17 november, 201317 november, 2013 av Paulina och Tilde - Inga kommentarer

En magisk morgon

Söndag 17.11.2013

Ännu en vecka når sitt slut här i Jinja, och den har varit bra på alla sätt och vis. Vi inledde veckan med intervju nummer tre, sedan följde tre intervjuer i torsdags och ytterligare två i fredags. Vilket betyder att vi nu har genomfört åtta intervjuer, vilket är fler än vi räknade med. Vi transkriberar så öronen blöder, så vi bör vara klara i början på veckan som kommer.

Rubriken till veckans inlägg kommer sig av joggingrundan vi hade fredag morgon. Vi har sprungit så mycket vi orkar de senaste veckorna (Paulina springer både längre och oftare än mig) och i fredags ville vi försöka springa ända till Nilen, så vi gav oss av kvart över sex, vid första gryningsljuset. Ger man sig av senare än halv sju hinner det bli alldeles för varmt för att springa. Men tidigt på morgonen är luften fortfarande krispig och Jinja ligger tyst. De enda som är uppe är skolbarnen, fåglarna och andra joggare.

Vi kom aldrig hela vägen fram till flodbanken, men vi fick en underbar utsikt över floden. En afrikansk flodörn satt på en gren och betraktade vattnet, vi stod inte mer än tio meter från den. Det var en häftig upplevelse! Imorgon ska vi ut och springa igen, vem vet vad vi får se då?

Idag var söndag, så vi gick i kyrkan med tre tjejer från YWAM-basen. Den här gången var det en pingstkyrka (den förra var en katolsk kyrka), det var en massa sjungande och handklappande, sedan höll pastorn en lång predikan om Guds löfte till människan. Jag tyckte att hela upplevelsen var väldigt trevlig, men jag hade svårt att relatera till historierna om Abraham, Noah och Isaak. Efter predikan blev det helt plötsligt bröllop! Det var en bonus som vi inte hade räknat med. Det var en änka på 61 år som gifte sig med en herre på samma ålder. De var jättefina tillsammans, Paulina blev blödig som vanligt, men det var en otroligt vacker och glädjefylld ceremoni, så jag förstår henne. Tänk att man kan hitta kärleken igen i den åldern, det är balsam för själen när man ser sådan lycka hos andra. Nu ska jag sluta skriva innan jag också blir blödig. Trevlig söndag alla!

14 november, 201314 november, 2013 av International Office - Inga kommentarer

Beviljade stipendiater november 2013

Idag har beslutsgruppen sammanträtt och beslut har fattats om tilldelningen av stipendier för ansökningsomgång med deadline 1 november. Totalt inkom 39 ansökningar och vi har beslutat att bevilja 17 studenter ett MFS-stipendium på 25 000 kr per person. Vi säger grattis till de lyckliga stipendiaterna. Ladda ner Beslut MFS november 2013

4 november, 2013 av Paulina och Tilde - 1 kommentar

Andra veckan

Måndag 04-11-2013

Vi måste börja komma på roligare rubriker till våra inlägg, men det är svårt att sammanfatta hela veckan i ett enda ord eller en enda mening.

Veckan har varit händelserik, får man väl säga.

Måndag och onsdag var pluggdagar. Vi fick läst en massa, snyggade till vår problemformulering och lite annat. Vi har varit tvungna att ändra våra planer allteftersom, nu är vi inne på Plan F tror jag, men det känns ändå riktigt bra. Jag tror att det kan bli en riktigt intressant studie.

I tisdags åkte vi ut till en annan av YWAMs baser, Hopeland. Den ligger ute på landet, en halvtimme från Jinja. Det var ett enormt ställe, de odlar till och med sin egen mat. Det var skönt att komma bort lite, jag märkte av biverkningarna av Malaria-medicinen som jag tog måndag kväll. Tisdag morgon var jag onormalt deprimerad, grät för minsta lilla och kände att det inte fanns någon mening med livet. Så jag är lite nervös för att ta en ny dos i kväll, men nu kan jag i alla fall förbereda mig, och det verkar som att biverkningarna avtar rätt snabbt.

