Kategori: Uncategorized

Efter workshopen och de sista intervjuerna hade vi en “härlig” vecka framför oss där vi transkriberade och analyserade vårt resultat. Det tog ordentligt på krafterna, speciellt att transkribera! När detta var klart så började vi ringa in teman i vårt material, vad pratade studenterna ofta om? Vi kunde se en del likheter mellan intervjuerna så som att lärandet gynnas av praktiskt arbete och att studenterna var rädda för farliga ormar i naturen – vilket vi kan förstå. Naturförutsättningarna är trots allt annorlunda här än i Sverige. Det var en student som sa att det hade kunnat finnas ormar på platsen för vår workshop, hjälp! De pratade också mycket om kontroll, att det är svårt att kontrollera barnen utomhus. Även om lärarna här förväntar sig lite väl mycket kontroll så kan vi se svårigheten i att gå ut med 69 elever som ensam lärare. Ska bli spännande att se vilka slutsatser vi kan dra.. Det börjar dra ihop sig nu. Överlag verkade studenterna positiva till att använda sig av utomhuspedagogik i sin undervisning. 

Veckan efter semesterveckan körde vi äntligen vår workshop med lärarstudenterna. Det var så kul och de var förvånansvärt duktiga på att tänka kritiskt och ställa frågor, trots att de inte är vana vid det från deras skolgång. Vi är väldigt nöjda med utfallet av workshopen och det verkade som att studenterna också gillade den. De ville att vi skulle hålla fler workshops och det som skulle ta en timme tog minst två på grund av diskussionen och alla frågor. Är ni nyfikna på hur vi gjorde? Läs vidare!

Workshopen bestod av tre huvuddelar. I den första delen samlade studenterna in valfritt material från närmiljön. Saker de samlade var t.ex. olika sorters löv, gräs, glasflaskor, plastflaskor, rötter, del av en termitstack, olika sorters jord, anteckningsblock, skräp osv. Del två bestod av ett grupparbete där de skulle kategorisera sitt insamlade material. När de hade delat upp materialet i högar fick de ställa produktiva frågor till det och till varandras uppdelningar i diskussion. Frågor som kom upp var:

“what if we put this paper notebook in the pile with living materials?”

Utifrån den här frågan öppnades en diskussion kring naturliga och artificiella material där studenterna frågade varandra. Vissa tyckte att papper kommer från träd och är därför lika naturligt som en gren. Andra tyckte att papper är artificiellt och grenen är naturlig.

En annan fråga som kom upp var:

“what happens if we put the plastic rubber into the pile of materials that decompose?”

Detta ledde till en diskussion om plast kan brytas ner i naturen eller inte. Ingen av studenterna var säkra på svaret och de liknade plastflaskan med stenar och sa att det krävs väldigt lång tid för att bryta ner plast. En student hävdade att hon hade hört att plast inte bryts ner i naturen. Vi gav inga svar i workshopen utan försökte uppmuntra till att göra research istället. Vi frågade dem om det fanns något sätt att undersöka om plast bryts ner, som ett experiment man kan göra med eleverna. De hade inga förslag.

En tredje fråga som kom upp var:

“what happens if we put the glass bottle together with the stone?”

Detta ledde till en diskussion kring vad glas är. Många av studenterna var säkra på att glas är glas och tillverkas av glas. En student berättade en historia om en sten som hettats upp till många grader och senare blev glas.

Dagarna efter workshopen gjorde vi våra sista intervjuer med lärarstudenterna för att höra deras tankar om workshopen och samla vår sista empiri till uppsatsen.

Hej!

Nu var det väldigt länge sedan ni hörde från oss och vi ska försöka ge er en liten inläggsboom för att täcka upp för föregående veckor. Första veckan ni inte hörde från oss hade vi semester. Både Erik och Oliver var på besök och vi njöt av att kunna upptäcka lite andra delar av Ghana tillsammans. Vi var i Kakum national park, en regnskog med hängbroar att klättra på. Sammanlagt var det sju broar och en riktigt häftig upplevelse. Från toppen av djungeln såg vi stora klarblå fjärilar. Vi landade hos en italienare i Kokrobite. Namnet på den kuststaden är faktiskt lite komiskt, men det finns inga krokodiler där som tur är! Där åt vi italiensk mat och svalkade oss i en pool för första gången här.

Sista dagarna var vi i huvudstaden Accra där vi gick på marknader, besökte ett danskt slavfort och tittade på folk.

