Minor Field Studies – MFS – Sida 59 – Malmö University's MFS students' blogs!

20 april, 2013 av Rudy Mengesha - 1 kommentar

Demonstrations?

Today while studying I heard something sounding like demonstrations. Sounded like a large mass of people singing something. I thought that must be demonstrations or something like that. Last week in town I saw demonstrating people singing and dancing (seemed much more fun than demonstrations at home). I was thinking that this must have something to do with the political parties or so because there has been debates on the news about the elections that took place in December about the counting of the votes. Anyway, thought it was something related to that, so I asked E if that was a demonstration or something. Not knowing that it was the choir of a nearby church. They kept on singing and I had almost forgotten how Ghanaian churches are! Very lively and I love it! The place I’m staying at also has three mosques. So after the choir was done the calls for prayers began. Very beautiful and it’s so nice to see that both Christians and Muslims live side by side like this.

18:25 so I’m done with studying for today. Finally I’ll eat my dear coconut that has been waiting for me all day!

20 april, 2013 av Johanna och Charlotte - Inga kommentarer

Skyfall

I natt vaknade vi av världens dån, det tog en stund innan vi förstod att det var vårt första skyfall här i Zambia. Det höll väl på ett par timmar sen slutade det tvärt. I morse var där små vattenpölar överallt men annars var det lika soligt och lagom varmt som det brukar vara på morgnarna. Här är väldigt grönt och lummigt och de säger själva att de är välsignade i Zambia eftersom att de får dessa regn med jämna mellanrum så att växterna kan hålla sig gröna och fina. Det är höst här nu, eller som de kallar det ”time of the wind”. Det innebär att det kommer att bli kallare och kallare och när vi åker hem i juni kommer det att vara jättekallt, dvs ca 23 grader i skuggan, kallare än så blir det inte, då är det vinter.

Vår största utmaning här just nu är faktiskt att försöka få någon form av färg innan vi åker hem till Sverige igen. Det kan tyckas vara den enklaste saken i världen, men i solen är det alldeles för varmt och skuggan verkar vara väldigt effektiv på sitt sätt. Dessutom har vi nya trädgårdsmästare här som inte är vana vid oss västerlänningar än. De har vars en trädgård som de jobbar i hela dagen och när de pausar så gör dom det här. Det innebär att i veckorna ska vi helst inte vara mindre avklädda än vanligt, dvs kjol över knäet och minst linne, även om vi är i ”vår” insynsskyddade trädgård. På helgerna däremot, när de inte är här, är det fritt fram. Så idag gäller det! Vi får väl se hur länge vi orkar…

Intervjuerna går över förväntan för tillfället, igår kväll fick vi ytterligare en, så nu har vi totalt fem inspelade intervjuer som ska transkripteras. De blir tyvärr ganska korta trots uppmaningar att berätta mer och följdfrågor, så därför kommer vi att behöva hålla lite fler intervjuer än vi räknade med. Men oftast är det inga problem att få sjuksköterskorna att ställa upp, vissa har dock svårt att få tid över. Hittills har alla föredragit att bli intervjuade under arbetstid, vilket är en upplevelse och utmaning i sig.

Igår när vi gick runt och letade efter sjuksköterskorna, träffade vi på den barnmorska som vi bara fick en halv intervju med häromdagen. Hon stod inne på en större förlossningssal och ropade ut till oss när vi gick förbi: ”Kom in så får ni se hur mycket jag har att göra!”. Sagt och gjort, vi gick in i salen och där inne låg tre kvinnor bredvid varandra, alla på olika stadier i förlossningsarbetet. På andra sidan salen stod en läkare som vi träffat på tidigare och undersökte ett litet prematurt barn, en liten fågelunge, inte större än ett smörpaket med en vikt på uppskattningsvis knappt 1000g. Han vinkade in oss för att samtidigt höra hur det gick för oss och våra intervjuer. Det känns så fel att gå in på en sådan sal med allt vad det innebär av infektionsrisk för det lilla barnet och kvinnornas privata sfär där de ligger helt utblottade.

