Författare: Caroline och Christina

Vårt äventyr är snart över och det har blivit dags att packa ihop sina saker för att åka hem. De senaste dagarna har varit stressiga både för att kunna få ihop en uppsats som vi är nöjda med men också att kunna hinna med allt det där som man vill se/göra. När vi kom hit för 9 veckor sen så tyckte vi båda att vi kommer ha lååååång tid här och hinna med mycket. Och visst har vi hunnit se en hel del och varit med om mycket men man vill väl alltid ha lite mer. Men det ska bli ganska skönt att komma hem efter en period utomlands. Det är med blandade känslor vi åker härifrån, det har varit en fantastisk upplevelse att få ta del av ett annat lands kultur och människor på ett ibland lite undersökande sätt. Vi har mött otroligt vänliga och hjälpsamma personer som bidragit till att vår vistelse blivit så bra. Kan ju erkänna att det varit perioder som det varit väldigt mycket arbetande men all stress och press kan glömmas bort en liten stund när solen lyser igenom molnen och man kan sitta och njuta av en kopp kaffe. Och ibland har man ett litet äventyr mitt framför näsan som när vi åt lunch häromdagen ute i trädgården och en kameleont trillade ner på Christina. Djurvän som hon är tog hon den lugnt  och lät den hämta sig från fallet och börja klättra omkring lite. Vi lyckades också äntligen komma ut i en närliggande skog, som vi pratat om att promenera i sen vi kom hit. Underbar natur och många spännande stigar att välja mellan, kändes kanske lite som att vandra i skogen  hemma tills man träffar på Safari – myror, som kan bitas ordentligt. Det fick Christina känna av när hon vågade sig nära nog för att fota deras fina strukturer.  Många minnen tar vi med oss från en ljuvlig tid i Kenya. Tack för oss!!

I helgen tog vi en paus i skrivandet och begav oss iväg från storstaden på safari i tre dagar. Vi hyrde en guide och hans landcruiser som tog oss västerut till national parken Maasai Mara. Där bodde vi fyra nätter i tält på en inhägnad camp lite utanför Sekenani gate som är en av ingångarna till parken. Värt att nämna om någon student ska hit i framtiden är att för själva inträdet till parken så räknas inte ett svenskt student id som tillräckligt bevis för att få studentpris. Vi blev istället hänvisade att besöka huvudkontoret i staden Narok som ligger en bit ifrån den ingången för att få en stämpel, men eftersom det var helg och kontoret endast öppet vardagar betalade vi istället det dubbla priset 80USD var. Se även till att ha dollar i plånboken, då flera myndigheter i Kenya använder amerikanska dollar.

Riktigt imponerande att se så många djur och vår guide var otroligt erfaren. Han var expert på vilda djur och skicklig på att hitta de bästa ställena i parken. Han var även ödmjuk och respekterande mot djuren och såg alltid till att ha bra med avstånd för att inte störa dem för mycket. Vi såg till och med lejon uppe i träd som visst är mycket ovanligt just i Maasai Mara. Det var så häftigt! Vi hann även vandra med en Maasai som visade oss en del av deras kultur, hur de utnyttjar växter och ett par nätter hörde vi lejons dova rytande i närheten av vår camp.

Nu börjar vår resa dra ihop sig till sitt slut och vi är full fart att hinna klart med vårt skrivande!

Våra dagar har varit ganska varierande på kusten med mycket sol men också en hel del regn och stormande. Vi hittade ett gigantiska käkben från en val en morgon på stranden, stort nog för Christina att provsitta! De flesta dagarna har vi gett oss ut på promenader för att få inspiration till skrivandet och dessutom för se något annat än hotellets bekvämligheter. Samt lite motion då maten som serverats varit sagolikt god!!

Väl tillbaka i Nairobi åkte vi till utkanten av staden och upp i bergstrakten där det odlas te och kaffe. Dessa odlingar ligger på en höjd av ca 2100 meter som sträcker sig så långt ögat når med kullar av grönt i lite skiftande färger. Tebuskarna plockas för hand med täta mellanrum vilket ger en lite ljusare färg medan kaffet är lite mörkare. Mycket av det Kenyanska kaffet exporteras över hela världen.

Idag åkte vi till en del av stadens enorma nationalpark för att se de små föräldralösa elefanterna. David Sheldricks orphanage är ett projekt som försöker rädda unga vilda elefanter som förlorat sina föräldrar pga. av tjuvskyttar runt om i Kenya. Dessa föds upp i parken tills de blir lite större för att sedan succesivt åter släppas tillbaka ute i det vilda i olika flockar i de stora nationalparkerna. Detta är ett tidskrävande projekt och det behövs en hel del pengar så man kan adoptera en elefant om man vill och på så sätt hjälpa dem.

Vi har insett hur viktigt det är med bra uppkoppling till internet för att kunna skriva en bra uppsats. Arbetet på kusten gick trögare då hotellets wifi inte var den bästa. Ett väl fungerande wifi gör verkligen att arbetet går smidigare när man letar information eller då man helt fastnar. Samtidigt är det betydelsefullt att faktiskt hålla tät kontakt med sin handledare för att se till att man är på rätt spår för att förhindra extra onödigt arbete.

