Inlägg

Publicerat av Caroline och Malin - Inga kommentarer till

Morsning korsning!! (Nilambur 18.9)

Vi är klara med våra intervjuer och observationer på skolan, skolbarnen har nu dessutom lov vilket innebär att vi har kommit igång bra med skrivandet!! Detta innebär också att vi för stunden inte har ett behov av att vara i Nilambur på några veckor!! Vår plan är nu att vandra vidare och se andra delar av Kerala! Så imån tar vi vårt pick och pack och flyr från kackerlackor, ödlor och andra djur till Calicut. Vi isolerar oss där från omvärlden ett tag för att få klart så mkt som möjligt av vårt arbete!! Låter väl spännande?!? 😉

Hur som helst, igår var vi och självaste borgmästaren inbjudna till Babu och hans familj på middag!! Även här bjöds det på tusen olika grytor!! Å detta var nog detgodaste besöket, trots en mage som har börjat strejka!!

Nästa uppdatering blir förhoppningsvis från poolen om vårt skrivande!!

Over & out!!

/M&C

 

 

 

 

 

Publicerat av Caroline och Malin - Inga kommentarer till Happy Onam!!

Happy Onam!!

(Nilambur 16.9)

Happy Onam!!

Idag är den officiella dagen för Onam-firande här i Kerala! Vi firar dagen med att sitta inne och plugga!! 😉

Nee då, vi firade med pompa å ståt på skolan i fredags! 🙂

Dagen började med påklädning agg den traditionella Kerala sarin – en hel vetenskap ska ni veta!! Hasse vi behövt klä oss själva har det troligtvis slutat med att vi landat på skolan iklädda endast underkjolen!! (Nog för att vi vid detta laget är vana vid att alla tittar, men mindre festligt!)

I guld, vitt, vinrött och med en röd prick i pannan kände vi oss som gudinnor – att bära sari var speciellt!!

Sen dags för firande! Började med tal av olika dess slag av inbjudna, olika högt uppsatta inom distriktet. Sen var det plötsligt dags för oss att säga nåt, inte visste vi vad de andra hade sagt över huvudtaget men vi tackade för att vi fick vara med och önskade alla en Happy Onam, dagen till ära!! Sen var det traditionell underhållning, liknande vårt midsommarfirande med olika danser och sånger. Sen den spektakulära lunchen med ca 15 olika smårätter, serverar på ett bananblad och den anslutande drycken bisom (konsistens liknande vår tomtegröt fast mer rinnig)! Festligt värre!!

Dessutom var tv:n här och filmade, IGEN!! 😉

De hade odds till att dansa den traditionella Onam-dansen (vilken vi inte alls hade tränat på), prata med tribal-folket (vilja inte förstod ett ord av vad vi sa), spela matte-spel (när hjärnan var ett enda stort mos), titta på underhållningen (rätt framför kameran), leka med barnen och SEN (svettiga och mindre fräscha) ställa upp på intervju!! 😉

Men vilken dag det var!! Happy Onam!! 😀

 

Lördag hade vi blivit entlediga och tänkte ta äventyret i egna händer!!

Sagt och gjort, vi bestämde oss för att ta bussen till Calicut (Kozhikode) – en sträcka på max 7 mil.

EN GÅNG OCH ALDRIG MER, on vi säger så!!

Nog för att vi upplevt den galna trafiken här, men att busschauffören dessutom måste köra som en idiot på dessa smala vägar trodde och hoppades vi väl kanske inte, snarare att denna borde se sina begränsningar med dessa kolossala och mindre säkra fordon. Men dit och hem kom vi tillslut iaf efter sammanlagt FEM timmar i bussen…

Eftersom vi tog sovmorgon kom vi inte iväg förrän efter tolv, och med senare vetskap om den låååånga bussresan resulterade besöket i Calicut endast i 1,5 timmes sight seeing – vilken skulle inkludera lunch, sight seeing och shopping!! Hittade ett shoppingcenter bara rakt över gatan från busstationen, så det blev vår anhalt! Maten, en efterlängtad ”burgare”, kastade vi oss på mindre än TIO minuter, sedan sprang vi genom affärerna och avslutade besöket ned le choklad!!

Tur att alla människor hör är så otroligt hjälpsamma annars hade vi fortfarande stått kvar på busstationen!!

 

Igår har Sherly planerat en fullspäckad dag!! Uppstigning 05.45!! Kl 06.30 var det upphämtning för flärd mot östligare breddgrader!