Vi diskuterar liknande dilemman hela tiden och kommer fram till att detta är deras verklighet, hur vi har det hemma är inte en självklarhet här och kanske inte ens önskvärt. Är det vi har hemma verkligen alltid det ”rätta”, vad är rätt och vad är fel?

Här där vi befinner oss förklaras mycket som ”Guds vilja”, detta kan vi se som en förklaring på mycket av det ibland extremt långsamma arbetet. Ett exempel är ”våra” trädgårdsmästare som oftast jobbar från tidig morgon till sen eftermiddag i trädgården. Under denna tid kan det totala utförda arbetet vara att alla rabatterna blivit vattnade och några kvadratmeter gräs har blivit klippt med en typ av machete. Resten av tiden går de mest omkring, tuggar på ett strå, sätter sig ner i skuggan, pratar med kompisen på andra sidan staketet osv. Visst hjälper värmen till, men hos oss kliar det i fingrarna bara av att se dem. MEN vad är det som säger att vårt sätta att leva är det rätta? Vi är effektiva, vi kommer på lösningar på problem snabbare, vi underhåller våra byggnader bättre, vi räddar fler liv, vi blir äldst i världen… Men till vilket pris? Personligen föredrar jag fortfarande vårt ”effektiva” sätt att leva i västvärlden, men jag kan helt klart se skillnader i den harmoni, glädje och gemenskap som de flesta utstrålar här, trots ibland skitiga kläder och hungriga magar. Just detta tror jag att vi har förlorat någonstans på vägen till våra effektiva och ”hälsosamma” liv.

Trevlig helg!

19 april, 201319 april, 2013 av Rudy Mengesha - Inga kommentarer

Interesting experiences

Last week I was recommended by S to meet up with R at the Ghana institute of Journalism (GIJ) that could help me get in contact with a few people that I need to interview for the thesis. I got to the place and waited for her at the school (not for a long time thank God ). After a while I saw someone by the road getting out of a taxi with a huuuuuuuge smile. I was not sure who she was smiling at but when she came up to me I understood that she was R. A really friendly girl who is a student at the GIJ. So she introduced me to a few people. It’s so funny when you are in another country how people are so interested in who you are and what you are doing there. For instance, while waiting for R someone just came up to me and started talking about education and a bunch of other things. I could tell that this person was really smart and he told me that he really wants to study in Europe and asked a few questions about our educational system.

Anyway, the people I was introduced to were nice, I wouldn’t say that they were supernice (since most of them are professors and educated to PhD level and I’ve noticed that some of them can be really difficult in terms of feeling big for some weird reason). But they were OK. The last person I was introduced to was really something….

This was the BIG guy at school.. The Vice Rector holder of a PhD. My new found friend R had to go in and have a little chat with him before I even could come in and introduce myself. While waiting, I could hear them briefly talking and she really put herself out there in order for me to be able to come in. Seems like this R has got in good with most of the professors. However! And I say this with an exclamation point. He clearly said that “I do not give out information for free and you know I am very serious about that”. Despite his snotty comment I decided to go inside his office to see what kind of person he was (maybe he was a joker of some kind, you can never know unless you see for yourself). He sat in his air-conditioned office didn’t even bother to shake my hand or greet, while analyzing me. (very creepy moment I must say). So I introduced myself and all of that. However during the 10 or 15 minutes I spent in his office he kept on making small indications that he needs to be paid to participate as an interviewee in my thesis (basically a BRIBE). I said that I couldn’t do that since this was for study purposes and that I am a representative for not only Malmö University but SIDA as well. As if this episode was not enough, R told me that he is known for having relations with students at the school. If that was a rumor, I do not know. So I had to drop that one as fast as I could. I do not think that his opinions on the democratic process in Ghana is much more valuable than any other plus, it’s just not worth it trying so hard to have contact with someone that probably would give me the same views as any other pan-African advocate . I just had a really bad feeling about this guy.

However the other ones that I was introduced to are still eligible candidates…That day really got me thinking on how easy things are in Sweden compared to here. It’s really exhausting having to deal with the “big guys”.

