Kategori: Uncategorized

Vanan för Nepals ovanor har börjat etablera sig ordentligt i ryggmärgen, våndan över långsamt internet, strömavbrott och kalla duschar börjar numera bli ett minne blott trotts att det mer eller mindre tillhör vardagen.

I dagarna avslutade vi våran datainsamling på tandvårdskliniken efter att ha nått 250 ifyllda enkäter från vårat till början uppskattade mål på 50-150 patienter under 2 månader. En riktig jordskredsseger!

Detta firades, något i förväg, då vi blev inbjudna till avgångselevernas ”MEGA EVENT” där alla firar att deras BDS(grundutbildning för tandläkare) är färdig genom att bjuda lärare och yngre-kursare på dans och underhållning under ett flera timmar långt program som avslutas med middag och dans. När det var dags för dans var det säkert, utan att överdriva, en syn för gudarna att se två européer studsa runt på dansgolvet en huvudlängd längre en resten av klientelet.

En skillnad här från våra traditionella svenska studentfester som är värd att nämna är att alkoholkulturen i Nepal är otroligt olik vår. Hela eventet var alkoholfritt, något som tog lite tid att känna sig bekväm i när man vanligtvis ytterst sällan dansar nykter till nepalesisk klubbmusik (???). Efter att resten av rummets lycka smittats av sig lite så lossnade maskineriet och natten mynnade ut i en av de trevligaste i Nepal hittills.

Dagen efter, helt utan ångets, besökte vi Bakthapur. En mycket tempeltät stadsdel i kathmandu valley där vi följde en slinga som våra evigt uppskattade guide, The Lonely Planets Nepal pocket, rekommenderade. Solslickade gator, smala gränder och pyttesmå tunnlar tog oss på en häftig tur runt om i staden och bjöd på otroliga sevärdheter av varierande grad. Allt från tempel,  Buddha statyer, ödeläggelse från jordbävningen 2014 och pågående restaurationsarbete.

I nuläget har vi påbörjat vårat statistikarbete för att få se vilka resultat vår studie ger oss. Just nu är det både spännande och långsamt traskande i statistikens djungler bland fyrkantigt chi, t-test, signifikans och datavariabler men med våran stora machete ”Excel 2013” skall vi nog ta oss igenom detta också… så länge man har roligt!

Auf winerbrötchen, pözz.

Jak n’ Jns

 

Hej igen alla rara, nu är tandläkarstudenterna från Malmö tillbaka och rör runt i grytan, i detta fall ingen svensk kalops utan inhemsk beige-gul kyckling-gryta.

Som ni redan vet står vi med stora bloggerfarenheter och hoppas ni kommer njuta minst lika mycket av detta inlägg.

Om inte Kathmandus himmel täcks av mörka, gråa, tunga och blöta moln till vardags, täcks staden av samma askgråa färg, dock på lägre altitud, i form av avgasmoln inne i denna stora 10 miljoners stad. Staden är enorm, även om vi åkt runt en del blir vi lika överraskade varje dag så fort vi kör runt kvarteret på en ny outforskad gata. Det går nämligen inte att orientera sig i staden, det finns inga landsmärken som man kan utgå från. Alla hus ser identiska ut och varje kvarter går knappt att urskilja från de andra.

Förra veckan bestämde vi oss för att komma utanför staden och ta del av den vackra naturen och se de enorma vitklädda topparna likt grädden på en somrig svensk jordgubbstårta, för att lapa såren efter våran uteblivna midsommar.

Resan började med bussfärd som skulle tagit 4 timmar men slutade tyvärr med en 1a framför 4an dvs 14h. Viskningar gick mellan busschaufförerna att det var orsakat av jordskred längs de små slingriga vägarna mellan Kathamandu-Pokhara. Detta verkade inte vara annorlunda för lokalbefolkningen och när trafiken tids nog rullade på syntes ingen förklaring till den långa väntetiden längre.

Fyra killar varav en taxichaufför, en Sherpa och två alltför långa svenskar fick klämma sig in i en liten mysig vit Subaru och transportera oss från Pokhara i  2 timmar bort till Annapurna området.

