Minor Field Studies – MFS

På grund av säkerhetsläget har jag valt att vänta med att publicera några blogginlägg tills nu då jag är tillbaka här hemma i Sverige. Det första inlägget består mest av de tankar jag haft i samband med att jag lämnade landet. Men nästa inlägg kommer mer att fokusera på min studie.

På väg hem från Ramallah- Tankar om Frihet

När jag med mitt svenska pass kan gå igenom Kalandia, checkpointen som separerar Ramallah och Jerusalem, utan att behöva vänta i veckor eller månader på ett tillstånd, känner jag att jag äger ett visst mått av Frihet. Lättnaden som översköljer mig när planet lyfter från Israelisk mark, Frihetens fantastiska smak fyller min mun… Men när jag läser på DN (http://www.dn.se/nyheter/sverige/drommen-om-sverige/) om de syriska flyktingarna som förtvivlat och på farliga vägar försöker ta sig in i Europa och till det land jag kallar hem smakar friheten lite illa…

Just nu sitter jag på flygplatsen i Istanbul och jag är inte ett dugg orolig, eftersom samma pass som låter mig passera obehindrat i Kalandia, samma pass gör att jag vet att jag om några timmar utan mer än ett blick från gränspolisen i båset kan gå med fria och lätta steg ut från Kastrup.

Inte nog med att jag har haft turen att födas och växa upp i det land som syrierna kallar världens tryggaste, utan att jag fötts just här gör att jag också har FRIHETEN att resa nästan vart jag vill, att gå igenom nästan alla passkontroller, väggspärrar och gränskontroller med en minimal risk att bli avvisad.

På flera av de plaster jag besökt i världen blir du dessutom behandlad som en semi-kändis för att du är något så exotiskt som en Europé. Hur behandlar vi I Europa i gengäld människor från dessa länder när de besöker oss, eller tar sin tillflykt till vårt land? Med misstänksamhet, med rädsla, med ifrågasättande och kritik! När jag rest kors och tvärs har jag oftast mötts av öppna armar och utsträckta händer, folk har delat med sig av sitt dagliga bröd och erbjudit mig tak över huvudet när jag varit i behov av det… de har gett mig gåvor som tecken på min uppskattning och med glädje och stolthet visat mig sina smultronställen. Favorit barer, eller caféer, natursköna platser, konstutställningar och stränder för att bara nämna några. I Jericho blev jag hembjuden att bo några dagar med en familj, vi åkte linbana, badade i döda havet och besökte det ryska museet, i Ramallah blev jag hembjuden på middag, medtagen till Muhammed Darwish museum och till Arrafats Mausoleum och medbjuden på diverse pubkvällar och grillfester, I Hebron blev jag inbjuden på te och människor delade historier från livet som var lika bittra som teet var sött.

Med tungt hjärta inser jag att ytterst få av de människor som dagligen kommer till Sverige från världens alla hörn möts av en öppen famn. När tog du senast med dig någon från ett annat land till ditt smultronställe?

Jag tror att det enda säkra kortet för att motverka rasism, i sitt eget hjärta och i andras, det enda sättet att verkligen bygga broar mellan kulturer är att låta främlingar bli vänner. Att bjuda hem dem till ditt middagsbord, att berätta om din kultur och låta dem berätta om sin, att dela skratt (och kanske tårar), att ta med dem till dina smultronställen. För det är inte lätt att komma till en plats man inte känner, där alla är främlingar och beter sig konstigt, och lite vänlighet och värme betyder sååååå mycket.

På väg hem från Palestina (kanske det mest välkomnade land jag någonsin besökt), där man vandrar ned längs gatan och det överallt hörs ett ”hello welcome” eller ”welcome to Ramallah”, kan jag inte låta bli att önska att Sverige inte bara skulle vara känt som det ”Tryggaste landet i världen”, utan också det mest välkomnande.

