Nästa deadline för att söka MFS-stipendium är 1 april. Information om hur du ansöker finns under fliken ”Jag vill söka” i menyn.
Informationsmöte hålls ons 26/2 kl 12.15 – 13 i sal D331 i Orkanen. Välkomna!
”Va, slår ni aldrig eleverna i Sverige?”
Igår hade jag min sista intervju. Äntligen! Nu är det bara att satsa helhjärtat på skrivandet (och klia på mina myggbett). Eleverna överraskade mig ganska rejält igår när jag öppnade skolporten. Först sprang en av 6 åringarna fram till mig med utsträckta armar. Jag han knappt lyfta upp honom innan jag hörde ”Deniiiiiise!!!”. Plötsligt var jag omgiven och hårt kramad av ca 20 barn i olika åldrar och alla ville såklart stå närmast. För att inte göra eleverna alltför missnöjda tog jag en omväg med dem på väg till min Supervisor Mr Managas kontor. Medan vi gick anslöt sig fler skrattande och babblande barn och väl framme vid ingången till lärar-byggnaden var vi åtminstånde dubbelt så många.
Valentine Elite Nursery and Primary school är trots sitt namn en enkel liten skola med en i allmänhet väldigt god stämning bland elevskaran och lärarkåren. I förrgår fick jag se en lite annan sida av saken som nästan fick mig att trilla av stolen, trots att jag någonstans redan innan visste att det troligen var så: Mr Manga var inte inne på sitt kontor så jag väntade i rummet bredvid där tre lärare satt och rättade prov. Vi pratade lite om skillnader mellan skolor i Sverige och Tanzania. ”How is it with your sticks?”. Jag fattade inte frågan. Efter lite gestikulationer började det gå upp för mig vad läraren menade. ”We don’t have them”, förklarade jag. ”What?! You never hit kids in Sweden? But then how do you punnish them?”. Vi diskuterade saken en stund men blev avbrutna av tre elever som kom in. De hade en bambuliknande pinne med sig. En av lärarna tog pinnen och ställde sig framför dem. Han frågade dem allvaligt varför de hela tiden störde i klassrummet och sa att de måste sluta med det. De två andra lärarna log vänligt men höll med. Sedan fick var och en av barnen två halvhårda slag på rumpan. När den sista var klar gick de skrattande därifrån. ”You see, it’s not so bad, and most of them are laughing when it’s over.” Men ändå. Det var väldigt främmande för mig.
Idag har det regnat. Jätteskönt! Jag passade på att plugga i svalkan. Sen drog jag iväg till en bokaffär. Trots att massa saker händer hela tiden så har jag ändå lyckats läsa ut alla mina böcker…Väl hemma i Mwenge igen sitter jag nu och har avnjutit ännu en perfekt mogen mango, som jag ska smälta lite innan jag återgår till pluggandet.
Pannkakor!!
Äntligen. Under hela resan har jag längtat efter att få komma hem till min kusin och bo med hennes familj i Mwenge i Dar es Salaam. Här känner jag mig väldigt hemma. Det är dessutom en väldigt stor skillnad på studieron. Här är jag mycket mer effektiv och transkriberingen går snabbare. Den senaste transkriberingen var efter onsdagens upplevelser på min supervisors skola Valentine Elite Nursery and Primary school. Det var ett fantastiskt roligt skolbesök och jag fick besöka en jättegullig tredjeklass som skulle lära sig om ”sunshine and moonlight” genom en sång (mycket passande för min studie). Läraren, som jag sedan intervjuade hade en fantastisk energi och eleverna verkade älska honom. Det var jättekul att se. Det var även intressant att se de pedagogiska skillnader som finns. Kunskapssynen kändes till viss del annorlunda en den jag själv har. Till exempel, har man inte musikalisk talang så har man inte och då är ämnet i fråga helt enkelt inte till för dig. De som däremot har talang släpps fram och uppmuntras och utvecklas. Det där med var balansen för stimulans ska ligga i förhållande till kunskapsnivå är givetvis en evig debatt, men lärarens övertygelse var väldigt stark. Han får väl ha sin övertygelse då – precis som jag har min.
