En overklig känsla

IMG_3062

Här på min soliga balkong, sitter jag och försöker föreställa mig att om exakt en vecka så sitter jag på flyget, på väg till Bolivia. Det går inte riktigt. Länge nu har denna resa bara varit något jag har snackat om, något väldigt fint men också väldigt långt borta. Jag har tänkt mycket över hur känslan före avresan förändras med tiden, i takt med att man blir äldre. Det är som att ju mer ovetande man är, desto gladare resenär är man.  När jag var liten brukade jag önska mig att flygplanet skulle få komplikationer. Jag såg framför mig hur de röda exit lamporna började blinka, hur flygplanet lugnt flög ner till vattenytan, hur alla ställde sig i ett fint led och hur jag äntligen, skulle få åka på den fantastiska röda rutschbanan och ner i en liten fin gul upplåsbar båt.  Idag, då jag tänker på flygkomplikationer tänker jag mest på turbulens, rädslan över att dö och slutligen, döden. Just döden känns faktiskt inte så farlig. Det är mest vägen dit som verkar läskig. Man vill ju inte att det skall göra ont!

Hur som helst, jag är lite nervös inför flygresan men mest av allt kommer det att vara skönt att få sitta och titta ut på molnen och känna att inga problem i världen existerar eftersom man på något sätt inte riktigt befinner sig någonstans.

Jag har haft mycket kontakt med min bolivianska handledare den senaste tiden. Hon verkar helt fantastisk! Jag har varit väldigt noggrann med att berätta för henne redan från början att jag är självständig och att jag definitivt inte kommer att vara eller vilja vara en börda för henne i Cochabamba. Hon verkar dock inte se min ankomst alls som en börda utan har redan nu, en vecka förre avresa ordnat så att jag får åka och träffa rektorn på en skola i La Paz. Jag kommer att få en rundtur på skolan och dessutom så skall han hjälpa mig med fler kontakter som kan vara till hjälp i huvudstaden. Så kanske lyckas jag att få några intervjuer redan under de första dagarna i Bolivia!

Jag är otroligt dålig på att packa, så jag sitter redan nu och försöker sortera bort grejer och kläder som jag inte får ha med mig. Min kompis har varit här och valt anständiga och propra kläder som hon påstår att jag definitivt måste ha med mig om jag skall göra intervjuer och befinna mig i olika skolor. Än så länge har jag bara packat kläder som jag inte använder. Hon har till och med hittat en presidentkjol! Det skadar ju inte att drömma stort 🙂

Jag har aldrig ägt så mycket fina prylar som jag gör just nu. Inför denna resa har jag blivit tvungen att köpa en diktafon, en filmkamera, ett stativ och en ny dator eftersom den gamla inte gick att skriva på. Jag har ägnat mycket tankar åt hur jag skall skydda alla dessa prylar på bästa sätt för att de inte skall bli stulna. I mitt huvud har allt redan blivit stulet tusen gånger. Jag växte upp i Brasilien och där fick jag lära mig att så länge man inte går runt med något värdefullt så är det ingen fara. Man skall bara ge bort allt till förövarna. Jag kan definitivt inte ge bort mina grejer eftersom jag inte tror att jag kommer att klara av att göra min studie annars. Detta har varit något som upptagit mina tankar. Så kom jag på en grej! Om jag har på mig en vinterjacka så kan jag ha ryggsäcken med alla dyrbara saker under den! Jag kommer att se ut som Ringaren i Notre Dam 🙂 Det är det bästa jag har kommit på i alla fall, kanske inte så bra trots allt. Då så! Nästa inlägg, i Bolivia!!!

resfeber?

Dags för första inlägget!

Om exakt tre veckor sitter vi på planet på väg mot Indien! 😀

Igår var vi och pratade en sista gång med vår handledare på högskolan… Som efter varje möte går min (Malin) hjärna på högvarv efteråt och en vision om ett toppenarbete samtidigt undrar jag shit, hur ska vi få ihop det här?” medan Carro lugnande säger att “det här löser vi, det kommer bli sjukt bra”! Och någonstans vet ju även jag att det kommer bli kalas, men för stunden är huvudet en röra! 🙂

Trots det så kallade sommarlovet så har vi planerat och fixat och donat till tusen. Nu är vi mer eller mindre helt resklara – alla sprutor tagna, indiskt visum kirrat,  indiskt telefonnummer på väg och hotellnätterna i Nilambur bokade!
Vår största fundering nu är bara hur vi ska ta oss mellan Nilambur och skolan?!? Vår kontakt på skolan i Indien är i detta fall inte så snabb på att svara, men även detta löser sig!

