Vad är frihet? (Livet i Ramallah)

På grund av säkerhetsläget har jag valt att vänta med att publicera några blogginlägg tills nu då jag är tillbaka här hemma i Sverige. Det första inlägget består mest av de tankar jag haft i samband med att jag lämnade landet. Men nästa inlägg kommer mer att fokusera på min studie.

På väg hem från Ramallah- Tankar om Frihet

När jag med mitt svenska pass kan gå igenom Kalandia, checkpointen som separerar Ramallah och Jerusalem, utan att behöva vänta i veckor eller månader på ett tillstånd, känner jag att jag äger ett visst mått av Frihet. Lättnaden som översköljer mig när planet lyfter från Israelisk mark, Frihetens fantastiska smak fyller min mun… Men när jag läser på DN (http://www.dn.se/nyheter/sverige/drommen-om-sverige/) om de syriska flyktingarna som förtvivlat och på farliga vägar försöker ta sig in i Europa och till det land jag kallar hem smakar friheten lite illa…

Just nu sitter jag på flygplatsen i Istanbul och jag är inte ett dugg orolig, eftersom samma pass som låter mig passera obehindrat i Kalandia, samma pass gör att jag vet att jag om några timmar utan mer än ett blick från gränspolisen i båset kan gå med fria och lätta steg ut från Kastrup.

Inte nog med att jag har haft turen att födas och växa upp i det land som syrierna kallar världens tryggaste, utan att jag fötts just här gör att jag också har FRIHETEN att resa nästan vart jag vill, att gå igenom nästan alla passkontroller, väggspärrar och gränskontroller med en minimal risk att bli avvisad.

På flera av de plaster jag besökt i världen blir du dessutom behandlad som en semi-kändis för att du är något så exotiskt som en Europé. Hur behandlar vi I Europa i gengäld människor från dessa länder när de besöker oss, eller tar sin tillflykt till vårt land? Med misstänksamhet, med rädsla, med ifrågasättande och kritik! När jag rest kors och tvärs har jag oftast mötts av öppna armar och utsträckta händer, folk har delat med sig av sitt dagliga bröd och erbjudit mig tak över huvudet när jag varit i behov av det… de har gett mig gåvor som tecken på min uppskattning och med glädje och stolthet visat mig sina smultronställen. Favorit barer, eller caféer, natursköna platser, konstutställningar och stränder för att bara nämna några. I Jericho blev jag hembjuden att bo några dagar med en familj, vi åkte linbana, badade i döda havet och besökte det ryska museet, i Ramallah blev jag hembjuden på middag, medtagen till Muhammed Darwish museum och till Arrafats Mausoleum och medbjuden på diverse pubkvällar och grillfester, I Hebron blev jag inbjuden på te och människor delade historier från livet som var lika bittra som teet var sött.

Med tungt hjärta inser jag att ytterst få av de människor som dagligen kommer till Sverige från världens alla hörn möts av en öppen famn. När tog du senast med dig någon från ett annat land till ditt smultronställe?

Jag tror att det enda säkra kortet för att motverka rasism, i sitt eget hjärta och i andras, det enda sättet att verkligen bygga broar mellan kulturer är att låta främlingar bli vänner. Att bjuda hem dem till ditt middagsbord, att berätta om din kultur och låta dem berätta om sin, att dela skratt (och kanske tårar), att ta med dem till dina smultronställen. För det är inte lätt att komma till en plats man inte känner, där alla är främlingar och beter sig konstigt, och lite vänlighet och värme betyder sååååå mycket.

På väg hem från Palestina (kanske det mest välkomnade land jag någonsin besökt), där man vandrar ned längs gatan och det överallt hörs ett ”hello welcome” eller ”welcome to Ramallah”, kan jag inte låta bli att önska att Sverige inte bara skulle vara känt som det ”Tryggaste landet i världen”, utan också det mest välkomnande.

Men frihet handlar inte bara om att kunna resa och vara välkommen… Palestina har sedan den första intifadan förvandlats till ett alltmer konservativt land och hedersvåld och kvinnoförtryck finns som ett ständigt överhängande hot, som en skugga som följer alla kvinnor i hälarna. Efter mörkrets infall varje kväll tillhör gatorna och torgen männen och man ser aldrig kvinnor som rör sig ensamma ute på allmän plats. Även dagtid läggs stor vikt vid hur kvinnor klär sig och beter sig, och även om man som utlänning har något friare ramar kände jag mig ofta smått fången, och inte så lite begränsad av mitt kön. Beroende av att andra skulle hämta upp en eller köra en hem etc…

Frihet handlar också om rätten att tycka/tänka och våga känna… I Palestina finns det saker som man inte pratar högt om, samtalsämnen som får människor att sänka rösten och lägga märke till vem som lyssnar… Tankar kring fred (med israel), sex, alkohol och preventivmedel för att bara nämna några.. Det mest påtagliga samtalsämnet som alla tänker på men ingen pratar högt om är dock det förakt och den ilska som pyr mot den egna myndigheten (PA eller The Palestinian National Authority) . Många av de jag talade med hävdade att den tredje intifadan inte kommer att vara i uppror mot Israelerna utan mot den egna staten.

Myndigheten är korrumperad och upplevs som att den ställer sig på alla utom folket sida, att de förvarar den israeliska ockupationsmakten i stället för det försvarslösa folket…

Men trots att storpolitiken och fredssamtalen ledda av Kerry, ständigt ekar någonstans i bakgrunden, är det som förvånat mig mest normaliteten i det ockuperade Palestina. Hur livet går sin dagliga gång. Hur lätt det är att glömma bort att konflikten existerar, hur alla dessa små störningsmoment och droppar av irritation som checkpoints, enstaka dödade och bosättningarnas utbredning med mera resulterar i, snabbt förvandlas till ett så pass konstant bakgrundsbrus att man nästan inte hör det alls.

De personer som jag intervjuat har nästan alla varit en del av det som kallas för “the Ramallah bubble”, och när man håller sig inom denna grupp som enligt dem själva är mer modern och västerländsk än resten av Palestina kan man lätt föreställa sig att man lika gärna är i Europa. Här festas det och man går på café och dricker espresso, diskuterar ekonomi och nya sminkmärken, man går på bio och äter till och med varmkorv!

Inom bubblan, kan man nästan, nästan, nästan lura sig själv att man är fri… men det räcker att man går några steg för långt mot kanten för att denna bild ska raseras och glasburen man lever i blir då åter synlig. De människor i min ålder jag talar med är alla kluvna mellan dels en känsla av att de “borde” ta upp kampen och dels en känsla av att de “bara” vill leva sitt liv… En stark uppgivenhet och kommentarer som att “alla som var villiga att kämpa sitter antingen i fängelse eller är döda…” präglar deras inställning. Hopplösheten är påtaglig och vem kan säga att det är fel att välja det senare alternativet och satsa på att bygga sin karriär, sin familj, och ett gott liv…

Väl här hemma inser jag att detta kanske är den yttersta friheten att inte ens behöva välja mellan frihet och ett “gott” liv… Att jag bara genom att vara född i Sverige… med största sannolikhet och om jag vill kommer att kunna leva ett gott liv i frihet.

 

2 svar på ”Vad är frihet? (Livet i Ramallah)”

  1. Fantastik bra skrivet inlägg! Intressant att läsa om vad som händer som ofta stannar inom gränserna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *