Jodhpur

Jodhpur var fantastiskt! Och imorgon eftermiddag verkar det som att jag faktiskt ska få komma iväg till produktionscentret i Badgaon tillsammans med Sadhnas inköpsansvarige. Det ska bli spännande.

I Jodhpur turistade jag tillsammans med en annan svensk tjej, Therése, och tre underbara norskar, Rune, Maria och Lydia. Vi blev ett litet team Scandinavia. Det bästa med resan var nog det fantastiska enorma fortet uppe på ett berg ovanför staden där utsikten verkligen gav en förklaring till varför Jodhpur kallas den blå staden. Vi blev också inbjudna på födelsedagsfest av en jättetrevlig indisk kille vid namn Praveen. Vi fick följa med ut till hans kompis resort ute i öknen och bo i lyxiga tält och lyssna på traditionell musik och njuta av dansuppträdanden med bara en brasa som ljuskälla. Fantastiskt var det! Mindre fantastiskt var färden i så kallad ”sleeper bus”. Trots namnet blir det inte mycket sömn i en sådan buss på sådana vägar. I början var det väldigt kul, lite som en berg-och dalbana, men när klockan börjar närma sig 4 på morgonen och man mest fått whiplash och ingen sömn så är det inte jättekul…

På en översta bilden åker jag och Therése ”sleeper bus”, på den nedersta ser man en del av utsikten från Meranghar fort i Jodhpur.
sleeper bus

 

 

20141130_124735

kärleksbrev

hej!

idag käkade vi frulle på en restaurang för att samla krafter inför en intervju. vi har aldrig i vårt liv varit på en restaurang som många gånger som vi varit på faze 3 i Entebbe. sen tog vi boda bodan till hospitalet för intervjun, satt och chillade lite smått utanför sjuksköterskeexpeditionen i väntan på syster. sen pga. arbete var vi tvugna att postponera intervjun till fredag. bra tänkte vi som hursomhelst inte var särskilt upplagda för intervju, så gick vi ner till sjön via botaniska trädgården som slog oss med häpnad. så vackert! så lätt att andas!

uppsatswise går det framåt. vi är på sjukhuset typ varje dag och bekantar oss med olika aspekter av det ugandiska sjukvårdssystemet.

då Entebbe är en ganska liten stad där många känner många har vi lärt känna ganska mycket folk. riktigt sweet och härligt. nu kommer jag inte på något mer att säga mer än några få avslutande ord.

jag känner mig kär i livet, jag älskar min syster linnea och jag tänker på er därhemma, utan att direkt nödvändigtvis sakna er i onödan. soon we shall meet again.

eder, Madeleine ( Linnea är alltid med mig spirituellt)

Tre veckor i Kenya

Nu är vi nyss hemkomna från farmen där vi bor lite sporadiskt. På farmen bor Wendo och Sheiz, ägarna till Dandelion Africa som är organisationen vi bland annat skriver studien åt. Där bor dom med 4 underbara barn ,djur och voluntärer som jobbar för organisationen. Farmen ligger ca. 30 min från Nakuru och det är där vi blir ompysslade med god mat och fint umgänge. Det är ett perfekt ställe när vi vill komma ifrån hektiska Nakuru och bara ta det lugnt eller för att jobba med studien.

Helgen bestod av mycket dans till tidig morgon och Ellinor battlade med Kenyaner (som är betydligt bättre på att dansa än henne) på dansgolvet. Kan ju tala om att hon har rejäl träningsvärk i benen just nu och även svårt att röra sig, vilket Johanna har otroligt roligt åt. Men bra träningspass var det.

