Imorgon är det megatenta i medicinsk vetenskap 3 och på söndag sätter jag och Sofie oss på ett flygplan och lämnar Sverige. Håller på att smälla av!
Mer info om oss och vad vi egentligen ska hitta på på andra sidan jorden kommer senare. Nu begraver vi oss i tentaplugg. Vi hörs!
Intervjuer, transkribering och semester
Under förra veckan genomförde jag totalt 12 intervjuer varav en med rektorn på skolan. Innan jag satte igång kände jag mig lite osäker på huruvida lärarna kände inför intervjuerna. För det första bad jag dem avsätta en timme var till intervjuerna vilket är ganska mycket och sedan var jag osäker på hur det kände att prata med mig om e-boksläsarna, skulle de våga säga något dåligt, och hur uppfattade de min roll i det hela. Under veckorna med observationer försökte jag prata som mycket som möjligt med lärarna. Jag hängde in personalrummet och käkade lunch och drack te tillsammans med dem med baktanken att det skulle göra att de kände sig mer bekväma med att prata med mig när de visste vem jag var.
Under alla intervjuer var lärarna väldigt öppna och berättade både om fördelar och nackdelar kring hur det fungerade med e-boksläsarna. Intervjuerna blev mellan 20-50 minuter så de senaste dagarna har jag ägnat åt transkribering, transkribering och transkribering, det har känts som att det aldrig ska ta slut men nu ser jag att jag närmar mig slutet.
För det mesta sitter jag och jobbar på mitt hotellrum men några dagar har jag begett mig bort till ett lyxigare hotell som ligger 10 minuters promenad bort där jag har byggt upp ett litet kontor kring ett av borden vid poolen och varvat jobb med solande i deras trädgård. Man kan komma in gratis och för 200Ksh får man lov att använda deras pool vilket många Kenyanska tonåringar gör.
Nu är jag på min sista vecka här i Eldoret och ska sedan bege mig till Nairobi där jag ska fortsätta arbeta med uppsatsen samt ha möten med Worldreaders kontor som ligger där. Eftersom jag har jobbat ganska mycket de senaste veckorna har jag bestämt mig för att ta en liten minisemester och besöka Uganda och Rwanda innan jag åker till Nairobi. Jag tyckte det skulle vara så synd att missa de två länderna när jag ändå är så nära. Jag kommer främst besöka Kampala och Kigali men kommer kanske också få till några utflykter utanför staden.
Att erhålla audiens
Igår intervjuade jag rektorn på en gymnasieskola här i Asunción. Efter att ha genomfört de två intervjuerna jag bokade innan avresan försöker jag nu hitta fler skolor på plats i Paraguay. Det är ett litet projekt får man säga. För att få till intervjun gick jag först till skola och anmälde mig hos vakten som sitter i ett bås utanför. Han är tjenis med alla elever (men det går 1800 elever så skolan, så kanske inte tjenis med riktigt alla). Där får jag identifiera mig och berätta vad mitt ärende är. Då visas jag in till expeditionen som ber mig skriva ner vad det är jag vill intervjua rektorn om. Jag får en mailadress och går hem och skriver ner 1 A4 om projektet och vilken typ av frågor jag är intresserad av. Märker att mailadressen inte finns (det gör de väldigt sällan här i Paraguay) och skriver ner allting för hand istället. Går återigen ner till skolan för att lämna pappret. Samma procedur. Anmälan hos vakten – in till expeditionen som säger ”Och du har två kopior av detta?”. ”Nä”. Får låna mynt av en snällis på expeditionen och hennes vänlighet smittar av sig. Expeditionskillen fixar själv kopierandet. Därefter ska det stämplas och föras in i liggare att jag ansökt om att träffa rektorn. När allt detta skett dras jag med till rektorsexpeditionen. Där får jag sitta utanför och vänta medan han går igenom mitt ärende med rektorsstaben. Sedan kallas jag in för att göra samma sak. Får slutligen träffa rektorn och igen förklara mitt ärende. Hon ger mig en tid nästa vecka då vi kan träffas.