I mean EVERYTHING is easier in Sweden, set prices in taxis and most shops, dealing with professors and authorities, no problems with electricity when studying, people are in time for meetings, facilities for students (libraries and such). All these things we take for granted. Goooosh, I think I’m starting to feel a bit homesick…

Oh well, thought I’d share 12 interesting things I’ve learnt so far

1) Ghanaians are really friendly and helpful when you are lost in Accra

2) Traffic is CRAZY, cars, taxis and buses can literally drive almost anyway they like

3) Taxis always try to overcharge you (negotiating is fun but you need to be seriously skilled)

4) People ambush you trying to sell various things (watches, water, fruit, mirrors, clothes etc) when the traffic lights turn red. So when if you have forgotten something on you way to an interview, just get on the road!

5) African time is really not a joke (people can delay 5 hours or more)

6) Some people can try to bribe you for interviews (even professors)

7) Educated people are just a bit more difficult to deal with than us “commoners”

8) Ghanaians are not as stressed about things as we are

9) Wall geckos are common (So far I’ve had three in my room, 2 small ones and 1 bigger)

10) Electricity comes and goes (not ideal when writing on my thesis or transcribing interviews)

11) Every radio station plays the type of music I LOVE!

12) Last but not least, Shoprite sells Swedish breakfast food!!! (Havregryn and alpro soya and other European things, that’s my place when I’m homesick :D)

And oh! I was so focused on narrating the GIJ experience that I almost forgot to say that I met up with a professor yesterday. My new supervisor! Since my previous one hardly shows up and really had a serious problem with time. (Time that he himself had set up). So in any case I’m happy about that! And I’ve finally purchased tiGO Internet modem that works from time to time 🙂

During my stay I’ve also visited Cape Coast Castle that was used in the transatlantic slave trade. Even Sweden had a share of that among nations like Great Britain, the Netherlands, Denmark and Portugal (don’t know if I’ve forgotten any other countries). On my way to Cape coast I asked when the bus was supposed to leave. So one friendly man told me that the STC buses have set times but we must wait until the bus is full. Frustrating situation for a person who’s always on time! So instead of departing at 8:30 the bus departed at 9:35.

On my way home from Cape Coast to Accra I had a real adventure using all forms of collective traffic there is. Buses, tro-tros (mini-buses stuffed with people which costs only 1 cedi 8 pesewas, very student friendly), and at last taxi. A journey that was supposed to take 2 hours took me 5 hours from Cape Coast to the center of Accra and back home to the bumpy roads of Ashaley-Botwe and the bus didn’t really have any stops in Accra. Instead the driver told us in twi that we should shout out where in Accra we wanted to get off since he would not be able to hear us due to a noisy engine.

Stay tuned for the next episode from the homesick, exhausted Ghanaian/Ethiopian/Swedish student… 🙂

17 april, 2013 av Johanna och Charlotte - Inga kommentarer

Permission Day!

Från & med nu kommer denna dagen, i alla fall för oss, alltid vara Johannas & Lottas Permission day. Idag har vi äntligen fått vårt tillstånd att börja med intervjuerna! Vi gick raka vägen till sjukhuset & fick vår första intervju direkt. Vi kunde även påbörja ytterligare en intervju som tyvärr fick avbrytas då deltagaren var tvungen att springa till operation. Men nu är vi i alla fall igång, så himla skönt! Vi firade i kväll med en löprunda följt av en god middag & ett glas öl. I morgon blir det transkriptering & eventuellt någon intervju till.

I söndags var vi med om en häftig grej. Vi gick till kyrkan på den sedvanliga ”högmässan”, här håller den på i blygsamma tre timmar, trots detta är kyrkan knökfull med hela byns invånare. En man som är född & uppvuxen här i Zambia men vars föräldrar kom från Sverige, översatte hela predikan för oss, som bara den tog drygt en timme. Resten av tiden var fylld med sång, dans, klapp & jubel. Ganska långt ifrån den svenska kyrkan vi är vana vid. Eftersom att det var första gången för oss i denna kyrkan fick vi, enligt tradition, resa oss upp så att vi kunde hälsas välkomna av hela församlingen.

