Funderingar över värde, ansvar och tillit

Ibland är det svårt det där med olika kulturer. Riktigt svårt. Det är då det uppstår ”kulturkrockar”. Det kan till och med vara så att hinder är undanröjda och kommunikationen är klar som kristall men att det ändå inte blir som man tänkt sig i slutändan. Vems är då ansvaret? Var finns tilliten resten av tiden? Moraliskt ansvar? Mindre värd som student? Mindre värd som utlänning? Mindre värd som kvinna? (Det sista vill jag nästan inte skriva, men kan ändå inte låta bli.) Hur går man vidare?

Nu tar jag några dagar ledig: från studie, organisation, geografiskt område och dator. Det ska bli skönt.

Jag låter bilden sammanfatta mina åsikter och känslor om Indien och min MFS.

//Åsa

tummen_upp
tummen_upp

Med en kopp chai i handen…

sitter jag och stirrar på datorskärmen. Det är inte lätt att koncentrera sig på att skriva uppsats när man har så mycket spännande runt sig. Jag befinner mig nu på ett ställe som heter Auroville. Ett alternativt samhälle skapat för att människor ska kunna samlas och leva i fred och harmoni med varandra över nationsgränserna. Hållbar utveckling är i fokus, liksom andlighet, yoga och konst. Jag är redan klar med själva fältstudien för min uppsats. Det gick smidigare och fortare än förväntat. Men jag hade ju också försprång genom att ha varit på stället tidigare. Nu bor jag några dagar på ett av alla Aurovilles gästhus. Jag tänkte att det skulle vara ett skönt och avslappnat ställe att sitta och skriva på, och det är det också. Jag har redan fått en del gjort, men det är svårt att inte låta bli att tänka på allt som finns att utforska i området. En liten lunchtur på cykel blir det i alla fall idag till ”solar kitchen”, det gemensamma jätteköket som serverar billig vegetarisk lunch och middag till aurovillianerna varje dag. På fredag har jag ett besök inplanerat här med den nystartade organisation Eco Femme, som säljer miljövänliga tygbindor och sprider information om menstruation och hygien. De är också intresserade av att höra om CIRHEPs projekt. Så det kan nog bli ett lyckat utbyte av erfarenheter!

Halvt om halvt

Halva tiden i Indien har gått.
Halva jag vill stanna kvar.
Halva jag vill åka hem.
Halva min tand är borta.
Inte ens halva min uppsats är utkastklar.
Halva jag vill skriva klart nu.
Halva jag vill på semester o vila.
Min bättre hälft vill nog att jag kommer hem snart.
Halva jag har inte försvunnit.
Halva högen med böcker har jag läst.
Hälften + hälften av mina intervjuer är klara.

Detta var ett halvhjärtat försök att vara lite rolig mitt emellan halvlekarna.

Mycket är intressant med MFS, en del är frustrerande, annat helt nytt och vissa saker gammal skåpmat.

Det svänger kraftigt från ena dagen till den andra och även inom samma dag.

De kulturskillnader jag kunde förutse och läsa mig till, är ok. Det handlar om skillnader i skolorna, att landsbygden är fattig, vissa delar av städerna är väldigt rika och olika klimat/kulturer vad gäller arbete och arbetsinsatser och så vidare. Jag kunde tänka mig olika företeelser som skulle kunna hända, baserat på den erfarenhet jag har, men ibland så dyker det upp små guldkorn som jag inte kunde tänka mig…

Det är då jag hamnar i situationer där jag har liten kunskap eller ingen alls och lär mig nytt. Elever berättar om saker som jag inte vet något om. Då blir det svårt både med språket och förståelsen. Jag har ju ingen aning om jag missförstår dem, hör fel eller bara är ute o snurrar. Då ber jag dem oftast att skriva i min anteckningsbok och förklara mer ingående. Det ger en annan kontakt när jag faktiskt säger att jag inte ens känner till det, som de pratar om. Eleverna fnissar lite förläget, skriver prydligt och snirkligt i min bok, och tycker säkert att jag är märklig men sen lägger de sin blyghet åt sidan och berättar. Då blir de spontana och hjälper varandra och en diskussion uppstår. En härlig känsla.

