Förberedelser pågår för fullt!
Ja så är det! Det är mycket som ska planeras inför avfärd. Inte bara pengar, pass och dollars. Nedräkning har börjat. :-)!
Samtidigt i Kampala
Hej!
Här kommer ett livstecken från oss. I vanlig ordning har en hel del hänt sen den senaste uppdateringen. Vi har hunnit bocka av några intervjuer och observerat en workshop, samtidig har vi haft Sverigebesök (mycket trevligt) och åkt på safari till Murchison falls nationalpark. Vi har sett en himla massa flodhästar,krokodiler, bufflar, antiloper, spindlar, ormar och blodsugande myggor…allt mycket spännande, förstås.
Den kommande veckan ska vi försöka samla in det sista materialet genom ytterligare några intervjuer, samt en fokusgrupp diskussion bland några av organisationens klienter. Veckan därpå väntar ”Den stora transkriberingsveckan”…det kommer bli exakt så spännande som det låter, dessvärre. Denna vecka kommer förhoppningsvis vägas upp med en tur till Zanzibar för lite R’n’R. I övrigt så tematiserar vi gärna våra veckor, som de ordentliga studenter vi är. Den här veckan har vi till exempel ”Hälsovecka”, vilket Anna firade genom att laga kikärtsbiffar med sallad till middag igår.
Ja, ni hör ju, det är hårda bud här i Kampala.
Anna och Ellen,
ps. Bildbomb kommer strax.
Sista skolbesöken
Nu är fältarbetet i stort sett klart. Jag har spenderat tre dagar i min andra skola, följt två skolklasser under deras undervisning i Social science och Civics och intervjuat de två lärare som undervisar i ämnena. Just de ämnena valde jag för deras betydelse för kunskaper om demokrati, mänskliga rättigheter och andra länder och kulturer. Hur det står till med mänskliga rättigheter och demokrati i Etiopien ifrågasätts ju titt som tätt av olika organisationer. Och det är uppenbart att detta inte alls problematiseras i undervisningen. Det konstateras bara att mänskliga rättigheter gäller alla och att det finns många demokratiska system i Etiopien.
Fältarbetet har varit tröttande. Först krävs en ca 45 minuter lång minibussresa från min stad till grannstaden. Därifrån en motorcykelfärd på någon kvart. Om det regnat blir vägen lerig och svår. I skolan går all energi först åt till att vara uppmärksam på vad som händer på lektionerna, sen till att få till en bra intervju. Och sen är det ju samma resa hem igen på eftermiddagen. Under dagarna är det svårt att hinna äta när det behövs.
Jag hade tänkt använda veckans två sista arbetsdagar till att samla in den sista informationen jag behöver. Men tyfusen och fältarbetet tog nog knäcken på mig så jag har vilat och skjutit materialinsamlingen till nästa vecka. Och då tänker jag varva den med lite semester.
På söndag morgon plockar jag fram den där pocketboken som ligger längst ner i resväskan och tar bussen till Addis Abeba. Jag får celebert besök från Sverige för några dagar. Dags att passa på att göra annat än att läsa teori, samla material och sortera fältanteckningar. Om vi har tid åker vi till staden Arba Minch och nationalparken Nechisar. Ett hörn av Etiopien som jag ännu aldrig sett. Sägs vara speciellt.
Matemwe, Zanzibar
Enligt våra planeringar kommer vi att bli ”färdiga” med uppsatsen på lördag. Tanken är att vi ska lämna in slutversionen då, men självklart kommer det bli en del justeringar efter det. Vi hoppas i alla fall att vi blir färdiga innan vi åker hem den 31 oktober.