För att fira min ankomst till Mwenge gjorde jag pannkaksfrukost till familjen. Blev förvånad över hur goda de blev och hur lätta de var att steka. Snacka om lycka! De enda andra pannkakor jag ätit i Tanzania var det lök i och jag fann dem inte särskilt lockande.. Inte för att jag inte njuter av maten. Tanzanisk mat är fantastiskt gott, speciellt chapati och ugali. Kanske tycker jag lite för mycket om mat. Ännu en gång har min mage talat om för mig att sluta leka med bakteriekulturen. Resultat: en väldigt tom och hungrig mage. Kanske var det iof vattnet jag drack igår. Min kusin varnade mig och sa att jag nog borde dricka vatten ur köpt flaska men jag tänkte att hon drack ju, och jag hade tagit ett glas tidigare. Visst är man alltid efterklok men min skarpa magknip gör att jag ångrar mig lite extra bittert..
Bergäventyr och kulturkrockar
Tack och lov klarade sig vår buss helskinnad även ner för bergen från Iringa till Morogoro. Detta till skillnad från en annan buss som låg vält och halvkvaddad i en vägkant när vi körde förbi. Min kusins mor berättade för mig att detta året och förra året har haft ovanligt många olyckor. ”I don’t know what has happened”, säger hon. ”Maybe they use drugs.” Själv tror jag inte att så är fallet. Med drogerna alltså. Det verkar snarare råda en allmän acceptans kring oförsiktighet i trafiken. Folk kör om lastbilar kors och tvärs, i skarpa kurvor, i uppförsbackar och i 90 på 50-väg. När det väl smäller så gör det verkligen det. Något som förvånar mig ännu mer än det totalt oansvariga beteendet i trafiken, är att jag under resan från Iringa inte skakade av skräck varje gång vi nästan frontalkrockade med en annan (alldeles för snabbt körande) förare på grund av oläglig omkörning – utan istället var upptagen med att njuta av den fantastiska utsikten, bergen och musiken i mina hörlurar.
Det finns en sak som jag finner allmänt otrevlig här i ett av mina absoluta favoritländer. Saken som sådan handlar om det ständiga markerande av hierarkier i form av klasskillnader. Det kvittar hur jag klär mig och vad jag har med mig. Min hudfärg gör mig till överklass och det är halvt omöjligt att komma ifrån. Det kanske inte är så konstigt att tro att pengar växer på träd i väst, med tanke på den stora inflationen som finns här och så vidare. Hur som helst blir jag förstås behandlad väsentligt annorlunda här jämfört med Sverige. Av många personer verkar jag ses som ett sätt att tjäna lite pengar och en eventuell väg in till väst. Här kan en främling komma fram till mig och be om mitt telefonnummer och säga att vi borde bli kompisar och att hen kan besöka mig i mitt hemland. Ett exempel på att tjäna lite pengar är the ”wazumgu-price”, det vill säga att man helt enkelt höjer priset på en vara och provar om det går vägen. Vidare finns det olika vägar att skapa små-jobb. Om du bär någons väska ska du ju få en slant för det till exempel. Tvättar du någons kläder kan du få en slant per plagg. Jag slussas in i en roll som rik, men jag är van vid att vara ”en fattig student”. Om jag inte vill att de ska bära mina väskor, tvätta mina kläder och dylikt blir en del frustrerade och tycker att jag helt enkelt är snål som inte delar med mig av mina rikedomar. När jag låter folk göra mina skitjobb förstärker jag rollen som rik och gräver klass-gropen djupare. I deras perspektiv ÄR jag ju rik, och de behöver ju slantarna som skitjobben ger, men finns det inte andra sätt? Detta är en fråga som tagit upp många tankar under resan och kommer fortsätta göra det.
Habari za kazi Iringa?
En vecka har gått här i Tanzania. Det känns inte möjligt, så mycket som har hänt – kan det verkligen bara ha gått en vecka?