Bilen tog oss upp genom bergen för frukoststopp i en liten by – gooott! Sedan, bokstavligen, tutade vi oss vidare mot staden Sultan Bathery, dött vi hälsade på Sherlys familj – systrar, bror o gamla mamma!! Mycket mysigt och kul att få uppleva ”the real India”!! <3

Fick även en gedigen guidad tur i området och åkte genom Malabar Wildlife Sanctuary, i hopp om att få se vilda elefanter och tigrar… Men med Malins tur såg vi inte en enda, mer än de uppstoppade djuren på muséet!

Därefter tog de oss med på ett träningspass upp i bergen, till Carros stora förtjusning!! 😉 x antal trappsteg, badkar och svettdroppar senare var vi uppe vid grottan!! VILKEN UTSIKT (om inte alla moln vart i vägen 😉 )!!

Sen dags för ännu en tre timmar lång däcktjutande, tutande, dimmig och regnig bilfärd över bergen hem!!

Ännu en gång evigt tacksamma och glada att vi överlevt trafiken!! <3

 

Efter dessa, minst sagt galna turer på vägarna har vi bestämt att det blir TÅG resten av resan!! 🙂

 

Dags att återgå till ex-arbetsskrivandet!!

 

Over and out!!

/M&C

Publicerat av Irene Niemi Apgaua - 1 kommentar till Blockad i Tiquipaya

Blockad i Tiquipaya

Under min tid i Bolivia har jag många gånger frågat mig hur det är möjligt att det i ett och samma land kan finnas så många olika kulturer. Det otroliga med detta land är att trots att människorna genomlevt flera hundra års förtryck av språk och kultur så är språken och kulturen än idag mycket levande. Inte bara är landets olika kulturer många men även landskapen som utgör det vackra Bolivia.

Än idag kämpar människorna för att göra sina röster hörda. Hela denna vecka har människorna som bor i byn Tiquipaya blockerat vägarna med stora träd, jordhögar, spikar, brasor och andra föremål som har gjort det omöjligt för olika fordon att ta sig igenom byn. Detta har skapat stora svårigheter att ta sig till Cochabamba och andra byar runtomkring. Min by, Jove Rancho har i stort sett varit helt isolerad från omvärlden.

Anledningen till blockaden är att byborna vill ha tillgång till 47 hektar mark som ägs av ett stort företag. Varje dag under denna vecka har människor samlats i Tiquipaya för att prata om problemet och många har vandrat långa vägar till byn för att få reda på hur länge blockaden skulle fortsätta. En av dessa är min handledare som varje morgon klockan 8 har ringt till mig för att beskriva läget. Under de sista två dagarna har spänningen förvärrats och den maskerade polisen har använd tårgas och stenar mot byborna.

Alla skolorna i Tiquipaya har varit stängda och jag har därför inte kunnat göra mer än en intervju med en av rektorerna. Igår lyckades jag och mina sambos ta oss till Cochabamba. Vi gick i en timme och körde omvägar tills vi äntligen lyckades komma fram. Vägen tillbaks var klurigare. Människor hade blockerat ännu fler vägar och vår gångväg blev plötsligt över två timmar lång.

Min handledare ringde precis och meddelade mig att blockaderna höll på att hävas och att transporten så småningom skulle komma igång. Jag tror att anledningen är Cochabambas 203 års jubileum, för en lösning har de inte funnit till sitt problem.

Jag är i alla fall glad över att inte behöva vara isolerad här längre, att kunna komma igång med mitt arbete och att imorgon äntligen komma ut och dansa salsa!

Publicerat av Caroline och Malin - Inga kommentarer till Tuta och kör!!

Tuta och kör!!

(Nilambur 9.9)

Efter ytterligare några dagar här har vi lyckats pricka in ännu en nyhetssändning!!

Denna gång ville vi dock inte missa vårt kändisskap, så halv nio prick stod vi å tryckte näsorna mot tv-rutan och kameran i högsta hugg!!

Dessvärre är ju inte malayalam språket vi säger oss med till vardags så varje gång nyhetsankaret visade sig i rutan skrek Malin ”NUU!” och Carro laddade kameran, förgäves!! Men skam den som ger sig, 10 min senare fick vi bildbevis!! (Man kan ju tro att vi vid det här laget är vana vid all publicitet 😉 – men njaa, kanske inte!)

