, dit vi går med vår tolk och leds upp i en lägenhet med utsikt över Malecon. I lägenheten sitter en familj och äter lunch, en bebis skriker, TV:n står på och visar baseball, naturligtvis, och ljudet därifrån tas upp av våra mobiler när vi spelar in. Personen vi pratar med svettas, han vill titta igenom alla våra för hand nedklottrade frågor innan vi börjar, han är nervös. Vår tolk är vansinnig efteråt, säger att personen bara sa halva sanningen hela tiden.
En annan gång sitter vi på vår innergård, det är sent på kvällen och tredje gången gillt för att träffa den här personen, tre gånger har vi fått skjuta upp och boka om av olika anledningar. Men nu sitter vi ute i den ljumna Havannanatten och allt går bra tills grannen kommer och sätter igång en dånande vattenaggregatsmotor. Vi får ta en paus. Det blir en lång paus, och vi bjuder vår gäst på det vi har: den kubanska statliga ölen Cristal. Tre gånger till får vi pausa. Tolkens partner kommer förbi en stund och pratar, och vår landlord kommer och hänger tvätt. Vår tolk ber oss också pausa en gång för att berätta om St Valentinesdags-erbjudandet som finns nu: ladda din telefon eller Internetinloggning med 10CUC och få dubbelt så mycket för pengarna! Det var väl det här vi lärde oss om på MFS-kursen, det är väl det här som heter att anpassa sig till fältet.
En till fredagskväll har också kommit och gått, och partyessan Ofe tog oss med på sin personalfest. Karaoke och fyrtio år gamla hitlåtar i en Volleyboll-klubbstuga på Infanta. Ibland undrar man vad man håller på med, men jag och Marcus sätter i alla fall salsasnurren Tuyo både sin och con manos nu.
Förövrigt fick jag en ödla i huvudet häromkvällen.
Opa!