Efter högmässan var det dags för ett tiotal unga att döpas efter ett antal månaders utbildning i den kristna tron. Inom Baptismen döps man först som vuxen då man själv tagit en aktiv ställning, dopet kallas därför troendedop eller omvändelsedop. Vi gick hela församlingen ungefär en kilometer på en grusväg tills vi kom till Mpongwe river, som visade sig vara ett mindre vattenhål. Alla samlades runt vattnet för att sjunga, jubla och fotografera de som skulle döpas. De fick två och två gå ner i vattnet, där väl valda ord sades, varpå de doppades baklänges i vattnet.

I går fick vi, i väntan på vårt tillstånd, skjuts till Ndola som är den största staden i ”Copparbelt Province”. I ungefär två timmar dit & hem kunde vi sitta på flaket och betrakta landskapet utanför, ett ganska trevligt sätt att uppleva landet på, i lagom dos. Nu har vi hela skafferiet & kylskåpet fullt av varor som vi aldrig trodde vi skulle hitta här. Så ingen där hemma behöver oroa sig för vårt näringsintag i alla fall!

17 april, 2013 av Matilda Renkvist Quisbert - Kommentarer inaktiverade

SILVIO, Santa Cruz, Cotoca och lite annat

Kom igår hem från Santa Cruz. Åkte dit i lördagskväll. Det var en nice resa.

Åkte dit först och främst för att se Silvio Rodriguez som är en cubansk trubadur som betytt massa för den latinamerikanska protestmusiken. Det e liksom han, Victor Jara, Violetta Parra o Mercedes Sosa som jag lyssnar på när jag är revolutionsromantisk o saknar Latinamerika. Av dessa är han den enda som lever så det har varit lite av en dröm o se honom live. Men nu minsann blev det av! Mer om det snart.

Åkte redan lördagkväll eftersom min kontakt på organisationen som hjälpt mig massa med intervjuer sa att det fanns möjlighet att delta i workshops o intervjua folk även i Santa Cruz så jag tänkte yes, vamos. På söndagen när vi kom drog vi direkt till en liten by utanför SC som heter Cotoca. Asmysigt o fint, vi hängde på MAS-kontoret (MAS är alltså Movimiento al Socialismo, regeringspartiet här) o han höll i sin workshop. Tyvärr var det inte så många närvarande så det blev ingen intervju då. I alla fall. Senare på kvällen drog vi hem till han som arbetade för MAS i den byn för o äta o sova. Alltså, hade jag inte varit socialist så vette fan hur det här arbetet hade gått. Det finns verkligen en vacker solidaritet mellan oss över hela jorden o utan den hade jag nog inte kommit åt många av de intressanta människorna jag träffat här. I alla fall, det var ett sjukt fint ställe, massa fruktträd, djur o palmer. Vi satt o snackade till sent på kvällen o jag fick lära mig massa om MAS uppbyggnad o diverse andra maktförhållanden. En spännande grej var hur polisen behandlas här i landet. Jag som vänsteraktivist har en minst sagt spänd relation med snuten hemma (pga fascismen ni vet) så mitt utgångsläge var att de var lika mycket chanchos här. Men tydligen så består polisväsendet här i första hand indigenos, eller kanske framför allt campesinos som gått polisutbildningen då det är ett säkert sätt att få ett bra betalt jobb. Därmed blir de också behandlade som campesinos av de lite finare klasserna, som tydligen anser sig ha rätten att köra för snabbt/köra full/småbryta lagen lite närsom och säga något i stil med ”jojo men min pappa äger det här företaget så försök inte ge mig nån böter” när de blir tagna. Intressant. För mig sitter så mycket makt i polisuniformen, men här är rasismen så pass stark att den ändå väger mer än våldsmonopol och polisväsende.