På torsdagen åkte vi tillbaka ut till byn där kliniken ligger. Vi träffade kvinnogruppen igen och gjorde lite fler pärlor, sedan besökte vi kliniken och sade hej till personalen där. Vi passade på att göra ett HIV-test också, som en observation. Det var en riktigt lärorik upplevelse, som vi förhoppningsvis kan ha med i uppsatsen.

På fredagen hade vi ett nytt möte med TASO, The Aids Support Organisation. Den här gången blev det väldigt tydligt att vi inte kommer kunna ha med dem i vår studie, de är väldigt misstänksamma när det gäller publikationer, och man måste gå igenom en långdragen process av ansökningar och godkännanden innan man får intervjua någon i personalen. Därför är vi nu inne på Plan F (mer om detta vid ett senare tillfälle). Vi passade på att få ett HIV-test där också, så att vi kan jämföra proceduren på TASO-kliniken med kliniken i byn.

I helgen bestämde vi oss för att ta en välförtjänt paus från studier och YWAM. Vi åkte därför till Kampala på fredagskvällen och kom hem söndag vid lunchtid. Det var otroligt skönt att få vara lite ensamma, att inte behöva dela rum med några andra och att ha sitt eget badrum. Vi hann diskutera uppsatsen en hel del också och är rätt överens om upplägget de kommande tre veckorna.

Kampala är för övrigt en väldigt kaotisk stad och rätt skrämmande vid första anblicken. När jag tvättade ansiktet på fredagskvällen på hotellrummet blev tvättlappen helt svart. Vi var de enda västerlänningarna på hotellet, eller i hela kvarteret för den sakens skull, så vi blev rätt uttittade. Men efter att ha gått runt i staden hela lördagen och tittat i butiker och besökt caféer, så kändes det bättre. Vi tog en boda boda till Uganda museum, där vi lärde oss om afrikanska musikinstrument och hur man gör kläder av bark. Boda boda är för övrigt en slags motorcykel-taxi, det får plats två vuxna bakom chauffören, och trots att det är livsfarligt, så är det snabbaste sättet att ta sig fram på. Kampala var trots allt en charmig stad och de människor som vi frågade om vägen var otroligt vänliga och hjälpsamma. Allt som allt var vi väldigt nöjda med vår vistelse och ledsna över att vi inte kunde stanna längre. Men nu är det ny vecka, och det betyder dags att jobba!

4 november, 2013 av Therese och Emilia - Inga kommentarer

Snorkling

Imorgon är vår sista dag på Leleuiva, vi kommer sakna denna lilla paradisö men vårt nästa mål är Savusavu – ”The Hidden Paradise”. Hoppas namnet håller vad det lovar.
Vi stretar på med transkribering varvat med skrivning på uppsatsen, läsning, diskussioner, snorkelturer, äventyr i kajak och skönlitteratur. Härlig tillvaro som bryts med jämna mellanrum av att Seeme, vår eminente servitör, blåser i snäckan. Då är det dags för mat! Vi skulle ha rullat härifrån om vi stannat längre, det går liksom inte att äta donuts till frukost..
Eftersom det är Diwali idag, röd dag på Fiji, har det varit många gäster som passat på att ta långhelg här på ö. Högtiden har dessutom firats med ljudliga fyrverkerier de senaste kvällarna till barnens stora förtjusning. Häftig syn när denna tropiska miljö, sand och turkost hav, lysts upp av diverse fyrverkeri. Annorlunda än vår nyårsmiljö hemma i mörka norden.
Vi har tränat en del på snorklingen sedan vi skrev sist. Solen har visat sig och upplevelsen blir bättre för varje gång. Det är verkligen som att vara i ett jättelikt akvarium. Korallerna är fantastiska! Vi har varit ute och kikat på öns korallodling där stora odlingsbord är fulla av ”korallbebisar” ca 100 meter ut från stranden. Omgärdat av fiskar i regnbågens alla färger som man möter i stora stim. På botten finns de blåaste sjöstjärnorna man kan tänka sig tillsammans med de märkliga sjögurkorna (om det nu är sjögurkor?!). Allt finns så nära stranden och är så lättillgängligt.
Vi inledde denna dag med en kajaktur runt ön och en rejäl frukost. Det är dags att åter sjunka in i laptoppens underbara värld. Vi blir smått mobbade av personalen för att vi alltid sitter med våra datorer och inte njuter av ö-livet. Vi tycker att vi njuter i allra högsta grad!