Hur intervjun gick? Jotack, bra.
Första veckorna på Suzy Peacock highschool, Eldoret
Nu har jag varit på skolan i två veckor. Trots att jag hade förväntningar på att allt kunde hända och att allt kunde gå fel har det mesta flutit på förvånansvärt bra. När jag kom till skolan första dagen fick jag en rundvandring. Skolan ligger nästan en mil utanför Eldoret och varje morgon tar jag en matatu till skolan som släpper av mig vid en oasfalterad väg som leder upp till skolan. Där passerar jag små hus, åsnor och majsodlingar innan jag kommer fram. Skolan ligger i ett stort inhägnat område. Det finns sovsalar för flickor och för pojkar och i varje sovsal står en 25 våningssängar uppradade. Trots att det bor uppemot 50 elever i varje sovsal är det förvånansvärt fräscht, alla som har sovit på hostel vet hur det kan lukta bara i ett rum med 6 sängar. Även en del lärare bor på skolan och har sina små lägenheter på en avskild del av den stora tomten som skolan ligger på. De har även några kor som försörjer skolan med mjölk, ett gäng höns och planer på att skaffa grisar. Varje klass har sitt eget klassrum där det finns traditionella skolbänkar som flera av eleverna har satt hänglås på eftersom de förvarar sina personliga tillhörigheter där. Fortsätt läsa ”Första veckorna på Suzy Peacock highschool, Eldoret”
Framme i Eldoret
Efter mina första semesterdagar och äventyr i Nairobi var det dags att bege sig till Eldoret och skolan där jag ska utföra min studie. Jag tog bussen dit och sju timmar senare var jag framme. Jag promenerade till boendet som jag hade bokat för min första natt. På eftermiddagen träffade jag Francis som är min kontaktperson på skolan. Vi drack kenyanskt te och diskuterade en del praktiska saker inför mitt besök på skolan.
Francis jobbar för en hjälporganisation som heter CRF som hjälper till att bygga upp skolor runt om regionen. CRF har i sin tur ett samarbete med Worldreader på en av sina skolor och det är den skolan som jag ska vara på. Senare samma vecka fick jag följa med Francis och fyra andra besökare som kom från en annan hjälporganisation runt på lite olika besök. Jag fick även delta i deras diskussioner kring problem och utmaningar som uppkommer när man väljer att starta en skola vilket var väldigt intressant.
Här i Eldoret bor jag på ett litet hotell på huvudgatan i stan. Det är skönt att ha nära till olika restauranger och ställen där man kan köpa mat eftersom jag inte har möjlighet att laga mat där jag bor. I Eldoret finns i princip inga turister och därför är det nästan ingen som kommer fram för att försöka sälja saker eller visa en till en viss restaurang.
Jag känner mig ganska trygg på gatorna här även om jag alltid är på min vakt och undviker att gå ut om det är mörkt om det inte är för att gå över gatan från en restaurang tillbaka till hotellet. Hotellet har vakter 24 timmar om dygnet vilket de flesta andra hotell har, har samma sak gäller för de flesta restauranger förutom de allra minsta haken. Då sitter en vakt med något slags vapen utanför och skannar väskan med en metalldetektor innan man får gå in.
I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om hur det har gått på skolan, hur det ser ut där och hur det fungerar med att samla in material. Jag har precis börjat och hittills verkar det lovande.
Äntligen i Kenya
Äntligen i Kenya
I fredags kom jag äntligen till Kenya! Jag landade på flygplatsen i Nairobi och kom snabbt och smidigt in i landet med mitt e-visa som jag hade ansökt om innan (och som för övrigt tog 2 timmar att få godkänt). Bland säkert 50 andra chaufförer som stod och väntade med skyltar utanför flygplatsen hittade jag tillslut David som skulle ta mig till hostelet där jag skulle spendera mina första dagar.
