Inlägg

Publicerat av Caroline och Malin - Inga kommentarer till Nu ska vi ut på tigerjakt…

Nu ska vi ut på tigerjakt…

(Allepey 7.10)

I fredags tog vi bussen till bergen och området Periyar. Det var verkligen en resa från helvetet eftersom busschauffören inte verkade vara medveten om att det INTE var en fyrhjulsdriven landrover man körde utan en STOR BUSS!!! Efter lite frågande på hotellet och letande på Lonely Planet så trodde vi att resan skulle ta 5 timmar. Det kan ju vara okej tänkte vi så väl på bussen, när 5 timmar började närma sig var vi fortfarande ute i ingenstans i bergen. Vi frågade konduktören om tid vi skulle vara framme och resan skulle plötsligt ta 7 timmar!!! Gahh…

Väl framme så blev vi avsläppta vid polis- och turistkontoret. Yes, någon som kunde bra engelska och som hjälpte oss med allt det viktigta dvs. telefonkort och trasport till hotellet. Skönt med hjälp och kvällen var räddad för vi var helt döda i kroppen.

Dagen efter var det uppstigning i gryningen som gällde! Dags för DJUNGEL SAFARI!!!

5.30 blev vi upphämtade och kallt och dimmigt var det. Vi hade fått order om att inte bära rött eller vitt eftersom det gör oss mer synliga för djuren. Dock verkade inte de i de andra jeeparna fått den informationen för en av dem var klädd i helvitt och hennes väninna satt där med en röd tröja. Tur att vi gick för oss själva.

Väl inne i djungeln med jeepen höll vi och framförallt vår guide ögon och öron öppna. Plötsligt bromsade han in, ”DÄR” och pekade högt upp i ett träd. Tanten (Malin) hade ju dessutom glömt glasögonen i Sverige så att hon skulle se nåt var ju inte att vänta sig. Men tacka vet vi zoomen på kameran 😉 Högt där uppe hängde ett märkligt djur ”a giant squirrel” check, ett djur i alla fall. Lite senare såg Malin någoting svart i ett träd, i hopp om att det skulle vara en panter. Jeepen la ett däcktjut och la i backen. Till vår stora besvikelse var det bara missfärgning på trädet… Vi åkte vidare och vid halv nio var vi framme för frukost.

Sen var det dags att ”GO WILD” i djungeln. Den lokala guiden tog oss 20 meter över vattnet i en eka med en väldigt spännande (men inte så effektiv) roddteknik. Där på andra sidan var det dags för äventyret!

Upp för en brant backe i en fuktig djungel. Väl uppe visade han oss små äckliga iglar som ville sätta sig fast på oss, där av de väldigt snygga ”extrasockarna” som vi fått att sätta i skorna och dra över byxorna så att de inte skulle kunna komma åt oss. Thank God!!!

Vi fortsatte gå och guiden hyschade oss och sa att ”om vi ska se några djur måste ni vara tysta”. 5 sekunder senare stampar Malin hårt i marken för att bli av med iglarna. Guiden vänder sig om och säger att ”du skrämmer djuren, de känner när du stampar” Oups! Några meter senare hoppar Carro ner för en liten avsats, även hon får en tillsägelse. Vid det här laget hade vi fattat, det var SMYGA som gällde…

Med hjärtat i halsgropen fortsatte vi. Vi hittade vårt första bisonspår… ”Schhh” sa guiden och höll upp handen lite för att visa att vi skulle stanna. Han lyssnade och där stod vi flåsandes och det ända som hördes var nog våra hjärtslag.

Tigerjakten fortsatte… och plötsligt hoppade nåt fram framför våra fötter… EN GRODA!!! Malin behöll (mer eller mindre) lugnet och Carro fotade ivrigt. Yes ett till annorlunda djur 😉 Lite längre fram får vi se ett nytt spår. Elefanterna har varit framme… Efter ytterligare en stund hittar vi (guiden) nya färska spår… dessa efter en panter!! Ahh! Carro började nu frukta för sitt liv, vi var nu djuren hack i häl!!!

