Igår var en mycket fin dag. Jag skulle in till stan och köpa en väska tänkte jag, när jag kommer fram till torget så är det minnesstund för Hugo Chavez. Talare från framför allt syndikaten från Chapare och kringliggande områden, samt MAS och från andra organisationer. Asså talen här. Talar direkt in i mitt blödiga socialistlatinohjärta. Man är inte rädd för att ta i, stora ord och mycket viva latinoamerica unida. När jag efter en stund hade torkat tårarna över vår förlorade kamrat så träffade jag min första informant, som bara: ja asså om du vill ha en intervju med någon från Bartolina Sisa så kan du nog få det idag, vi väntar tills de går ner från scenen så kan jag presentera dig. OK. Bartolina Sisa är en organisation för ursprungsfolkskvinnor som kämpar från gräsrotsnivå upp till ministerier. Totala jävla hjältar alltså. Blev lite starstruck men fick min intervju i alla fall till slut. De har en lokal som är helt bisarr med en 10 meters väggmålning av nämnda kvinna, Tupak Katari och Evo, önskar att jag hade haft kamera. Idag gjorde jag en till intervju med en från samma nätverk som min första informant, så har 3 intervjuer redan, vilket känns bra.
Kommer dock byta lite fokus på mitt arbete. Jag tänkte först fokusera på universiteten men det kommer troligen inte bli så, i alla fall inte i den ursprungliga formen. Jag kommer istället antagligen fokusera på antirasistiskt motstånd och hur detta formuleras i den bolivianska kontexten hos sociala rörelser. Är rädd att det fortfarande är lite brett men jag tror att det kommer att smalnas av med tiden. Det är dock många som pratar med mig om varför just utbildning är clave, asså nyckeln till antirasistiskt motstånd. Här finns inte någon studentrörelse att tala om, och universiteten är till största delen privata vilket gör att ideologin fortsätter vara högervriden. Det finns med andra ord föga möjlighet till studentkamp just nu. Det har införts lagar och skolreformer, men dessa gäller grundskolan och har ännu inte nått universitetsnivå. Därför är denna institution fortfarande nyliberal till form och innehåll och av den anledningen används inte universitet som verktyg i kampen. Men jag tror ändå att just utbildning kommer att spela en viktig roll i mitt material och i min analys, men annan typ av utbildning. Här känns det som om folkbildning och statushöjning av kunskap kring ursprungstradition spelar en större roll så det kommer jag antagligen spinna vidare på. Så, när man är på plats får man en större insikt i vad som är viktigt, varför och hur man ska gå tillväga för att få fram det.
MEN! Till min familj och släkt här har jag ju sagt att jag ska jobba med studenters rättigheter, för att dra en vit lögn som jag tänkte skulle hjälpa mig ur att diskutera rasism och sånt. Tänkte ju dock inte på att alla skulle vara gulliga och vilja hjälpa till med kontakter och liknande, som jag nu måste typ snällt försöka tacka nej till. Det börjar bli lite svårt. Jag säger dessutom aldrig namnen på de organisationer som jag har kontaktat och är intresserad av för jag vet att det inte kommer mottas väl. Men det börjar också bli svårt. Jag kan låtsas som om jag inte hänger med när nyheterna diskuteras men när jag får direkta frågor går det liksom inte undvika. Kanske snart får börja outa mig som socialist och antirasist, och låtsas som om det känns hur naturligt som helst. Det roliga är att det finns ett uttryck om att låtsas som att man inte förstår, eller göra sig dum o det är hacerse el sueco, dvs göra sig svensk. Jaja, ironi.
Vad tror ni om att gå en kurs i quechua förresten? Då kan jag lära mig vad Quisbert betyder.