Jag hade alltså bestämt mig för att jag skulle spendera några dagar här i Nairobi innan jag fortsatte vidare till Eldoret där jag ska genomföra min studie. Imorgon åker jag vidare till Eldoret som är en stad med 300 000 invånare som ligger i västra Kenya. Det har varit skönt att ha de här första dagarna i Nairobi till att vänja mig vid att jag faktiskt är här.
För att sammanfatta mina första dagar:
Saker jag har jag gjort:
- Varit på Masaai marknaden
- Tittat på giraffer och elefanter
- Varit uppe i Nairobis högsta byggnad och tittat på utsikten
Saker som har överraskat mig:
- Att Nairobi inte är så kaosartad som jag trodde.
- Att jag inte känner mig obekväm att strosa runt i staden som ensam tjej.
- Att jag bara har blivit kallad Mzungu (viting) en gång.
Saker jag ser fram emot:
- Att komma till Eldoret och se en annan del av Kenya
- Att få besöka skolan jag ska göra min studie på
- Att lära mig lite Swahili
Dona Iris 2.0
Oioioi!!
Då vart det bara 2,5 dagar (haha asså denna nedräkning!) kvar här i Goiania. Och vad ska man säga egentligen, humörssvängningarna blir allt större ju närmre avresedatumet vi kommer och känslorna växlar konstant mellan PANIK att vi ska lämna alla härliga lärare och studenter vi fått lära känna här, den fantastiska värmen, solen, och allt annat som gör Brasilien så himla BRA! Men därefter kommer 2 sekunder senare känslan av att det ska bli så himla skönt att komma hem och pussa och krama om alla man saknat hemma igen, få äta fil (<3) till frukost och inte behöva löka sönder varje gång man går ut! Oooch sen går det tillbaka till panikkänslan igen hahah!! Inte lätt det där med att va emotionellt stabil när man ska lämna sitt 2.0 hem här i Goiania!!
Men nog om det – innan vi åkte iväg till Firminopolis fick jag (Cilla) chansen att ta igen mitt missade besök på Dona Iris mödrakliniken efter min skickliga stukning av foten där i början av Brasilien resan!! Yeeeyy, en massa beebisar!!! Och OM jag fick se bebisar!
Morgonen började med att Rejane kom och hämtade upp mig, min handledare Christina samt läraren Lisalott som precis kommit till Goiania för att delta på en konferans på tandvårdshögskolan! Precis som på CERFIS fick vi än en gång mötas upp av pressen från en lokal tidning som intervjuade och tog mängder med uppställda bilder på oss! Det här kändisskapet började bli en vana hahah!!
– Handledare Christina och klinikansvarig som höll i turvisningen! –
Därefter blev vi runtvisade inne på Dona Iris där vi fick se oräkneligt många bebisar och gravida kvinnor!
– Inne i ett av rummen! –
– Rejane och Christina! –
– Ute i korridoren –
Sandy stannade hemma från det här besöket då hon redan har fått vara med på rundturen, och jag hade inte tänkt berätta mycket mer än såhär i och med att Sandy redan berättat rätt utförligt om besöket i ett tidigare inlägg! 🙂 Men summa summarum så var det ett otroligt mysigt besök som var en enda bebis-lyckobubbla!! Visst smälte hjärtat en del när man fick se alla små!! 🙂
Nu har vi dessutom nått slutet på alla praktiska aktiviteter här i Brasilien där vi inte kommer att få göra fler besök på ex käkkirurgi, sjukhusbesök eller följa med mobila team ut till familjer.! Istället utgörs dagarna nu istället av att fokusera på projektet, äta god mat och hänga med studenterna på kvällarna! 🙂 Ganska mysig vardag faktiskt och så himla skönt att inte vara HELTslut efter hela dagen späckade med äventyr och besök!! Så istället har det varit mycket skrivande, intervjuande av studenter m.m!!