Smygandet fortsatte och vi stötte på ytterligare några olike grodor, en svart orm med lite rött på och ännu några giant squirrels och black monkeys. Vi undrar dock fortfarande var tigern tog vägen??? Men sjukt häftigt var det i alla fall.

Två timmar senare var vi tillbaka för lunch. Därefter var det dags att hoppa på roddbåten igen med varsin flytväst som vi mer eller mindre drunknade i 😉 Guiden tog oss nu på en liten båttur och vi letade efter ännu fler djur. Såg ännu en apa, en död sambar och en död vildhund samt några fåglar. Efter detta rodde vi vidare till ett väldigt fint vattenfall.

Trots att vi (med Malins typiska se inga djur-tur) inte lyckades se så många större vilddjur, mer än oss själva, var det ett sjukt spännande äventyr!!!

Idag har vi dock begett oss mot nya mål, Allapey (indiens venedig) och imorgon boardar vi husbåten för ett dygns resa i kanalerna.

Det börjar även dra ihop sig för ytterligare effektivt skrivande och därför beger vi oss till Varkala och Kovalam, två ställen med mindre action och mer skrivande!!!

Tjipp o hej!!

/M&C

Publicerat av Caroline och Malin - Inga kommentarer till Världens femte vackraste plats?

Världens femte vackraste plats?

 

 

 

IMG_0047

(Cochin 2.10)
Nu är det ett tag sen ni sist hörde av oss! Detta beror på att vi försökt vara effektiva med det vi kom för – examensarbetet!!

Så med dagar beståendes av poolhäng, ännu fler solnedgångar och ihärdigt skrivande är vi nu INTE klara! 😉
Eftersom Kappad Beach låg ute på vischan, långt från civilisationen fanns inte så mkt annat å göra, så bra val för effektivitet i skrivandet!!

Men när det tillslut blir som så att personalen ger oss komplimenterande lunch, efterrätt och annan mat, vet hur och vad man vill ha – ÄR det nog dags att pysa vidare!! 😉
Så med visst vemod, men med en längtan efter nytt, lämnade vi hotellet och den underbara personalen (som dessutom står och vinkar av en vid avfärd) 😉 bakom oss!

Det var dags för sightseeingen att sätta igång på riktigt!!!
I måndags kväll tog vi tåget mot Cochin och landade på ett festligt ”luxury” hotell – nästan som hemma med mjuka sköööna sängar (=vi slipper sova på betongblock några nätter)!! Så vi extended our stay med en natt!

Här har vi so far haft några effektiva dagar!
Tisdagen spenderades på Keralas största köpcentrum! Shoppandes allt från kamera till juice.

Vi hittade också, till vår stora glädje, en GREKISK SALLAD MED FETAOST (överlyckliga)!!

Idag började dagen med ännu en liten shoppingtur!! Eftersom här BARA är runt 30 grader kände vi att några fler jeans skulle sitta på sin plats, eftersom vi dessutom har sjukt mkt plats i väskan – NOT!! Men fler byxor blev det, för att sen ta oss vidare till det välkända Fort Cochin (kinesiska gamla fiskenät), som vi hört skulle vara ett av fem vackraste ställen på jorden! Vi hade, från bilder på nätet, sett att det skulle vara extra festligt i solnedgången. Dessutom läst om mysiga fina resturanger längs stranden som serverade nyfångad fisk. Men efter dagens besök undrar vi om det verkligen var detta ställe de pratat om??
De kända fiskenäten såg vi men med en bakgrund med stora silos, industrikranar, smockat med folk eller Cochins shipyard vette tusan om de där fina palmklädda vykortsbilderna vi fantiserat ihop skulle bli så tjusiga?? Vi insåg då att det där bildredigeringsprogrammet hade troligtvis gjort sitt!
Den ”färska” fisken såg vi också liggandes på bord med flugor runt sig 😉 MEN vi undrar fortfarande var de där mysiga små restaurangerna blivit av, om det inte var kärrorna med glass de menade?!? 😉

IMG_0047

Så efter ganska mkt promenerande tyckte vi att vi förtjänade skjuts tillbaka till båten som kunde ta oss till fastlandet. Sagt och gjort, vi letade snabbt upp en rickshaw som kunde köra oss men kom då också på att vi kunde ju, när vi ändå var här, titta på det där fina templet vi läst om. Chauffören undra om vi inte ville se fler sevärdheter å vi tänkte ”att det kan ju va trevligt”, så vi tog tillfället i akt! Så 16 kr (varav 6 kr var dricks) fattigare hade vi fått se några tempel, en kryddmarknad och ett superstort tvätteri.