På helgerna tar vi ledigt från arbetet och lämnar den lilla byn Matemwe. Förra helgen var vi i Kendwa – en väldigt vacker plats med kritvit strand och turkosblått hav. På stranden finns det ett volleybollnät som ofta är upptaget. Jag och några andra killar spelade en match, men jag fick känslan av att det inte var några vänskapliga band emellan mina medspelare och dem vi mötte. Jag frågade Ibrahim från Dar es Salaam vad det hela handlade om. Han svarade att de inte gillade honom och heller inte några andra från fastlandet. – De påstår att vi tar jobben ifrån dem. Att vi inte har någon rätt till att vara här, fortsätter han. På väg hem från Kendwa, sittandes i en taxi, ser jag ett gäng killar som signalerar till oss att köra in till vägkanten. Lite längre fram på vägen förstår jag varför. Över tusen människor i ett stort tåg går rakt emot oss. Jag förstår ganska snabbt att det är den islamistiska gruppen uamsho och hoppar till baksätet. Bakom tonade ruter kan vi främst se unga män med flaggor och i vissa fall med kulsprutor och batonger. De sjöng ”Vi behöver inte någon union. Vi är inte rädda för era bomber och gevär”. Där i baksätet satt jag och Josefhin ganska skräckslagna. Vetskapen om att uamsho ogillar massturismen på Zanzibar gjorde mig inte tryggare och heller inte att jag vid ett tidigare tillfälle läst om både brända bilar och kyrkor i organisationens frammarsch. Efter att ”tåget” passerat, fortsatta vi att åka. Taxichauffören tyckte det var fruktansvärt roligt att jag hoppade bak. Jag skrattade inte.
Uamsho är en snabbt växande islamistisk rörelse här på Zanzibar, men att organisationen är religiös, är inte det viktigaste i sammanhanget. Religionen används mer som ett redskap för att samla folket, tror jag. De vill att Zanzibar ska bli självständigt från Tanzania, vilket grundar sig i flera olika anledningar. Utan att gå närmare in i diskussionen, handlar det hela främst om att människorna i rörelsen känner sig orättvist behandlade av fastlandet.
Volleybollmatchen, där fenomenet ”vi och dom” blev synligt, i kombination med människorna vi mötte med vapen, känns inte alls bra. Jag upplever situationen som en tidsinställd bomb som bara kan stoppas av stora politiska beslut.
Johannes
Lyckat fältarbete trots sjukdom
Vad är ett fältarbete i fjärran land om man inte drabbas av åtminstone någon liten tropisk sjukdom. Jag slog till på tyfus den här gången, något jag har erfarenhet av från tidigare Etiopienvistelser. I dagens Etiopien är det inte så som det påstås i Emil i Lönneberga, att man blir alldeles blå och sen dör. Det finns effektiva mediciner och behandlingen tar en vecka.
Trots tyfusen var jag tvungen att jobba på med fältarbetet. Nu hade jag ju äntligen tillgång till både elever och lärare i mina skolor. Det blev tre lyckade dagar i skola 1, där jag genomförde åtta observationer av undervisning och intervjuade två lärare. Men gissa om jag var trött när jag kom hem på eftermiddagarna. Som tur i oturen var mina två lärare i skola 2 på kurs under slutet av veckan så jag fick två välbehövliga vilodagar istället för att jobba vidare med fältarbetet. I helgen jobbar jag med transkribering och på måndag påbörjar jag de tre sista dagarnas skolbesök. Om allt går som det ska.
Materialet jag har samlat in så här långt är mycket intressant. Men det kommer ta tid att transkribera och översätta allt. Och det kommer bli svårt men nödvändigt att göra en rättvis analys. Trots alla brister jag sett i undervisningen, alla språkproblem och allt som saknas i skolorna så känner jag en stor respekt för de lärare som öppnar sina klassrum för mig och som har gett sig in i läraryrket trots alla svårigheter. Tänk er själva att undervisa en klass på 60 elever på ett språk som ni inte till fullo behärskar och som de flesta av era elever inte alls förstår. Jag är full av beundran och menar att elevernas lärande visserligen är lärarnas ansvar, men det yttersta ansvaret att ge lärarna en bra utbildning som förbereder dem för yrket ligger på skolpolitiker, lärarutbildare och skolledning.