Dagen därpå drog vi in till Santa Cruz, en fruktansvärd stad. För det första är detta oppositionens högborg, Santa Cruz är känt för sin ledande position och den mest drivande regionen när man för ett par år sedan ville bryta sig loss och skapa en egen stat utan de västra, mer ursprungsfolkstäta delarna. Det är ju tillräckligt för att man ska få kalla kårar men gillade heller inte känslan o uppbyggnaden av stan. Den är byggd runt anillos, ringar, vilket innebär att det knappt finns ett tydligt centrum med raka små gator utan mest trefiliga stora avenyer o man hittade ingenstans. Dessutom fanns det massa stora shoppingcenter lite här o var. Nej tack. Vi tog oss i alla fall till en organisation som arbetar som ett nätverk för olika indigenos-rörelser och jag gjorde en intervju där, så fick dessutom lite jobb gjort!

När detta var klart drog vi vidare till stadion, där vi var ca 3 timmar innan utlovad starttid. Det var nog bra, vi fick bra platser på läktaren rakt framför scenen. Det var dock långt till scenen men det fanns flera storbildsskärmar så inga problem. Efter ett par timmar så dök han upp! Lille Silvio. Precis framför scenen fanns typ ett VIP-område där alla viftade med bolivianska, venezuelanska o cubanska flaggor accentuerat av la whipala och diverse Che-banderoller. Gud, blir typ tårögd bara av o tänka på det. Han spelade nästan alla mina favoritlåtar och dedikerade El Necio till nuestro presidente (som satt längst fram o tackade). GUD SÅ FINT!! Han sa inte så mycket mellan låtarna, men fick ur sig ett Viva Venezuela och en dedikering till de fem fängslade cubanerna. Hansalbin hade varit så nöjd!

Åkte sedan hem tidigt på tisdagmorgon o kom hem efter 14 timmars resa. Först var det bloqueo i Chapare o då var det bara snällt att hoppa ur o hoppas att det skulle lösa sig. Där var vi ca 2,5 timmar o när bussen körde igen var jag glad över att komma iväg. VI körde i ca 3 timmar till när något händer med bussen o chauffören hoppar ut o börjar krångla med det, vad det nu var. Efter ca en timme börjar folk ledsna o liftar istället. Då tar jag o ett par andra en trufi (en stor taxi typ) till en liten ort utanför Cochabamba där Tia Monica sen får hämta mig. Kom hem vid nio o åt mat samt duschade för en vecka typ. SKÖNT!

På måndag drar jag nog till La Paz o börjar intervjua där. Besos!

16 april, 201316 april, 2013 av Matilda Nilsson - 1 kommentar

Snart slut..

Innan man vet ordet av ska man hem igen. Det är inte klokt. Jag trodde att två månader här skulle kännas som en halv evighet. Nu är det bara två korta veckor kvar. Och fler intervjuer behöver göras!

Har haft besök här från Sverige och fått beröm om hur bra jag hanterat allting och hur väl jag anpassat mig. Tänker inte på det på daglig basis, men nu börjar jag känna av pressen av ständig anpassning, i allt från klädkod till beteende till hur jag tar mig hem, vilken tid, osv. Det är också vissa saker jag verkligen saknar. Att kunna gå ut och jogga utan att bli ihjälstirrad t ex. Det blir ingen joggning helt enkelt, inte utanför gymmets dörrar i alla fall. Cykla är det inte tal om heller. För mycket trafik, och för mycket trakasserier mot kvinnor på cykel.

Jag är tacksam för allt jag har där hemma, så tacksam. Jag har alltid varit en kritiker till det som inte är så bra i vår Svenska kultur, och öppen mot andras sätt att vara och tänka. Men det tog denna resa, min sjunde till mellanöstern, för att på djupet känna kärlek och uppskattning till det egna och till svenskarna. Och utan att jag på något viss tycker illa om stället och människorna där jag nu befinner mig. Egyptier är hur goa som helst! Men det var något som klickade, en förståelse och en förlåtelse mot jante, kyla, opersonlighet och allt annat som tidigare gnagt mig. Och en sann glädje och tacksamhet inför allt fint jag har där hemma, alla möjligheter.. att vara del av den promillen av världens befolkning som faktiskt har allt som kan behövas.

