Du missar väl inte informationsmötet imorgon den 28:e september kl 12.15 -13 i sal C231 i Orkanen? Ta med dig din lunch och kom och lyssna på Daniel Wallinder som gjort MFS i Gambia, samt MFS-handläggarna Anna och Ville som berättar om hur du söker. Vi ses!
”Be the change you wish to see in the world”
Mitt föregående inlägg försvann, så hoppas nu på att inte detta inlägg försvinner.
Då jag snart har varit i Egypten i 2 månader, så har jag fått in en massa användbar data till min studie. Jag har använt mig av fokus grupper för att samla in data vilket har varit otroligt givande. Då jag dessutom använt mig av bilder (som jag själv tagit den första månaden och som jag kommer att bifoga) har varit ett väldigt bra hjälpmedel då jag låtit personerna i varje fokus grupp berätta deras tankar och på så sätt har diskussionerna kring dessa utformat en viss typ av attityd till sophämtare samt till ett återvinningssystem.
Dock måste jag säga att jag fortfarande är djupt besviken på hur gatorna i Kairo ser ut. Nu är sophögar i många delar av Kairo en del av varje Kairobos vardag. Dessutom har en ny nisch börjat träda fram, sophämtarna tar bara det avfall de är intresserade av t.ex. plastflaskor och lämnar det organiska materialet på gatorna. Som jag har förstått så förespråkade president Morsy om tre huvudsakliga punkter han skulle åstadkomma under de första 100 dagarna vid makten. Den tredje punkten handlade om waste managment. Dock så är de människor jag talat med är djupt besvikna då de 100 dagarna nästan passerat och att de inte sett eller ser någon förbättring.
”Be the change you wish to see in the world” – Ghandi
Det är inte många som inser att det även handlar om att man på individ nivå vill genomgå en utveckling och bidra till en bättre miljö i Kairo. Här är vikten av utbildningen en stor utmaning då ungefär 3% av Egyptens budget går till kommunal utbildning. Så vill man ha bra utbildning får man söka sig till privata, oerhört dyra skolor eller universitet. Med detta innebär det dock inte att alla som väljer privata skolor eller universitet får en bra utbildning som rekryterar miljökunskap. Detta är ett ämne som människor har svårt att associerar till deras t.ex. biologi undervisning. Hur som helst är människor i alla fall i en NGO, jag kommit i bra kontakt med väldigt villiga att veta mer om hur man t.ex. återvinner. Därför kommer jag om jag finner tid efter all min transkribering att hålla en liten kort introduktion till varför det är bra att källsortera samt till hur situationen och varför situationen ser ut som den gör i Kairo.
Jag jobbar på och har haft det otroligt roligt hittills, för varje dag känner jag mig mer som en del av samhället delvis kan det bero på att min arabiska blir bättre och bättre och att jag smälter in. Hade jag kunnat stanna längre hade jag absolut gjort det, dock är det lite mer än en månad kvar och det gör mig väldigt glad. Mötet med nya människor är obeskrivligt. Jag känner mig lyckligt lottad som fått denna möjlighet. Tack.
From Kairo with LOVE,
Veronica
Nya riktlinjer – programstudenter kan åka termin 5!
Till vår stora glädje har (äntligen) kravet om 150 poäng vid utresa tagits bort för programstudenter. Detta glädjer kanske främst våra sjuksköterskestudenter som skriver examensarbete termin 5. Studenter får alltså nu, helt enligt riktlinjerna lov att åka med 120 poäng i bagaget (tidigast termin 5). Utförlig info finns på sid 9 i Sidas riktlinjer 2013.
Visst är det bra?!
Servern har krashat!
I torsdags eftermiddag kraschade servern till blogg.mah.se, teknikerna jobbar på en lösning. Just nu har man lyckats reparera allt gjort innan 2 september genom en back up, men det som publicerats mellan 2-20 september är tyvärr borta. Detta inkludera blogginlägg, bilder och ansökningshandlingar. Jag hoppas innerligt att det ska vara löst inom kort. Sidan kan nu vara lite långsammare än vanligt, eftersom den ligger på en temporär server. HÅLL UT!
