Resan börjar närma sig sitt slut. Vi är en bit in på sista veckan vilket innebär att det mesta vi gör, gör vi för sista gången. Vi äter exotiska frukter och mat, badar och promenerar, vi försöker suga in allt och bara njuta.
Sedan sist har vi hunnit lämna Solo och spendera två veckor på Bali. Första veckan lade vi några dagar på att skriva det sista på uppsatsen och sedan dess har vi i stort sett varit klara, med endast några mindre redigeringar att göra. Det där redigeringsarbetet som egentligen aldrig tar slut… Vi har således haft tid för relativt mycket semester, vilket har varit uppskattat och välförtjänt. Om vi ska sammanfatta vår semester så har vi spenderat halva tiden när havet på ön Lembongan och andra halvan i den kulturella staden Ubud, där vi för tillfället befinner oss.
Vi har under flera middagar diskuterat denna resan, den har analyserats framlänges och baklänges, vridits upp och ner, ut och in. Den är ändå inte färdiganalyserad. Det svåra är att vi inte, hur mycket vi än vrider och vänder på det, kan finna ord för att beskriva det hela. Vi kan såklart berätta saker vi gjort, människor vi mött, teorier vi läst, resultat vi tagit del av och vägar vi gått på. Det vi inte kan berätta är vad allt detta gjort med oss, hur varje möte påverkade oss, hur erfarenheterna och upplevelserna satt igång en process, och hur våra samtal och reflektioner har utvecklat oss. Men vi sparar det till ett kommande blogginlägg då säcken ska knytas ihop. Vi kan avsluta det här inlägget med att säg att vi känner oss ambivalenta såhär på slutet men att vi framförallt är så otroligt tacksamma!
Kul att se bron uppbyggd igen! Kommer aldrig glömma känslan när vi skulle köra över den första gången, då svajade den ordentligt när vi tittade på den. Tuija fick gå. 2 månader senare rasade den, har för mig 8 människor dog. Förhoppningsvis är den bättre nu.