Malmö University's MFS students' blogs!
Halva tiden i Indien har gått.
Halva jag vill stanna kvar.
Halva jag vill åka hem.
Halva min tand är borta.
Inte ens halva min uppsats är utkastklar.
Halva jag vill skriva klart nu.
Halva jag vill på semester o vila.
Min bättre hälft vill nog att jag kommer hem snart.
Halva jag har inte försvunnit.
Halva högen med böcker har jag läst.
Hälften + hälften av mina intervjuer är klara.
Detta var ett halvhjärtat försök att vara lite rolig mitt emellan halvlekarna.
Det svänger kraftigt från ena dagen till den andra och även inom samma dag.
De kulturskillnader jag kunde förutse och läsa mig till, är ok. Det handlar om skillnader i skolorna, att landsbygden är fattig, vissa delar av städerna är väldigt rika och olika klimat/kulturer vad gäller arbete och arbetsinsatser och så vidare. Jag kunde tänka mig olika företeelser som skulle kunna hända, baserat på den erfarenhet jag har, men ibland så dyker det upp små guldkorn som jag inte kunde tänka mig…
Det är då jag hamnar i situationer där jag har liten kunskap eller ingen alls och lär mig nytt. Elever berättar om saker som jag inte vet något om. Då blir det svårt både med språket och förståelsen. Jag har ju ingen aning om jag missförstår dem, hör fel eller bara är ute o snurrar. Då ber jag dem oftast att skriva i min anteckningsbok och förklara mer ingående. Det ger en annan kontakt när jag faktiskt säger att jag inte ens känner till det, som de pratar om. Eleverna fnissar lite förläget, skriver prydligt och snirkligt i min bok, och tycker säkert att jag är märklig men sen lägger de sin blyghet åt sidan och berättar. Då blir de spontana och hjälper varandra och en diskussion uppstår. En härlig känsla.
Samma sak gäller lärarna. De är dock mer övertygade om att jag inte hör ordenligt, så de upprepar oftast samma ord om och om igen. Dock utan resultat – dvs jag begriper inte mer eller bättre för det. Sen händer samma sak här som med eleverna. Det är inte längre någon situation där jag ställer frågor o sen antecknar ett svar – utan en situation som går ut på utbyte. Dessa situationer, både med eleverna och lärarna, uppstår alltid utanför själva intervjutillfället då samtalet är mindre tvunget eller mindre uppstyrt – men inte mindre viktigt.
Och så får jag googla när jag kommer till internet. Det visar sig att jag verkligen inte hade en aning om vad de berättade för mig o jag känner tacksamhet för att jag blivit lite rikare på kunskap.
Helt nya insikter tar lite längre tid och har inte samma aha-känsla men de kommer med hårt arbete och tankeverksamhet. Insiktsdagar avslutas alltid med ett leende på läpparna.
Annars så händer typ ”inget” denna vecka. Hela veckan stavas ”transkribering”.
//Åsa
PS: Skickar med en annons från en stor, indisk morgontidning – för hälsa o goda skolresultat.
PS2: Igår mötte jag ett Indien jag inte vill möta. Tog rickshaw-taxi hem och det visade sig att föraren var ordentligt berusad. Taxistoppet är precis utanför byns bar och många gör (nog) ett pitstop där, innan de sätter sig bakom ratten eller styret. Det höll på att gå riktigt illa flera gånger på den lilla sträckan på 2 km, mellan affären och där jag bor. Jag klarade mig helskinnad men med hjärtat i halsgropen! Han fick ingen dricks…
Jag har nu spenderat en månad på Centre for Improved Rural Health and Environmental Protection. Att komma tillbaka till en organisation, människor och en omgivning som jag var väldigt bekant med har varit en bra grund för att kunna genomföra mitt mfs. Det är också en väldigt häftig känsla att känna sig så hemma och trygg i en miljö som är så annorlunda från Sverige. Det känns lite som mitt egna parallella universum. Men det är klart, sticker ut gör jag ju. Men att folk ropar hej, vinkar och ler stort om jag vinkar tillbaka, när jag går ut och går häromkring eller cyklar genom någon av pyttebyarna, det kan man ju bara se som ett stort plus. Att jag känner mig så hemma här har jag såklart människorna på CIRHEP att tacka för. Här finns alltid någon som ställer upp om jag behöver hjälp med något, och jag har verkligen fått allt stöd som jag har kunnat tänka mig för att genomföra studien. Men det känns också häftigt att jag har kunnat vara lite mer självständig nu, och tex kunnat planera saker själv och bara ta med min 16-åriga tolk och hoppa på moppen och köra iväg till en skola i en av byarna och där få till en intervju med några tjejer. Igår hade jag sista inplanerade intervjun. Så nu har jag allt material och ska hugga in i uppsatsskrivandet på allvar!
Att omgivningarna här passar min smak precis gör ju bara upplevelsen ännu bättre. Bästa tiden på dagen är när solen börjar gå ner och jag tar min dagliga kvällspromenad bland de små åkrarna. Det flesta familjer här är småjordbrukare och odlar olika grönsaker, hirs eller blommor. På promenaderna stöter jag ofta på herdar med sina getter, människor som är på väg hem med sin ko efter att den stått ute och betat, och så en massa (för mig) ovanliga fåglar, bland annat påfåglar finns det gått om. Men det som värmer mitt hjärta allra mest att se är nog ändå när någon av ungarna skrattandes kommer springande på vägen med ett gammalt hjul som det håller rullande med en pinne. Jag önskar att barn där hemma hade lekt lite mer med sådana leksaker och lite mindre med datorer eller föräldrarnas iphones…
Eftersom min uppsats handlar om menstruation så kommer här en bild på apoteket (ja det säljer faktiskt chips och godis också), med bindor framme i disken. Namnet på största märket, Whisper, är talande för hur man ser på mens här. Alltså inget man pratar öppet om. Men tydligen något man kan skylta synligt med i alla fall.
Vad jag har varit med om här är tex ett stort indiskt bröllop med över 2000 gäster. Jag blev inbjuden sådär rakt från gatan och blev bjuden på (frukt)drink, snacks, hoppborg, spunnet socker, middag och deltagande i både mottagningen och ceremonin dagen efter. Det var otroligt intressant och så fint. Dock har jag aldrig någonsin känt mig så färglös som jag gjorde i mina vanliga västerländska kläder. Det var ett arrangerat äktenskap, bruden 20 år och brudgummen 26. Bruden är, som sig bör, ljusare i hyn än brudgummen – det är viktigt. De verkade ändå ganska glada, dock mycket nervösa. Ena bilden är från mottagningen och den andra från ceremonin. Efter bröllopet flyttar bruden från sin familj, in till sin man, som fortfarande bor hemma. Detta är inget konstigt. För dem.
Klicka på youtube-länken och ni ser hur de serverar middag på bröllop här i Indien. På bananblad som sig bör i södra Indien. Inga bestick o man äter enbart med högra handen – även varm och såsig mat. http://youtu.be/3xgpm0YnkjM
Det dräller in nya vänner med andra vanor än mina, på facebook. Människor jag träffar på mina turer till stan och ”kollegor” vid organisationen som jag är koppad till. Unga människor ute på volontäruppdrag från olika delar av Indien och världen. Det är så härligt att se och höra deras engagemang och få vara med om det som de åstadkommer. Det finns många gräsrotsrörelser här i Indien som jobbar för den ”goda sidan”. Världen kommer att se annorlunda ut med dessa människor i den. Det är jag säker på.
Strömmen går med jämna mellanrum. Då får man hitta på något annat. Antingen sitter jag på balkongen o läser i skumrasket (och blir myggbiten) eller så läser jag en bok i ficklampsljus och dricker en kopp te. Spisen är ju gasspis, så te får jag alltid. Att inte sakna el är märkligt men jag har vant mig vid att göra annat.
Likaså tvätten. Ingen torktumlare, inget torkskåp. Nu är det visserligen varmt här men ingen extra energi behövs. Tvätta 40 grader? Aldrig. Enbart kalla tvättar här. Tv? Har jag bara sett en avstängd sen jag kom hit o det var på hotellrummet. Endast kallt vatten i kranen i handfatet och i köket? Ja, det går bra det också.
Att kunna äta mat på gatan som är superfärsk och som är helt okänd är också något intressant. Många vill inte äta från gatuståndens matvagnar men det är ju så otroligt färskt (läs: nylagat). Dock passar jag mig för rå mat som sallad, halvstekta ägg och majonnäs. Och glass (tyvärr). Känner inte för att bli magsjuk o än har jag klarat mig (fast en liten släng har jag haft). På bilden nedan ser ni de kryddiga och friterade potatis- och linsbollar som jag köper i byn. Nya, varma och supergoda. 2 Rs styck. Det är 30 öre.