 

Annars har dagarna flutit på! sidan 10-16, sen nån aktivitet av nåt slag, vid sex faller mörkret å vi befinner oss från och med få på rummet, spelandes yatzi, kort eller ett å annat tappert försök till plugg!! 🙂

Intervjuer och observationer är i full gång. Vilka satt sina spår med massa nya spännande idéer och inte att förglömma – många underhållande timmar av transkriberande!! 😉

 

Två festliga parkbesök har vi också hunnit med. Teakträden var vi väl kanske mindre imponerade av, men vilddjur som apor (inte vi, lite mer exotiska) och fjärilar var desto festligare! Ska tilläggas att det var nog en och annan groda som lurade i vassen, men lyckades undkomma oss!!

 

I söndags var det, till vår glädje, dags för ett nytt hembesök!! 🙂

Hemmet tillhörde denna gång en arbetskamrat till Sherly. Hans fru stod för en utomordentligt festlig lunch, 8 olika grytor framdukade!

Hur mycket ska vi orka äta är ju frågan? Men gott var d!

Efter att blivit bjudna på en å annan lunch i detta matglada land har vi nu börjat undra varför det alltid är vi (och i bästa fall nån mer) som får äta först, medan de andra glatt tittar på?! Carro undersökte saken vidare! Giriga som vi blivit 😉 trodde vi självklart att gästerna skulle äta först, men fick till svar att det kort och gott endast hade att göra med antalet stolar att göra! (Verkar inte som grannen har stolar till utlånes här inte?!)

Sen fick vi hur som helst celebert besök av hans söta gamla lilla mamma. Trots hennes 85 år verkade hon inte ha sett speciellt många guldhåriga vita töser, till att döma på hennes glädje! Hon överöste oss med kindpussar och kramar och ville aldrig släppa våra händer! Mysig liten tant det där!!

 

Under resan har uttrycket ”Tuta och kör” fått helt ny innebörd!! Med smala vägar och egoistiska förare, som därtill verkar lida av syndromet ”jag ska va först”, gäller det att hitta tuten, trycka så många gånger man kan och sen bara köra och hoppas på att alla andra viker undan!! Helt enkelt TUTA OCH KÖR!!

Vad de ska med det nyuppsatta trafikljuset i stan till är en bra fråga?! Idag var fortfarande ingen skillnad!

När vi bad hotellpersonalen ringa en auto-Rickshaw (tuk-tuk) för att ta oss in till centrum, undrade de om vi inte ville låna motorcykeln. Vi svarade då att risken/chansen att vi kommer tillbaka inte är så stor. Gubben bakom disken insåg då att ”just det. ni kör väl i led med en mittlinje i Sverige?”!!

Ja, för mittlinjen (på de få ställen den återfinns här) verkar då inte fylla nån större funktion, om de ens sett den?! 😉

 

På fredag är det dags för en av Keralas största högtider, Onam!! Fråga oss inte riktigt vad det är man firar men det har något att göra med guden Ganesha och en massa blommor! Återkommer med info om det på fredag! Så idag har de vart å mätt oss, de påstår att det är till våra saris vi ska böta på fredag men troligen för att se om vi blivit tjockare eller inte! 😉

 

Hoppas allt är toppen hemma!!

So long!!

/M&C

Publicerat av Irene Niemi Apgaua - Inga kommentarer till Människor och förtryck

Människor och förtryck

Blev sjuk inatt och ställde därför in mötet med rektorn imorse. Vi skall träffas på måndag istället. Tänkte att jag skulle passa på att blogga lite och berätta om människorna och förtrycket här i Bolivia.

Häromdan träffade jag några människor som tyckte att Quechuan precis som alla andra språk som överlevt 500 år av förtryck här i Bolivia borde dö ut. De tyckte att det var dags nu, inte borde staten införa dessa språk i undervisningen. Deras argument var att inlärningen av dessa språk skulle förhindra utvecklingen i landet. Inlärningen av dessa språk betyder för många att sträva bakåt och inte framåt. Det sorgligaste av allt är att dessa tankar lever hos människor vars föräldrar pratar flytande Quechua eller som själva pratar Quechua. Mannen som argumenterade mest för detta var en av dessa. Hans föräldrar och han talade flytande Quechua.