Imån vilar vi för att på fredag styra kosan mot östligare breddgrader och Periyar. Här hoppas vi på TIGRAR!! Grr!

/M&C

Publicerat av Therese och Emilia - 2 kommentarer till Fiji-day and some more..

Fiji-day and some more..

Vi har det verkligen toppen här i The South Pacific. I torsdags firade vi Fiji-day som om vi aldrig varit någon annanstans än här. Först militärparad men de obligatoriska fotona tillsammans med militären och sedan BBQ x 2. Första var tillsammans med en av utbytesstudenterna i Malmös tjej-grupp i kyrkan. BBQ inleddes med bön för att sedan fortsätta med en otrolig måltid. Det var så mycket kött! Vi blev helt imponerade av portionerna. Efter denna massiva måltid följde inte mindre än fyra desserter. Eftersom vi var gäster serverade de oss rejält och vi åt tacksamt. Otroligt gott. Vi åt sittandes på golvet på en stor fin matta, så smart – man får plats så många fler om man sitter så än vid bord och stolar. Det kändes dessutom mer avslappnat.

En av tjejerna bjöd oss sedan hem till sig och sin familj för ytterligare en BBQ. Vi blev verkligen varm välkomnade av familjen och vännerna. Det blev ytterligare en måltid med berg av kött.. Vi är tacksamma över att vi blir så välkomnade.

Efter en ledig Fiji-day spenderades fredagen med böcker, dator och penna samt en kilometers simning i Olympic pool i city. En pool från 1926 som britterna byggde. Härligt ställe att simma på med solen i ögonen och palmblad som vajar.

I går hittade vi ytterligare ett vattenhål här i Suva. En resort, Novotel, som ligger en billig taxiresa bort där man får utnyttja faciliteter som pool, toaletter, solstolar m.m så länge man handlar i restaurangen. Ingen större uppoffring då de hade god lunch och gott kaffe.

Idag blev det ytterligare en tripp till Pacific Harbour. Havet hade blivit än lite varmare sedan förra veckan. Känslan när man ligger och flyter i de där otroliga vågorna och tittar bort mot ön Beqa kan inte beskrivas som annat än – overkligt!

Kram från Fijianerna med vägledningsdrömmar

Publicerat av Therese och Emilia - Inga kommentarer till Palm Court Bistro

Palm Court Bistro

Efter en vecka i Suva har vi redan hittat två favoriter, givetvis två matfavoriter. Vi bor mitt emellan! Är det något som vi båda har gemensamt är det kärlek till mat! Favoritställena är ett indo-fiji ställe som heter Govindas där det serveras fantastisk vegetarisk indiskt mat och ligger mitt emot campus. På det andra stället sitter vi just nu; Palm Court Bistro. Ett café beläget på en liten innegård mitt inne i Suva och där jobbar ett härligt gäng skrattande Fiji-kvinnor i hårnät. Vi har intagit en bastant lunch (inte speciellt märkligt att Fijier är ett bastant folk) bestående av chicken-salad roll och vegburgare med efterföljande banankaka. Här kan man sitta och läsa om narrativ metod och om Careership under en stor segelduk och vänta på att regnet ska komma. Vi lyckades pricka en rejäl regnskur på vägen ner till city men vad gör väl det när det är 30 grader varmt!?

 

Imorgon är det Fiji-day. Fiji firar 43 år som självständig stat och vi vet inte riktigt vad vi ska vänta oss. Det ska bli spännande. Vi ska hänga med vår nya vän och eventuellt kolla när landets ledare håller sitta tal till nationen, det är public holiday så gissningsvis kommer det vara mycket folk på gatorna.