Att indierna tittar (läs: stirrar) efter mig på gatan – gör inget. Att de nästan ibland är ohövliga – gör inget. Att de inte tilltalar mig om jag har manligt sällskap med mig – gör inget. Att de inte tror att jag inte vet hur mycket taxin ska kosta – gör mig inget. Det är annorlunda här och skillnaderna får jag ta, helt enkelt.
Längtar efter familjen och vännerna – ja, det gör jag. Saknar jag Malmö – ja, ibland. Saknar jag jobbet – (handen på hjärtat?) – nej. Saknar jag kollegorna – ja. Tänk vad härligt det ändå är att få tillbringa drygt 8 veckor i ett annat (läs: varmt) land, mitt under de kallaste månaderna på året. Att få en paus från vardagsrutinerna hemma och samtidigt få göra något utvecklande och kunskapshöjande.
Att komma iväg på ett MFS berikar på många sätt. Mycket mer kunskap och otroligt mycket mer erfarenhet och många fler sidointryck. Men det gäller att också kunna se och ta emot allt som man upplever.
PS: Jo, jag saknar jobbet
Två veckor har förflutit och jag är flitig, men oj vad tid saker och ting tar. Det finns tid och det finns indientid. Det har jag lärt mig. Inte helt lätt. Och rådet att ha en bok med överallt är bra. Den behövs emellanåt men ibland så pausar jag bara o njuter en kort stund av stilla väntan.
Jag besöker skolor av helt olika slag. Det är otroligt intressant (och tankeväckande) att träffa dessa lärare, elever och se deras skolor. Ibland tror jag inte att det är sant, det jag ser. Ute på landsbygden, den riktiga landsbygden, är läget så illa att jag nästan inte orkar intervjua lärarna. Men alla elever är sprudlande glada hur smutsiga de än är, hur trasiga deras kläder än är och hur små o smala de än är. Det är en djupt rörande upplevelse som går rakt in i hjärtat. Må dessa små liv få behålla detta livet ut…
Vad som annars (fortfarande) är förvirrande är att uppgifter som jag kan få fram angående olika skolor och skolsystem, läroplaner och kursplaner är så olika. Svaren beror på vem jag frågar. Tur jag har några veckor kvar att bli mer förvirrad – kanske kommer det en lösning upp ur all förvirring.
En del andra praktiska ting börjar falla på plats också. Ett indiskt simkort sitter numera i min gamla avlagda mobiltelefon. Inte lätt som utlänning att få mobiltelefon i Indien. Det behövs ett intyg på att jag bor någonstans (typ på ett hotell eller som i mitt fall, att jag tillhör en organisation) ett passfoto och så tid. Sen är det bara att ringa och skicka sms… Annars så finns allt att köpa här i Indien. Oftast till ett lägre pris än hemma. Men tiden det tar att handla är lång. Långa avstånd, prutning, olika butiker för olika ting kräver tid och tålamod.
Jag försöker koppla av lite på söndagarna. Få lite tid för mig själv. Jag har varit i Bangalore, mitt i stan, två söndagar nu och gått guidade turer. Det är trevligt och intressant. Sen hänger jag på stan, fikar, kollar folk, fotograferar, shoppar lite och bara tar det lugnt. Här är det jobb 6 dagar i veckan som gäller och jag hänger på. Fast nu kanske tröttheten har inträtt – jag är sjuk o vilar. Ont i halsen o feber. Nåt litet hoppas jag på. Kan bli värre – halsfluss o nödvändigt doktorsbesök? Ännu värre – malaria?? Jag blir myggbiten varje dag. Går inte att värja sig. Får väl se hur jag mår i kväll…
Nedan en bild från landet, 3 timmars bilfärd norrut från centrala Bangalore. Barn får komma, från den intilliggande byn, till ett ställe som heter Vedike och där kan de få lite mat och stimulans. Det är gatubarn som kommer. Gatubarn som har föräldrar och som lever som nomader. Denna gång så fick de måla med fingerfärger. Innerbörden ”fingerfärg” blev en annan än den gängse…
Andra bilden är en bild på en skola i byn där jag bor, men som jag inte besökt eller gjort intervjuer på.
//Åsa
Jag har full support vad gäller att hitta skolor, ta kontakt med rektorer och lärare för intervjuer och transport dit av organisationen som jag är knuten till. Däremot hann jag inte riktigt förbereda mig för skolbesöken, då de ägde rum direkt efter ankomst. Mitt första skolbesök blev dock en ”katastrof”. Det kändes snopet och jag blev helt uppgiven. Måste jag ta till Plan B?
Det är inte helt lätt att hitta rätt information om läroplaner och kursplaner för det är olika som gäller för olika stater. Det är också olika om skolorna är privata eller statliga. Det finns även blandsorter… Så jakten på information är på topp. Jag försöker också hitta statistik över bygden där jag bor och hur den ser ut i förhållande till antal boenden, antal skolor och så vidare men det är ännu svårare.
Det känns bra att jag ändå ska vara här i strax över 8 veckor. Tiden utnyttjas inte på det mest effektiva sätt som finns – frustrerande ibland. Men jag inser också att ”Times flyes” och att ligga på latsidan är inget jag vill göra heller. En fin balansgång.
Arbetsdagarna börjar vid kl 1000 och slutar vid 1800. Lunch äter jag på kontoret och middagen lite senare, på kontoret. Jag brukar gå till affären för att handla lite till frukost och för att komma ut i den varma indiska våren. Det är härligt att ha ljus, sol och värme varje dag. Affären ligger 25 minuters promenad bort från där jag bor och ger alltså en lagom promenad varje dag.
Kväll två i Indien jag var sent ute till affären, gick jag dit i (nästan) mörker. Några få lampor lyser upp emellanåt längs vägen. Bilar kör som galningar och bussar likaså på de smala vägarna. Men det visade sig inte vara det värsta. Framför mig på vägen låg (vad jag trodde var) en fin boaorm. Jag är inte direkt rädd för ormar och tyckte den såg fin ut. Ja, jag går väl nära o fotar den då, tänkte jag. Allt gick bra denna gång men ormen är en Russels Viper och är en av Indiens fyra farligaste ormar. Nästan alla de som blir bitna av ormar och dör, i Indien, har blivit bitna av en Russels Viper. Så nu går jag bara till affären när det är ljust ute.
Min första lediga söndag tillbringade jag i metropolen Bangalore. Bussturen på en timma tog mig igenom så många olika ställen, att tiden bara rusade iväg, trots tryckande värme i bussen. Jag startade dagen med en guidad victoriansk promenad och avslutade med shopping. Indiska kläder stod på listan. Staden är otroligt pulserande, häftig och full av överraskningar. Det finns verkligen kor överallt, folk kör huller om buller, det ska prutas i affärerna, teet är fullt med mjölk och socker.
Vad mer kan jag önska?
//Åsa
Jag har inte packat än… Men det löser sig nog. Allt annat är ju klart och jag är nog klar (så gott det går) för avfärd på måndag, om mindre än två dagar.
Det känns märkligt att vara borta hemifrån och från arbetet under en relativt lång tid. För mig lär nog dagarna rusa iväg med allt jag ska göra. En del kan jag förutse – annat bara gissa mig till. Jag hoppas i alla fall, att jag i slutändan har något med mig i bagaget som kan bli underlaget till en uppsats. Annars verkar ju allt annat vara osäkert i Indien. ”Det blir inte som du tänkt dig!” hör jag ofta. Så det tror jag på.
Vi hörs när jag är på andra sidan jorden…
Måndag: Första steget: ordna en tolk. Tyvärr förstår inte min handledare vikten av tolkens engelskakunskaper fullt ut. Det var nog lite känsligt att gå emot hennes val av tolk och ordna en på annat håll. En 18-årig tjej från en rik, utbildad familj som känner en som jobbar här, kommer istället hit och ska fungera som min privata tolk. Tolken som min handledare föreslagit kommer också vara med eftersom hon känner till byarna och folket här bättre. Hon har precis blivit anställd för att hålla i tjejgrupperna, så vi arbetar tillsammans med det också.