Koloniala tankar är fortfarande väldigt närvarande i Bolivia. De finns de som efter 500 år anser sig vara ättlingar till spanjorer och som absolut inte vill känna någon tillhörighet med landets ursprungsbefolkning. Detta, trots att jag är ganska säker på att under dessa 500 åren har människor lyckats ”blanda sig” ganska mycket.

För mig som har bott i Brasilien en stor del av min barndom är detta oerhört märkligt. I Brasilien är alla brasilianare oavsett hudfärg. Visst har den största delen av ursprungsbefolkningen dött ut men det finns ingen som till exempel kallar landets svarta för något annat än brasilianare eller de vita för portugiser eller tyskar. Jag är medveten om att Bolivia har en annan historia. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att två länder som ligger bredvid varandra kan skilja sig åt så otroligt mycket.

Jag kom att tänka på Sverige. Många av barnen som är födda i Sverige och som aldrig satt sin fot utanför Sverige kallas för invandrare. I de allra flestas ögon är de inte svenskar. Min B-uppsats handlade om barns känsla av tillhörighet. Faktum är att många barn tyckte att de var svenska för att de var blonda. Att vara svensk är att vara blond för många, inte bara barn. Då vissa barn följer med föräldrarna till deras hemländer och betraktas som svenskar blir detta en oerhörd identitetskris. Ingen vill känna igen sig med dem, de tillhör ingenstans. I en värld där människor migrerar, reser, förälskar sig i människor från andra kulturer och får barn kan inte hudfärgen vara vad som avgör ens tillhörighet.

Hur som helst är jag nyfiken på hur barnen här i Bolivia kommer att svara på mina enkäter om det Quechua språket och känslan av tillhörighet. Som jag har förstått så finns det många föräldrar som absolut inte vill att barnen skall lära sig Quechua i skolan. Detta leder till att barnen förknippar språket med skam. Jag skriver mer nästa vecka då jag har samlat fler tankar om detta!

Publicerat av International Office - Inga kommentarer till Informationsmöte oktober 2013!

Informationsmöte oktober 2013!

Välkomna på höstens informationsmöte om MFS!

  • Odontologiska fakulteten 2 oktober 12:15–13:00. Sal F3.
  • Ubåtshallen 4 oktober 12:15–13:00. Sal U459.
  • Orkanen 8 oktober 12:15–13:00. Sal D222.

Vi bjuder på lunchmacka samtidigt som du får information om MFS och hur ansökan går till.

Varmt välkomna!

Ville & Maria

MFS-handläggare

 

Publicerat av Irene Niemi Apgaua - 1 kommentar till Tiden flyger iväg…

Tiden flyger iväg…

Jag sitter i skuggan under ett träd i mitt nya hem i Jove Rancho. Jove Rancho är en liten by som ligger nedanför bergen ungefär en timmes bilresa från Cochabambas centrum. Jag trivs väldigt bra här i mitt lerhus tillsammans med mina två nyfunna vänner, två tyska volontärarbetare som arbetar på en av skolorna där jag gör min studie. Jag har en hund som följer mig vart jag än går. Hon heter Mariposa vilket betyder fjäril på spanska. Varje gång jag går till hållplatsen som ligger en 25 minuters gångavstånd från vårt hus följer hon efter mig. På vägen möter vi alltid andra hundar.  Mariposa är väldigt feg och vill gärna att jag försvarar henne. Hon gömmer sig alltid bakom mig medan jag låtsaskastar stenar på hundarna så att de beger sig iväg. Det kan bli väldigt aggressivt och otrevligt, och att smyga ut är helt omöjligt. Mariposa har stenkoll på mig. Jordvägen som förbinder Jove Rancho med grannbyn är lång. Solen skiner på den rykande jordvägen under dagarna och under dygnets mörka timmar ligger vägen i fullständigt mörker. Det ända man kan urskilja är hundarnas lysande ögon.

I söndags var det cykelns dag, eller som de kallar det här, el dia del Péaton. Cykelns dag är varje första söndag i månaden. Det är absolut förbjudet att köra bil, 2600 poliser sattes i arbete på Cochabambas gator bara för att se till att gatorna var tomma på bilar. Bolivianerna verkar älska denna dag. Jag hörde att det till och med var på tal att ha två sådana dagar om månaden. Jag var i Cochabambas centrum denna dag som började med väldigt mycket irritation eftersom jag inte kunde ta mig hem till Jove Rancho på något sätt. Nu i efterhand är jag glad över att få ha upplevt el dia del Péaton.  Det kändes lite som att tiden hade stannat upp. De allra flesta restauranger, barer och butiker var stängda. Människor låg på torgets gräsmattor, musik hördes ur varje gathörn, det dansades och det umgicks. Det var för 14 år sedan, i september 1998 som en grupp kvinnor från Cochabamba som var bekymrade över miljön kom med förslaget att ta en paus från den hektiska vardagen och andas in luften runtomkring dem. Jag måste säga att det är otroligt hur ren luften kan kännas bara några timmar efter alla hundratals bilar utvisats från gatorna.