Den största trenden bland mina intervjusvar är att på grund av fattigdom, att all tid och energi går åt till att fixa mat till barnen, så finns det inte plats för innovation, nytänkande, hållbar utveckling. Så klart. Folk röstar på den som lovar mat, sysselsättning, el och gas. Oavsett om paketet innebär korruption, extremism, mm. Så att prata om hållbarhet i denna kontext – jag vet allvarligt inte vad det skulle innebära. Kanske kommer jag och min skrivarpartner fram till något revolutionerande när vi analyserar alla svar, om två veckors tid. Vi får väl se.

En sak är säker. Det är lätt att bli desillusionerad av den här erfarenheten, att ifrågasätta sin egen roll och själva meningen med det här. Det som räddar upp situationen är de FANTASTISKA individer jag får träffa, som fortfarande känner hopp och som på allvar tror (vet) att de kan förändra världen. Och det kräver säkerligen en sådan tankekraft för att ha en chans att lyckas. Dessa människor kommer att finnas i mitt hjärta under en lång, lång tid framöver.

15 april, 2013 av Therese och Alexandra - Inga kommentarer

Tacksamhet och glädje råder!

Livet flyter på här borta. Vi börjar mer och mer få grepp om hur situationen kring vattendistributionen ser ut. Det klassiska citatet från alla våra intervjuer har hittills varit ”es muy complicado”, ja, det här med vatten till alla verkar inte vara en enkelt nöt att knäcka. Samtidigt är alla väl medvetna om att vatten är en mänsklig rättighet, vilket landets nuvarande president har varit väldigt tydlig med.

På tal om presidenten har vi fått kontakt med en av hans släktingar, och som alla andra underbara människor här så hjälper han oss med sina kontakter, tar oss till en högt uppsatt aktör inom vattendistributionen i staden och vi kan inte göra annat än att säga, tack tack tack!

Tacksamheten sprider sig också när jag (Tess) äntligen börjar bli frisk efter feber, magsmärtor och diverse efter lite mer än en vecka som sjuklind, då jag ständigt funderat över om jag kommer få behålla maten jag stoppar i mig. Att vara allergisk mot mycket är heller inte alltid det smidigaste här nere, men underbara frukter finns det alltid gott om!

Vi är glada över att ha träffat finfina svenska vänner här nere också, eller ja, Laila och Martina träffade jag redan på SIDA´s förberedelsekurs i Härnösand för ett par månader sen. Vi har även träffat Ida, en doktorand från Chalmers som de arbetar med. Dessa grymma kvinnor är också involverade i vattenfrågor här nere och det är intressant att utbyta erfarenheter.

Om ett par dagar ska vi till universitetet i staden och presentera vår uppsats. Förra veckan gjorde vi en intervju med en underbar karismatisk kvinna som arbetar på CEPLAG, fakulteten för ekonomi. Hon älskar vårt tvärvetenskapliga perspektiv, säger att vi är på helt rätt spår med både uppsats och andra karriärmässiga tankar. Vilket kom som en skön pepp i dessa dagar av ångest inför diverse mastersansökningar.

Det här med utveckling, tillväxt, pengar, allt sätts i perspektiv här borta. Det är skönt att rannsaka sig själv, det är en ständig process som pågår i bakhuvudet och jag älskar det. Jag är tacksam över vad jag har hemma, såklart, samtidigt som tankarna spinner kring hur vi ska lyckas förändra denna värld till en mer rättvis sådan..

Kärlek!

13 april, 201313 april, 2013 av Johanna och Charlotte - 1 kommentar

Vilka människor det finns!