 

Vi har varit i kontakt med några av utbytesstudenterna vi träffade i Malmös vänner och familj samt några verksamma vägledare men inte lyckats få till någon träff ännu. Än så länge läser vi mest litteratur men har så smått börjat fundera på uppsatsen olika delar. Vi kommer försöka boka in intervjuer så snart vi får möjlighet och har skissat på en form av intervjuguide. Än så länge känns detta som en stor utmaning men samtidigt väldigt skoj.

 

 

Publicerat av Therese och Emilia - Inga kommentarer till På plats på Fiji

På plats på Fiji

Då var vi på plats på andra sidan jorden! I ett vackert land med underbara stränder och vajande palmer. Vi landade tidigt i torsdags och tillbringade sedan förmiddagen på en väldigt skumpig buss innan vi kom fram till huvudstaden Suva.

Vi hittade utan större problem fram till vårt boende, en liten lägenhet som är belägen mellan centrum och universitetet. För att hålla oss vakna och ha en chans att ändra dygnsrytm så promenerade vi omkring under eftermiddagen samt testade de lokala bussarna.

Bussarna är värda ett kapitel i sig, de är galna. Fönsterlösa gamla skruttar som låter värre än en gammal traktor och vi blir lika förvånade varje gång de lyckas komma upp för backarna utan motorstopp. Dessutom spelar chaufförerna musik tillräckligt högt för att överrösta motorn. Fantastiskt! Att åka runt med dem är ett mycket billigt nöje, 70 cent för en tur (ca 3 kr).

Vi höll oss vakna till strax efter 18 vilket resulterat i att vi numer är ganska morgonpigga typer (!). I fredags var vi på plats på universitetet redan strax efter 9 och träffade kvinnan som är vår kontaktperson på internationella kontoret. En trevlig och tillmötesgående prick.  Vi hann också med att fixa internet och äta massa god indisk mat. Vår plan är nu att sitta så mycket som möjligt på universitetets bibliotek för att läsa och planera in våra intervjuer relativt snart så att vi är klara i Suva till 31 okt för att sedan kunna se mer av Fiji. Datorerna har vi medpackade så skriva kan vi göra på vilken resort som helst!

Igår fick vi första smakprovet på strandlivet. Vi fick skjuts av vår kontaktperson till Pacific Harbour, 1 h bilfärd från Suva. Underbar strand med mysiga resorter och otroligt, otroligt kristallklart vatten. Nästa inköp blir en snorkel!

 

Massa kramar från två vägledningsnördar på äventyr på söderhavsön Fiji – nu med smått rosaröda nästippar!

Pacific Harbour strand T & E Pacific Harbour

Publicerat av Irene Niemi Apgaua - 2 kommentarer till Ännu en vecka i Bolivia!

Ännu en vecka i Bolivia!

Dessa sista dagar har varit otroligt varma. Våren anlände för bara några dagar sedan men det är redan sommarväder. I Sverige längtar jag alltid efter solen. Här längtar jag bara efter skuggan. Det har varit mycket spring med Huayra till veterinären. Nu när hon mår bättre ligger hon inte lika stilla under resorna in till stan. Det är otroligt varmt i bilarna där vi dessutom får sitta alldeles för länge.

Att resa med kollektivtrafik här i Bolivia är lite som att åka taxi. Skillnaden är att chauffören fyller bilen med så många människor han bara kan så att man får sitta lite på varandra. Barnen sitter alltid i mammornas knän. Bilarna kan se lite olika ut. Det kan vara vanliga bilar, bilar med två baksäten och ibland ser man även minibussar. Bilarna som används som kollektivtrafik kallas för truffis. Vill man åka med en truffi ställer man sig bara vid vägen där den passerar. De stannar var man än vill hoppa på eller av. Det är ganska bekvämt faktiskt. Chaufförerna kör dock som galningar och jag har under denna månad haft många nära döden upplevelser! I vissa kurvor där man omöjligt kan se om det kommer en bil från andra sidan kör bilarna så fort så att man undrar om chaufförerna överhuvudtaget är rädda för döden!