Men frihet handlar inte bara om att kunna resa och vara välkommen… Palestina har sedan den första intifadan förvandlats till ett alltmer konservativt land och hedersvåld och kvinnoförtryck finns som ett ständigt överhängande hot, som en skugga som följer alla kvinnor i hälarna. Efter mörkrets infall varje kväll tillhör gatorna och torgen männen och man ser aldrig kvinnor som rör sig ensamma ute på allmän plats. Även dagtid läggs stor vikt vid hur kvinnor klär sig och beter sig, och även om man som utlänning har något friare ramar kände jag mig ofta smått fången, och inte så lite begränsad av mitt kön. Beroende av att andra skulle hämta upp en eller köra en hem etc…

Frihet handlar också om rätten att tycka/tänka och våga känna… I Palestina finns det saker som man inte pratar högt om, samtalsämnen som får människor att sänka rösten och lägga märke till vem som lyssnar… Tankar kring fred (med israel), sex, alkohol och preventivmedel för att bara nämna några.. Det mest påtagliga samtalsämnet som alla tänker på men ingen pratar högt om är dock det förakt och den ilska som pyr mot den egna myndigheten (PA eller The Palestinian National Authority) . Många av de jag talade med hävdade att den tredje intifadan inte kommer att vara i uppror mot Israelerna utan mot den egna staten.

Myndigheten är korrumperad och upplevs som att den ställer sig på alla utom folket sida, att de förvarar den israeliska ockupationsmakten i stället för det försvarslösa folket…

Men trots att storpolitiken och fredssamtalen ledda av Kerry, ständigt ekar någonstans i bakgrunden, är det som förvånat mig mest normaliteten i det ockuperade Palestina. Hur livet går sin dagliga gång. Hur lätt det är att glömma bort att konflikten existerar, hur alla dessa små störningsmoment och droppar av irritation som checkpoints, enstaka dödade och bosättningarnas utbredning med mera resulterar i, snabbt förvandlas till ett så pass konstant bakgrundsbrus att man nästan inte hör det alls.

De personer som jag intervjuat har nästan alla varit en del av det som kallas för ”the Ramallah bubble”, och när man håller sig inom denna grupp som enligt dem själva är mer modern och västerländsk än resten av Palestina kan man lätt föreställa sig att man lika gärna är i Europa. Här festas det och man går på café och dricker espresso, diskuterar ekonomi och nya sminkmärken, man går på bio och äter till och med varmkorv!

Inom bubblan, kan man nästan, nästan, nästan lura sig själv att man är fri… men det räcker att man går några steg för långt mot kanten för att denna bild ska raseras och glasburen man lever i blir då åter synlig. De människor i min ålder jag talar med är alla kluvna mellan dels en känsla av att de ”borde” ta upp kampen och dels en känsla av att de ”bara” vill leva sitt liv… En stark uppgivenhet och kommentarer som att ”alla som var villiga att kämpa sitter antingen i fängelse eller är döda…” präglar deras inställning. Hopplösheten är påtaglig och vem kan säga att det är fel att välja det senare alternativet och satsa på att bygga sin karriär, sin familj, och ett gott liv…

Väl här hemma inser jag att detta kanske är den yttersta friheten att inte ens behöva välja mellan frihet och ett ”gott” liv… Att jag bara genom att vara född i Sverige… med största sannolikhet och om jag vill kommer att kunna leva ett gott liv i frihet.

 

Tiden börjar rulla på snabbt här och vi kan nog säga att acklimatiseringen är över. Vi har kommit in i livet i Uganda, vilket innebär: du går långsammare, du går in och ut ur taxi bilarna när de stannar var femte meter utan att klaga, du gläds åt regnet som kyler ner natten och du har vant dig vid att bli kallad Muzungo (viting)!

Vårt uppsatsskrivande går framåt, vi sitter nu och skriver bakgrund, metod och resultat delen. De är inte lätt! Ganska långtråkigt ibland med, men vi sitter båda hellre här i Uganda och skriver uppsats än hemma i Sverige. Strömmen har inte varit vår bästa vän denna veckan, så heller inte bussbolagen. Dem har stängt av strömmen ifrån ett par timmar om dagen till över ett dygn, vilket inte har underlättat vårt skrivande.
Men vi har samtidigt haft fullt upp att försöka boka bussbiljetter till närmsta stad till Gorilla trekkingen. Det var lättare sagt än gjort! Med många försök att ringa, blev tipsade hit och dit, ingen visste riktigt vilka bussbolag som går, vart ifrån eller när! Sjukt frustrerande för ingen av oss har lust att betala 300 dollar för en egen bil dit. Tillslut fick vi hjälp av vår vän Grace som berättade att vi måste åka in till huvudstaden Kampala och köpa biljetterna på plats. Så en dag, då elen inte synts till på över 24 h, åkte vi in och fick våra efterlängtade bussbiljetter.
På onsdag åker vi söder mot Rwanda och till en by som heter Butogota för sen vidare till Buhoma och Gorilla trekking. Ska bli sjukt spännande samtidigt skönt att få komma iväg och se något mer av Uganda.