Idag har jag besökt fyra olika skolor, två privatskolor och två kommunala skolor. De som arbetade i de kommunala skolorna var väldigt trevliga. De ville mer än gärna hjälpa mig med min studie medan privatskolorna var väldigt misstänksamma och släppte knappt in mig på skolans område.  Hur som helst har jag ett möte med en rektor imorgon och ett annat på tisdag nästa vecka.

Dagarna flyger iväg. Ville gärna lägga in några bilder men den dåliga internetförbindelsen tillåter mig inte. Nu skall jag koka soppa till min nya hund och sedan transkribera intervjuer, något som aldrig verkar ta slut…

 

Publicerat av Caroline och Malin - 1 kommentar till Blodblåsor och ömmande fötter!! (Nilambur onsdag 4.9)

Blodblåsor och ömmande fötter!! (Nilambur onsdag 4.9)

Dagen efter allt ståhej (tisdags) var det dags för en lugn frukost. plötsligt kommer personalen fram och söker nånting om ”you in local newspaper” och visar och ett reportage med OSS!! Tydligen var tidningen med i måndags!?!

 

Vi kommer till skolan och inser att det var tydligen inte bara tidningen som var med under det ”kungliga” välkomnandet.

En av lärarna visar upp ett klipp från gårdagens nyhetssändning – plötsligt dyker VI upp i rutan!! Det går tydligen fort att bli tv-kändis i Indien?!

 

Eftersom ”the indlish” många gånger kan vara svårt att hänga med i har vi märkt att det är lätt att vissa delar av viktig information försvinner/missas helt i ett samtal.

Igår var en sån dag vilket resulterade i att vi, på morgonen åkte från hotellet med endast vår dator, pass, pengar och regnjacka. Tydligen borde/skulle vi även haft med oss ett litet övernattningspaket, vilket kan ha varit information som försvann i orden?!

Dagen efter skulle det nämligen vara ”auto-vehicle-strejk” och ingen skulle därför kunna ta oss till skolan, vilket resulterade i att vi blev ”fast” hos rektorn över natten!! Men även här blev vi varmt välkomnande, med massa god mat, tak över huvudet, ett ”hål i golvet” och mycket trevligt sällskap!! 🙂

 

Svettiga och mindre fräscha var vi och med en längtan efter viss teknisk utrustning, dusch och rena kläder var det dags för ännu en dag!! Tacka vet vi baby wipes!!

Vi gillade läget och det var bara för de andra att stå ut med oss, fräscha eller inte!! 😉

Så illa luktade vi nog heller inte eftersom det verkade inte hindra folket i bygden från att vilja bjuda oss på mat, komma och titta på och ta bilder med oss!! 🙂

 

Efter fartfyllda skoldagar och den månatliga dags-strejken här i Kerala, har vi nu även hunnit med lur äventyr!

Igår eftermiddag åkte vi tillsammans med Sherly och lärarna, inklämda elva stycken i en bil, längs smala småslitna vägar upp i bergen. VILKEN UTSIKT!!

 

Likaså idag. Sherly kom och frågade oss om vi var sugna på ”to climb the mountains”? Att vi hade flip-flop på förena skulle one vara några problem.

”Självklart tänkte vi, kan de kära i sina saris (5 m tygstycke liknar runt sig likt en långklänning) kan välj vi ta oss upp i våra flip-flops”. Och iväg for vi!! Kom fram och såg en stig och tänkte ”bra, det här kan ju inte vara så farligt”. Gick en bit till och det en ”bergskulle”, ”fortfarande ingen match” tänker vi. kommer fram till ”bergskullen” och inser efter lite klättrande att ”shit, det här kan bli jobbigt… för att inte tala om att ta sig ner…”

Men upp kom vi, ner likaså!! Men det är nog tur ni inte vet hur!!

Bergsklättringen resulterade dock i blåsor under fötterna. men VILKEN UTSIKT!!! Lätt värt det!!

