Minor Field Studies – MFS

En vecka har flytt i Kairo, jag har anpassat mig någorlunda bra och äntligen har jag hittat ett permanent hem. Craigs list används flitigt här och bostadsmarknaden är dynamisk, minst sagt. Fick två erbjudanden samma dag, ytterligare två nästa dag. Min nya lägenhet finns i området Maadi, ett grönare och lugnare område, lite som en lunga i ett stormigt betong-kaos. Kollade på en anna lya förut idag som var tämligen risig, dvs normal standard, och framför allt på bottenplan vilket inte kändes helt tryggt. Döm om förvåningen när jag stiger in i nästa lägenhet och det är hur jäkla fint som helt. Ljust och luftigt, stora vackra trägolv, balkong, lugn gata utan trafik med träd utanför (finns nästan inte), och allt för billig peng. Perfekt. Här kan ett bra arbete utföras känns det som.

Utanför relativt trygga Maadi finns en annan värld och krisen anas även hos mig genom att elen kommer och går. Det sägs att det kommer att bli än värre. Hela systemet kommer att kollapsa om ett år enligt oroliga röster som vittnar om en energiförsörjning som är fullständigt underdimensionerad för en så stor befolkningsmängd. Vad händer när 18 miljoner inte får el, vatten och inte kan ta sig ur staden tillräckligt snabbt, om ens alls? Det går inte att tänka på.

Det börjar nu bli ont om fordonsgas, och under stormiga dagar då demonstrationerna blossar upp drabbas trafiken av blockeringar och avstängda vägar, bussar ställer sig på tvären mitt på motorvägen pga bränslefrågan. Första revolutionen är över, men en andra ’revolution’ ligger och pyr, med regelbundna bränder, protester och sammandrabbningar. Allt i en isolerad del av staden, som det är nu, och det bästa är att helt enkelt hålla sig borta från downtown under dessa dagar. Men risken finns alltid att man inte kan resa mellan olika stadsdelar pga plötsliga händelser. Avstånden är enorma här och varje taxiresa mellan delar av staden tar minst 30-40 min, men ofta en timme eller mer. Förarna vill inte riskera att fastna med bilen någonstans och kan helt enkelt neka, bil efter bil säger nej om något nyligen skett. Så det gäller att hålla sig uppdaterad och planera sina resor och aktiviteter här i Kairo.

Det sker så många tillfällen när jag upplever något som verkligen griper tag i hjärtat och jag önskar att jag hade en osynlig kamera, för det är verkligen inte alltid läge att slänga upp en sådan. Idag när jag åkte taxi från Maadi till Heliopolis, den vanliga vansinnesfärden i 150 km/h med ungefär 40 cm avstånd mellan bilarna, så såg jag två pojkar som stod på en bro över motorvägen. De balanserade farligt nära toppen på räcket, med bilarna rusande många meter under, och i händerna hade de varsin drake som de försökte få att flyga i den svaga vinden. Och jag tänkte, ingenstans finns här för dem att springa och verkligen utföra den här aktiviteten, inget grönområde. Allt omkring är vägar, bilar, hus, asfalt och betong. Och de leker på en bro över motorvägen.

Inte så långt från den här platsen med pojkarna som flyger drake på broräcket finns en stor begravningsplats, där fullt av människor faktiskt bor i brist på annan bostad. Livet och döden vävs samman. I samma stadsdel finns de finaste husen och de mest förmögna, alldeles i närheten.

Tänk om människor hade bosatt sig i massor på kyrkogårdarna hemma i Sverige… Ja, så ser det ut här.

The city of the dead – gravplats med bostäder på.