Minor Field Studies – MFS

Elin skriver

Vi skriker inte ut vad vi gör här på Kuba. Vi är rätt försiktiga med hur vi hittar personer att prata med. En av de första vi berättade för, personen vi hyr ett rum av, sa till oss att ”I will help you, but Internet on Cuba, it´s spicy”.

Internet är otroligt dyrt på Kuba, som nämnt motsvarar en timme på en Internetcentral här ungefär en fjärdedels kubansk månadslön. De är inte heller så många, de här Internetcentralerna, så ofta är det kö utanför för att få använda datorerna. Ibland får man vänta i upp till en och en halv timme, och på vissa centraler finns bara fyra datorer tillgängliga. Någon hade räknat ut att om alla potentiella Internetanvändare på Kuba skulle använda Internet en timme var åt gången hade man efter att ha surfat en timme fått vänta i 12 år på nästa tillfälle.

Internettillgången för befolkningen är alltså oerhört begränsad, även om det finns undantag för personer med vissa utvalda yrken och studenter på universitetet, som får tillgång till uppkoppling, ofta via ett slags modem.

Vi frågade en grupp unga anställda på en restaurang om någon av dem använde Internet. Ingen sa ja. Detta var, konstigt nog, inte någonting vi hade räknat med när vi åkte hit. Urvalet ”Internetanvändare i åldern 19-30” kändes plötsligt…lite svårare… Som en kille vi pratade med sa till oss: Sist jag var inne på Internet laddades en bild på Facebook i en halvtimme för att jag skulle kunna se den. Sedan hade jag bara en halvtimme kvar. Vad är meningen med det?

Dock finns det någonting som ”alla” här använder: El Paquete. El Paquete, eller Paketet, kan förklaras som en nedladdningstjänst man prenumererar på genom att berätta för någon av distributörerna vad man vill ha nedladdat från Internet och lämna in ett USB som sedan fylls med det innehåll man önskar. Det kostar runt 1 CUC och du kan få allt. Nyheter, TV-serier, filmer, musik, spel, mode, sport. Alla vi träffat hittills använder El Paquete. Ofta är kubanerna inte mer än några dagar efter i de populära amerikanska TV-serierna. Ingen vet egentligen vem som ligger bakom detta, men det är enormt. Det är till och med reklam inlagt i El Paquete, vilket bevisar att det ligger en del jobb, och pengar, bakom. Kubas medier i övrigt är i princip reklamfria.

El Paquete är, naturligtvis, olagligt. Men att det finns är ingen hemlighet. Kanske har det för många användare för att det ska tas bort, kanske är det för populärt. Staten försökte ett tag lansera sitt eget paket, La Mochila, Ryggsäcken, för att som det heter ”skydda kubanerna från medioker kultur”. Det blev en flopp.

Det är intressant att se hur människor hittar sina egna vägar, och skapar egna system och lösningar för att få information, ta del av kultur, uttrycka sig.

Kubaner har sedan några år tillgång till mail i telefonen. Det finns också 3G här, men ingen vet att det finns och ingen hade ändå haft råd att använda det. Rent infrastrukturmässigt finns inga egentliga hinder för att Internet skulle kunna byggas ut, och sedan ledas ut till hushållen. Det finns intresserade investerare och det verkar finnas en vilja hos befolkningen. Det är annat som står i vägen.

Elin skriver.

Hej! Och hej igen, för det var ett tag sedan. Kubas dyra och bökiga Internet gör att vi verkligen får leva vår studie, men det ger oss samtidigt en ofrivillig digital detox. En timme på en Internetcentral kostar 4.5 CUC (i princip samma valutakurs som dollar) och wifi kostar lika mycket och finns bara på ett fåtal hotell. Priset kan man i sin tur jämföra med att en statlig kubansk månadslön ligger runt 20 CUC.

Angående projektet har det varit lite trögt ett tag nu, men vi har hunnit träffat tre personer, och det är redan så himla spännande. I ett samhälle som det här hittar människor egna vägar och strategier förbi lagar och hinder för att ta del av kultur, sport, mode och nyheter, trots att man riskerar höga straff. Vi har varit på svenska ambassaden för ett intressant möte med bland andra en ”medieexpert” där vi diskuterade just den här vardagsaktivismen som är så vanlig i förhållande till Internet på Kuba. Någon egentlig censur finns inte på Internet här, det behövs inte. Det handlar snarare om brist på tillgång, och självcensur. För allt kan vara olagligt.

Och det är intressant, det där med självcensur. Vi skypade med en medarbetare på en svensk hjälporganisation innan vi åkte hit som sa till oss att det viktigaste är att man inte låter detta påverka en, att man inte blir nojig, paranoid. Ändå undviker vi aktivt vissa ord när vi skriver här, som ni kanske märker.

Men! Vi har ju också hunnit leva la vida loca och haft det härligt sedan sist! Vi tar en titt.

Vi hänger nu alltså med salsagruppen ”Los Amigos” som efter senaste fiestan var mycket upprörda över vår okunskap och kände att de behövde ta oss och våra stela höfter under sina vingar. Så nu har jag och Marcus hunnit få tre salsalektioner. På måndagar klockan halv 8 ses vi i Ofes vardagsrum och övar pasos och vueltos, och på social cluben i lördags hade vi faktiskt gjort några, om än väldigt små, framsteg.