Väl i Annapurna började vår vandring mot målet Annapurna Base Camp(ABC), baslägret för att nå världens tionde högsta berg som slingrar sig mot en hisnande höjd på 8091 m ö.h. Annapurna är ett av 14 berg i världen som kan unna sig att vara över 8000 m .ö.h. Det finns även en del rykten och sägner att det är det berg som skövlar flest människoliv. Statistik på detta har våra källkritiska sinnen ej hittat.

Från början var målet egentligen Everest Base Camp, men vi blev avrådda från detta då det beräknas ta 14 dagar och inte är direkt en vacker vandring. Tyvärr verkar denna leden påverkas av en alltför stor turism som längtar att få skymta världens högsta topp och glömskan att ta med sig avfall hem. Därav valde vi att ta en tur i Annapurna området.

Trekkingen eller vandringen på vardagssvenska var inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Vi såg vackra dalar och fin vandring längs med en bergsrygg framför oss. Trekkingen visade sig istället vara lite av ett träningsläger med alltför många djupa dalar att ta sig ner och upp ur. Redan efter två dagar beräknande vi höjdskillnaderna vi hade kämpat oss igenom, det motsvarade att bestiga vår svenska högsta topp Kebnekaise 3 gånger på 2160 m ö.h. De flesta av våra stigningarna skedde mha stentrappor. Utan att skryta för mycket kan vi ju gladeligen meddela att vi aldrig kommer behöva nyttja gymmets stairmaster-5000 igen.

Jakob fick även känna på AMS(Altitude Mountain Sickness) när han kommer över gränsen på 4000m. Symptomen han fick var migränliknande huvudvärk som ej släppte och extrema sömnsvårigheter. Trots allt nåddes tillslut målet ABC på 4130 m ö.h.

Väl nere fick vi höra att turen vi tog normalt brukar ta mellan 8-11 dygn. Medans vi på något mirakel gjorde den på fem. Inte konstigt att man behövde rehab efteråt. Det blev alltså en snabb vandring med fina vyer och växlande  väder mellan spöregn och 35 grader sol. Därpå turistade vi några dagar i Pokhara och återhämtade oss innan vi återvände till Kathmandu. Återresan skedde med flyg i form av ett litet tvåmotorigt propellerplan då vägen vi tagit nu tydligen var i ännu sämre skick. Resan som tidigare tagit oss 14h avverkades nu istället på 35 minuter sörplandes på apelsinläsk och gräddkolor.

Back to work!

Vår resa började måndagen den 13 Juni. Det var en vanlig svensk sommardag med lite lätt duggregn och två små svenska studenter skulle iväg ut i den stora vida världen. Efter mellanlandning och en mycket obekväm tupplur på dubais flygplats landade vi efter 22h äntligen i Kathmandu, Nepal, och fick för första gången träffa våran handledare Prenit som vi hållt mailkontakt med under de närmaste 8 månaderna och planerat tillsammans med inför studiens genomförande.

5 Personer, 1 stor resväska, ytterligare 4 väskor samt handbagage trängdes in i en liten Honda Civic och for iväg i den nepalesiska natten. Trafiken i Nepal är som i många andra asiatiska länder mycket annorlunda från den Svenska men efter cirka en halvtimme av smått förvirring, snack om fotboll och mycket tutande hittade vi vårt boende beläget i centrala Kathmandu.

 

Efter 5 dagars boende med skämt om monopolpengar, en hel del regn, konstiga blickar på två långa skandinavier, diverse sightseeing till tempel och trädgårdar, ännu mera handskakningar och presentationer, så har vi börjat komma igång med vår enkätstudie och redan fått ihop 30 enkäter av våran målbild på 150 stycken vilket bådar gott. Folk är väldigt vänliga och hjälpsamma och man kommer långt med bara engelska vilket varit otroligt skönt dessa första dagar då det varit många frågetecken, varav några fortfarande inte har besvarats.

 

 

 

Det som känns mest intressant just nu är dock hur folk beskriver regnperioden som börjar om några veckor, lustigt eftersom det de senaste dagarna regnat i genomsnitt cirka 3-4 gånger om dagen i korta, mycket kraftiga regnskurar som redan nu gör att vattnen börjar forsa fram längs gatkanterna. Har därför passat på att se så mycket av staden som möjligt medans det faktiskt är möjligt. Det är mycket vackra sevärdheter som parker och tempel men mycket har skadats av jordbävningar sedan några år tillbaka och är under restaurationer. Förhoppningsvis hinner vi även med lite vandring uppe i bergen innan regnet kommer på riktigt.