Half-way there
Today marks the exact half-way point of my field-trip in Nepal. How fast time flies. It feels like yesterday that I had that kid-on-Christmas-day feeling as my plane descended into Kathmandu Airport. Now with my notebooks already getting full and so many thoughts, impressions and hours of interview recordings I start to wonder if maybe I have actually been here a very long time! In the last week I have met many inspiring individuals, from women working in empowerment programs through garment manufacture, to expats who have come here to try to make a difference on the ground, to NGO project managers that know they need more knowledge to do things right but are not sure where to turn to. Their stories are sometimes sad but always inspiring. So many insights and much data to sort through… I thought I would be able to begin writing my actual thesis by this point but things take time here, so my patience will need to extend to my drafting also. In my daily life here in Nepal I have been lucky to combine field research with reading, yoga, meditation, and many many cups of chai! I’m wondering how I will leave this place come November. But for now, I have planned a ten-day vacation. A self-imposed holiday break to mark the half-way point. It will be off to a remote region where internet access will be limited and I will have much time to gather and sort all the information that is accumulating in my brain before I head off for the last 4-weeks research voyage in more isolated areas to visit and interview local NGOs. A wonderful opportunity to see a little more of this spectacular country, a nation very small in comparison to its giant neighbours but so big when it comes to generosity, kindness and culture.
Meeting Womens Empowerment Project workers in Pokhara
Mountain traffic jams – travelling with patience
Making new friends along the way to enjoy
cups of spicy masala chai and the amazing Himalayan views
Intervjuerfarenheter!
Nu är det Josefhin som skriver igen. Förra veckan gjorde vi klart alla intervjuer till vår uppsats. Under 5 dagar intervjuade jag 8 tjejer här i Matemwe med hjälp av en kvinnlig tolk som ursprungligen kommer från byn, men som pluggar till lärare nu på en annan del av ön. Övergripligt gick det till så att jag och vår tolk promenerade till olika delar av byn för att bredda studien men ändå få kvalitativa intervjuer. Vår tolk också fungerade som en kontaktperson för att hitta de här tjejerna, det sparade väldigt mycket tid och energi, och jag tror också det gjorde att tjejerna kände sig tryggare i situationen eftersom det var någon från byn som introducerade mig.
Det var förstås lite nervöst att bara klampa in i någons hem sådär och ställa frågor om varför en ung kvinna inte är i skolan. Men eftersom vi hade varit hemma hos folk i byn ett par gånger innan gick det bra, det gäller bara att plocka upp vad alla andra gör. Att hålla sig lugn och röra sig väldigt lugnt är det första jag tänker på, också viktigt för att klara av att arbeta i hettan. Nästa är såklart hälsningsfraser, att vara artig och glad. Jag övade på Swahilin när jag och tolken gick igenom byn, ibland i över en timme för att komma till en enda tjej, och nästan varje gång jag kom till ett nytt hem kunde jag (åtminstone försöka) briljera med de lilla språkkunskaperna jag plockat upp. Att fråga om familjen är viktigt, att visa intresse i det man ser runt omkring sig i hemmet. Exempelvis gör många korgar och mattor hemma och ibland visade dem hur man gör. Jag fick prova att rulla plasttråd till att göra mattor, dessvärre var det nog inget användbart, men de tyckte det var underhållande att se på mig försöka. Att rita mindre artistiska djur i blocket och fråga vad det heter på Swahili var ett bra tidsfördriv tillsammans med familjen om jag var tvungen att vänta på att informanten skulle komma. Jag har lärt mig otaliga sätt att komma över språkbarriärer på. Familjerna var alltid välkomnande, och ännu mer om man försökte kommunicera. Det handlar inte om att ha perfekta språkkunskaper, utan om viljan att kommunicera; intresse i fokus.
Under själva intervjun var stämningen ofta mer allvarsam. Historier om hur flickan själv eller familjemedlemmars sjukdom påverkade deras avhopp kom upp, liksom omständigheter i skolan. Fattigdom var ett genomgripande tema. Det skar i hjärtat när vissa frågade om de fick möjlighet att komma tillbaka till skolan om de ställde upp på intervjun. Vad är 200 kr om året för oss ”turister”? För kvalitén på studien är det omöjligt: vi måste vara säkra på att flickorna ställer upp för att de hoppade av i Form 1 eller 2 i Secondary school och för att de vill. Är pengar involverade riskerar vi att flickor utom dessa ramar vill vara med.