Kram från Leleuvia Island Resort!

21 oktober, 2013 av International Office - Inga kommentarer

Gör något mer – bli en Sida Alumnistudent!

Sida Alumni är ett projekt/uppdrag som vänder sig till MFS-studenter som genomfört sin MFS. Som Sida Alumnistudenter jobbar du på uppdrag av Sida med att sprida dina erfarenheter från din MFS, samt utvecklingsfrågor till målgruppen “unga vuxna”. Du får en ersättning samt kompetensutveckling och utbildning av Sida. Just nu söker vi nya studenter! Deadline för ansökan är 27 oktober. Läs här för mer info!

14 oktober, 2013 av Caroline och Malin - Inga kommentarer

Chilla din gorilla!

(Varkala 13.10)

I måndags var det dags för oss att ge oss ut på husbåten i Allapeys kanaler. Vi hade varit och tittat på en båt dagen innan som vi gillade och prick kl.11 satt vi och väntade utanför hotellet för att bli upphämtade. Kl 11.10 hade de fortfarande inte hämtat upp oss och Carro, som alltid är så bra på att själv komma i tid ;), blev nervös och ringde dem. Båtägaren skrattade och sa att vi inte skulle stressa och att de snart var där.

Innan vi var på båten var vi tvungna att införskaffa oss lite förnödenheter. Det vill säga telefonkort och en flaska vin. Medan Malin skaffade telefonkort visades Carro till ”Indiens systembolag” vilken bestod av en rad stängsel, trängsel och köer. Väl framme bad Carro glatt om en flaska vin och gubben i kassan sa 680 rupies (70 kr!!!) vilket är lika mycket som middag och efterrätt för två personer. Paff som hon blev av det dyra vinet ångrade hon sig genast och bad istället om två öl för det mer rimliga priset 150 rupies (15) kr.

Tillslut kom vi till vår båt bestående av ett sovrum, ett ”matrum” och på andra våningen ett flott soldäck på vilken vi spenderade nästan all vår tid. Vi hade en kock, en som körde och en som servereda, ännu en gång kände vi oss som drottningar. Vi hann åka en halvtimme och sen var det dags för lunch vilken bestod av en traditionell Kerala lunch på bananblad. Carro ville hålla på den Indiska traditionen och äta med fingrarna medan Malin åt med bestick för att hon inte ”ville bli gul om fingrarna”

Sedan tuffade både dagen och båten på. Dagen gick BETYDLIGT snabbare än vad båten gjorde. Så i väldigt lugnt tempo flöt vi förbi små öar fulla med palmträd och stenhus, längst kanalen såg vi lokalbefolkningen både transportera sig, tvätta kläder och bada i kanalen.

På kvällen la vi till och vi tog oss av båten för att utforska området och knäppa några fina kort. Men solen sjönk snabbt så vi fick springa tillbaka för att hinna innan det blev mörkt. Sedan var det dags för middag, kortspel och tittande på stjärnorna. Dessutom lärde sig Carro äntligen att räkna till 10 på Malayalam. Efter det var det dags för sängen.