Den dagen den sorgen… känns som att vi garanterat kommer komma hem rena i alla fall,

ärtor ut 🙂

 

 

Vårt äventyr är snart över och det har blivit dags att packa ihop sina saker för att åka hem. De senaste dagarna har varit stressiga både för att kunna få ihop en uppsats som vi är nöjda med men också att kunna hinna med allt det där som man vill se/göra. När vi kom hit för 9 veckor sen så tyckte vi båda att vi kommer ha lååååång tid här och hinna med mycket. Och visst har vi hunnit se en hel del och varit med om mycket men man vill väl alltid ha lite mer. Men det ska bli ganska skönt att komma hem efter en period utomlands. Det är med blandade känslor vi åker härifrån, det har varit en fantastisk upplevelse att få ta del av ett annat lands kultur och människor på ett ibland lite undersökande sätt. Vi har mött otroligt vänliga och hjälpsamma personer som bidragit till att vår vistelse blivit så bra. Kan ju erkänna att det varit perioder som det varit väldigt mycket arbetande men all stress och press kan glömmas bort en liten stund när solen lyser igenom molnen och man kan sitta och njuta av en kopp kaffe. Och ibland har man ett litet äventyr mitt framför näsan som när vi åt lunch häromdagen ute i trädgården och en kameleont trillade ner på Christina. Djurvän som hon är tog hon den lugnt  och lät den hämta sig från fallet och börja klättra omkring lite. Vi lyckades också äntligen komma ut i en närliggande skog, som vi pratat om att promenera i sen vi kom hit. Underbar natur och många spännande stigar att välja mellan, kändes kanske lite som att vandra i skogen  hemma tills man träffar på Safari – myror, som kan bitas ordentligt. Det fick Christina känna av när hon vågade sig nära nog för att fota deras fina strukturer.  Många minnen tar vi med oss från en ljuvlig tid i Kenya. Tack för oss!!

 

 

I helgen tog vi en paus i skrivandet och begav oss iväg från storstaden på safari i tre dagar. Vi hyrde en guide och hans landcruiser som tog oss västerut till national parken Maasai Mara. Där bodde vi fyra nätter i tält på en inhägnad camp lite utanför Sekenani gate som är en av ingångarna till parken. Värt att nämna om någon student ska hit i framtiden är att för själva inträdet till parken så räknas inte ett svenskt student id som tillräckligt bevis för att få studentpris. Vi blev istället hänvisade att besöka huvudkontoret i staden Narok som ligger en bit ifrån den ingången för att få en stämpel, men eftersom det var helg och kontoret endast öppet vardagar betalade vi istället det dubbla priset 80USD var. Se även till att ha dollar i plånboken, då flera myndigheter i Kenya använder amerikanska dollar.

Riktigt imponerande att se så många djur och vår guide var otroligt erfaren. Han var expert på vilda djur och skicklig på att hitta de bästa ställena i parken. Han var även ödmjuk och respekterande mot djuren och såg alltid till att ha bra med avstånd för att inte störa dem för mycket. Vi såg till och med lejon uppe i träd som visst är mycket ovanligt just i Maasai Mara. Det var så häftigt! Vi hann även vandra med en Maasai som visade oss en del av deras kultur, hur de utnyttjar växter och ett par nätter hörde vi lejons dova rytande i närheten av vår camp.

Nu börjar vår resa dra ihop sig till sitt slut och vi är full fart att hinna klart med vårt skrivande!

Ojoj, nu var det länge sen det skedde något från vår sida här på bloggen. Idag är det Hanna som skriver. Vi har lämnat TICC och Tanga, var ganska sorgligt tyckte jag, så många inspirerande människor och gulliga norrmän där. Den sorgen höll dock inte i sig speciellt länge för vi tog vårt pick och pack och drog på safari! Så otrolig upplevelse och skönt att få en paus från uppsatsskrivandet. Vi var borta i fyra dagar och åkte runt i tre väldigt olika och helt mind blowing parker. Vi var tex omringade av elefanter, en meter ifrån flera lejon, såg hyenor äta frukost, gnu och zebror så långt ögat kunde nå, hade hyenor utanför tältet på natten, safarimyror inne i byxorna, bockade snabbt av the big five, åt orimligt mycket pringles och bara njöt.