Vi har sammanställt resultatet och litteraturbakgrunden. Kommande vecka är metod och bakgrund på schemat. Veckan efter ska vi binda ihop litteratur med vad vi erfar under intervjuerna i diskussionsavsnittet. Ska bli mycket spännande!
Högtider
Det är högtidernas månad i Etiopien. Det började med nyårsfirande och två veckor efter det Meskel, en kristen högtid. Däremellan börjar skolterminen. Men majoriteten av eleverna kommer inte till skolan förrän efter Meskel. I mina två skolor dök ungefär en tredjedel av eleverna upp vid terminsstarten och under min första observation var alla skolans tre sjätteklasser sammanslagna till en klass på ca 60 elever. Normalt består en klass i den skolan av ca 50 elever. Till och med i storstans privatskolor, där föräldrarna betalar för undervisningen, stannar flertalet elever hemma tills Meskel är färdigfirat.
Elever både här i Etiopien och hemma i Sverige behöver säkert vila från skolan då och då. Men internationell forskning har visat att långa lov missgynnar lärandet. Och här i Etiopien är sommarlovet (eller regnperiodslovet) ännu längre än i Sverige. Ur ett utvecklingsperspektiv verkar det ännu viktigare att eleverna faktiskt kommer till skolan när möjligheten finns.
Meskel blev ytterligare ett tidsmässigt bakslag för min del. Men jag passade på att fira och att ladda upp ännu mer inför den kommande veckans observationer. Min pilotobservation gav fler idéer om vad jag har att vänta av mina observationer och hur jag kan utveckla mina intervjufrågor. Jag hoppas såklart också på lite positiva överraskningar under veckan.
Jobb och fritid
Hej allihopa!
Det har hänt en hel del sen sist. Vi har gjort en del intervjuer och även deltagit i ett informationsmöte som UYDEL hade i ett fiskeläger, som låg ungefär fyra timmar söderut från Kampala. I det här området är det många barn som på olika vis tvingas in i människohandel. Barnen utnyttjas som billig arbetskraft, medan andra tvingas in i sexhandel. Informationsmötet ämnade att uppmärksamma dessa frågor och främja samverkan mellan olika lokala aktörer, för att motverka människohandel av dessa barn och ungdomar. Det var intressant att lyssna på olika tankar kring den här frågan, och även att få möjligheten att möta en problematik som på många sätt är främmande för oss.
Det har varit en lärorik upplevelse för oss att fördjupa oss i olika sociala frågor som är aktuella här, och även att se vilket stort engagemang organisationens socialarbetare har. Genom organisationen har vi fått möjlighet att besöka några av Kampalas största slumområden, och även fått en insikt i hur man jobbar med socialt arbete i dessa områden – det har varit en givande upplevelse som vi hoppas kunna berätta mer om genom vårt arbete. Vi jobbar vidare med att intervjua medarbetare, och även externa aktörer som organisationen samarbetar med, som till exempel UNICEF och ILO (International Labour Organization) för att nämna några, mycket intressant!
Nu kanske det verkar som att vi ägnar all vår tid till att studera, vilket delvis stämmer. Men vi lyckas även hitta på lite kul, tro det eller ej. Vi har varit på bröllop, åkt båt på Nilen, stekt vid poolen i Jinja och gjort Kampala by day och night. Och vi åker massor av busstaxi i vår iver att undvika boda bodas (motorcykeltaxi med förödande olycksstatistik). Det kanske inte låter så rafflande, men det är lite som att åka berg och dalbana, både fysiskt och socialt. Just nu ser vi fram emot att Ellens pappa kommer till Uganda. Då kommer vi att åka till Murchison Falls, och ägna oss åt flera äventyr. Mer om det nästa gång.
Anna och Ellen