Författare: Anna-Lena

Nu är fältarbetet i stort sett klart. Jag har spenderat tre dagar i min andra skola, följt två skolklasser under deras undervisning i Social science och Civics och intervjuat de två lärare som undervisar i ämnena. Just de ämnena valde jag för deras betydelse för kunskaper om demokrati, mänskliga rättigheter och andra länder och kulturer. Hur det står till med mänskliga rättigheter och demokrati i Etiopien ifrågasätts ju titt som tätt av olika organisationer. Och det är uppenbart att detta inte alls problematiseras i undervisningen. Det konstateras bara att mänskliga rättigheter gäller alla och att det finns många demokratiska system i Etiopien.

Fältarbetet har varit tröttande. Först krävs en ca 45 minuter lång minibussresa från min stad till grannstaden. Därifrån en motorcykelfärd på någon kvart. Om det regnat blir vägen lerig och svår. I skolan går all energi först åt till att vara uppmärksam på vad som händer på lektionerna, sen till att få till en bra intervju. Och sen är det ju samma resa hem igen på eftermiddagen. Under dagarna är det svårt att hinna äta när det behövs.

Jag hade tänkt använda veckans två sista arbetsdagar till att samla in den sista informationen jag behöver. Men tyfusen och fältarbetet tog nog knäcken på mig så jag har vilat och skjutit materialinsamlingen till nästa vecka. Och då tänker jag varva den med lite semester.

På söndag morgon plockar jag fram den där pocketboken som ligger längst ner i resväskan och tar bussen till Addis Abeba. Jag får celebert besök från Sverige för några dagar. Dags att passa på att göra annat än att läsa teori, samla material och sortera fältanteckningar. Om vi har tid åker vi till staden Arba Minch och nationalparken Nechisar. Ett hörn av Etiopien som jag ännu aldrig sett. Sägs vara speciellt.

Jag läser om hur mina MFS-kollegor betar av intervju efter intervju, har focus group discussions och gör studiebesök. För min del känns de här första tre veckorna som gått som en oändlig förberedelseperiod. Jag har visserligen ordnat med viktiga dokument, skaffat information från regionala och lokala skolmyndigheter och besökt mina skolor och stadens Teacher Training College.

Trots det så är det ju själva fältarbetet som är det mest intressanta. Och nu är det äntligen min tur. Den första veckan på terminen har gått och förhoppningsvis är alla elever registrerade i mina skolor och undervisningen igång. På måndag hoppas jag kunna göra mina första observationer och sen följer tre förhoppningsvis intensiva veckor av observationer, intervjuer, transkriberingar och en första kategorisering av fältanteckningar.

I måndags besökte jag en av skolorna studien ska genomföras i. Det var registreringsdag och en hord av ungar sprang efter mig och ropade. Jag hoppas att de hinner vänja sig vid att jag är där så att inte varje dag blir sådan. Förutom det så blir nog transporten till och från skolorna en av de största utmaningarna. Den ena skolan ligger visserligen vid en av regionens största vägar (ganska liten i svenska mått mätt) men transporten sker med minibussar som inte avgår från stationen förrän de är lagom knökfulla. Och längs vägen ska de fyllas upp ännu lite mer. På vägen hem får man stå och vinka tills någon minibuss som råkar ha en eller annan ståplats över saktar in.

Den andra skolan ligger ett fåtal kilometer utanför en mindre stad. Dit leder en grusväg där motorcyklar är de enda tillgängliga fordonen. Då hjälper det inte att förberedelsekursens säkerhetsföreläsare starkt avrådde alla från att åka motorcykel. Det är bara att hålla hårt i föraren o hoppas på det bästa.