Morgonen efter satte vi klockan för att hinna njuta av vårt soldäck så mycket som möjligt och efter frukosten puttrade båten tillbaka till hamnen och en Rickshaw tog sedan oss till busstationen En förväntad 3-4 timmars bussresa mot Varkala resulterade dock i en 3-4 timmars fridfull bussresa, Tack busschauffören (nog den första som ägde ett körkort)

Och här är vi nu. Efter ett evigt mailande och ett otal missunderstandings med vår handledare börjar vi nu få grepp om vad det innebär att skriva ett examensarbete på avancerad nivå.. Inte riktigt den uppfattningen vi hade bildat oss när vi åkte… dettsa resulterar till ändringar deluxe, vilket innebär att vi slutligen kommer ha två arbeten…

Så efter några dagars semester med djungeltrekking och båtluffande har vi kommit till insikt om att vi har ganska mycket kvar att plugga… Så här består våra dagar av morgonplugg, pluggpaus vid poolen, eftermiddagsplugg, middagspaus och kvällsplugg (men det kunde vart värre) Efter att ha varit de enda icke indierna i över 6 veckor känner vi oss här nästan som två i mängden bland alla icke Indiska bohemer som är här för att hitta sig själva…vi försöker mest hitta motivationen till vårt arbete.

Imån beger vi oss dock mot Kovalam och Keralas “huvudstad” Trivandrum. För att på söndag åter bege oss till skolan I Nilamburs djupa skogar! Ska bli festligt att komma tillbaka och få ett avslut! Dock utan en färdig uppsats men det är itne hela världen, tacka vet vi mail! 😉

Hej hopp, nu tar vi oss ett dopp!

/M&C

14 oktober, 2013 av Caroline och Malin - Inga kommentarer

Nu ska vi ut på tigerjakt…

(Allepey 7.10)

I fredags tog vi bussen till bergen och området Periyar. Det var verkligen en resa från helvetet eftersom busschauffören inte verkade vara medveten om att det INTE var en fyrhjulsdriven landrover man körde utan en STOR BUSS!!! Efter lite frågande på hotellet och letande på Lonely Planet så trodde vi att resan skulle ta 5 timmar. Det kan ju vara okej tänkte vi så väl på bussen, när 5 timmar började närma sig var vi fortfarande ute i ingenstans i bergen. Vi frågade konduktören om tid vi skulle vara framme och resan skulle plötsligt ta 7 timmar!!! Gahh…

Väl framme så blev vi avsläppta vid polis- och turistkontoret. Yes, någon som kunde bra engelska och som hjälpte oss med allt det viktigta dvs. telefonkort och trasport till hotellet. Skönt med hjälp och kvällen var räddad för vi var helt döda i kroppen.

Dagen efter var det uppstigning i gryningen som gällde! Dags för DJUNGEL SAFARI!!!

5.30 blev vi upphämtade och kallt och dimmigt var det. Vi hade fått order om att inte bära rött eller vitt eftersom det gör oss mer synliga för djuren. Dock verkade inte de i de andra jeeparna fått den informationen för en av dem var klädd i helvitt och hennes väninna satt där med en röd tröja. Tur att vi gick för oss själva.

Väl inne i djungeln med jeepen höll vi och framförallt vår guide ögon och öron öppna. Plötsligt bromsade han in, ”DÄR” och pekade högt upp i ett träd. Tanten (Malin) hade ju dessutom glömt glasögonen i Sverige så att hon skulle se nåt var ju inte att vänta sig. Men tacka vet vi zoomen på kameran 😉 Högt där uppe hängde ett märkligt djur ”a giant squirrel” check, ett djur i alla fall. Lite senare såg Malin någoting svart i ett träd, i hopp om att det skulle vara en panter. Jeepen la ett däcktjut och la i backen. Till vår stora besvikelse var det bara missfärgning på trädet… Vi åkte vidare och vid halv nio var vi framme för frukost.