Missionärerna har gjort sitt här i Uganda, de är det mest kristna landet vi båda någonsin varit i. Tror inte man fattar det för ens man är här och dessutom bor med en familj som går till kyrkan varje söndag. Många blir chockade att i Sverige står kyrkorna nästintill tomma på söndagarna. Dem följer sin tro och därmed kan vi förstå hur landet har fått dess åsikter om t ex homosexualitet. I diskussioner om ämnet refererar de till bibeln samtidigt som landet är väldigt korrupt och de kan få stora problem om de yttrar sin åsikt som inte är som presidenten och/eller kyrkan säger.

Vi följde i alla fall med till kyrkan idag på påskdagen. Kl 07 satt vi i kyrkbänken och väntade på att kyrkan skulle fyllas upp. Och de blev den, fanns inte en plats över! Var en väldigt glädjefull stämning i kyrkan. Gospel sången gav liv då man inte bara skulle sjunga med utan uppmanades att dansa och hoppa till den också, prästen skämtade med besökarna och stämningen var på topp!

Nu väntar vi på att de ska bli lunch tid, då ska vi till familjen som vi bor hos föräldrar och äta påsklunch.
Önskar er en Glad Påsk!
varma kramar
Louise & Josefine

Det senaste dagarna här på Manta Resort har varit händelserika. I går börjades dagen med besök på en kryddfarm vilket jag tyckte var jätte spännande. Det är väldigt intressant att lära sig om alla växter och hur de kan användas som naturliga läkemedel för att bota olika åkommer men också för att smaksätta mat förstås. Jag hade ingen aning om att kardimumma är en så vacker blomma och att citrongräs olja används för att bota hudcancer. Besöket var väldigt inspirerande så nu ska jag skaffa en egen liten organisk kryddfarm när jag kommer hem.  Där efter tog vi oss till Ngezi forrest reserv. Skogen består av träd som är över 20 m höga och vissa 200 år gamla. I skogen lever bland annat the flying fox som inte finns någon annan stans i världen utom just här på Pemba. Förutom flygande rävar så bor där också en hel drös giftiga ormar och spindlar, de stötte vi inte på som tur var. Däremot fick jag besök klockan fyra i morse, jag vaknade av att någonting kittlade mig på armen. Först trodde jag att det var en mal eller någon insekt så jag orkade inte bry mig allt för mycket först.  Sedan kände jag att det var något större och rusade upp för att tända lampan, då klättrade en fet råtta i myggnätet. Nog för att jag älskar att ha husdjur men råttor är jag inget fan av måste jag säga. Efter 20 minuters rat race kunde jag inte riktigt somna om utan slumrade med ena ögat öppet tills det var dags att stiga upp.

På eftermiddagen igår kom min service fundi och numera vän Hadji med mig ut i byn för att göra ytterligare intervjuer, vi har nu utfört 13 intervjuer och jag känner mig nöjd med materialet vi har fått in. Ett problem tycker jag är att det känns som att många säger det de tror jag vill höra istället för att vara helt uppriktiga. Eftersom att man inte har någon djupare relation med de som intervjuas saknas det tillit tror jag och därför blir det lättare att bara säga det som förväntas. Trots detta har intervjuerna varit väldigt givande och vi har fått ihop ett bra material. Den första intervjun jag gjorde igår var med en kvinna som är bagare. Hon var väldigt trevlig och glad och hon pratade på mer än många andra locals som intervjuats. Det är lättare att få kontakt med lokalbefolkningen nu när man börjat lära sig lite svahili så klart, även om jag bara talar kidogo swahili. Trots att det bara är några fraser man kan så märker man att det uppskattas att man försöker. Bagardamen tyckte i alla fall att det var väldigt trevligt att jag kom och intervjuade henne, hon frågade hur länge jag skulle stans och sa flera gånger att jag var väldigt välkommen tillbaka. Efter det besöket gick vi vidare genom byn för att intervjua jina la sheha, by hövdingen. Med honom hade jag också ett väldigt givande samtal, han uppskattade också väldigt mycket att jag kom dit och pratade med honom och ville ta en bild för att kunna minnas den gången han blev intervjuad av studenten från Sverige. Generellt är människorna här väldigt tillmötesgående och framför allt barnen tycker att det är jätte spännande när vi musungos besöker byn. Bye bye, jambo och musungo (vit person eller europé) ropar de och många vill komma fram och hälsa. Så länge man respekterar att man ska klä sig så att man täcker knän och axlar har de inga problem med att vi rör oss i byn.