Samma sak gäller lärarna. De är dock mer övertygade om att jag inte hör ordenligt, så de upprepar oftast samma ord om och om igen. Dock utan resultat – dvs jag begriper inte mer eller bättre för det. Sen händer samma sak här som med eleverna. Det är inte längre någon situation där jag ställer frågor o sen antecknar ett svar – utan en situation som går ut på utbyte. Dessa situationer, både med eleverna och lärarna, uppstår alltid utanför själva intervjutillfället då samtalet är mindre tvunget eller mindre uppstyrt – men inte mindre viktigt.

Och så får jag googla när jag kommer till internet. Det visar sig att jag verkligen inte hade en aning om vad de berättade för mig o jag känner tacksamhet för att jag blivit lite rikare på kunskap.

Helt nya insikter tar lite längre tid och har inte samma aha-känsla men de kommer med hårt arbete och tankeverksamhet. Insiktsdagar avslutas alltid med ett leende på läpparna.

Annars så händer typ ”inget” denna vecka. Hela veckan stavas ”transkribering”.

//Åsa

PS: Skickar med en annons från en stor, indisk morgontidning – för hälsa o goda skolresultat.

PS2: Igår mötte jag ett Indien jag inte vill möta. Tog rickshaw-taxi hem och det visade sig att föraren var ordentligt berusad. Taxistoppet är precis utanför byns bar och många gör (nog) ett pitstop där, innan de sätter sig bakom ratten eller styret. Det höll på att gå riktigt illa flera gånger på den lilla sträckan på 2 km, mellan affären och där jag bor. Jag klarade mig helskinnad men med hjärtat i halsgropen! Han fick ingen dricks…

Hälsa o framgång i Indien
Hälsa o framgång i Indien

 

CIRHEP- mitt indiska ”hemma”

Jag har nu spenderat en månad på Centre for Improved Rural Health and Environmental Protection. Att komma tillbaka till en organisation, människor och en omgivning som jag var väldigt bekant med har varit en bra grund för att kunna genomföra mitt mfs. Det är också en väldigt häftig känsla att känna sig så hemma och trygg i en miljö som är så annorlunda från Sverige. Det känns lite som mitt egna parallella universum. Men det är klart, sticker ut gör jag ju. Men att folk ropar hej, vinkar och ler stort om jag vinkar tillbaka, när jag går ut och går häromkring eller cyklar genom någon av pyttebyarna, det kan man ju bara se som ett stort plus. Att jag känner mig så hemma här har jag såklart människorna på CIRHEP att tacka för. Här finns alltid någon som ställer upp om jag behöver hjälp med något, och jag har verkligen fått allt stöd som jag har kunnat tänka mig för att genomföra studien. Men det känns också häftigt att jag har kunnat vara lite mer självständig nu, och tex kunnat planera saker själv och bara ta med min 16-åriga tolk och hoppa på moppen och köra iväg till en skola i en av byarna och där få till en intervju med några tjejer. Igår hade jag sista inplanerade intervjun. Så nu har jag allt material och ska hugga in i uppsatsskrivandet på allvar!