     

Resan börjar närma sig sitt slut. Vi är en bit in på sista veckan vilket innebär att det mesta vi gör, gör vi för sista gången. Vi äter exotiska frukter och mat, badar och promenerar, vi försöker suga in allt och bara njuta.

Sedan sist har vi hunnit lämna Solo och spendera två veckor på Bali. Första veckan lade vi några dagar på att skriva det sista på uppsatsen och sedan dess har vi i stort sett varit klara, med endast några mindre redigeringar att göra. Det där redigeringsarbetet som egentligen aldrig tar slut… Vi har således haft tid för relativt mycket semester, vilket har varit uppskattat och välförtjänt. Om vi ska sammanfatta vår semester så har vi spenderat halva tiden när havet på ön Lembongan och andra halvan i den kulturella staden Ubud, där vi för tillfället befinner oss.

Vi har under flera middagar diskuterat denna resan, den har analyserats framlänges och baklänges, vridits upp och ner, ut och in. Den är ändå inte färdiganalyserad. Det svåra är att vi inte, hur mycket vi än vrider och vänder på det, kan finna ord för att beskriva det hela. Vi kan såklart berätta saker vi gjort, människor vi mött, teorier vi läst, resultat vi tagit del av och vägar vi gått på. Det vi inte kan berätta är vad allt detta gjort med oss, hur varje möte påverkade oss, hur erfarenheterna och upplevelserna satt igång en process, och hur våra samtal och reflektioner har utvecklat oss. Men vi sparar det till ett kommande blogginlägg då säcken ska knytas ihop. Vi kan avsluta det här inlägget med att säg att vi känner oss ambivalenta såhär på slutet men att vi framförallt är så otroligt tacksamma!

 

Packade våra ryggsäckar och åkte till Yogyakarta i fredags. Och WOW vilken helg vi hade! Fredagen inleddes med lunch på ett av våra favoritvegancafé, och fortsatte med lite marknadshopping. Jogija är ju fantastiskt, kan välja och vraka på olika veganrestauranger. Och vi hittade ett glasscafé med sorbet, så det blev en del glass också 😉 Ställde klockan på 03.30 för att på lördagen åka till Borobudur för att se soluppgången. Finns inte riktigt ord eller uttryck för att beskriva denna upplevelse, magiskt! Bilderna får tala för sig, och då vet ni ju hur sådana fenomen inte gör sig rättvisa på foto 🙂 Borobudur iaf, är ett av världens största buddistiska tempel och är med på UNESCO:s världsarvslista. Vad detta har för effekter på urbefolkningen kan vi diskutera en annan gång…

Redan vid nio-tiden var vi hemma på hotellet. Fortsatte dagen med att kultivera oss ännu mer, först ett besök på The water palace och en underjordisk moské. Där blev det även ett litet besök i en ateljé med batiktavlor, otroligt vackert. Sedan fortsatte vår konstrunda till en plats där vi även fick följa batikens process. Oerhört intressant och otroligt mycket vacker konst.

Och OJ vad vi har duschat i helgen! Det är privilegiet med att bo på hotell, när ens ”hem” inte har dusch.

Puss o kram

I helgen var vi och besökte slavfort längs kusten. Ett fort hette Elmina och ett låg i Cape Coast. Det var en väldigt tung resa som handlade om något som vi upplever att vi fått alldeles för lite undervisning om i skolan. Det är, trots utflykten, svårt att greppa omfattningen av slavhandeln. På ett av forten stod vi vid ”gate of no return” tillsammans med en guide och några ghaneser. Bara genom den trånga porten hade 7 miljoner skeppats ut. De sju miljonerna var de lyckliga som överlevde de inhumana förhållandena med misshandel, övergrepp, våldtäkter, svält, sjukdomar och annat som rådde på fortet. Bara i Ghana finns 50 fort, vilket gör att i runda slängar lär 350 miljoner människor bara ifrån dagens ”Ghana” ha skeppats ut. Guiden berättade att ungefär 2/3 av befolkningen i hela Västafrika drabbades. När vi stod vid porten sjöng vi tillsammans ”Amazing Grace” och de flesta grät (inklusive guiden), det var väldigt tungt. Sången kommer från början från slavarna men har gjorts om till en kristen sång.