Vår vän Sanna som vi träffade på MFS-kursen i Härnösand har också kommit, med hela sin görgulliga familj. Tillsammans med dem har vi varit kulturella och gått på teater, en italiensk 1300-talspjäs i kubanskt buskisformat (…), och på vernissage på Fabrica de arte Cubano och sett en typografiutställning. Här är det inte gratisvin som gäller, det är rom och cola. Rom med cola, inte tvärtom.

Har ar vi och lyssnar pa Son!

Lite så har vi det! I övrigt försöker vi så gott det går hänga med i en kurs hemma vid Mah och att hitta potatis. Det finns ingen potatis här. Varför? Varför finns det ingen potatis? Var har all potatis tagit vägen? Jag gör också mitt bästa med spanskan men säger tyvärr ofta saker som till exempel:

I taxibussen: ”Kan du för att stanna här där, tack”.

På restaurangen: ”Vi vill ha en tortilla med lök utan kött och skinka och två äggar stekade”.

 

: (

Hade.

 

Vi heter alltså Marcus och Elin, pluggar medie- och kommunikationsvetenskap och har tagit oss till Havanna för ett MFS-projekt gällande internetanvändning.

 

Marcus skriver

 

Det är lite märkligt – vi har vetat att vi ska åka hit i nästan ett år, och det känns som att vi inte har gjort någonting annat än att planera resan under de senaste 4-5 månaderna – nu när vi har kommit fram känns det dock inte som att vi har planerat mer än typ den första kvarten av resan. Det har snart gått en vecka sedan vi landade i hettan på Jose Marti och sedan dess har vi ägnat våra dagar åt att föröka komma in i vår nya kubanska vardag.

 

Vi har varit på banken och försökt få ordning på de två olika valutorna, vi försöker oss på att åka kubansk taxibuss, vi har lärt oss i vilket paladar vi kan äta frukost (paladar är som en restaurang hemma i folks vardagsrum), i vilken affär man handlar juice, i vilken affär man kan köpa smör och i vilka gatustånd man hittar bröd, frukt och grönsaker.

 

Ett par delar av vardagen har stuckit ut mer än andra, kanske framförallt Kubas fantastiska kösystem, som dock tog ett par försök att förstå. När man kommer fram till en bankomat, kiosk, busstation eller liknande så står folk alltid i en (till synes) oorganiserad massa och pratar med varandra. För att ställa sig i kön frågar man vem som är ”ultimo” alltså sist i kön, och tar därmed också över den rollen, tills nästa person ansluter till kön genom att ställa samma fråga. Det kan tyckas opraktiskt, men när man inte står i en rad är det enklare att prata med folk, och så länge man håller koll på vem som är framför sig i kön så är det ungefär som vanligt.

 

Elin skriver

 

Vi har flyttat in i en liten lägenhet utan fönsterrutor i ett casa particuar i stadsdelen Plaza de la revoluzion. Casa Particular innebär att man bor hemma hos folk, vilket är ett av få undantag då folk får ha en privat business, då nästan allt annat här på Kuba är statligt. Annars vandrar vi runt i Havanna tills vi får skoskav, strosar längs Malecon och dricker mojitos innan middagen. Vi har varit på stranden och jag var blekare när vi åkte hem igen, med buss, mellan övergivna betonghus i pastellfärger.

 

Som av en händelse bor vi 300 meter ifrån min kubanska amiga Ofe. Ofe och jag träffades på mitt jobb i en cigarrbutik i Malmö när hon var på besök i Sverige i somras, och sedan dess har vi hållit kontakten via mail. Hon har kommit att fungera som en blandning av mamma och kompis för oss här. Hon ringer hit till casat så fort hon ska säga något (vi har ingen fungerande mobil än) och i lördags kom pappan i familjen vi bor hos och skrek ”Elin teléfono!” och jag hinner knappt säga hola innan Ofe skriker ”Ninitaaaaa!” (Marcus går under namnet Ninito) och en kvart senare sitter vi i en uråldrig jeep tillsammans med hennes salsagrupp på väg till en ”social club” i stadsdelen Playa.

 

Vi hamnar i en helt enorm betongsal där salsamusiken studsar mellan väggarna, alla har med sig picknick (rom) och vi blir bjudna på mat (en papperslåda med 7 olika sorters kött – jackpot eftersom vi båda är vegetarianer). Alla är dessutom naturligtvis fantastiska dansare, så vi tänkte ”hacer un Sueco”, eller ”göra en Svensk”, ett uttryck som på Kuba betyder att man spelar dum och låtsas inte förstå vad som försiggår. Men det gick inte. Vi fick dansa. Salsa. De var snälla mot mig och sa att jag var helt okej. Marcus fick betyget ”really, really bad”. Yes.

 

Vi har hunnit med lite studerande också – förhoppningsvis kommer vi träffa våra första intervjupersoner morgon, och vi har också fått en del kontakter för framtida samtal. En av kontakterna känns som en riktig guldklimp, men mer om det i nästa blogginlägg.

 

Ciao & Besitos!