Tisdag: En flicka i en av byarna hade fått sin första mens och jag fick vara med på ceremonin som markerar att hon har blivit giftasmogen. Flickorna sitter då isolerade i några dagar i ett hörn av huset, vilket jag fick höra om sist jag var här. Vad jag helt missade då, och som förändrar synen på det hela rätt mycket, var att man även har en ceremoni som kallas Sadangu. Flickans släktingar kom från en annan by med presenter och mat, de badade henne, smetade sandelträ-smet på hennes kinder och klädde upp henne i nya kläder och blomstergirlanger. Till sist välsignades hon av sina äldre släktingar.
Onsdag: Jag och Shatia, som arbetar med tjejgrupperna, förberedde och översatte mina enkäter till tamil. Det är jobbigt att behöva släppa på kontrollen och inte veta exakt vad man frågar om, eftersom jag inte kan veta riktigt hur översättningen blir. På eftermiddagen besökte vi tjejerna i en av byarna medan de fortfarande var i skolan och passade på att dela ut enkäterna. Sammanlagt har 32 tjejer svarat.
Torsdag: Vi höll i tjejgruppsträff i samma by som vi var i dagen innan. Jag hade förberett en rollspelsövning där tjejerna fick spela upp olika situationer som förekommer här, där flickor blir diskriminerade, tex får mindre mat än sina bröder eller inte får fortsätta gå i skolan. Chandra och Shatia var (glatt) chockade över hur radikala tjejerna var i diskussionerna efteråt och hur de pratade om kvinnors lika rättigheter. Så tydligen har tjejgrupperna gett verkan! Kul att jag kan göra lite sådant här också som bonus förutom själva studien.
Fredag: Idag började vi gå igenom enkätsvaren. Några är kryss-frågor och de fungerar bra. Men på de frågor där de ombads skriva själva är det många som lämnat blankt eller skrivit väldigt lite. Jag kommer absolut ha användning för det ändå och de fördjupande frågorna kommer jag ändå kunna få tag på genom intervjuer hoppas jag.
Första veckan har alltså gett en hel del, och jag känner att jag har fått en bra start.
/Kerstin
Efter en frukost bestående av kokosnöts-chutney och små nudlar har arbetsdagen satt igång på CIRHEP (Centre for Rural Health and Environmental Protection). Det är söndag, och egentligen helgdag, men det är personal här ändå som alltid och jobbar, idag med en rapport som måste bli färdig. Till min stora glädje och förvåning fungerar den trådlösa internetuppkopplingen perfekt. Eller fungerade, en liten stund.
Jag befinner mig på den indiska landsbygden, i Tamil Nadu längst ner i söder i detta jättelika land. Det var nästan ett år sedan jag var här sist. Då som praktikant, genom en folkhögskolekurs och organisationen Framtidsjorden. Höjdpunkten under praktiken var att arbeta med CIRHEPs tjejgrupper. Här fanns det verkligen något jag kunde bidra med. Jag och Nadia, min praktikantkompanjon, höll i undervisning om mens och hygien, och lärde tjejerna att sy tygbindor. Här finns knappt någon sexualkunskap i skolorna, och bara att ha växt upp i Sverige med KPs Kropp & Knopp och allt vad det innebär ger en grundkunskap som verkligen kom till användning här.
Nu är jag tillbaka för att skriva examensarbete till min lärarutbildning. Jag vill förstå hur det fungerar med de ritualer som är vanliga i Indien i samband med att en tjej får sin första menstruation och de tankar om renhet och orenhet som är en central del inom hinduismen, samt hur tjejerna själva upplever och tänker om detta. Vanligtvis får flickor väldigt knapphändig information om mens, hur kroppen fungerar och hur man ska ta hand om den. Jag vill undersöka vad det har haft för betydelse att vi pratade mens och sydde bindor med tjejerna, vad de tyckte om tjejgrupps-aktiviteterna och om det på något sätt har ändrat deras vanor och inställning rörande menstruation.
Jag har varit här i två dagar nu och hunnit ha ett första möte med min handledare Chandra. Hon föreslog att vi skulle vara med på tillställningen om någon av tjejerna i byarna här runt omkring skulle ”come of age”. Redan igår kväll kom samtalet. Vi var inbjudna. Så i eftermiddag ska vi vara med på någon form av ceremoni eller tillställning. Jag har läst lite om ritualerna som finns här i södra Indien, men jag vet inte alls vad det är som ska hända just idag. Så det ska bli jättespännande, och vad det än är, perfekt för min uppsats.