Att omgivningarna här passar min smak precis gör ju bara upplevelsen ännu bättre. Bästa tiden på dagen är när solen börjar gå ner och jag tar min dagliga kvällspromenad bland de små åkrarna. Det flesta familjer här är småjordbrukare och odlar olika grönsaker, hirs eller blommor. På promenaderna stöter jag ofta på herdar med sina getter, människor som är på väg hem med sin ko efter att den stått ute och betat, och så en massa (för mig) ovanliga fåglar, bland annat påfåglar finns det gått om. Men det som värmer mitt hjärta allra mest att se är nog ändå när någon av ungarna skrattandes kommer springande på vägen med ett gammalt hjul som det håller rullande med en pinne. Jag önskar att barn där hemma hade lekt lite mer med sådana leksaker och lite mindre med datorer eller föräldrarnas iphones…

Eftersom min uppsats handlar om menstruation så kommer här en bild på apoteket (ja det säljer faktiskt chips och godis också), med bindor framme i disken. Namnet på största märket, Whisper, är talande för hur man ser på mens här. Alltså inget man pratar öppet om. Men tydligen något man kan skylta synligt med i alla fall.

MFS och sidospår…

Det inträffar alltid något varje vecka som inte är knutet till min MFS alls. Det berikar både min vistelse här och mig som person. I slutändan också mitt arbete, hoppas jag.

Vad jag har varit med om här är tex ett stort indiskt bröllop med över 2000 gäster. Jag blev inbjuden sådär rakt från gatan och blev bjuden på (frukt)drink, snacks, hoppborg, spunnet socker, middag och deltagande i både mottagningen och ceremonin dagen efter. Det var otroligt intressant och så fint. Dock har jag aldrig någonsin känt mig så färglös som jag gjorde i mina vanliga västerländska kläder. Det var ett arrangerat äktenskap, bruden 20 år och brudgummen 26. Bruden är, som sig bör, ljusare i hyn än brudgummen – det är viktigt. De verkade ändå ganska glada, dock mycket nervösa. Ena bilden är från mottagningen och den andra från ceremonin. Efter bröllopet flyttar bruden från sin familj, in till sin man, som fortfarande bor hemma. Detta är inget konstigt. För dem.

Klicka på youtube-länken och ni ser hur de serverar middag på bröllop här i Indien. På bananblad som sig bör i södra Indien. Inga bestick o man äter enbart med högra handen – även varm och såsig mat. http://youtu.be/3xgpm0YnkjM

Det dräller in nya vänner med andra vanor än mina, på facebook. Människor jag träffar på mina turer till stan och ”kollegor” vid organisationen som jag är koppad till. Unga människor ute på volontäruppdrag från olika delar av Indien och världen. Det är så härligt att se och höra deras engagemang och få vara med om det som de åstadkommer. Det finns många gräsrotsrörelser här i Indien som jobbar för den ”goda sidan”. Världen kommer att se annorlunda ut med dessa människor i den. Det är jag säker på.

Strömmen går med jämna mellanrum. Då får man hitta på något annat. Antingen sitter jag på balkongen o läser i skumrasket (och blir myggbiten) eller så läser jag en bok i ficklampsljus och dricker en kopp te. Spisen är ju gasspis, så te får jag alltid. Att inte sakna el är märkligt men jag har vant mig vid att göra annat.

Likaså tvätten. Ingen torktumlare, inget torkskåp. Nu är det visserligen varmt här men ingen extra energi behövs. Tvätta 40 grader? Aldrig. Enbart kalla tvättar här. Tv? Har jag bara sett en avstängd sen jag kom hit o det var på hotellrummet. Endast kallt vatten i kranen i handfatet och i köket? Ja, det går bra det också.

Att kunna äta mat på gatan som är superfärsk och som är helt okänd är också något intressant. Många vill inte äta från gatuståndens matvagnar men det är ju så otroligt färskt (läs: nylagat). Dock passar jag mig för rå mat som sallad, halvstekta ägg och majonnäs. Och glass (tyvärr). Känner inte för att bli magsjuk o än har jag klarat mig (fast en liten släng har jag haft). På bilden nedan ser ni de kryddiga och friterade potatis- och linsbollar som jag köper i byn. Nya, varma och supergoda. 2 Rs styck. Det är 30 öre.