I måndags hade vi ett möte med MBA*-direktören för att planera hur vi skulle lägga upp vårt arbete här. Vi var mycket imponerade hittills eftersom att vi fått svar nästan direkt på de mail vi skickade till honom från Sverige. Han bekräftade i dessa mail att det inte skulle bli några som helst problem att hålla intervjuer med sjuksköterskorna på sjukhuset och att vi kunde planera allt när vi var på plats. Sagt och gjort, mötet i måndags startade exakt på utsatt tid kl 8.00. Vi som t.o.m. kom lite försent eftersom att vi trodde att vi ändå skulle få sitta och vänta ett par timmar, pinsamt! Vi fick redovisa vår plan vecka för vecka och berätta vad vi behövde för hjälp.

Direkt efter mötet följde direktören med oss till sjukhuset, som ligger ett par minuters promenad bort, där han presenterade oss för ”Nurse in charge”. Under mötet med henne, fick vi veta att det tillstånd vi fått av direktören för att hålla intervjuer inte alls räckte. Vi var tvungna att söka ett annat tillstånd från ”regeringen”, vilket man gör via myndigheten ”Ministry of health”. Under hela veckan som gått har vi nu försökt jobba på detta tillstånd som vi tydligen måste ha. Som tur är ligger detta ställe bara 5-10 minuters promenad från vårt boende. Vad hade vi gjort annars? Det är ju inte så att det går snabbtåg till huvudstaden Lusaka härifrån direkt. Varje gång vi är där får vi höra att det inte kommer att ta lång tid, att vi kanske tom kan få det i morgon. De lovade att ringa till oss idag med besked, vi får väl se hur det blir med det.. Suck!

Som tur är har vi skaffat en hel del vänner här, så vi passar på att lära oss lite Lamba och planerar inför en liten resa vi tänkte göra om några veckor. Vi har även lärt känna ett finskt par som kom i början på veckan. Dessa har ägnat sitt liv åt att operera ögon i flera olika länder i Afrika, bl.a. Kenya, Sudan och här i Zambia. Igår fick vi var med när de opererade en liten flicka med Trachoma. Trachoma är en infektion i ögat som orsakas av Klamydia, detta leder ofta till att ögonlocket viks inåt så att ögonfransarna irriterar och skadar linsen i ögat. Flickan och hennes familj är väldigt fattiga, så utan denna gratis operation hade hon med all säkerhet blivit blind inom en snar framtid. Det finska paret berättade för oss att de för närvarande reser runt och gör dessa operationer utan någon som helst lön. De sparar pengar hemma för att sedan kunna resa runt och operera. Idag måste de tyvärr åka hem till Finland igen och jobba eftersom att pengarna är slut. Helt fantastiskt, vilka människor det finns!

Dagarna rullar på och vi acklimatiserar oss mer och mer hela tiden. Tålamod är en bra egenskap här, men än så länge har vi funnit oss bra i det nya tempot. Just nu känns det väldigt onödigt att ta sig till en större stad med allt vad det innebär, det är så lugnt och skönt här!

* = Mpongwe Baptist Association

12 april, 2013 av Matilda Nilsson - Inga kommentarer

Konsten att intervjua någon

Arbetet fortlöper och det är intressant att notera skillnaden i dynamik i olika samtal och varierande intervjutekniker man tvingas ta till i olika situationer. De flesta jag träffat har varit underbara; generösa, givit av sig själva, intresserade av processen, passionerade och nyfikna. Därför blev det lite av en chock att intervjua en person som på telefon lät så intresserad och hjälpsam, men väl på plats agerade fullständigt motsträvigt, mästrande och förminskande. Jag undrade verkligen där och då vad jag gjorde där, och varför jag var i Egypten över huvud taget. Insåg först senare att jag hade mött en av de personer som är del av problemet. Hierarkiska, dominanta män som anser att det är ”inga problem” med någonting, och som trycker undan andra i sin framfart. Tur att det finns så många andra fina människor och miljöer som kan få en på gott humör igen. Resten av dagen blev över förväntan och det är svårt att vara ledsen länge i ett kollektivistiskt samhälle. Alltid är det någon som livar upp ens dag!