– Våra brasilianska handledare Nadia och Rejane som sitter och tittar på vårt projekt! –
– Här sitter vi och ser över kladdar till vårt arbete! Här i brasilien har jag och Sandy suttit tillsammans med 3-4 lärare som alla diskuterar högt och korrigerar formuleringar, utformat syftet med projeketet m.m! Så ovant jämför med i Sverige där vi bara har suttit med en handledare! –
Och inte att glömma – en gång när vi satt och brain-stormade över projektet visade sig att det va Rejanes födelsedag!! Så den obligatoriska fikastunden utgjordes av tårta, kaffe och födelsedagssånger på portugisiska! 🙂
– Gustavo och Sandy! –
– Promotingen för vår presentation –
Jag och Sandy fick den stora äran att hålla i en presentation på en kongress på tandvårdshögskolan där deltagare från 3 universiteter hade samlats. Under presentationer fick vi hålla ett 30 min långt föredrag och berätta lite om våra erfarenheter och upplevelser som utbytesstudenter! Och presentationen gick faktiskt BRA –tackar som frågar!! Allt gick förvånadsvärt smooth och presentationen vi höll på engelska översattes efterhand av PhD studenten Lidia! Vi har tyvärr ingen bild på oss när vi presenterade men tog iaf en på vår handledare Christina som var uppe och höll ett föredrag!
– Lidia som agerade tolk till Christina! –
Men nu ska vi strax möta upp några studenter och dra och äta brasiliansk glass!!
Tchao!
CERFIS & CGDB
Boa noite amigos!
Nu kan vi räkna på bara en hand hur många dagar vi har kvar och det känns sjukt vemodigt. Men nog om vårt separationsångest från Brasilien till något annat smått och gott vi har hunnit med under vistelsen!
Till Cecilias lycka (som tycker att ortodonti är sjukt intressant) så fick vi besöka ett sjukhus som heter CERFIS! CERFIS har flera olika avdelningar och några av dom som vi fick besöka var bland annat mödravård och ortodonti. Vår lärare Liselott som precis anlänt från Malmö var också med oss på detta besöket, något som var väldigt bra då hon nämligen är specialist inom ortodonti och kunde förklara flera olika begrepp och behandlingar för oss som vi aldrig läst eller hört om tidigare! För alla er utanför tandläkarvärlden så innebär ortodonti tandreglering!
På mottagningen behandlar de främst läpp-käk-gomspalt fall, något som är mycket mer förekommande i Brasilien än vad det är i Sverige där ungefär 1 på 100 000 drabbas av LKG. Med tanke på att Brasilien har en befolkningsmängd på 190 miljoner blir det en hel del fall och med tanke på att det endast finns 3(!) statliga specialistkliniker i hela Brasilien leder detta till att CERFIS även får motta patienter utanför delstaten Goias! Exempelvis förekommer det patienter från norra delar av landet som får resa långa vägar för att komma till CERFIS. Just att det bara finns tre kliniker är ett stort problem i sig då behandlingarna ofta är tidskrävande och kräver fler än ett behandlingstillfälle, något som gör att många av patienterna har inte råd att ta sig till kliniken! Tydligen var det vanligt att familjerna reser hela dagen för att ta sig till kliniken där det sedan är en lång väntetid och där de får vänta flera timmar i väntrummet! Så minst sagt omständigt, vilket tyvärr gör att flera hoppar över att behandlas helt och hållet!
Här står vi utanför kliniken och poserar. Från vänster; Larissa, Flavia, Liselott, Cecilia, Sandy och Carolina
Flavia som är en av de anställda på kliniken samt även lärare på tandvårdshögskolan gav oss en genomgång och presenterade olika patientfall innan hon tog oss runt och gav oss en rundtur på mottagningen. Det var så himla kul och väldigt trevligt att se hur lyckade resultaten blev för alla patienter!! Och vilka enorma skillnader när vi såg före och efter bilder – vissa patienter fick ett helt nytt utseende! Under vår rundtur fick vi se mängder med fina bebisar med läpp-käk-gomspalt samt patienter som skulle få sin tandställning fixad. Annorlunda här jämfört med hur det är i Sverige är att man kunde se patienter som började få en omfattande ortodontibehandlingar i betydligt högre ålder, från ca 20-års åldern och upp i t.o.m. 60-år!!