Efter det spenderade vi tre dagar i Arusha, var skönt med lite storstadsliv och behagligare klimat. Vi gick på museum, bio och runt på stan där alla försäljare mer eller mindre drog in oss i deras affärer. Igår satte vi oss på ett litet, litet plan och flög i en timme och hamnade på Zanzibar. Här har vi checkat in på en resort som under högsäsong varit waaay över vår budget. Planen är att skriva, skriva, skriva hela veckan då det inte finns så mycket annat än att sola och bada här så vi har relativt få distraktioner. Idag har vi tex kategoriserat intervjuerna så imorgon börjar skrivandet på riktigt, håll tummarna för oss!

Där jag sitter är det inte speciellt bra uppkoppling så det går inte att ladda upp några bilder men om en går in på insta och kollar #hannaliTZ så finns en och annan gobit.

Våra dagar har varit ganska varierande på kusten med mycket sol men också en hel del regn och stormande. Vi hittade ett gigantiska käkben från en val en morgon på stranden, stort nog för Christina att provsitta! De flesta dagarna har vi gett oss ut på promenader för att få inspiration till skrivandet och dessutom för se något annat än hotellets bekvämligheter. Samt lite motion då maten som serverats varit sagolikt god!!

Väl tillbaka i Nairobi åkte vi till utkanten av staden och upp i bergstrakten där det odlas te och kaffe. Dessa odlingar ligger på en höjd av ca 2100 meter som sträcker sig så långt ögat når med kullar av grönt i lite skiftande färger. Tebuskarna plockas för hand med täta mellanrum vilket ger en lite ljusare färg medan kaffet är lite mörkare. Mycket av det Kenyanska kaffet exporteras över hela världen.

Idag åkte vi till en del av stadens enorma nationalpark för att se de små föräldralösa elefanterna. David Sheldricks orphanage är ett projekt som försöker rädda unga vilda elefanter som förlorat sina föräldrar pga. av tjuvskyttar runt om i Kenya. Dessa föds upp i parken tills de blir lite större för att sedan succesivt åter släppas tillbaka ute i det vilda i olika flockar i de stora nationalparkerna. Detta är ett tidskrävande projekt och det behövs en hel del pengar så man kan adoptera en elefant om man vill och på så sätt hjälpa dem.

Vi har insett hur viktigt det är med bra uppkoppling till internet för att kunna skriva en bra uppsats. Arbetet på kusten gick trögare då hotellets wifi inte var den bästa. Ett väl fungerande wifi gör verkligen att arbetet går smidigare när man letar information eller då man helt fastnar. Samtidigt är det betydelsefullt att faktiskt hålla tät kontakt med sin handledare för att se till att man är på rätt spår för att förhindra extra onödigt arbete.

Efter all datainsamling i slummen så bestämde vi oss för att lämna storstaden och skriva vidare på vår C-uppsats nere på kusten. Efter en timmes flygresa från Nairobi hamnade vi i Diani på ett litet avskilt ställe precis på stranden Galu beach. Som tur är har det varit ganska regnigt och blåsigt vilket har gjort att vi kunnat fokusera en hel del på skrivandet. Det har ändå blivit många promenader längs stranden vilket har varit underbart och befriande från allt skrivande. Även om Galu Beach sträckan är känd för sin vackra vita sand så syns spår från människan då sopor av plast och glas förs in från den indiska oceanen..

Igår kväll fick vi besök av en middagsgäst, herr eremitkräfta kände doften av den goda maten!

Idag efter frukost vi gick på en längre vandring i den närliggande skogen Sacred Kaya forest. Det är en skog vars den inhemska urbefolkningen Mijikenda ser som helig. Då denna skog är k-märkt och stöttad av Världsnaturfonden fick vi med oss en guide. Han talade om dess intressanta historia och visade oss flera medicinska växter. Vi fick bland annat andas in ett sorts blad som öppnade upp bihålorna och vi samlade kraft genom att krama träd.

Med nyvunnen energi från skogen sitter vi åter vid skärmen för att fortsätta vårt skrivande!