Första dagen började på ett spännande vis. Jag vaknade av värmen i Dar es Salaam, eller av den höga musiken av ett traditionellt slag. Av nyfikenhet följde jag musiken efter frukost. Plötsligt befann jag mig mitt i en trädgård med ett 20-tal människor klädda i finkläder och fler människor kom efter hand. Vilken musik! Vilken dans, entusiasm och skådespel! Det visade sig att det helt enkelt var gudstjänst i en pingstkyrka och att det var någon speciell söndag och därför var alla utomhus. Barn sprang omkring med flaggor och palmblad och vissa av dem dansade så skickligt och häftigt att jag inte trodde mina ögon. Wow, vilket första intryck av resan! Jag hörde mig för lite och jag är välkommen tillbaka till kyrkan för att få träffa körerna/dansgrupperna (de var hur många som helst!) och ha lite utbyte, när jag återvänder till Dar. Det blev ett långt besök i kyrkan – när predikandet kom igång höll det på vääldigt länge och det kändes oartigt att gå mitt i allting. Tack vare vaktmästaren fick jag mig en liten språklektion dock, för han översatte glatt vad som sades.
Jag spenderade fem dagar i Dar fyllda av nya intryck och möten med nya människor. Bland annat fick jag träffade jag min mysiga supervisor och planerade inför kommande intervjuer. Jag krockade även, av en slump, ihop med en musiker och musiklärare som jag fick telefonnummer av ifall jag behövde en extra intervju. Sen var det dags för ”dödsfärden” upp till staden Iringa i Bergen. Jag skriver dödsfärd eftersom det är en liten kurvig väg där folk kör som galningar och ett stup ner i dalarna som inte skulle vara trevligt att hamna i. Tack och lov gick allt bra och nu är jag här i min mammas hemstad. Jag har fått kontakt med en skola som jag ska besöka imorgon (nervös!!) och förhoppningsvis få ihop lite intervjuer. På tisdag eller onsdag beger jag mig till Morogoro där min kusin väntar på mig. Hennes skola är en av dem som jag i förväg tänkt besöka. Efter det bär det av till Dar igen där min supervisor och hans skola väntar.
Jag tror det är viktigt att åka runt lite om man vill lära känna ett land. Om man bara har besökt innerstaden i Stockholm, hur mycket av Sverige har man sett då? Därför är jag glad att jag inte blev kvar i trygghetszonen i Dar utan faktiskt kom ut, utanför de turistmedvetna områdena. Idag besökte jag till exempel min morfars hemby utanför Iringa och fick träffa några av mammas kusiner och besöka min mormor och morfars (mfl.) gravplats. Det. var. så. varmt. Men givetvis värt det, hur lätt hade det varit att verkligen komma ut och se by-livet och få hjälp och bli bemött och möta på rätt vis om jag hade varit en fullkomlig främling? Att komma till Iringa var väldigt värdefullt, både för mig personligen och för att göra min studie mer trovärdig.
Tutaonana!
Snart dags för avfärd!
Det känns oerhört konstigt att sitta här i Malmö bland allt som jag är så van vid. Lukterna, människorna och det där blaskiga regnet som låtsas vara snö. I vanliga fall skulle det givetvis kännas helt normalt, men när jag vet att jag kommer ha en helt annan hemmiljö en tid framöver blir jag lite fundersam. Som en härlig start på resan vill jag därför dela med mig av två underbara klipp som jag rekommenderar ALLA människor att se:
http://www.africafornorway.no/
Jag tror det mesta är fixat inför avfärd och i övermorgon sitter jag på planet på väg mot Tanzania. Det ska bli sjukt roligt att komma tillbaka dit, hälsa på kusinerna och kidnappa de där galet gulliga kusinbarnen jag har sett på bild. Så mycket nytt jag kommer lära mig dessutom! Alla intervjuer som ska göras, alla intryck som ska försöka förstås, all mango som ska ätas… Mina förväntningar är både stora och små medan mina förhoppningar är enorma. Hur det än går blir det obeskrivligt skönt att slippa vinterkylan!