Sen var det dags att ”GO WILD” i djungeln. Den lokala guiden tog oss 20 meter över vattnet i en eka med en väldigt spännande (men inte så effektiv) roddteknik. Där på andra sidan var det dags för äventyret!

Upp för en brant backe i en fuktig djungel. Väl uppe visade han oss små äckliga iglar som ville sätta sig fast på oss, där av de väldigt snygga ”extrasockarna” som vi fått att sätta i skorna och dra över byxorna så att de inte skulle kunna komma åt oss. Thank God!!!

Vi fortsatte gå och guiden hyschade oss och sa att ”om vi ska se några djur måste ni vara tysta”. 5 sekunder senare stampar Malin hårt i marken för att bli av med iglarna. Guiden vänder sig om och säger att ”du skrämmer djuren, de känner när du stampar” Oups! Några meter senare hoppar Carro ner för en liten avsats, även hon får en tillsägelse. Vid det här laget hade vi fattat, det var SMYGA som gällde…

Med hjärtat i halsgropen fortsatte vi. Vi hittade vårt första bisonspår… ”Schhh” sa guiden och höll upp handen lite för att visa att vi skulle stanna. Han lyssnade och där stod vi flåsandes och det ända som hördes var nog våra hjärtslag.

Tigerjakten fortsatte… och plötsligt hoppade nåt fram framför våra fötter… EN GRODA!!! Malin behöll (mer eller mindre) lugnet och Carro fotade ivrigt. Yes ett till annorlunda djur 😉 Lite längre fram får vi se ett nytt spår. Elefanterna har varit framme… Efter ytterligare en stund hittar vi (guiden) nya färska spår… dessa efter en panter!! Ahh! Carro började nu frukta för sitt liv, vi var nu djuren hack i häl!!!

Smygandet fortsatte och vi stötte på ytterligare några olike grodor, en svart orm med lite rött på och ännu några giant squirrels och black monkeys. Vi undrar dock fortfarande var tigern tog vägen??? Men sjukt häftigt var det i alla fall.

Två timmar senare var vi tillbaka för lunch. Därefter var det dags att hoppa på roddbåten igen med varsin flytväst som vi mer eller mindre drunknade i 😉 Guiden tog oss nu på en liten båttur och vi letade efter ännu fler djur. Såg ännu en apa, en död sambar och en död vildhund samt några fåglar. Efter detta rodde vi vidare till ett väldigt fint vattenfall.

Trots att vi (med Malins typiska se inga djur-tur) inte lyckades se så många större vilddjur, mer än oss själva, var det ett sjukt spännande äventyr!!!

Idag har vi dock begett oss mot nya mål, Allapey (indiens venedig) och imorgon boardar vi husbåten för ett dygns resa i kanalerna.

Det börjar även dra ihop sig för ytterligare effektivt skrivande och därför beger vi oss till Varkala och Kovalam, två ställen med mindre action och mer skrivande!!!

Tjipp o hej!!

/M&C

9 oktober, 20139 oktober, 2013 av Therese och Emilia - Inga kommentarer

Palm Court Bistro

Efter en vecka i Suva har vi redan hittat två favoriter, givetvis två matfavoriter. Vi bor mitt emellan! Är det något som vi båda har gemensamt är det kärlek till mat! Favoritställena är ett indo-fiji ställe som heter Govindas där det serveras fantastisk vegetarisk indiskt mat och ligger mitt emot campus. På det andra stället sitter vi just nu; Palm Court Bistro. Ett café beläget på en liten innegård mitt inne i Suva och där jobbar ett härligt gäng skrattande Fiji-kvinnor i hårnät. Vi har intagit en bastant lunch (inte speciellt märkligt att Fijier är ett bastant folk) bestående av chicken-salad roll och vegburgare med efterföljande banankaka. Här kan man sitta och läsa om narrativ metod och om Careership under en stor segelduk och vänta på att regnet ska komma. Vi lyckades pricka en rejäl regnskur på vägen ner till city men vad gör väl det när det är 30 grader varmt!?