Här är receptionen där patienterna registerar sig
Presentation av Flavia om verksamheten och patientfall
Lite före- och efterbilder, extremt stora förändringar kul nog!
Rundtur på kliniken
Under en ortodontisk behandling
Det mest intressanta med CERFIS var att en av de anställda som jobbade där var en plastikkirurgi som jobbade där VOLONTÄRT! Häftigt nog är det samma kirurg som var med och startade hela CERFIS verksamheten!! Det är väldigt imponerande från hans sida att han jobbar volontärt, men samtidigt kan man tycka att det är väldigt synd att pengarna inte räcker till från staten för att ombersörja personalen. Här i brasilien har vi sett en helt annat typ av genuin hjälpsamhet där vi mött flera tandäkare som berättat att de jobbar volontärt för att hjälpa människor i samhället! Det är en stor brist på pengar och inte all vård får rätt finansiering, men tyvärr påverkar inte det efterfrågan av behovet av vård – något som får flera inom vårdyrkena att ställa upp och jobba volontärt!! Under hela vår vistelse och våra besök på offentliga sjukvårdsverksamheter har landets ekonomi och dess resursfördelning alltid gjort sig påmind på ett eller annat sätt!
Här står läkaren som var med och grundade verksamheten och jobbar ännu idag volontärt på CERFIS
Efter ortodontiavdelningen fick vi besöka mödravården – vilket alltid är så himla kul! För då får man se så himla många söta bebisar haha! Under rundturen passerade vi bland annat en kvinna som höll sitt spädbarn i en s k kängurusjal omlindad runt sig och där hennes barn var precis 6 månader gammal…kan ni gissa hur liiiiiiten den var!? Kängurusjalen var väldigt populär här i Brasilien för att hjälpa för tidigt födda barn till sin utveckling och att alltid vara nära sin mamma och få den tryggheten!!
En överraskning mitt i allt var till vår stora förvåning att personalledningen hade kallat dit pressen, och voila! Famous over one night haha! Eller i alla fall i Goiania! 😉 Det var från någon lokaltidning som kom dit och intervjuade och fotograferade oss. Väldigt smickrande att de tycker att det var så kul att ha ett gäng svenskor på deras klinik – något som tydligen uppskattades haha!
YES! Haha fabulous!
Under samma vecka så fick vi även möjligheten att hänga med Allisson, en forskarstudent på tandvårdshögskolan, inne på en avdelning på skolan som hette CGDB – Centro Goiano de Doencas da Boca. Hit remitteras patienterna med potentiella maligna lesioner i munhålan, dvs lesioner som kan utvecklas till cancer, från olika units runt om i Goiania! Inne på avdelningen gör Allisson utredningar på patienterna genom att ställa hälsofrågor, göra en klinisk undersökning och eventuellt biopsier vid misstänkta fynd. Besöket inne på CGDB påminde faktiskt väldigt mycket om det vi fick se inne på sjukhuset för oral cancer. Enda skillnaden vi kunde se var att man hade digital journalföring på skolan istället för att hålla all dokumentation i pappersjournaler!
Här är en av arbetsplatserna inne på CGDB
En tandläkarstudent som utför en klinisk undersökning, under Allissons handledning
Allisson, the man himself! Väldigt trevlig pöjk som är en PhD -student! Dessutom forskar han om laserutrustningar som används för att behandla oral cancer
Så vad har vi blivit efter dessa besök? Klokare? Till Cillas förtjusning så blev besöket på CERFIS en bekräftelse på att hennes intresse för ortodonti fortfarande var desamma- om inte mer haha! Men såklart det viktigaste – vi är ”berömda” i Goiania. En stor check i bucket-list alltså haha!