Sista veckan
2013-12-16
Idag är dagen med stort D, det vill säga dagen då jag och Paulina skiljs åt. För Paulinas del slutar resan här, och jag fortsätter till Bwindi naturreservat för att titta på gorillor. Veckan som gått kan sammanfattas med ett ord: regn. Det är ett under att vi inte har blivit tokiga, för det har regnat utan uppehåll sedan i måndags. Inte mycket annat att göra än att sitta och uggla på rummet, då vägarna blir till lervälling och därför är livsfarliga att färdas på när det regnar. Det enda positiva vi har fått ut av regnet, är att vi lyckats färdigställa ett första utkast av vår MFS, den är inskickad till handledaren hemma i Sverige, nu väntar vi nervöst på hennes feedback.
Till vår stora glädje tittade solen fram igår för första gången på hela veckan. Vi lät inte tiden gå förlorad, utan tog oss efter frukost till närmaste hotell med swimmingpool. Där låg vi och gassade tills solen gick ner. Vi aktade oss noga för att inte bränna oss, solskyddsfaktor 30 från topp till tå och vi turades om att ligga i skuggan. Både jag och Paulina var överens om att det var en av de bästa dagarna vi haft i Uganda. I morse åt vi en sista frukost tillsammans i den soliga trädgården. Yoghurt med banan och vetebullar. Mums! Bilderna den här veckan föreställer vårt hostell här i Entebbe och trädgården där vi ätit många måltider. De bilderna uppsummerar vår vecka här i Entebbe rätt väl, eftersom vi mest uppehållit oss här. Stället osar av charm och backpacker-stämning, ett billigt alternativ till de annars väldigt dyra hotellen. Entebbe är en relativt dyr stad, men vi lyckades hitta en lokal marknad bredvid taxi park, där har vi kunnat äta billigt åtminstone en gång om dagen de senaste dagarna.
Eftersom det här förmodligen är sista inlägget i vår reseblogg, så känns det passande med ett värdigt avslut. Men hur sammanfattar man åtta veckor i Uganda på bästa sätt? Det kan säkert göras på många sätt, men jag tror att jag och Paulina vill avsluta med att tacka alla som gjort den här studieresan möjlig; vi har fått en massa nya vänner här i Uganda och träffat helt fantastiska människor. Till er som funderar på att åka till Afrika men inte vet vilket land som lockar, så måste jag säga att Uganda är det perfekta stället att börja på. Människorna är trevliga, de flesta är ärliga, stämningen är avslappnad och värmen är uthärdlig (i alla fall under regnperioden). Djurlivet är rikt och maten är spännande. Och bäst av allt: nästan inga spindlar!
Nästa anhalt: Entebbe!
Tisdag 2013.12.10
Ännu en vecka har gått och julstämningen är numera på topp. Ursäkta mitt försök till tråkigt rim, men vi har börjat värma upp inför tjugofjärde. Vi är nu inne på sista veckan tillsammans i Uganda och den spenderas i Entebbe. Vi lämnade Jinja i fredags efter en vecka som inleddes med några intensiva pluggdagar, sen var Tilde iväg på några timmars turridning under onsdagen, (hon kom tillbaka lycklig och hade träningsvärk i flera dagar) och under torsdagen besökte vi fosterfamiljen vi lärt känna en sista gång. Den dagen hade vi för övrigt en lätt dödsångest efter att ha vält med en bodaboda för att en taximinibuss körde in i oss. Allting gick bra, men vi fick en ny respekt för det här med trafik och jag kände tacksamhet över mitt lilla portabla apotek. Men, men, vi är som sagt numera i Entebbe på ett litet trevligt hostel. Entebbe och Jinja skiljer sig mycket åt. Entebbe är Ugandas flygplatsstad och även landets tidigare huvudstad upplyste Tilde mig om. Vi är här främst för att sitta stilla och skriva på vår uppsats, men tanken är att vi även ska ta tre dagar ledigt då vi förhoppningsvis får lite färg och även besöker Entebbes botaniska trädgård. Under våra pluggdagar försöker vi utforska staden tidigt på morgnarna när det är svalt ute och gatorna nästintill är folktomma utöver motionärer och några väktare.
Entebbe ligger vid Victoriasjön och efter ett misslyckat försök i förrgår morse så lyckades vi igår till vår stora glädje att ta oss ner till vattnet. Vi har nu på nära håll konstaterat att ja, det är en stor sjö. Stor och vacker. Lite övrig info om staden är att det finns väldigt många hotell, allt är dyrare än i Jinja och till vår stora förtret så har vi inte hittat någon bra marknad än där vi kan köpa chapati. Dock fick vi ett tips igår om leta i närheten av taxipark så vi hoppas på bättre lycka idag.