Att skaffa sig en hund är ett utmärkt sätt att lära känna människor. Nuförtiden då jag går på stan, ler nästan varenda passerande människa mot mig. Jätte många stannar för att prata med mig och under truffiresorna får jag alltid vänner. Lilla Huayra har en otrolig förmåga att få människors hjärtan att smälta. Tack vare henne ser nu många mig som en människa och inte bara som en turist. Bolivianerna är fantastiska människor men ibland möter man personer som inte tycker om utlänningar, ja.. som faktiskt inte ens vill ha en dialog med en. Kan detta handla om alla hundra års förtryck där den ”vite mannen” har framställts som mer överlägsen? Jag vet faktiskt inte, men nu har många människor fått bättre självförtroende. Människor skäms inte för sitt språk och sin kultur lika mycket längre, som de gjorde för bara 10 år sedan. Kanske är detta ett sätt för dem att få ge igen?

Varje gång jag möter en människa på vägen här i Jove Rancho säger jag god morgon, god eftermiddag eller god kväll. Detta är ett måste oavsett om man känner personen eller inte. I början sa jag alltid hej eftersom de andra hälsningarna kändes ganska gammalmodiga. Det lustiga var att många inte svarade. Sen dess har jag alltid hälsat på deras sätt.

De sista två dagarna har jag tillåtit mig själv att bara slappna av. Jag har läst Maria Svelands roman, Bitterfittan. Det är en bok alla borde läsa, män som kvinnor. Här i Bolivia är det väldigt vanligt att se kvinnor bära runt på sina barn i sina färgglada skynken på ryggen, från och till sina arbeten. Denna vecka träffade jag en mamma som arbetade i en butik samtidigt som hon försökte ta hand om sin två veckor gamla bebis. Nu när jag tänker efter så har jag aldrig sett en man bära eller ens gå tillsammans med ett barn i Bolivia. De flesta kvinnorna här har inte så många alternativ än att ta med barnen till sina arbeten. Det är ju positivt att vi verkar ha kommit lite längre med den biten i Sverige, men vi är långt ifrån jämställda.

Idag hoppas jag verkligen att jag skall lyckas vaccinera Huayra så att jag får komma till Sallar de Uyuni! Lite mer om det nästa vecka!

Publicerat av Therese och Emilia - Inga kommentarer till Vägledningsnördar på väg mot Söderhavet

Vägledningsnördar på väg mot Söderhavet

Nu, alldeles snart, är det dags för oss att dra till Fiji! På tisdag lyfter planet mot Nadi, stödstumpor är inhandlade inför 33 h flygresa.

Vi är sjukt peppade och tacksamma över att genom ett stipendium få möjligheten att tillbringa två månader på en söderhavsö för att skriva vår c-uppsats i ett ämne som vi verkligen tycker är spännande. Mer om detta kommer under tidens gång..
Efter att ha träffat några av de ljuvliga utbytesstudenterna från Fiji på MAH är vi säkra på att vi kommer få en fantastisk tid med härliga människor och många upplevelser.

Nästa gång vi skriver ett inlägg, ett förhoppningsvis längre och matigare inlägg befinner vi oss på andra sidan jorden. Lämnat dessa underbart vackra höstdagar bakom oss och njuter av blått hav och varma vindar.

Bula

Emilia & Therese

Publicerat

Kodak moments!

Publicerat av Irene Niemi Apgaua - Inga kommentarer till Nästan klar med datainsamling!

Nästan klar med datainsamling!

Veckan som gått har varit den mest händelserika hitintills. Jag har kunnat göra många intervjuer, dessutom har 180 barn svarat på mina enkäter. Egentligen var det inte tänkt att det skulle bli så många men i en av skolorna tyckte rektorn att jag lika gärna kunde låta alla barn som går i årskurs 6 svara på frågorna. Jag saknar fortfarande två intervjuer men de skall jag göra denna vecka.  Klasserna här är enorma! En klass bestod av 50 elever!  Man pratar om att lärarna i Sverige är stressade med sina 30… undrar hur lärarna känner sig här?