Firminopolis del 2
Oi Firminopolis!!
Ursprungligen skulle vi ha stannat i Firre från måndag-fredag, men planerna ändrades och vår vistelse blev istället bara tisdag-torsdag! Fast det kändes ok ändå, mest för att man snabbt kom in i rutinerna i Firre, höll på att dö av värmeslag i de 40 graderna som bjöds på och att vi började sakna Goiania och vår självständighet lite hehe!! 🙂 Men tiden vi var här var riktigt kul och helt klart intressant/spännande/roligt!!!
Så vår morgon började vid 6.20 och frukosten serverades vid 6.30. Den enda måltiden (och även viktigaste..) som Firre inte riktigt var så fly med var frukosten – som utgjordes av vita frallor, smör, sockerbullar kaffe blandat med socker eller te blandat med socker….. Thats it!! Något som gjorde att vi drog och panikhandlade lite yoghurt i butiken mitt över gatan!
Där efter var det dags att åka i hippie-vanen igen till klinikerna!! 🙂
– Utsikten från vanen! Goiania och områdena runt omkring har ett ökenklimat, och just vid den här tiden på året är det som allra torrast med en hel del bränder hela tiden! Och visst får man lite savann-känsla med den här miljön! –
Då var vi tillbaka igen!! Bara att vi den här gången fick agera som assistenter hela dagen! 🙂Med mattantmössan på, skyddskläder och med balla träningsbrallor så rockade vi assistentrollen där Leandro och Amanda turades om och hade varannan patient och där även jag och Sandy bytte om vartannan!
– Sicket teamwork! –
Sen fick vi uppleva något som tydligen var rätt vanligt här ute hahah.. Strömmen gick! Tydligen hade en ytterligare brand precis i närheten av kliniken fått elen att slås ut i hela området hahah! Något som inte var så passande då vi satt med en patient mitt under behandling och där det behövdes ström för att slutföra behandligen!! Här fick vi verkligen uppleva det som är en standard i Brasilien – jobba efter förhållandena och anpassa sig efter diverse problem som dyker upp längs med vägen, ex att elen försvinner, att det inte finns material nog eller andra former av komplikationer!! Tur nog gick det att applicera ett tillfälligt material och patienten kunde gå hem och fick en ny tid för att komma tillbaka och slutföra behandligen ordentligt!
Som sagt, tur att all vård och alla besök är helt gratis här!!
– Sao Luise! –
Men i och med elavbrottet fanns det inte mycket mer vi kunde göra på kliniken, vilket gjorde att vi och Leandro och Amanda istället drog in till grannbyn Sao Luise och åt Acai och svalka av oss lite i skuggan!! Man kan verkligen aldrig tröttna på denna fantastiska ”maträtt”!! 🙂
.. Varpå vi drog tillbaka till campus och kompletterade matkoman med ännu mer fantasiskt mat!! Livet är inte helt dumt ibland!
– Grönsakbuffe direkt från grönsakslandet!! –
– Matsalen! –
På eftermiddagen chansade vi på att strömmen skulle vara tillbaka och åkte tillbaka till kliniken igen! Och voila!!
– Sandy och Leandro! –
– Vad gör man inte för en bra bild!? –
Sen kom sista dagen här i Firre och självklart skulle det tas över 1000 bilder för att dokumentera detta!! Något vi har upptäckt här är att brasilianare ÄLSKAR att ta gruppfoton hahah!!
Det kändes först så himla konstigt att vi skulle vara med på deras bilder när det faktiskt är dom som har bott ihop i en månad och vi som bara kom glidande in de sista 3 dagarna hahah, men åter igen var folk så himla gulliga och varma och sa ”nooo, you’re one of us now, ofc you should be a part in our pictures!! :)”! Har vi sagt att folk är så himla fina här? 🙂
Så himla fina och ett så grymt gäng!! <3 Trots att det fanns en hel del språkbarriärer där endast 3-4 av alla 20 studenter kunde prata hygglig engelska så ville alla försöka kommunicera, de som kunde engelska fick agera tolkar och det blev en hel del jämförelser mellan vardagen i Sverige och vardagen Brasilien!! Extremt nyfikna, öppna och ville snacka så himla mycket med oss! En stor puss till samtliga!