Imorgon är det Fiji-day. Fiji firar 43 år som självständig stat och vi vet inte riktigt vad vi ska vänta oss. Det ska bli spännande. Vi ska hänga med vår nya vän och eventuellt kolla när landets ledare håller sitta tal till nationen, det är public holiday så gissningsvis kommer det vara mycket folk på gatorna.

Vi har varit i kontakt med några av utbytesstudenterna vi träffade i Malmös vänner och familj samt några verksamma vägledare men inte lyckats få till någon träff ännu. Än så länge läser vi mest litteratur men har så smått börjat fundera på uppsatsen olika delar. Vi kommer försöka boka in intervjuer så snart vi får möjlighet och har skissat på en form av intervjuguide. Än så länge känns detta som en stor utmaning men samtidigt väldigt skoj.

2 oktober, 20132 oktober, 2013 av Irene Niemi Apgaua - 2 kommentarer

Ännu en vecka i Bolivia!

Dessa sista dagar har varit otroligt varma. Våren anlände för bara några dagar sedan men det är redan sommarväder. I Sverige längtar jag alltid efter solen. Här längtar jag bara efter skuggan. Det har varit mycket spring med Huayra till veterinären. Nu när hon mår bättre ligger hon inte lika stilla under resorna in till stan. Det är otroligt varmt i bilarna där vi dessutom får sitta alldeles för länge.

Att resa med kollektivtrafik här i Bolivia är lite som att åka taxi. Skillnaden är att chauffören fyller bilen med så många människor han bara kan så att man får sitta lite på varandra. Barnen sitter alltid i mammornas knän. Bilarna kan se lite olika ut. Det kan vara vanliga bilar, bilar med två baksäten och ibland ser man även minibussar. Bilarna som används som kollektivtrafik kallas för truffis. Vill man åka med en truffi ställer man sig bara vid vägen där den passerar. De stannar var man än vill hoppa på eller av. Det är ganska bekvämt faktiskt. Chaufförerna kör dock som galningar och jag har under denna månad haft många nära döden upplevelser! I vissa kurvor där man omöjligt kan se om det kommer en bil från andra sidan kör bilarna så fort så att man undrar om chaufförerna överhuvudtaget är rädda för döden!

Att skaffa sig en hund är ett utmärkt sätt att lära känna människor. Nuförtiden då jag går på stan, ler nästan varenda passerande människa mot mig. Jätte många stannar för att prata med mig och under truffiresorna får jag alltid vänner. Lilla Huayra har en otrolig förmåga att få människors hjärtan att smälta. Tack vare henne ser nu många mig som en människa och inte bara som en turist. Bolivianerna är fantastiska människor men ibland möter man personer som inte tycker om utlänningar, ja.. som faktiskt inte ens vill ha en dialog med en. Kan detta handla om alla hundra års förtryck där den ”vite mannen” har framställts som mer överlägsen? Jag vet faktiskt inte, men nu har många människor fått bättre självförtroende. Människor skäms inte för sitt språk och sin kultur lika mycket längre, som de gjorde för bara 10 år sedan. Kanske är detta ett sätt för dem att få ge igen?

Varje gång jag möter en människa på vägen här i Jove Rancho säger jag god morgon, god eftermiddag eller god kväll. Detta är ett måste oavsett om man känner personen eller inte. I början sa jag alltid hej eftersom de andra hälsningarna kändes ganska gammalmodiga. Det lustiga var att många inte svarade. Sen dess har jag alltid hälsat på deras sätt.