Men allt är såklart inte så fantastiskt hela tiden…I helgen fick Ellinor och en vän (Maja)bevittna något fruktansvärt. På väg hem från en restautang  (de sitter i en bil) hamnar det plötlsigt på en olycksplats. Bara sekunder innan har det varit en frontalkrock mellan 2 bilar. Ellinor och Maja + deras förare är de första som kommer dit men människor samlas snabbt. Ingen vet vad de ska göra så Ellinor och Maja går ut ur bilen eftersom de vill hjälpa till. Kaoset är ett faktum. På bara någon minut har det samlats ca.20 personer runtomkring. Föraren i ena bilen är i totalt chocktillstånd, på väg fram till bilen ser dom 2 personer släpa ut en ung tjej (som en trasdocka) ner på marken. Detta ser förfärligt ut och om hon hade haft en nackskada hade hon varit död direkt. En person lyfter upp den unga tjejen och går fram med henne till Ellinor och Maja. Tjejen är helt utan medvetande och täckt av blod och djupa sår.Folk går runt och skriker, bråkar, och ingen vet vilket nummer de ska ringa för hjälp. Som tur ringer Maja snabbt sin vän som ringer ambulans och polis på direkten. Ellinor försöker ta puls, kolla medvetande och andning men efter detta sliter de i stackars tjejen igen och kastar in henne i en bil som inte vill åka iväg i eftersom denna förare nu helt plötsligt blivit anklagad för krocken och står och bråkar med folk. Efter detta var Ellinor och Maja tvungna att kasta sig in i sin bil eftersom deras förare skrek åt dom att de inte kunde vara kvar eftersom det var så stökigt. Väl hemma var de båda väldigt tagna av händelsen och den unga tjejen är nog inte vid liv idag.

Vi har hört mycket om den Kenyanska trafiken och alla dess olyckor men nu fick vi oss en tankeställare. Den unga tjejen hade definitivt inte något säkerhetsbälte på sig och föraren var skapligt berusad. Vi ska verkligen tänka på hur vi transporterar oss här i fortsättningen. Man är inte odödlig trots allt…

Men nu till något bättre. Igår var också dagen då vi blev färdiga med alla intervjuer! Så otroligt skönt. Vi hade 4 intervjuer ute i en by utanför Nakuru. Eftersom det inte fanns något privat ställe att genomföra intervjuerna satte vi upp ett tält. Ett tält är inte att rekommendera när det är 30 grader varmt ute. I tältet känndes det som dubbelt så varmt + syrebrist. Svetten rann och huvudet känndes som en dimma, men det var inget som stoppade oss, fyra intervjuer blev det. Vi är båda tagna av alla historier vi fått höra och det ska bli riktigt intressant att sammanställa allt detta. Det känns verkligen relevant att skriva om det vi gör.

Nu ska vi sätta igång med sista transkiberingen på kontoret( läs: uppe på vår takterass) i solen!

Nakupenda

Bild1: En av byarna vi genomförde våra intervjuer

Bild 2: Nyfikna själar

Bild 3: Tält+intervjuer= ingen bra idé

Bild 4:Jobb på vår takterass

.

 

bynyfphototerass

de där intervjuerna

tiden går så fort. tredje veckan.

hittills har jag gjort fyra intervjuer och besökt lika många sjukhus. väldigt spännande. arbetet går framåt. sjuksköterskorna jag intervjuar har alla varit fantastiska och hjälpsamma. pratat öppet och hjärtligt om sina erfarenheter, både professionella och privata sådana. Chile är enligt FN högst rankat när det kommer till förekomst av partnerrelaterat våld gentemot kvinnor. Alla jag pratar med om ämnet känner någon som har varit eller är utsatt.

I tisdags var det internationella dagen för elimination av mäns våld mot kvinnor. Jag gick i en demonstration här i Santiago. Det var oerhört många människor där. Många med bilder av sina döttrar, systrar och vänner som blivit mördade av någon man de haft en relation med. Hittills i år har 27 anmälda och klarlagda femicides begåtts i Chile. Längst fram i tåget gick ca 200 svartklädda kvinnor i två led med lappar på brösten med bilder på kvinnor som blivit mördade av sina partners. Helt tysta gick de ner för Santiagos största gata.

chile
chile

IMG_3960

ni una mujer menos
ni una muerta mas

el machismo mata

Delivery rooms and gorillas

Kisoro Hospital has no locked doors, no bells to ring and there’s no authorisation needed to get into a certain ward.

As there are a lot of patients in the always overcrowded wards and many of the patients has relatives around to cook, collect water and clean their clothes for them, we doubt that the staff knows who belongs there and who doesn’t. We can go through the whole hospital area and into all the wards without anyone asking anything or wondering what we are doing there, people are simply saying hi. We’re guessing that’s a privilege the white colour of our skin gives us.

 

P1030684
At our fav restaurant. No jokes, it’s brilliant.

 

 

Thursday morning we spend some hours in the maternity ward. There is one delivery room at the hospital, it contains six beds separated by drapes. The women delivering are not allowed to have a partner, relative or friend around, only patient and midwives allowed in the room.