Att indierna tittar (läs: stirrar) efter mig på gatan – gör inget. Att de nästan ibland är ohövliga – gör inget. Att de inte tilltalar mig om jag har manligt sällskap med mig – gör inget. Att de inte tror att jag inte vet hur mycket taxin ska kosta – gör mig inget. Det är annorlunda här och skillnaderna får jag ta, helt enkelt.

Längtar efter familjen och vännerna – ja, det gör jag. Saknar jag Malmö – ja, ibland. Saknar jag jobbet – (handen på hjärtat?) – nej. Saknar jag kollegorna – ja. Tänk vad härligt det ändå är att få tillbringa drygt 8 veckor i ett annat (läs: varmt) land, mitt under de kallaste månaderna på året. Att få en paus från vardagsrutinerna hemma och samtidigt få göra något utvecklande och kunskapshöjande.

Att komma iväg på ett MFS berikar på många sätt. Mycket mer kunskap och otroligt mycket mer erfarenhet och många fler sidointryck. Men det gäller att också kunna se och ta emot allt som man upplever.

PS: Jo, jag saknar jobbet

Friterade lins- och potatisbollar i byn
Friterade lins- och potatisbollar i byn
Mottagningsceremonin på ett indiskt bröllop
Mottagningsceremonin på ett indiskt bröllop
Vigselceremonin på ett indiskt bröllop
Vigselceremonin på ett indiskt bröllop

 

Härliga Indien…

Två veckor har förflutit och jag är flitig, men oj vad tid saker och ting tar. Det finns tid och det finns indientid. Det har jag lärt mig. Inte helt lätt. Och rådet att ha en bok med överallt är bra. Den behövs emellanåt men ibland så pausar jag bara o njuter en kort stund av stilla väntan.

Jag besöker skolor av helt olika slag. Det är otroligt intressant (och tankeväckande) att träffa dessa lärare, elever och se deras skolor. Ibland tror jag inte att det är sant, det jag ser. Ute på landsbygden, den riktiga landsbygden, är läget så illa att jag nästan inte orkar intervjua lärarna. Men alla elever är sprudlande glada hur smutsiga de än är, hur trasiga deras kläder än är och hur små o smala de än är. Det är en djupt rörande upplevelse som går rakt in i hjärtat. Må dessa små liv få behålla detta livet ut…

Vad som annars (fortfarande) är förvirrande är att uppgifter som jag kan få fram angående olika skolor och skolsystem, läroplaner och kursplaner är så olika. Svaren beror på vem jag frågar. Tur jag har några veckor kvar att bli mer förvirrad – kanske kommer det en lösning upp ur all förvirring.

En del andra praktiska ting börjar falla på plats också. Ett indiskt simkort sitter numera i min gamla avlagda mobiltelefon. Inte lätt som utlänning att få mobiltelefon i Indien. Det behövs ett intyg på att jag bor någonstans (typ på ett hotell eller som i mitt fall, att jag tillhör en organisation) ett passfoto och så tid. Sen är det bara att ringa och skicka sms… Annars så finns allt att köpa här i Indien. Oftast till ett lägre pris än hemma. Men tiden det tar att handla är lång. Långa avstånd, prutning, olika butiker för olika ting kräver tid och tålamod.

Jag försöker koppla av lite på söndagarna. Få lite tid för mig själv. Jag har varit i Bangalore, mitt i stan, två söndagar nu och gått guidade turer. Det är trevligt och intressant. Sen hänger jag på stan, fikar, kollar folk, fotograferar, shoppar lite och bara tar det lugnt. Här är det jobb 6 dagar i veckan som gäller och jag hänger på. Fast nu kanske tröttheten har inträtt – jag är sjuk o vilar. Ont i halsen o feber. Nåt litet hoppas jag på. Kan bli värre – halsfluss o nödvändigt doktorsbesök? Ännu värre – malaria?? Jag blir myggbiten varje dag. Går inte att värja sig. Får väl se hur jag mår i kväll…

Nedan en bild från landet, 3 timmars bilfärd norrut från centrala Bangalore. Barn får komma, från den intilliggande byn, till ett ställe som heter Vedike och där kan de få lite mat och stimulans. Det är gatubarn som kommer. Gatubarn som har föräldrar och som lever som nomader. Denna gång så fick de måla med fingerfärger. Innerbörden ”fingerfärg” blev en annan än den gängse…

Andra bilden är en bild på en skola i byn där jag bor, men som jag inte besökt eller gjort intervjuer på.