I det andra fortet fanns många gjutna huvuden i alla rum som symboliserade alla människor som utan identitet eller begravningar dog. Ett huvud hade en fläta på ena sidan, men hängande hår på den andra. Detta illustrerade att de kunde bli kidnappade närsom av ”slave raiders”. Den unga kvinnan kanske gjorde sig i ordning till sitt bröllop med förväntan i kroppen.

  

Denna veckan har vi varit ute och observerat undervisning på skolor här i Winneba som en del i vår bakgrundsresearch. Vi var på en privat skola och en public. I public school ansvarade en ensam lärare för 69 elever i åldrarna 8-16 (beroende på om eleverna klarar skrivningarna i slutet av varje läsår får de läsa vidare i nästa årskurs) – vilken utmaning! Undervisningen kantades av att klassen i kör upprepade begrepp som läraren tyckte var relevanta. När eleverna svarade rätt fick de en applåd av klassen i takt. Uppförande som inte följer reglerna bestraffas med slag med pinne (på huvudet, händerna eller smalbenet). Vi är lite osäkra på hur utomhuspedagogik kommer funka i denna skolformen, men det ska bli intressant att se vad lärarstudenterna säger om det.

Vi var ute på rasten och träffade barnen. De var otroligt fascinerade över oss och drog över vår vita hud. Sammanlagt hade vi kanske 100 elever runt oss och de sparkade och slog varandra för att få komma nära (ett beteende de säkert lär sig från sina föräldrar eller syskon). För att lätta lite på trycket tänkte vi att vi kunde ta fram en boll och köra lite fotboll. Det funkade inte alls, då det visade sig att bollarna är förbjudna så det blev om möjligt en ännu större uppståndelse. De kunde inte reglerna alls så det slutade med att Anna (omringad av typ 130 elever) bad om att få bollen vid regelbundna tillfällen och sedan kastade iväg den så långt hon kunde. Det var lite kaos, men ändå lite kul att få interagera med barnen.

Detta kan ställas i kontrast mot den privata skolan vi observerade. Där var det 14 elever i klassen. Vi frågade om det var ett vanligt antal och fick då höra att minigränsen med elever per klass är åtta. Eftersom att det kostar att sätta sina barn på privat undervisning är klasserna jättesmå där och jättestora på public. Skolgården var en lugn plats, men saknade leksaker och områden för lek. Undervisningen funkade på samma sätt, men antal elever möjliggjorde lite mer interaktion i klassen.

Sammanfattningsvis kändes skolorna väldigt långt bort från vår svenska vardag. Det ska bli väldigt spännande att se hur de reagerar på workshopen vi har förberett.

Svettiga hälsningar,
Anna och Sara

Det har hunnit hända alldeles för mycket sedan förra inlägget, vi ska försöka sammanfatta det relativt kort.

Måndag till torsdag genomförde vi fyra observationer i årskurs 4 och 5. Skolan var oerhört exalterade över vår närvaro, vi fick liksom en exotisk stämpel på oss och det togs massvis med foton. På grund av detta påverkas också vår datainsamling eftersom vi inte är två flugor på väggen som observerar det ”vardagliga” i klassrummet.

Eftersom observationerna var slut redan på torsdagen bestämde vi oss för att ta en långhelg och åka iväg för att bo på hotell och ”lyxa till det lite”. Vi inledde dock med att gå på bio ytterligare en gång (för att det är billigt och väldigt nice) – det ska vi även göra imorgon!

På fredagen tog vi tåget till staden Yogyakarta, det tog en dryg timme och kostade ca 10 kr för oss båda. I Jogja gick vi på batikmarknad och käkade god vegetarisk mat på ett veganskt cafe, kul med lite variation och att se lokala människor hänga och äta på vegetariska ställen. Kort sammanfattat hade vi en väldigt skön helg där vi också kunde duscha i rinnande vatten 😊

Nu är det redan torsdag och vi har idag varit sista dagen på grundskolan, ytterligare fyra observationer är gjorda och ca 120 enkäter har samlats in och vi håller just nu på att sammanställa enkätsvaren, det här är otroligt spännande.

Vi fick hjälp av två lärarstudenter att översätta vår enkät samt skriva ut den. Som tack för hjälpen bjöd vi dem på middag på en populär indonesisk restaurang här i Solo som många kända indonesiska personer varit på. Supersnälla tjejer som ska ta med oss på lite kulturella upplevelser här i stan. (Denna dag blev vi även bjudna på en indonesisk delikatess: banana nuggets, ni ser dem på bild nedan).