 

Hej hopp!!

/M&C

P.S. Bilder kommer med internet!! D.S.

Publicerat av Caroline och Malin - 1 kommentar till Kungligheter!! (Nilambur måndag 2.9)

Kungligheter!! (Nilambur måndag 2.9)

kungligheter!! (Nilambur, Måndag 2.9)

 

Efter ett mindre festligt välkomnande av en monsunstorm i söndags, fick vi ett betydligt varmare välkomnande till skolan idag (måndag). Vi kan nästan titulera oss som kungligheter!

 

blir upphämtade av rektorn på vårt hotell. Det första vi möts av, vid vägen in till skolan, är ett stort plakat uppspänt mellan träden, där de hälsar oss välkomna till skolan – MED VÅRA NAMN!! Ett likadant vid skolans entré.

Redan här var vi tagna!!

Inte nog med det – välj granne vid grunden till skolan står all personal, högt uppsatta personer från distriktet från och ALLA 360 elever uppradade på två långa led, likt en gång för oss att gå i! kort togs och filmades gjorde det. Halvvägs genom möts vi av några elever som hade fått träna in fraser på engelska för att hälsa oss välkomna med blommor!! <3

ALLT DETTA FÖR OSS?? Vi kände oss som kronprinsessan med all denna fina uppståndelse.

vi känner oss verkligen hedrade och ärrade att få komma hit!!

 

Dagen följde sedan med möte, utstickande av kokosnöt (Carro hade problem), presentation, teepaus (mjölk till Malin som nämnt det i förbifarten), lunch (väldigt gott men svettigt) och rundvandring på skolan!

 

Sherly har verkligen gjort ett fantastiskt och gediget jobb på skolan – vårt arbete kommer bli toppen!! 😉 Hennes arbete överstiger alla förväntningar och hon brinner verkligen för det hon gör!! Här finns mkt att lära!!

Publicerat av Caroline och Malin - Inga kommentarer till Let the journey begin!! (Goa, Torsdag 29.8)

Let the journey begin!! (Goa, Torsdag 29.8)

I tisdags var dagen kommen och dags för oss att äntligen börja vår resa!Dagen vi pratat om så länge hade anlänt. Kändes overkligt – men nu är vi här, i Indien!!

Är nu inne på tredje dagen och börjat lära känna Indien och dess invånare lite smått. Mycket har vi hört om detta mystiska land, positivt som negativt. Men nu är det dags för oss att skaffa en egen uppfattning!

Bland annat var det ju det här med den icke befintliga renligheten och ”farliga” maten som vi hört så mkt om – ”GLÖM INTE, ANVÄND HANDSPRIT och DICK ALDRIG NÅT ANNAT ÄN FLASKVATTEN,  ät heller inte kyckling, kött, fisk, sallad eller frukt”!!

Nä, frågan är ju vad vi då ska äta?!?Och tefter all mat vi serverats på hotellet börjar vi dessutom undra hur mkt indierna egentligen äter?? Eller är det bara oss de vill göda?!? Mycket och spännande, färgglad mat är det här ska ni veta och vid det här laget har Malin redan provat räkor, fisk OCH kyckling!!

Eftersom Vi börjar resan med lite semester befinner vi oss nu i Goa. Har ett hotell med både ac och pool, vilken vi till idag haft helt för oss själva! Idag fick vi däremot tillökning.. Plötsligt ljöd ett öronbedövande ljud över hela hotellet och Carro har nog aldrig sett någon ta sig så snabbt ur poolen då EN PADDA plötsligt tog sig friheten att ta sig ett svalkande dopp – Till Malins stora förskräckelse!! En arbetare på hotellet kom springandes och undra vad som hänt. En smått panikslagen Malin står på poolkanten och fick fram ”A FROG IN THE POOL”!!! Skrattandes svarade han att ”de är överallt och lär nog inte äta upp dig!” Tror han det skulle hjälpa?!?

Pluggandet går sådär för stunden – regna sömnmedlet men en del nya artiklar har vi fått läst!! Tur vi vart effektiva innan avresa!! 😉

På lördag (31.8) är det slut på semesterlivet och vi tar vårt pick och pack och drar med tåget mot sydligare breddgrader!! Kozhikode och Nilambur – here we come!!

På måndag drar allvaret och alla lärdomar igång!! We are excited till tusen!!

Over and out!!

/M&C