De sista två dagarna har jag tillåtit mig själv att bara slappna av. Jag har läst Maria Svelands roman, Bitterfittan. Det är en bok alla borde läsa, män som kvinnor. Här i Bolivia är det väldigt vanligt att se kvinnor bära runt på sina barn i sina färgglada skynken på ryggen, från och till sina arbeten. Denna vecka träffade jag en mamma som arbetade i en butik samtidigt som hon försökte ta hand om sin två veckor gamla bebis. Nu när jag tänker efter så har jag aldrig sett en man bära eller ens gå tillsammans med ett barn i Bolivia. De flesta kvinnorna här har inte så många alternativ än att ta med barnen till sina arbeten. Det är ju positivt att vi verkar ha kommit lite längre med den biten i Sverige, men vi är långt ifrån jämställda.

Idag hoppas jag verkligen att jag skall lyckas vaccinera Huayra så att jag får komma till Sallar de Uyuni! Lite mer om det nästa vecka!

4 september, 2013 av Irene Niemi Apgaua - 1 kommentar

Tiden flyger iväg…

Jag sitter i skuggan under ett träd i mitt nya hem i Jove Rancho. Jove Rancho är en liten by som ligger nedanför bergen ungefär en timmes bilresa från Cochabambas centrum. Jag trivs väldigt bra här i mitt lerhus tillsammans med mina två nyfunna vänner, två tyska volontärarbetare som arbetar på en av skolorna där jag gör min studie. Jag har en hund som följer mig vart jag än går. Hon heter Mariposa vilket betyder fjäril på spanska. Varje gång jag går till hållplatsen som ligger en 25 minuters gångavstånd från vårt hus följer hon efter mig. På vägen möter vi alltid andra hundar. Mariposa är väldigt feg och vill gärna att jag försvarar henne. Hon gömmer sig alltid bakom mig medan jag låtsaskastar stenar på hundarna så att de beger sig iväg. Det kan bli väldigt aggressivt och otrevligt, och att smyga ut är helt omöjligt. Mariposa har stenkoll på mig. Jordvägen som förbinder Jove Rancho med grannbyn är lång. Solen skiner på den rykande jordvägen under dagarna och under dygnets mörka timmar ligger vägen i fullständigt mörker. Det ända man kan urskilja är hundarnas lysande ögon.

I söndags var det cykelns dag, eller som de kallar det här, el dia del Péaton. Cykelns dag är varje första söndag i månaden. Det är absolut förbjudet att köra bil, 2600 poliser sattes i arbete på Cochabambas gator bara för att se till att gatorna var tomma på bilar. Bolivianerna verkar älska denna dag. Jag hörde att det till och med var på tal att ha två sådana dagar om månaden. Jag var i Cochabambas centrum denna dag som började med väldigt mycket irritation eftersom jag inte kunde ta mig hem till Jove Rancho på något sätt. Nu i efterhand är jag glad över att få ha upplevt el dia del Péaton. Det kändes lite som att tiden hade stannat upp. De allra flesta restauranger, barer och butiker var stängda. Människor låg på torgets gräsmattor, musik hördes ur varje gathörn, det dansades och det umgicks. Det var för 14 år sedan, i september 1998 som en grupp kvinnor från Cochabamba som var bekymrade över miljön kom med förslaget att ta en paus från den hektiska vardagen och andas in luften runtomkring dem. Jag måste säga att det är otroligt hur ren luften kan kännas bara några timmar efter alla hundratals bilar utvisats från gatorna.

Idag har jag besökt fyra olika skolor, två privatskolor och två kommunala skolor. De som arbetade i de kommunala skolorna var väldigt trevliga. De ville mer än gärna hjälpa mig med min studie medan privatskolorna var väldigt misstänksamma och släppte knappt in mig på skolans område. Hur som helst har jag ett möte med en rektor imorgon och ett annat på tisdag nästa vecka.

Dagarna flyger iväg. Ville gärna lägga in några bilder men den dåliga internetförbindelsen tillåter mig inte. Nu skall jag koka soppa till min nya hund och sedan transkribera intervjuer, något som aldrig verkar ta slut…