Skrivkramp och solbränna
Söndag 2013.12.01
Jag och Paulina sitter på vårt rum, mätta efter en utsökt fiskgryta, och frågar oss själva: vart tog veckan vägen? Det var över en vecka sedan vi var på forsränning, men det känns som om det var igår. Tveklöst beror detta på att vi inte gjort annat denna vecka än att skriva. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva. Det är en underdrift att påstå att man känner sig lite mossig i huvudet. Men – det har gett resultat. Vi har betat av ungefär halva uppsatsen vid det här laget, och nu återstår det viktigaste och svåraste: resultat- och analysdelen, samt metod-delen, som vi tänker spara till sist. Men vi känner oss taggade och hoppfulla. Än så länge är allt gott.
Personligen är jag tacksam för att vi inte har varit på några äventyr den här veckan, då forsränningen orsakade brännskador på mina lår och knän. Jag har roat mig med att visa upp brännblåsorna för tjejerna på rummet, som grimaserar åt vidrigheterna på mina ben. Det är väl ungefär så roligt det kan bli, samt att jag har roat mig med att dra av långa remsor uttorkad, död hud idag. Bortsett från det har det mest varit en smärtsam upplevelse, samt att det ser för jäkligt ut. Men efter en hel vecka inomhus ser jag nästan normal ut igen.
Idag är det första advent, och både jag och Paulina lider av julabstinens. Folket därhemma lägger upp bilder av pepparkakor och julmys på facebook så att vi blir tokiga. Vi försökte bota vår hemlängtan idag genom att spela julmusik från arla morgonstund, oj vilken julstämning det blev! Tommy Körberg och Carola är julsångernas kung och drottning! Tips: att lyssna på O Helga Natt är bra för att sparka igång kreativiteten.
En ny fas
Måndag 25.11.2013
Nu har det infunnit sig. Det nya allvaret. Under veckan som gått har vi avklarat och transkriberat vår sista intervju och kodat och tematiserat samtliga. Tanken var att vi skulle ha landat på sex stycken intervjuer, men sen trillade det in fler intervjupersoner och vips var vi uppe i nio varav fyra stycken varit rådgivare, fyra diagnostiserade med HIV och med erfarenhet av samtal med rådgivare och en av intervjupersonerna var både diagnostiserad med HIV och verksam som rådgivare. Det har varit väldigt givande att få ta del levnadsberättelser på det här viset och vi känner en stor tacksamhet över att människor så öppenhjärtigt samtalat med oss. Nu samlar vi kraft inför kommande veckor som kommer innefatta att skriva, skriva och så kanske om vi får någon tid över skriva lite till. Det kan bli bra.
Utöver veckans måsten såg vi igår till att ge oss iväg på forsränning i Nilen. Det blev en väldigt lyckad heldag tillsammans med ett kroatiskt par, en backpacker från Glasgow som rest runt i Afrika och couchsurfat i ett år och helst inte vill åka hem igen, samt ett gäng trevligt folk som styrde upp det hela. Vi trodde att en grupp danska volontärer skulle hängt på också, men de valde att dra sig ur efter att ha sett gummibåtarna och fått en känsla av att företaget kändes oseriöst. Tilde som ser sig själv som 50 procent dansk skämdes å deras vägnar. Hon har en teori (i vanlig ordning) om att svenskar överlag är något harigare än danskar. Men, men, vi överlevde dagen väldigt tillfreds över adrenalinkicken, att äntligen simma och över att få se många trevliga fåglar. Vi slår ett slag för Nilen (och för solskyddsfaktor…). Icke att förglömma fick vi efter forsränningsturen även duscha i varmt vatten för första gången sen vi kom till Uganda. Det var inte helt fel det heller. På tal om teorier så tror jag att Tilde och jag har en gemensam teori numera om att forsränningsguider eller folk som arbetar med något som innefattar vatten är något lyckligare än genomsnittet.