Solen är på väg ner bakom Yangons stadssiluett. Gatorna är plaskvåta. Gatuförsäljarna börjar sakta krypa fram från skyddet av sina presenningar. Det är Thingyan i Burma och hela Yangon har varit spritt språngande galet de senaste dagarna.
Kvinna i Yangon med thanaka
Thingyan, sanskrit för förändring, är dagen då det buddhistiska året tar slut och det nya börjar. Därför är den buddhistiska delen av landet i fest-hybris. Och det enda rimliga sättet att fira av det gångna året är att räcka fingret åt den gassande solen och 42 grader varmt, och inleda en vattenorgie utan hejd.
Jag följde med Cin, chef för organisationen Ar Yone Oo. Det var i tisdags och jag dök upp vid hans dörr vid 9-tiden på morgonen. En bil med öppet flak fylldes sedan med familj, vänner, whiskey, ett par tunnor vatten och mig. Sen körde vi ut på gatorna i downtown och upp mot Inya Lake. Upplägget är enkelt. Bli blöt. Få någon att bli blöt i samma veva. Längs väggrenen på de flesta större gatorna står det ett antal mandats, en typ upphöjd scen som blastar Thai-pop eller Avicci-house där människor står med diverse verktyg för att blöta ner en. Vattenpistoler, blomsprutor, flaskor, skopor, högtryckstvätt, BRANDSLANGAR! Som sagt, ingen hejd. Bilen, med nedvevade rutor såklart, kör upp bredvid en mandat (kan vara lite kö) och ställer sig sedan där ett tag medan personerna på scenen ser till att dränka passagerarna på flaket. Efter det, vidare till nästa, kasta vatten på en polis (måste ju passa på) och sänka sin mugg med whiskey utspädd med skurvatten. När solen gick ner var det slut.
Hade ingen bild själv från Thingyan så lånade denna för att illustrera kaoset.
Kul grej ändå! Men… Jag har blåmärken över ryggen och fortfarande armar som svider efter strålen från högtryckstvättarna. Det bästa (och sämsta) har varit att alla är med på det. Går du ut blir du blöt. Så under de här fem-sex dagarna det pågått har jag inte ens kunnat gå ut för att käka snabb lunch utan att bli dränkt av fem flinande ungar. Don’t hate the player, hate the game.
Studien börjar i alla fall lida mot sitt slut. Undersökningen är officiellt avslutad. Bara analys som återstår. Bara och bara…
Hur ska jag göra 8 veckors observationer, samtal, intervjuer, ändlöst med rapporter och nyhetsartiklar till en förståelig, konkret analys?
Jag har ett problem och det är min förförståelse för ämnet. För att undvika att det blir rappakalja måste jag förklara det mesta ganska utförligt. Vilket tar upp tecken. Vilket är surt eftersom de behövs för resten av uppsatsen. Men tänker krydda med fotnoter.
Förra veckan åkte jag ju som sagt till Dala. Som jag trodde var en by. Så fel man kan ha. Om nu inte en plats med fem miljoner invånare kan kallas by. Tog färjan över och var den enda vita fejan. Hade lånat med mig en guide från Yangon. En 16-årig tjej som aldrig gått i skolan utan jobbat som guide eller på brobygget för att kunna försörja sin familj. Standard här. Det finns ett överflöd av familjer som befinner sig på en socioekonomisk botten, där skola och utbildning blir en lyxvara. Oavsett hur mycket staten kommer jobba för billigare skolgång kommer det inte hindra att barn blir tvungna att jobba istället. Utbildningar genererar inget kapital helt enkelt.
I Dala är detta normaltillstånd. Lite som Yangons mindre åtråvärda och försummade lillasyster, faller Dala bort från folks medvetande och blir till en osynlig parantes i regionen. Färjan tar alltså högst 10 minuter mellan de två hamnarna. Det är bara en flod som skiljer dem åt. Men klassmässigt är de som natt och dag. När cyklonen Nargis drog fram över Bengaliska bukten 2008 var det Dala som drabbades värst av de två sidorna av floden. De redan rangliga husen och det platta landskapet gjorde att en tsunami utan problem kunde plöja över byar och städer. Vi var och besökte en av dem. Snart 8 år senare är den fortfarande ett vrak. Det lilla invånarna ägde innan Nargis är nu borta och hela familjer huserar i rangliga bambuhyddor eller under bar himmel. Regnvatten hämtades från en lerig pöl. Äldre rökande gubbar med kröka ryggar. Barn med slitna kläder. Inramat av en gravplats och den rykande skorstenen från ett krematorium. Hjälp från regeringen? Pff, glöm det. Det finns inget intresse i bistånd till marginaliserade byar och människor som ändå inte dyker upp i statistiken eller är synliga för turister. Liksom extra salt i såren låg även precis bredvid byn ett stort risfält. Tillägnat militärpartiet, USDP. Nära och bra till staden. Deras egna arbetade på fältet, deras egna åt riset.
Risfältet i Dala
Jag vet, jag får det att framstå som världens rövhål. Men jag är lättpåverkad av misär och jag skulle inte direkt påstå att människorna där utstrålade optimism. Självklart finns det en annan dimension. Den cementerade avskyn mot militärregimen som både ignorerat samtidigt som aktivt förtryckt dem så pass länge färgar sättet de ser på sig själva i samhället. Och hur de väljer att berätta sin historia för mig som utomstående. Men jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida de har makten att förändra sin livssituation eller ej. Inte kategorisera dem som passiva offer av sin samtid. Fattigdom är synligt och ofta tätt förseglat av ett skottsäkert glastak. Vilket såklart förvärras av en auktoritär regering som tänker med plånboken istället för med hjärtat.
Det var i varje fall nyttigt för min egen del att vara där. Det är lätt att bli omsvept av den mysiga filten som är demokratirörelsens framsteg i Myanmar. De senaste veckornas intervjuer med färgstarka eldsjälar och ambitiösa optimister har har fått mig att glömma förlorarna. Detsamma gäller nyhetsbevakningen. Svenska och utländska nyhetsmedier har varit så koncentrerade på den positiva utvecklingen och valet 2015 att allt annat runt omkring förpassats till ignoransens periferi. Ett dilemma som är emblematiskt för journalistik och nyheter överlag. Framsteg säljer. Likaså katastrof. Men ett halvdassigt, oföränderligt livslimbo hamnar inte på förstasidorna.
Medier då? Vad kan åstadkommas med ett medieperspektiv?
Jag tror inte att bara den fattiga delen av befolkningen får en helt okej smartphone och tillgång till Facebook, så löser sig problemet per automatik. Men kan regering och mediebransch nå målen från 2015 års Myanmar Media Development Conference, där en explicit satsning på journalistyrket ingår, kan vi kanske snart se en nyexad och hungrig journalistkår som kan berätta deras historia. Så att ja, förstår en att ens röst blir hörd kan det skänka en självförtroende och mod att vilja delta i en politisk dialog.
/F