– Och till sist en collagebild som Leandro skickade!! –
Dåså, det var det äventyret i Firre!! Och det enda vi kunde tänka på var varför vi inte har detta i Sverige!?! Så himla kul upplägg samtidigt som studenterna verkligen får pröva på att flyga solo och få en grym förberedelse inför att komma ut på arbetsmarknaden på riktigt! Men men, riktigt kul att få uppleva detta! Och så har man fått va på läger en sista gång hahah!! 🙂 Inte helt fel det!Tchao!!
Firminopolis
Hej o hå!!
Nu händer det på riktigt, dagen vi aldrig trodde skulle komma…. Idag inleder vi vår ALLRA sista vecka här i Goiania!! 🙁 Haha hjälp.. Det känns så surrealistiskt att vi faktiskt ska åka hem snart.. Speciellt är det så himla svårt att föreställa sig hur det faktiskt kommer att va att komma hem till sitt egna rum/lägenhet och att komma in i vardagen igen?! Jag tror att om man är iväg en 2 månader eller mer så blir den nya platsen verkligen ens nya verklighet och livet hemma blir något som bara finns sjukt distansierat!!
Men visst ska det bli skönt att få komma hem till kalla Sverige igen där man kan gå ut och springa på andra tider än 7 på morgonen och behöver inte tajma att dra till matbutiken vid tidpunkter där man inte kommer att dö av värmeslag på vägen! 🙂 Men som sagt, vi ska boozta acai, frukter, coccos yoghurt, sol och att hänga med studenterna in i det sista!!
Men nock om de, vi har andra roligare saker att berätta om – vi var ju nämligen utanför Goiania i några dagar nu i veckan, i inget mindre än FIRMINOPOLIS! 🙂 Det vi inte trodde att vi någonsin skulle få uppleva igen hände precis, nämligen att vi fick åka iväg på läger!! Eller mer precist, det vi kallar för ”tandisläger”!
Egentligen skulle vi åka på måndagen men det blev förskjutet till tisdagen och läraren Cirici och Sarah kom och hämtade oss på skolan vid 8.30 där vi stod redo i shorts och packade ryggsäckar! Det tog inte så lång tid innan Cirici gick fram, gav oss en stor kram och började sen dra i våra shorts- ”ni har väl andra byxor än det där, för ni kan ju inte gå NAKNA in på klinik!?”. Hahaha oj, tack? Det komiska här är kontrasten där vi i Sverige får våra klinikkläder på plats på klinikerna (något vi hade räknat med även här..) medan i Brasilien har man på sig vanliga kläder som helst ska vara helt vita och obligatoriskt heltäckande byxor – något som vi ABSOLUT INTE hade en endaste tanke på att ta med oss till Brasilien utan fyllde bara våra väskor med klänningar och shorts!
Räddaren i nöden var dock när vi kom på att vi båda faktiskt hade köpt extremt färgglada tränings-brallor på marknaden Feira de Lua haha! Så vi blev körda till vår lägenhet där vi fick springa upp och hämta våra byxor i regnbågens alla färger! Gissa om våra byxor stod ut senare mot resten av studenternas och lärarnas kritvita byxor? 😉
Så 1,5 timme bilfärd senare och vi styrde upp till det stora campuset i Firmenopolis!! För att kort förklara så är det här campuset ett sorts ”läger” där både tandläkare-, medicin-, dietist- och sjuksköterskestudenter bor tillsammans i en månad och åker hippie-van ut till olika kliniker i både Firmenopolis och Sao Luise där de har sina patienter! 🙂 Det här lägret är en obligatorisk del i deras utbildningar där studenterna får komma till Firmenopolis under sista året på sin utbildning och får chansen att jobba självständigt som ”riktiga” tandläkare, läkare etc, under övervakningen av en tutor. Dessutom är en viktig punkt i hela Brasilianska skolsystemet att försöka interagera studenter över olika professioner så att man inte blir allt för inskränkt i sin egen utbildning och inriktning utan lär sig att sammarbeta över professionerna för att uppnå så god hälsa som möjligt för patienterna!