Efter fighten med ninjaråttan i morse  började jag med att gå en promenad i till fyren på udden. Omgivningarna är väldigt vackra, speciellt nu efter som det är regn period och allt är grönt och växer bra. Människorna i byn verkar välmående och det verkar inte vara mat eller vattenbrist. Det som är ett problem på ön är arbetslöshet.

Efter min morgon promenad gick jag och Hadji till huset som ligger närmast resorten. Mannen som bor där flyttade dit för två år sen och han håller nu på att bygga till en liten shop i huset. Han och hans familj är egentligen de enda som bor i direkt anknytning till Manta så därför var det intressant att intervjua honom.

Nu ska jag transkribera lite intervjuer, det tar ju en liten stund.

Kram

Det är många nya intryck och flera kulturella skillnader som vi uppmärksammat under vår första tid i Uganda, men vi börjar så småningom vänja oss.

Temperaturskillnaden klarade våra kroppar snabbt att förlika sig med, dock svettas jag (Josefine) mest av oss två alltid. Matoke (matbananerna) är däremot lite svårare att lära sig gilla – kan bero på att vi serveras Matoke varannan dag. Antingen med jordnötssås, tomatsås eller bara grillade. Smakar som potatis, men mycket torrare. Att åka med Mini-taxibussarna har vi däremot blivit fenor på vid det här laget. Bestämt vinkar vi in, räcker fram rätt andel pengar och ropar Maasawo (stopp) när vi vill av (Louise är nog bäst på att ropa högt!). Språket, Luganda, försöker vi oss på så smått också. Här kommer ett litet smakprov: Weebale = Thank you, OLyotya = How are you?, Jebaleko = Hello!

Matoke!

Några saker som vi förmodligen inte kommer att vänja oss vid är att bli ropade Muzungo´s (vitingar) till var man än går (nästan som att en del verkar ha en släng av Touretts 😉 ), att vår hushållerska grillar inomhus (utan skorsten så att huset blir helt rökfyllt) samt den fruktansvärt höga musiken som spelas i totalt mörker på uteställena och på festerna. Utöver dessa små petitesser börjar vi gilla Uganda mer och mer för varje dag.

Så, till det viktiga. Hur går det med vår egentliga uppgift – c-uppsatsen? Jo, denna vecka har faktiskt gått bra mycket bättre än förra veckan. Vi har gjort åtta intervjuer på Nsambya Hospital, transkriberat samtliga och börjat koda materialet individuellt. Svårigheterna har varit att höra vad sjuksköterskorna faktiskt säger när vi lyssnat igenom inspelningarna. Ännu en sak som vi noterat är att Ugandianerna pratar oerhört lågt, speciellt i intervjusammanhang. Kanske tyckte de att vi var skrämmande, vem vet. Hoppas inte det.

 

Så här ser sjuksköterskorna ut i Uganda!

Denna vecka ska vi skriva och analysera så mycket som möjligt, påsken ska vi firar hos vår familjs far och sen bär det av mot bergsgorillorna (vi har bokat svindyrt tillstånd i veckan).

Tills näst gång vi hörs är förmodligen vår acklimatisering fullbordad!

Varma kramar,

Josefine och Louise

 

 

 

 

 

Hejsan,
Nu har jag varit i Bolivia lite mer än en vecka. Jag kom fram fredagen den 28 mars och blev överraskad av mina vänner från min studietid här i Bolivia förra året med en weekend resa till djungeln och ta det lugnt på ett hotell för att få ny energi till uppsatsskrivandet.
Det var helt underbart och jag  fick verkligen nya tag för att äntligen påbörja uppsatsskrivandet.

Som tur var har jag fortfarande kontakt med universitetet där jag studerade under förra vårterminen och de har erbjudit mig en massa hjälp med allt från tidnings arkiv till råd från handledare på deras universitet. Det känns rätt skönt att ha lite akademisk hjälp här borta också.

Nu hade jag tänkt att sätta mig på biblioteket en stund och läsa igenom lite texter som jag blivit rekommenderad.

Massor med hälsningar från Bolivia,
Andrea Karlsson