Matemwe, Zanzibar
Vi har kommit på god väg med arbetet. Intervjuerna är färdiga, likaså resultatet. Jag var aldrig med under intervjuerna utan jag satt på rummet med transkriberingen. Beslutet grundades av flera anledningar, som jag inte behöver gå närmare in på här. I alla fall, jag har gått igenom 5-6 timmars intervjutid och känt mig rätt nedstämd emellanåt. Dessa tjejer, som alla har hoppat av vår motsvarighet till åttan och nian, har från olika håll blivit svikna och motarbetade. Vare sig det rör sig om pengabrist, sjukdomar, trakasserier eller/och allmänna svårigheter att klara av skolan, så är varje historia gripande att höra. Framtidsdrömmar som inte längre är möjliga, där motgångarna säger åt varje tjej: ”tillbaka på din plats, tillbaka till fattigdomen”
Förra blogginlägget kunde ni läsa om min optimistiska syn på Tanzania, men landet har utmaningar. För att lyfta Tanzanias femton miljoner människor (en tredjedel av befolkningen) ur fattigdomens grepp, behövs bl.a. en rejäl satsning på utbildning, vilket jag starkt tror på. Vår uppsats och dess ämne känns därför väldigt viktig, men samtidigt är den så fruktansvärt betydelselös. Vår uppsats kommer inte förändra ett skvatt för de åtta tjejerna i Matemwe, heller inte för alla de tjejer och killar som i framtiden kommer att hoppa av sin utbildning i Matemwe.
Jag är nog inte den enda som känner mig maktlös i den lilla byn med de femstjärniga hotellen.
Försenade intervjuer
Skrivet 15/9/2012, uppdaterat efter hemsidan kraschat.
Planen var att bli färdig med alla intervjuer den här veckan och åka iväg över helgen, ta en öl på stranden, bada i havet. I onsdags var hälften av intervjuerna för vår studie avklarade, sen blev jag sjuk för andra gången sen jag kom till Zanzibar. Jag och vår tolk promenerade hela dagen för att intervjua flickor i två olika delar av byn. Det var lite väl påfrestande för min kropp att vara ute hela dagarna i 30 graders värme och heltäckande kläder så jag fick någon typ av värmeslag och magsjuka på det och har spenderat resten av veckan i sängen. Doktorn kom i förrgår och konstaterade att det inte var malaria, det är tydligen väldigt ovanligt på Zanzibar. Idag söndag är jag på bättringsväg.
Imorgon hoppas vi komma igång med intervjuerna igen, beroende på om vår tolk har möjlighet att komma hit.
//Josefhin
Matemwe, Zanzibar
Skriven 2012-09-08
Det var snart fem år sedan jag sist besökte Tanzania och mycket har hänt sen dess. Jag upptäckte det redan när jag tittade ut genom fönstret på väg från flygplatsen till hotellet. Vägen kantades av banker, bilföretag och andra nya byggnader. Landet växer så det knakar. Med en årlig BNP-tillväxt (sedan år 2000) på ungefär 7 % och en relativ politisk stabilitet, ser framtiden ljus ut för Tanzania och dess människor.
Vi har gjort oss hemmastadda i den lilla byn Matemwe (Zanzibar) med cirka 5000 invånare. Mötet med Matemwes Sheha (ledaren i byn) gick bra och vi fick hans tillåtelse att påbörja studien. Sakta men säkert börjar rutiner att växa fram. Vi studerar från 8-11, sen lagar vi mat, därefter arbetar vi ytterligare fyra timmar. Nästa vecka kommer vi börja med intervjuerna och det ser vi fram emot.
På fastlandet köpte vi varsitt 3G-modem. Vid en närmare titt på modemet går det att utläsa ”Huawei”. Det kom inte som någon större överraskning att företaget var kinesiskt. Människorna i ”Mittens rike” ser Afrikas framtidspotential, tillskillnad från många företag och investerare i Europa. Kinas och Afrikas relation är i många fall problematisk, men det är en lång och stor debatt som jag inte kommer att gå närmare in på nu. Min poäng är, att utländska direktinvesteringar kan göra stora skillnader för ett fattigt land och därmed accelerera utvecklingen. Telekombranschen i Afrika växer explosionsartat och det påverkar inte bara kontinenten ur ett makroperspektiv, utan även mig och Josefhin ur ett mikroperspektiv. Praktiskt taget alla har mobiltelefoner (lättare för oss att få tag på människor) och vi har tillgång till Internet 24/7 (informationssökning och kontakt med handledare). För fem år sedan var det inte möjligt i Tanzania. Saker och ting är lättare idag för MFS-studenter i fält och för Tanzanias människor.
/Johannes
“It’s perfect”
Last Thursday I made the long, windy and bumpy journey from Kathmandu to Pokhara, Nepal’s second largest city. One of my motivations for coming here was that I had been able to secure an interview with a member of the Monitoring and Evaluation (M&E) team of the biggest development project here in Nepal. This projects is a 50:50 initiative between the Government and some of the biggest donors and UN agencies operating in Nepal. The project gets a massive amount of funding (over $US760 million in it’s first year) and operates in every single district of Nepal. So I jumped at the opportunity to speak with one of the 4 district cluster M&E staff members. One reason being that this would provide a great research opportunity for my thesis findings. The other being because on a personal level, I was genuinely interested to know how they are measuring the impact of such vast funding, being dispersed into so many projects at the local level, and how these projects are measured as successful when there is so much suffering and hardship visible every where I turn in Nepal. The interview got off to a good start, courtesies were swapped and cups of tea poured. But as I was able to delve into my questions, an air of defensiveness arose. This is becoming a bit common, with M&E being a touchy subject, some people often seem worried that I am secretly their to monitor their work so matter how much I reassure them otherwise.