– Framme! Här är innegården till campuset –
– Bakgården till campus med tvättstuga –
Något som var lite häftigt var att ca 1/3 av hela campusområdet var en enda stor trädgård och grönsaksland där det odlades grönsaker, fruktträd m.m som användes till matlagningen! Och juste – det absolut bästa med hela denna vistelsen var helt klart att få serverad/lagad mat till både frukost, lunch och kvällsmat!! Klagar inte!! 🙂
– Fortsättningen på trädgården –
– Vår första måltid på campuset! En lasange som får 5 av 5 toast!! SÅ GOTT! –
Enligt studenterna så är ett klassiskt scenario att man brukar gå upp ett par kg ute i Firminopolis – bara för att maten är så himla god!! Och vi fattade rätt snabbt vad dom pratade om, maten var verkligen one of the kind!!
– Så som studenten som är på väg in i vanen var den vanliga utstyrseln som all vårdpersonal har på sig! En stor skillnad från Sverige är också att studenterna måste tvätta sina kläder själva hemma.. och de flesta har bara kalltvätt! Hemma i kära Suécia får vi både klinikkläder på plats och får det tvättat i en 90 grader! Om vi känner oss bortskämda efter att ha sett detta! –
Efter maten blev det lite vila, jag och Sandy hade tid att packa upp våra grejer på vårt nya rum och säga HEJ till den största kackelacka vi någonsin sett här i Brasilien haha!! På riktigt. Den var stor.. Så stor att vi började undra om det ens var en kackelacka eller någon helt annan sort haha!! Så modiga som vi är kallade vi på några av studenterna som bekräftade att det var en gigantisk kackerlacka och där de därefter försökte döda den med en FLIPFLOP!? Såklart var detta inte så himla effektivt på en monster-kackelacka som istället började springa rundor inne på vårt rum innan studenterna lyckades!
Så efter lite drama blev det sen dags att åka iväg med hippie-vanen till den klinik som skulle bli vår att följa de kommande dagarna! 🙂
– Här är vårt klinikrum in till höger! –
Och det första vi mötes av var den så himla söta tutorn!! 🙂 Åter igen kontrast vad gäller klinikutstyrseln – här använder man mattants-hårnät, skyddsförkläde med långa armar samt latexhandskar där änden dras upp över armen på skyddsförklädet för att inte blotta någon hud överhuvudtaget.. meeedan vi i Sverige går med håret i hästsvans, kliniktröjor som slutar ovanför armbågen och vinylhandskar för att undvika risken för allergi.
– Arbetsbänken! Betydligt bättre och mer välorganiserad än någon av de unitarna vi har varit ute i tidigare! Dessutom hade klinikrummet AC! En stor tumme upp för det!! –
– Leandro och även Amanda var de två studenterna vi fick hänga med under vår vistelse och se hur de jobbade!! 🙂 –
Här har första patienten kallats in (godkända bilder!) och Leandro och Amandra får en sista konsultation innan de påbörjar behandligen av patienten!
– Och lite auskulterande på det! –
Sist men inte minst åkte vi hem till campuset igen och hade lite siesta innan studenterna drog igång bbq på kvällen som var så sanslöst gott!! Sen vart det till att gå och lägga sig med full matkoma för att försöka hinna få lite sömn, med en halvt effektiv fläkt i rummet, innan klockan skulle ringa 6.20 nästa dag!
Tchao!