Sen var det det här med att boka tågresa inrikes… Vi har fått tips på en väldigt bra sida på nätet där non indian residents kan boka! Om den bara kunde fungera som den lovar och aktivera vårt konto som den ska, så skulle ju även vi kunna boka biljetter och hoppas på att slippa gå! Trots x antal mail till supporten vill det sig inte så nu har vi is i magen och hoppas på att det går smidigt när vi väl kommer till Indien! 🙂

Annars är vi sjukt laddade och redo för avfärd – OCH den kommande indiska magsjukan! 😉
På återseende inom kort!!

/M&C

Thieves or struggling for their lives?

Waste management in Egypt is a privatization mainly held by garbage collectors, also known as Zabaleen. These have been in charge of the garbage for more than 100 years and have created one of the word’s most effective waste-recycling systems. They collect more than 1/3 of Cairo’s garbage and bring it to their houses where women and children sort the garbage and take out what they can recycle; the rest “organic material” becomes food for mainly pigs that the garbage collectors raise near their households.

The Egyptian government keeps putting this privatization as a sideline which is shown in the decisions they take as having foreign waste collectors cleaning the streets of Cairo. As these companies doesn’t do their job the amount of garbage that s produced in Cairo… yeah you can imagine…

The new upcoming phenomena that have been created in the streets of Cairo are poor children sorting and collecting plastic bottles, aluminum and carton in order to resell it. In this process, as almost every Egyptian household doesn’t sort their garbage, these children opens the plastic bags and take out what they need and leave the organic material on the streets. This has created a lot of hard feelings during almost all my focus groups, to the extend that one participant clearly expressed that “these children are nothing but thieves.”

And here I am thinking “they are struggling for their lives!…” However, I strongly dislike that they make the streets of Cairo more dirty than it already is, still who owns the garbage? Does a Mafia rule this industry? Are these children thieves?

hmm…

 

 

Hejdå Zanzibar

Vi har lämnat Zanzibar, färdiga med första utkastet av uppsatsen. Vi lämnade en del av packningen i huset där vi bott med planen att komma tillbaka om några dagar för att skriva klart det sista och njuta lite av sol och bad efter ett besök på fastlandet. Två dagar efter vi lämnat får vi ett samtal från huset där vi bodde att det blivit pistolrånat under natten. Samtidigt blev det upplopp i Stonetown av organisationen som nämndes i förra blogginlägget, Uamsho. Det har varit oroligt hela veckan så vi har bestämt oss för att stanna på fastlandet tills vi åker hem nu. Vilken kontrast till den lilla fiskebyn vi bodde i fram till för två veckor sen på paradisön.
/Josefhin

Sista skolbesöken

Nu är fältarbetet i stort sett klart. Jag har spenderat tre dagar i min andra skola, följt två skolklasser under deras undervisning i Social science och Civics och intervjuat de två lärare som undervisar i ämnena. Just de ämnena valde jag för deras betydelse för kunskaper om demokrati, mänskliga rättigheter och andra länder och kulturer. Hur det står till med mänskliga rättigheter och demokrati i Etiopien ifrågasätts ju titt som tätt av olika organisationer. Och det är uppenbart att detta inte alls problematiseras i undervisningen. Det konstateras bara att mänskliga rättigheter gäller alla och att det finns många demokratiska system i Etiopien.

Fältarbetet har varit tröttande. Först krävs en ca 45 minuter lång minibussresa från min stad till grannstaden. Därifrån en motorcykelfärd på någon kvart. Om det regnat blir vägen lerig och svår. I skolan går all energi först åt till att vara uppmärksam på vad som händer på lektionerna, sen till att få till en bra intervju. Och sen är det ju samma resa hem igen på eftermiddagen. Under dagarna är det svårt att hinna äta när det behövs.