Sju av åtta lektioner som vi observerade var mer laborativa och mycket grupparbete, dock var dagens lektion annorlunda eftersom det var mer katederundervisning och vi kunde därför också observera mer genusrelaterade mönster. Vi är otroligt tacksamma för allt skolan gjort för oss och för de erfarenheterna vi fått med oss. Nu är vi dock glada över att vi är klara där eftersom det också varit väldigt intensiva timmar på skolan och vi ser framemot att sammanställa resultatet och fortsätta skriva på vår uppsats.

Lite kuriosa: de flesta som studerar till lärare väljer att läsa en master eftersom det ger mer status och ibland lite mer lön. Engelskaläraren som hjälpt oss dessa veckorna har arbetat på skolan i drygt åtta månader, hennes lön är 1 miljon IDR i månaden vilket motsvarar ca 660 sek, och hon har en master. Enligt henne tjänar hon sämre på en privat skola som den vi var på eftersom lönen kommer från eleverna som betalar sin skolgång och hon menade att på en ”public school” skulle hon tjäna 3 miljoner, vilket stämmer bra med det de assisterande indonesiska lärarna på vår praktikskola på Bali tjänade, de hade en lön på 3 miljoner. Utöver detta arbetar hon minst sex dagar i veckan, ibland sju, med start kl 06.30-16.00. Kontrasterna är med andra ord stora.

På återseende

Trots att förra veckan var kantad av oändliga mängder möten är det inte förrän denna veckan vi på riktigt har kunnat dra igång med uppsatsen. Fel i kommunikationen med UEW (University of education Winneba) gör dock att vi anlände mitt i en lång semesterperiod. Studenterna är tillbaka på riktigt den 8 februari och då kan våra intervjuer dra igång.

Vi har därför spenderat veckan med att börja skriva på uppsatsen. Det känns svårt att börja när det är så mycket text som ska skrivas. Vi har gjort ett tidsschema och jobbar efter det, det funkar faktiskt bra. Vi skriver på förmiddagarna här från vårt guesthouse (wi-fi är shakey, men idag funkar det bra). På förmiddagarna är alla andra gäster här på internship vilket ger oss lite egentid och bra möjligheter att kunna koncentrera oss. På eftermiddagarna möter vi professorer som är intresserade av arbetet och gör annat praktiskt arbete. I onsdags intervjuade vi den ansvariga metodikprofessorn för NO på UEW. En intervju som vi upplever gav en bra inblick i hur de tänker angående utomhusundervisning från universitetets håll. Denna veckan ska vi ut och observera undervisning på public och private schools för att få en inblick i hur skolsystemet, och framförallt NO-undervisningen, ser ut i verkligheten.

I övrigt har vi spenderat ganska mycket tid på stranden denna veckan. Det är en otrolig lyx att kunna gå dit och ta en paus i skrivandet. Vi har varit på local market och ett större ”mall” i Accra (huvudstaden). Det finns inga livsmedelsbutiker här så att den maten vi vill laga får vi försöka få tag på på marknaden. En norsk tjej hittade något som liknade nutella där, men vi har ännu inte hittat den. Eftersom Winneba är en fiskeby finns många som säljer fisk i olika former. Igår lagade vi den traditionella rätten Red-Red med Roda. Rätten har fått sitt namn efter sin färg. Friterade plaintains i ”red oil” (en olja som kommer från palmerna och är blandad med några kryddor- den är så god!!), och en gryta som också innehåller massa ”red oil” och ingefära, vitlök, lök, paprika, tomat och bönor. Yum Yum Yum. Oljan kostar 3,50 kr så vi ska köpa oss en idag så vi kan använda den till allt. Roda tycker det är en bra idé för vi måste äta ”more, more, more” så att vi blir tjocka och snygga tills när vi kommer hem 🙂 Vi var i kyrkan igår också och det var verkligen fullt ös Alla dansade och viftade med tygbitar och tamburiner över huvudet. Det var smockfullt med folk och de som inte fick plats i byggnaden fick sitta utanför. Ljudvolymen var öronbedövande och det var så varmt. Vi fick skriva våra namn på en lapp och sedan introducerade de sina långväga gäster och vi var tvugna att ”stand on our feet” för att ta emot applåderna. Ghanesernas gästvänlighet upphör aldrig att förvåna oss.