10 april, 201311 april, 2013 av Johanna och Charlotte - 1 kommentar

Mutende Mwane = Peace (Hej)

Idag har vi fått tag i ett eget internet-modem som faktiskt fungerar okej, i alla fall till & från. Vi kan tom sitta i vårt lilla hus & surfa, mitt i den afrikanska buschen, helt fantastiskt! Nu hoppas vi på att kunna komma igång med bloggandet mer på på allvar.

Resan hittills har varit fylld med de flesta tänkbara ingredienser. Fortfarande i Sverige hade vi förmodligen inte riktigt förstått vad vi gav oss in på. Efter 15 timmar & en mellanlandning på Heathrow, var vi på flygplatsen i Johannesburg. Att vi var i Afrika kunde man bara förstå på souvenirbutikerna med träfigurer & färgglada korgar.

Sista flygturen tog oss mellan Johannesburg & Ndola i Zambia, en resa på ca två timmar i ett pytteplan med ”riktig flygkänsla”. Dock slocknade vi båda nästan innan start. Det var nog först när vi började närma oss Ndola & såg hur barnen sprang på den röd/bruna marken som jag förstod att vi var i Afrika. En sådan häftig känsla, nu var vi verkligen här!

Ndola flygplats är en av de minsta flygplatser jag sett. När vi landade hade vi en del publik & det kändes som att vissa var lika nyfikna på oss som vi på dom. När vi kom igenom den lilla passkontrollen fanns det bara två väskor på golvet framför oss i det lilla skjulet, det var våra. Eftersom att vår skjuts från Mpongwe dröjde en aning, typ 2 timmar, så hann vi bekanta oss lite med personalen på flygplatsen. Två herrar med G4S-skjortor på sig mötte oss efter passkontrollen & la våra väskor på en vagn. De körde sedan vagnen ungefär 3,5 meter tills de kom ut ur skjulet. Tydligen jobbar dessa män 18 timmar om dygnet på flygplatsen både som servicepersonal & väktare.

När vi väl blev upphämtade var det kolmörkt ute. Färden till Mpongwe gick genom flera små byar längs högst bristfälliga vägar. Först efter ca 1 timme kom den första hastighetsskylten som visade 60 km/h, vi körde då i ca 120-130.. Men det gick ju bra.

Den första chocken kom då vi var framme i Mpongwe & vår lilla hydda som vi skulle bo i två månader. Utanpå ser dessa hyddor väldigt fina ut, men inuti var i alla fall denna ”hut” helt full med mögel. Dessutom väldigt trångt, skitigt & mörkt. Vi kom båda i någon form av chockfas & bestämde oss bara för att ta oss igenom natten. Då ville vi nog helst ta första bästa flyg hem igen. VAD HAR VI GETT OSS IN PÅ???

På morgonen nästa dag kom MBA*-direktören & hälsade oss välkomna. Hans två små söner visade oss till marknaden så att vi kunde köpa vatten, bröd & framförallt SIM-kort till våra mobiler. Direktören visade oss sedan runt i byn & på sjukhuset. Han presenterade oss för alla möjliga & alla hade olika sätt att hälsa på & sa olika saker på Lamba som vi inte förstod.

Vi trodde att vi skulle vara en av ganska många ”vitingar” i byn, men det visade sig att vi är ganska få. Första dagen blev vi väldigt uttittade både på marknaden & på sjukhuset, men nu tycker vi att intresset för oss har svalnat lite. Eller så vill vi bara så gärna passa in..

Redan efter den första mindre angenäma natten i vår första hydda, blev vi erbjudna att byta boende. Att vi nappade på detta direkt är kanske inte så förvånande, så nu bor vi ett lite större hus med flera rum där vi delar kök & vardagsrum med andra. (Fast just nu är det bara vi här). Inte i närheten så mycket mögel & mycket trevligare! Duschen är inte varm men där finns oftast vatten, vilket inte ska underskattas. Vi har tom kyl & frys, även om den inte helt går att lita på, men ändå. Vi har det jättebra här!

Uppsatsen går det dock lite trögt med, men det får ni höra mer om en annan dag!

*= Mpongwe Baptist Association