Jag hade tänkt använda veckans två sista arbetsdagar till att samla in den sista informationen jag behöver. Men tyfusen och fältarbetet tog nog knäcken på mig så jag har vilat och skjutit materialinsamlingen till nästa vecka. Och då tänker jag varva den med lite semester.

På söndag morgon plockar jag fram den där pocketboken som ligger längst ner i resväskan och tar bussen till Addis Abeba. Jag får celebert besök från Sverige för några dagar. Dags att passa på att göra annat än att läsa teori, samla material och sortera fältanteckningar. Om vi har tid åker vi till staden Arba Minch och nationalparken Nechisar. Ett hörn av Etiopien som jag ännu aldrig sett. Sägs vara speciellt.

Matemwe, Zanzibar

Enligt våra planeringar kommer vi att bli ”färdiga” med uppsatsen på lördag. Tanken är att vi ska lämna in slutversionen då, men självklart kommer det bli en del justeringar efter det. Vi hoppas i alla fall att vi blir färdiga innan vi åker hem den 31 oktober.
På helgerna tar vi ledigt från arbetet och lämnar den lilla byn Matemwe. Förra helgen var vi i Kendwa – en väldigt vacker plats med kritvit strand och turkosblått hav. På stranden finns det ett volleybollnät som ofta är upptaget. Jag och några andra killar spelade en match, men jag fick känslan av att det inte var några vänskapliga band emellan mina medspelare och dem vi mötte. Jag frågade Ibrahim från Dar es Salaam vad det hela handlade om. Han svarade att de inte gillade honom och heller inte några andra från fastlandet. – De påstår att vi tar jobben ifrån dem. Att vi inte har någon rätt till att vara här, fortsätter han. På väg hem från Kendwa, sittandes i en taxi, ser jag ett gäng killar som signalerar till oss att köra in till vägkanten. Lite längre fram på vägen förstår jag varför. Över tusen människor i ett stort tåg går rakt emot oss. Jag förstår ganska snabbt att det är den islamistiska gruppen uamsho och hoppar till baksätet. Bakom tonade ruter kan vi främst se unga män med flaggor och i vissa fall med kulsprutor och batonger. De sjöng ”Vi behöver inte någon union. Vi är inte rädda för era bomber och gevär”. Där i baksätet satt jag och Josefhin ganska skräckslagna. Vetskapen om att uamsho ogillar massturismen på Zanzibar gjorde mig inte tryggare och heller inte att jag vid ett tidigare tillfälle läst om både brända bilar och kyrkor i organisationens frammarsch. Efter att ”tåget” passerat, fortsatta vi att åka. Taxichauffören tyckte det var fruktansvärt roligt att jag hoppade bak. Jag skrattade inte.

Uamsho är en snabbt växande islamistisk rörelse här på Zanzibar, men att organisationen är religiös, är inte det viktigaste i sammanhanget. Religionen används mer som ett redskap för att samla folket, tror jag. De vill att Zanzibar ska bli självständigt från Tanzania, vilket grundar sig i flera olika anledningar. Utan att gå närmare in i diskussionen, handlar det hela främst om att människorna i rörelsen känner sig orättvist behandlade av fastlandet.

Volleybollmatchen, där fenomenet ”vi och dom” blev synligt, i kombination med människorna vi mötte med vapen, känns inte alls bra. Jag upplever situationen som en tidsinställd bomb som bara kan stoppas av stora politiska beslut.

Johannes

Lyckat fältarbete trots sjukdom

Vad är ett fältarbete i fjärran land om man inte drabbas av åtminstone någon liten tropisk sjukdom. Jag slog till på tyfus den här gången, något jag har erfarenhet av från tidigare Etiopienvistelser. I dagens Etiopien är det inte så som det påstås i Emil i Lönneberga, att man blir alldeles blå och sen dör. Det finns effektiva mediciner och behandlingen tar en vecka.

Trots tyfusen var jag tvungen att jobba på med fältarbetet. Nu hade jag ju äntligen tillgång till både elever och lärare i mina skolor. Det blev tre lyckade dagar i skola 1, där jag genomförde åtta observationer av undervisning och intervjuade två lärare. Men gissa om jag var trött när jag kom hem på eftermiddagarna. Som tur i oturen var mina två lärare i skola 2 på kurs under slutet av veckan så jag fick två välbehövliga vilodagar istället för att jobba vidare med fältarbetet. I helgen jobbar jag med transkribering och på måndag påbörjar jag de tre sista dagarnas skolbesök. Om allt går som det ska.