 

//Åsa

Fingerfärdig med fingerfärg
Fingerfärdig med fingerfärg
En skola i en by i Indien, utanför Bangalore
En skola i en by i Indien, utanför Bangalore

Störningsmoment

Att hålla intervjuer i Indien är inte alltid lätt. Kärnan i min studie är gruppintervjuer med tonårstjejer om menstruation. Alltså ett rätt så känslig ämne. Det är en stor utmaning emellanåt att se till att man är ensam med tjejerna. I vissa byar är enda alternativet att sitta mitt inne i byn. Men även om man försöker sätta sig lite avsides, kommer folk fram och ställer sig runt omkring. Det finns liksom ingen som tänker ”aha, de kanske vill vara ifred”. Det verkar också som att det kan verka oartigt att be folk dra därifrån, för både min tolk och tjejerna själva verkar tveka inför att göra detta ibland när jag börjar tjata om att vi måste vara ensamma. Sen kan det också vara så att just när man påbörjat en intervju sätts det på musik på öronbedövande volym från stora högtalare som är obligatoriska så fort man ska fira något. Och det kan ju alltid hända att det är någon av alla familjer i byn som firar bröllop eller som vid en av mina intervjuer att byn har en allmän dansuppvisning precis den dagen. Ibland kommer inte folk som man bestämt en tid förrän några timmar senare, ibland kommer de inte alls. Det är bara så det är.

Men på många sätt går det faktiskt mycket effektivare att göra en undersökning här. För min enkätstudie besökte vi en skola för att be om att tjejerna i några klasser skulle få svara på frågorna. Ja visst, kl två dagen efter kunde vi komma. Det skulle aldrig hända i Sverige. Visst saker blir inte alltid som man planerat här, men det går i alla fall att planera in intervjuer och annat med mycket kortare varsel än vad jag är van vid. Och det roliga är att det kan alltid hända oförutsedda saker. Som när rektorn som vi pratade med på skolan bad om att få titta på enkäten precis innan vi skulle in och dela ut den till tjejerna, och jag tänkte att ”oj, hoppas han inte tycker det här är för känsliga frågor”. Han pratade lite på tamil med kvinnan som var med för att tolka. Jag väntade nervöst tills hon förklarade att han bad om att vi även skulle ha en genomgång för tjejerna om mens när vi ändå var där. Så efter att de svarat på enkäten blev det ett spontant mens-snack med 50 tjejer i en stor ring i ett av klassrummen. Vi förklarade varför man har mens, om mensvärk, hygien och annat som de hade frågor om. Kul bonus!

Ett annan kul grej var att det just nu är folk från Rädda Barnen, Lund på en liknande organisation i närheten och håller i samtalsledar-utbildning för studenter som ska ha kill-och tjejgrupper. Det är en fem-dagars träning och jag åkte dit och var med på passet ”Me and my body” som handlade om puberteten. Jag fick också möjlighet att intervjua de kvinnliga studenterna om deras roll som gruppledare.

Men även om det låter som att det händer mycket här, blir det faktiskt mycket dötid. Jag borde använda den till att börja skriva på uppsatsen, men det är svårt att koncentrera sig med störningsmoment som hög musik, myggor, svett, ovan kost och konstiga mattider.

Fast nu får jag försöka ta mig i hampan och jobba lite! Vi hörs!