Många av lärarna jag har intervjuat har berättat för mig att det är vanligt med föräldrar som motsätter sig till att deras barn lär sig quechua. De anser mycket viktigare att barnen lär sig spanska. Jag har i alla fall för det mesta möt personer som tycker att quechua undervisningen är väldigt viktig för att stärka människornas identitet. Jag har även stött på några lärare som har berättat att de har blivit tvungna att hitta på nya ord för att sätta namn på vissa saker eller fenomen som inte har ett namn på quechua. På det viset förspanskas quechuan. Det var väll en av de få baksidorna som de kunde se med den nya lagen.

I torsdags hittade jag en liten valp vid vägkanten. Jag frågade kvinnan som arbetar i butiken framför om det var hennes hund och hon svarade att någon hade kört förbi och lämnat valpen på gatan.  Jag tog med mig henne hem och nu har jag en liten bebis:)  Hon heter Huayra som betyder vind på quechua. Det är väldigt vanligt att folk lämnar valpar på gatorna, särskilt honor. Nu när jag har kommit denna lilla valp så nära, känner jag en enorm skyldighet att hjälpa henne.  Inte bara för hennes skull men för alla gatuhundar i Bolivia. De finns överallt. Från början så fick jag så ont i hjärtat så att jag knappt kunde titta på dem, nu är jag tvungen till att tänka annorlunda så att jag inte går runt och mår dåligt konstant. Jag tänker att alla hundar är som Mariposa, en gatuhund som har ett hem att komma till och som får mat ett par gånger om dagen.

Jag har redan varit hos veterinären två gånger och denna vecka skall hon vaccineras. Just nu är hon väldigt svag. Jag trodde att hon hade blivit bättre för hon sprang runt och åt jätte mycket. Igår var jag borta från klockan sex på morgonen tills ett på eftermiddagen. Killen som bor med mig tog hand om henne under tiden. Men efter att jag lämnade henne igår morse har hon inte ätit någonting. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra men något säger mig att jag måste ta med henne hem.

Jag har varit omringad av hundar denna vecka. Mariposa löper och hon har fem beundrade som vakar över henne dag som natt. Mariposa är en ganska stor hund och hon sover i en minimal koja. Ändå lyckades två hundar ta sig in i kojan. Det måste vara jobbigt för henne just nu eller ja… kanske tycker hon om uppmärksamheten. Om nätterna attackerar hanarna varandra och nuförtiden på väg till bussen har jag minst tre hundar som följer efter mig. Igår hände dock något hemskt. Mariposa och en av hanarna parade sig, när de var klara satt de fast. De stod vid varandra ett tag men sen började hanen springa med Mariposa släpandes på rygg! Tills slut lyckades de komma loss men Mariposa var så omskakad och hade så ont så att jag funderade på att ta henne till veterinären. Jag tror hon mår lite bättre nu i alla fall.

Igår gjorde jag något fantastiskt! Jag flög ut från ett 4000 meter högt berg med en flygskärm. Jag har egentligen aldrig riktigt tänkt att jag skulle göra det, har alltid tänkt att det har känts farligt men då en vän erbjöd mig att åka med honom så svarade jag ja! I mina drömmar kan jag alltid flyga och idag fick jag dem gå i uppfyllelse. Det var helt otroligt, att kunna se Cochabamba uppifrån och att nästan få känna sig som en fågel! En liten stund fick jag till och med styra flygskärmen! Det bergiga landskapet är otroligt vackert!

Nu har jag varit här i mer än en månad. Min tanke innan jag träffade Huayra var att åka till Salar de Uyuni i några dagar för att få se den omtalade saltöknen och sedan åka och se la Laguna Colorada för att få se flamencos. Dessa ställen ligger många timmars resa från Cochabamba och jag är ganska säker på att Huayra inte skulle klara av det. Vi får väl se i dagarna hur det går med det. Jag har många intervjuer att transkribera och det hade varit perfekt att kunna kombinera det med något roligt.

Ja… livet rullar på här. Så fort man vänjer sig vid att bo på ett annat ställe!