Materialet jag har samlat in så här långt är mycket intressant. Men det kommer ta tid att transkribera och översätta allt. Och det kommer bli svårt men nödvändigt att göra en rättvis analys. Trots alla brister jag sett i undervisningen, alla språkproblem och allt som saknas i skolorna så känner jag en stor respekt för de lärare som öppnar sina klassrum för mig och som har gett sig in i läraryrket trots alla svårigheter. Tänk er själva att undervisa en klass på 60 elever på ett språk som ni inte till fullo behärskar och som de flesta av era elever inte alls förstår. Jag är full av beundran och menar att elevernas lärande visserligen är lärarnas ansvar, men det yttersta ansvaret att ge lärarna en bra utbildning som förbereder dem för yrket ligger på skolpolitiker, lärarutbildare och skolledning.

Intervjuerfarenheter!

Nu är det Josefhin som skriver igen. Förra veckan gjorde vi klart alla intervjuer till vår uppsats. Under 5 dagar intervjuade jag 8 tjejer här i Matemwe med hjälp av en kvinnlig tolk som ursprungligen kommer från byn, men som pluggar till lärare nu på en annan del av ön. Övergripligt gick det till så att jag och vår tolk promenerade till olika delar av byn för att bredda studien men ändå få kvalitativa intervjuer. Vår tolk också fungerade som en kontaktperson för att hitta de här tjejerna, det sparade väldigt mycket tid och energi, och jag tror också det gjorde att tjejerna kände sig tryggare i situationen eftersom det var någon från byn som introducerade mig.

Det var förstås lite nervöst att bara klampa in i någons hem sådär och ställa frågor om varför en ung kvinna inte är i skolan. Men eftersom vi hade varit hemma hos folk i byn ett par gånger innan gick det bra, det gäller bara att plocka upp vad alla andra gör. Att hålla sig lugn och röra sig väldigt lugnt är det första jag tänker på, också viktigt för att klara av att arbeta i hettan. Nästa är såklart hälsningsfraser, att vara artig och glad. Jag övade på Swahilin när jag och tolken gick igenom byn, ibland i över en timme för att komma till en enda tjej, och nästan varje gång jag kom till ett nytt hem kunde jag (åtminstone försöka) briljera med de lilla språkkunskaperna jag plockat upp. Att fråga om familjen är viktigt, att visa intresse i det man ser runt omkring sig i hemmet. Exempelvis gör många korgar och mattor hemma och ibland visade dem hur man gör. Jag fick prova att rulla plasttråd till att göra mattor, dessvärre var det nog inget användbart, men de tyckte det var underhållande att se på mig försöka. Att rita mindre artistiska djur i blocket och fråga vad det heter på Swahili var ett bra tidsfördriv tillsammans med familjen om jag var tvungen att vänta på att informanten skulle komma. Jag har lärt mig otaliga sätt att komma över språkbarriärer på. Familjerna var alltid välkomnande, och ännu mer om man försökte kommunicera. Det handlar inte om att ha perfekta språkkunskaper, utan om viljan att kommunicera; intresse i fokus.

Under själva intervjun var stämningen ofta mer allvarsam. Historier om hur flickan själv eller familjemedlemmars sjukdom påverkade deras avhopp kom upp, liksom omständigheter i skolan. Fattigdom var ett genomgripande tema. Det skar i hjärtat när vissa frågade om de fick möjlighet att komma tillbaka till skolan om de ställde upp på intervjun. Vad är 200 kr om året för oss ”turister”? För kvalitén på studien är det omöjligt: vi måste vara säkra på att flickorna ställer upp för att de hoppade av i Form 1 eller 2 i Secondary school och för att de vill. Är pengar involverade riskerar vi att flickor utom dessa ramar vill vara med.

Vi har sammanställt resultatet och litteraturbakgrunden. Kommande vecka är metod och bakgrund på schemat. Veckan efter ska vi binda ihop litteratur med vad vi erfar under intervjuerna i diskussionsavsnittet. Ska bli mycket spännande!