Kerstin

På väg till en intervju

Framme och en vecka har förflutit

Nu är jag framme i Indien, Bangalore, där jag ska tillbringa tiden för att göra min MFS, eller rättare sagt en liten by norröver. Jag har installerat mig på kontoret där finns allt och i rummet, där finns allt. Allt som jag kan tänka mig behöva. Dock inte mer.

Jag har full support vad gäller att hitta skolor, ta kontakt med rektorer och lärare för intervjuer och transport dit av organisationen som jag är knuten till. Däremot hann jag inte riktigt förbereda mig för skolbesöken, då de ägde rum direkt efter ankomst. Mitt första skolbesök blev dock en ”katastrof”. Det kändes snopet och jag blev helt uppgiven. Måste jag ta till Plan B?

Det är inte helt lätt att hitta rätt information om läroplaner och kursplaner för det är olika som gäller för olika stater. Det är också olika om skolorna är privata eller statliga. Det finns även blandsorter… Så jakten på information är på topp. Jag försöker också hitta statistik över bygden där jag bor och hur den ser ut i förhållande till antal boenden, antal skolor och så vidare men det är ännu svårare.

Det känns bra att jag ändå ska vara här i strax över 8 veckor. Tiden utnyttjas inte på det mest effektiva sätt som finns – frustrerande ibland. Men jag inser också att ”Times flyes” och att ligga på latsidan är inget jag vill göra heller. En fin balansgång.

Arbetsdagarna börjar vid kl 1000 och slutar vid 1800. Lunch äter jag på kontoret och middagen lite senare, på kontoret. Jag brukar gå till affären för att handla lite till frukost och för att komma ut i den varma indiska våren. Det är härligt att ha ljus, sol och värme varje dag. Affären ligger 25 minuters promenad bort från där jag bor och ger alltså en lagom promenad varje dag.

Kväll två i Indien jag var sent ute till affären, gick jag dit i (nästan) mörker. Några få lampor lyser upp emellanåt längs vägen. Bilar kör som galningar och bussar likaså på de smala vägarna. Men det visade sig inte vara det värsta. Framför mig på vägen låg (vad jag trodde var) en fin boaorm. Jag är inte direkt rädd för ormar och tyckte den såg fin ut. Ja, jag går väl nära o fotar den då, tänkte jag. Allt gick bra denna gång men ormen är en Russels Viper och är en av Indiens fyra farligaste ormar. Nästan alla de som blir bitna av ormar och dör, i Indien, har blivit bitna av en Russels Viper. Så nu går jag bara till affären när det är ljust ute.

Min första lediga söndag tillbringade jag i metropolen Bangalore. Bussturen på en timma tog mig igenom så många olika ställen, att tiden bara rusade iväg, trots tryckande värme i bussen. Jag startade dagen med en guidad victoriansk promenad och avslutade med shopping. Indiska kläder stod på listan. Staden är otroligt pulserande, häftig och full av överraskningar. Det finns verkligen kor överallt, folk kör huller om buller, det ska prutas i affärerna, teet är fullt med mjölk och socker.

Vad mer kan jag önska?

//Åsa

russels_viper
russels_viper

 

Sista inlägget från Sverige

Jag har inte packat än… Men det löser sig nog. Allt annat är ju klart och jag är nog klar (så gott det går) för avfärd på måndag, om mindre än två dagar.

Det känns märkligt att vara borta hemifrån och från arbetet under en relativt lång tid. För mig lär nog dagarna rusa iväg med allt jag ska göra. En del kan jag förutse – annat bara gissa mig till. Jag hoppas i alla fall, att jag i slutändan har något med mig i bagaget som kan bli underlaget till en uppsats. Annars verkar ju allt annat vara osäkert i Indien. ”Det blir inte som du tänkt dig!” hör jag ofta. Så det tror jag på.

Vi hörs när jag är på andra sidan jorden…