Efter två veckor här är vi förvånade att vi inte har haft fler bakslag. Det känns som att det var en bra idé att vi inte hade detaljplanerat innan vi kom hit, så att vi blir anpassningsbara. Dessutom verkar det som att ”african time” är ett mindset som passar oss båda ganska bra 🙂 Det stör andra mer än det stör oss. Hoppas att ni har det bra i Sverige

Sedan förra inlägget har vi i princip haft helg (plus lite vardag), här kommer en uppdatering

Vi hade samtal med vår handledare i torsdags om vårt arbete, vi har kommit relativt långt och känner att vi inte kan göra så mycket mer förrän vi samlat in lite data så därför bestämde vi oss för att ta ledigt i fredags. Vi unnade oss lite sovmorgon och tog oss sedan till Solo Square (shoppingcentret som ligger en 5 min promenad från vårt hus), fikade, lunchade och bokade in oss på en bio till kvällen. Därefter tog vi oss till gymmet, som vi köpt ett månadskort på, och körde ett väldigt svettigt pass, det är skönt med sådana endorfinkickar eftersom vardagen här innebär mycket stillasittande. När kvällen nalkades köpte vi en varsin popcornlåda och slog oss till ro i salongen för att se musikalen The Greatest Showman (mycket bra film, mycket sköna stolar och mycket billig bio: ca 20 kr/person).

I lördags visade två studenter från universitetet oss runt i stan, det var en supertrevlig dag där vi fick, se hela stan, lära oss en del om skolsystemet här i Indonesien samt äta god indonesisk mat. Studenterna tog oss även med till ett ställe där vi fick prova den mycket exklusiva frukten Durian som för västerlänningar kanske är mer känd för sin fruktansvärda lukt än goda smak. Det var första gången för oss båda men frukten fick helt klart godkänt även om vi inte kan hålla med dess exklusivitet, kanske får vi ge den fler försök!

Under söndagen besökte vi den populära batikmarknaden Pasar Klewer. Solo är nästan som batikens mecka och de flesta turister som kommer hit gör det just för batiken. Besöket på marknaden var spännande: trånga smala gångar med små bås fyllda till bredden med batik. Även om de flesta klädesplaggen inte tilltalade oss så är batiken vacker att se på och vi kunde inte låta bli att köpa med oss något där ifrån. Vi köpte därför en varsin duster, en form av klänning/pyjamas som vi kan gå här hemma och mysa i, våra husvärdar fick sig ett varmt skratt och tyckte att vi såg väldigt fina ut (vad gör en inte för att smälta in). På tal om att smälta in, det är omöjligt, under marknadsbesöket blev vi smygfotade av var och varannan människa, deras tillvaro liksom stannar upp när de ser oss. Samma sak gäller go- car-chaufförerna, varannan förare tar en selfie med oss i bilen!

Vi har med andra ord haft en ytterst trevlig helg och batterierna var fulladdade när måndagen knackade på dörren.

Igår, måndag, påbörjade vi våra observationer på grundskolan. Det var intensivt och mycket intryck men också väldigt spännande att få se hur matematiklektioner kan gå till här i Indonesien. Det var dock tydligt att vår närvaro påverkade lärarna och eleverna i stor utsträckning, flera lärare kom in under lektionen för att ta foto på oss och även matematikläraren besvärade sig med att ta foto under lektionen. Vår närvaro är en big deal! Idag har vi gjort vår andra observation men den fick Stephanie genomföra själv eftersom Jenny åkt på en ”indo-belly”, detta öde leder dock till en mysig eftermiddag med tv-seriemarathon och Go-food! Trots det så håller vi ju tummarna för att Jenny mår bättre imorgon eftersom alla på skolan saknade ”hon med det långa håret”. Vi har nämligen två observationer kvar att göra denna veckan, en imorgon och en på torsdag, sedan är det dags att utvärdera hur vi ska gå vidare.

En liten fotnot är till Go-car, go-food och go-jek. Detta är en form av taxiverksamhet som sker genom en app, privata förare av bil eller moppe tackar ja till din förfrågan om transport från a-b, det är billigt och bekvämt. Go-food innebär att mopedisterna går och köper maten du skrivit att du vill ha och sedan kör hem den till dig, supersmidigt. Den stora nackdelen är dock att förarna alltid ringer och ställer massa frågor (vad vi tror), Stephanies knapphändiga indonesiska räcker inte långt och trots att frasen ”jag förstår inte” sägs på indonesiska flera gånger fortsätter de babbla på indonesiska, det leder ofta till en spänd och lustig stämning på telefonen, och en matt svensk!

 

På återseeende