Högtider

Det är högtidernas månad i Etiopien. Det började med nyårsfirande och två veckor efter det Meskel, en kristen högtid. Däremellan börjar skolterminen. Men majoriteten av eleverna kommer inte till skolan förrän efter Meskel. I mina två skolor dök ungefär en tredjedel av eleverna upp vid terminsstarten och under min första observation var alla skolans tre sjätteklasser sammanslagna till en klass på ca 60 elever. Normalt består en klass i den skolan av ca 50 elever. Till och med i storstans privatskolor, där föräldrarna betalar för undervisningen, stannar flertalet elever hemma tills Meskel är färdigfirat.

Elever både här i Etiopien och hemma i Sverige behöver säkert vila från skolan då och då. Men internationell forskning har visat att långa lov missgynnar lärandet. Och här i Etiopien är sommarlovet (eller regnperiodslovet) ännu längre än i Sverige. Ur ett utvecklingsperspektiv verkar det ännu viktigare att eleverna faktiskt kommer till skolan när möjligheten finns.

Meskel blev ytterligare ett tidsmässigt bakslag för min del. Men jag passade på att fira och att ladda upp ännu mer inför den kommande veckans observationer. Min pilotobservation gav fler idéer om vad jag har att vänta av mina observationer och hur jag kan utveckla mina intervjufrågor. Jag hoppas såklart också på lite positiva överraskningar under veckan.

“Be the change you wish to see in the world”

Mitt föregående inlägg försvann, så hoppas nu på att inte detta inlägg försvinner.

Då jag snart har varit i Egypten i 2 månader, så har jag fått in en massa användbar data till min studie. Jag har använt mig av fokus grupper för att samla in data vilket har varit otroligt givande. Då jag dessutom använt mig av bilder (som jag själv tagit den första månaden och som jag kommer att bifoga) har varit ett väldigt bra hjälpmedel då jag låtit personerna i varje fokus grupp berätta deras tankar och på så sätt har diskussionerna kring dessa utformat en viss typ av attityd till sophämtare samt till ett återvinningssystem.

Dock måste jag säga att jag fortfarande är djupt besviken på hur gatorna i Kairo ser ut. Nu är sophögar i många delar av Kairo en del av varje Kairobos vardag. Dessutom har en ny nisch börjat träda fram, sophämtarna tar bara det avfall de är intresserade av t.ex. plastflaskor och lämnar det organiska materialet på gatorna. Som jag har förstått så förespråkade president Morsy om tre huvudsakliga punkter han skulle åstadkomma under de första 100 dagarna vid makten. Den tredje punkten handlade om waste managment. Dock så är de människor jag talat med är djupt besvikna då de 100 dagarna nästan passerat och att de inte sett eller ser någon förbättring.

“Be the change you wish to see in the world” – Ghandi

Det är inte många som inser att det även handlar om att man på individ nivå vill genomgå en utveckling och bidra till en bättre miljö i Kairo. Här är vikten av utbildningen en stor utmaning då ungefär 3% av Egyptens budget går till kommunal utbildning. Så vill man ha bra utbildning får man söka sig till privata, oerhört dyra skolor eller universitet. Med detta innebär det dock inte att alla som väljer privata skolor eller universitet får en bra utbildning som rekryterar miljökunskap. Detta är ett ämne som människor har svårt att associerar till deras t.ex. biologi undervisning. Hur som helst är människor i alla fall i en NGO, jag kommit i bra kontakt med väldigt villiga att veta mer om hur man t.ex. återvinner. Därför kommer jag om jag finner tid efter all min transkribering att hålla en liten kort introduktion till varför det är bra att källsortera samt till hur situationen och varför situationen ser ut som den gör i Kairo.

Jag jobbar på och har haft det otroligt roligt hittills, för varje dag känner jag mig mer som en del av samhället delvis kan det bero på att min arabiska blir bättre och bättre och att jag smälter in. Hade jag kunnat stanna längre hade jag absolut gjort det, dock är det lite mer än en månad kvar och det gör mig väldigt glad. Mötet med nya människor är obeskrivligt. Jag känner mig lyckligt lottad som fått denna möjlighet. Tack.

From Kairo with LOVE,
Veronica