Efter all datainsamling i slummen så bestämde vi oss för att lämna storstaden och skriva vidare på vår C-uppsats nere på kusten. Efter en timmes flygresa från Nairobi hamnade vi i Diani på ett litet avskilt ställe precis på stranden Galu beach. Som tur är har det varit ganska regnigt och blåsigt vilket har gjort att vi kunnat fokusera en hel del på skrivandet. Det har ändå blivit många promenader längs stranden vilket har varit underbart och befriande från allt skrivande. Även om Galu Beach sträckan är känd för sin vackra vita sand så syns spår från människan då sopor av plast och glas förs in från den indiska oceanen..

Igår kväll fick vi besök av en middagsgäst, herr eremitkräfta kände doften av den goda maten!

Idag efter frukost vi gick på en längre vandring i den närliggande skogen Sacred Kaya forest. Det är en skog vars den inhemska urbefolkningen Mijikenda ser som helig. Då denna skog är k-märkt och stöttad av Världsnaturfonden fick vi med oss en guide. Han talade om dess intressanta historia och visade oss flera medicinska växter. Vi fick bland annat andas in ett sorts blad som öppnade upp bihålorna och vi samlade kraft genom att krama träd.

Med nyvunnen energi från skogen sitter vi åter vid skärmen för att fortsätta vårt skrivande!

Hela veckan har det öst ner och vi har bara kunnat titta på. Ingen stor fara med oss då vi bor i ett välbyggt hus men värre för en hel del andra som inte har det lika bra. Under tre dagar kom så stora mängder vatten att det blev stora översvämningar i flera delar av staden. I Huruma, ett av det slumområden där vi veckan innan utförde intervjuer i, kollapsade ett sexvåningshus där 150 familjer bodde varav 21 personer miste sina liv. Helt plötsligt känns denna katastrof så nära.

En av de regniga dagarna tog vi oss utanför huset på bok-jakt! Vi hamnade först på ett litet bibliotek inne i stan och frågade efter medicinsk litteratur och den stackars mannen tittade på oss och tog sen väldigt sakta fram de enda böckerna han hade om ämnet, de var gamla och väldigt slitna och dessutom hade han bara två stycken, och de var nog egentligen menat för blivande läkare! Så in i taxin igen för att testa vår lycka på universitet. University of Nairobi har varit stängt sedan en månad tillbaka på grund av protester, men delar av det var öppet och vi lyckades komma in i deras bibliotek on campus. Ett fint, gigantisk bibliotek men med väldigt få böcker. Hylla efter hylla stod tomma! Dessutom var litteraturen inte den mest uppdaterade men det var otroligt intressant att gå omkring där och titta! Till slut fann vi i alla fall litteratur i deras book-shop som verkar lovande!

Lagom till majbrasan tände President Kenyatta eld på 105 ton elefantbetar och 1.35 ton noshörningshorn. Totalt 11 stycken vackert staplade högar av betar och horn hade samlats in mestadels från Kenya men även från andra länder. Trots ösregn var det många inbjudna, även internationella kändis-gäster tog sig dit. Syftet med denna eld är att visa vart Kenya står i den illegala jakten på Afrikas elefanter. Den stora efterfrågan på betar och horn i Asien har lett till att både elefanterna och noshörningarna hotas försvinna från Afrika på bara något årtionde.

Vi invigde helgen med att spendera lördagen i slummen med några av klinikerna som hade ett Medical Camp. Ett Medical camp är då en del kliniker går ihop och ger chansen till många att komma dit och få vård eller information. De har olika teman de fokuserar på och det är ute i de fattigaste områden för att se till att vården når ut även till de mest utsatta. Den här dagen gällde det screening av livmoderhalscancer men även annat förebyggande så som bröstcancer och givandet av preventivmedel. Så fort vi klev ur bilen kom de små barnen springandes mot oss och ropade “mzungu” som betyder främling även om det i detta landet också betyder “vit”. Leo som bjudit in oss och som var ansvarig för det hela visade oss runt på de olika avdelningarna. De hade satt upp temporära tält och där fanns även en gammal byggnad med små mörka rum där vi fick möjlighet att prata med några patienter och observera behandlingar.

Vi hade även föreberett oss med presenter till kvinnorna och fått tillstånd av Leo att kunna ta med dessa. Vi gav ut små paket innehållande ett par trosor tillsammans med några bindor samt trosskydd. Till barnen hade vi först tänkt oss en fiskedamm men allt fler barn kom och vi insåg snabbt att vi inte hade tillräckligt med presenter till alla. Istället hade vi olika tävlingar och presentpåsen tog snabbt slut. Såpbubblorna vi köpt var helt klart favoritpriset bland alla! Det verkade som att en del av barnen såg såpbubblor för första gången och tyckte först det var lite läskigt, men när den första pojken blåste blev det snabbt en rolig lek att jaga dessa bubblor.

Denna veckan har vi avklarat de sista intervjuerna och ser fram mot att komma igång med skrivandet!