In this project, the Nepalese Government directs where the money should go to and what the development agenda should be. Multilateral agencies seem to get a say, but it seems to only a certain degree. The M&E staff go with checklists to assess the success of these projects, but there appeared in my view to be little recognition of the corruption in the use of development funding which so many citizens keep telling me about when I state my research topic. But when I asked my interview subjects for their perceptions on the M&E systems in place, their response, “it’s perfect” – nothing that needs to be improved, nothing not working well, everything going great, nothing more to be said. Everyone else I have had the opportunity to speak with so far has recognized innumerable challenges of M&E in Nepal. This was the first time I had heard anyone say with such strong conviction that something, anything, in this country is being done the correct way. M&E is such a difficult aspect of any development project, but more and more I am seeing just how important it is to qualify the projects being funded here. I hope in the weeks to come I am able to delve further into this issue, as well as getting less hostility in my research interviews!
Nu smäller det
Jag läser om hur mina MFS-kollegor betar av intervju efter intervju, har focus group discussions och gör studiebesök. För min del känns de här första tre veckorna som gått som en oändlig förberedelseperiod. Jag har visserligen ordnat med viktiga dokument, skaffat information från regionala och lokala skolmyndigheter och besökt mina skolor och stadens Teacher Training College.
Trots det så är det ju själva fältarbetet som är det mest intressanta. Och nu är det äntligen min tur. Den första veckan på terminen har gått och förhoppningsvis är alla elever registrerade i mina skolor och undervisningen igång. På måndag hoppas jag kunna göra mina första observationer och sen följer tre förhoppningsvis intensiva veckor av observationer, intervjuer, transkriberingar och en första kategorisering av fältanteckningar.
I måndags besökte jag en av skolorna studien ska genomföras i. Det var registreringsdag och en hord av ungar sprang efter mig och ropade. Jag hoppas att de hinner vänja sig vid att jag är där så att inte varje dag blir sådan. Förutom det så blir nog transporten till och från skolorna en av de största utmaningarna. Den ena skolan ligger visserligen vid en av regionens största vägar (ganska liten i svenska mått mätt) men transporten sker med minibussar som inte avgår från stationen förrän de är lagom knökfulla. Och längs vägen ska de fyllas upp ännu lite mer. På vägen hem får man stå och vinka tills någon minibuss som råkar ha en eller annan ståplats över saktar in.
Den andra skolan ligger ett fåtal kilometer utanför en mindre stad. Dit leder en grusväg där motorcyklar är de enda tillgängliga fordonen. Då hjälper det inte att förberedelsekursens säkerhetsföreläsare starkt avrådde alla från att åka motorcykel. Det är bara att hålla hårt i föraren o hoppas på det bästa.
Framme i Kampala
Hej!
Nu har vi (med livet i behåll) anlänt till Afrikas pärla, även känt som Uganda. Mer specifikt har vi landat i den hektiska storstaden Kampala. Under de första dagarna har vi bockat av följande: Införskaffande av nödvändig proviant så som kaffe och muffins, lärt oss att säga tack (webale!), hälsat på vår värdorganisation UYDEL, skaffat Internet samt ett SIM-kort, gått i kyrkan och lyssnat på gospel samt åkt en gastkramande tur på en motorcykeltaxi (med våra fingrar hårt fastkilade i chaufförens skinnpaj).
Imorgon har vi bokat in en planeringsträff med organisations verksamhetsansvarig samt en intervju med UYDELs program koordinator, och med det sagt är det kanske dags att presentera Uydel närmare. Uydel är som sagt en förkortning av Uganda Youth Development Link, och organisationen har arbetat med frågor som rör socialt utsatta ungdomar sedan 1993. Mer konkret handlar det om att sprida kunskap om HIV, alkohol- och drogprevention, att motverka trafficking och sexuella övergrepp mot ungdomar och på så sätt stärka ungdomars roll i samhället. Förutom att de arbetar direkt med ungdomarna i form av yrkesutbildning och boende, bedriver de också en lobby-verksamhet för att få upp de här frågorna på den politiska agendan. De arbetar framför allt i och runt om Kampala, men samarbetar även med andra NGO’s ute i landet och internationellt. Mer om Uydels arbete kommer ni att få läsa om när vi lärt känna organisationen ännu bättre!
Inför i morgon kommer vi att revidera vår intervjuguide och ladda upp med en stadig kost bestående av ris, pasta och någon form av tomatgryta.
Vi hörs snart!
Anna och Ellen