The on duty midwife, Erina, took care of us, showed us around and answered all our questions about the maternity care in Kisoro Hospital. We got to witness a woman delivering her first child. One newborn baby had difficulties breathing and needed oxygen, but no oxygen was available. Erina did what she could and the baby started screaming, went on breathing and were fed, all good in the end. However lack of important material is a fact. Though, the midwives in the delivery room seam to do a great job. According to Erina the newborn babies chances to survive are good. According to WHO the infant mortality rate in Uganda is 44 out of every 1000 live births. Equivalent number in Sweden is two.

In general the women in the room made very little sound. Being used to the somewhat noisier Swedish delivering rooms this was a bit surprising.

P1150662

 

 

Also, WE MET GORILLAS!!!

!IMG_9702IMG_9735

APLE och sexuellt utnyttjade pojkar

Fyra veckor har vi redan spenderat i Kambodja! Tiden går fort när livet leker! Simone har hunnit med en sjukhusvistelse pga bakterier i kroppen. En veckas ont i magen, kroppsavdomningar och illamående börjar förhoppningsvis lida mot sitt slut. Sjukvården här är inte så mö att hurra för.

Vi är tillbaka i Phnom Penh. Äntligen hurrar Simone (som fick panik på turistinvasionen i Sihanoukville) och nej suckar Josefin (som tycker mer om strand än storstad). Vi är här igen för att kunna fullfölja vår studie på APLE. Hela gårdagen spenderades på organisationen som är belägen på hemlig adress. Vi var oroliga för att de inte skulle ha tid att träffa oss då personalen har haft många utbildningar den senaste tiden och de därför har flera case att utreda denna veckan. Men de välkomnade oss med öppna armar.

Vi har haft en intervju med investigator managern vars arbetsuppgift är att vara ledare för gruppen som arbetar med att utreda fall med barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp av västerlänningar. I Sverige är det polisarbete. Men här tar det alltför lång tid om polisen ska utföra detta arbete vilket gör att förövaren går fri. Vi intervjuade social work managern som arbetar direkt med det utsatta barnet och dess familj. Socialarbetarna är bland annat med barnet hos polisen och under rättegången samt ser till att barnen får rätt vård. Socialarbetaren är barnets stöd under hela rättsprocessen. Vi intervjuade även legal managern som arbetar tillsammans med andra jurister för att representera barnen i rätten och såklart för att försöka få förövaren dömd.

Dagen avslutades med att vi fick se bilder och filmer som APLE tagit på pedofiler tillsammans med barn. Då man ser en västerländsk man ha en relation med ett barn som verkar misstänksam och ringer hot-line börjar APLE att utreda direkt. De fotograferar och filmar för framtida bevismaterial. Bilder som visar gamla män krama och pussa små barn, gosa i solsängar, bada tillsammans, leka tillsammans och så vidare. Den stereotypa bilden av en pedofil är nog enligt de flesta en äldre man. Denna bilden blev besannad. Det var män i 60-90 års åldern som syntes på bilderna tillsammans med barnen. Det var bara en man under 50 och då fick vi se väldigt många bilder. En spekulation kan vara att männen under många år stått emot sina sexuella drifter för att i äldre år inte kunna stå emot driften längre.

50 procent av de förövare APLE utreder är dömda för sexualbrott mot barn i deras hemländer. Många har flera domar från flera olika tillfällen. Flera män var från Sverige. 50 PROCENT! Det är en upprörande siffra. Västvärlden behandlar uppenbarligen inte pedofiler och hebefiler tillräckligt väl…

Hebefiler är de vuxna som sexuellt och känslomässigt har drifter för barn som befinner sig i puberteten. I de fall de köper flickor av pimps kräver de ett läkarutlåtande om att flickorna är oskulder. Något som aldrig kan konstateras genom en läkarundersökning.

Vi fick även se bilder på när förövarna blev tagna på bar gärning. Att få höra i detalj vad dessa män gjorde när fotot togs och hade gjort tidigare mot barnen var fruktansvärt. De flesta av männen såg helt oberörda när de ”got busted”. Andra grät. Någon hade försökt ta livet av sig. Det går inte att tycka synd om dem, oavsett om de lider av en sjukdom eller inte. Männen gör allt för att komma åt dessa barn! Vissa av männen studerade till lärare endast för att kunna starta en skola, andra till läkare för att kunna volontärarbeta på sjukhus. Rika män tvångsadopterar barn för att enkelt kunna förgripa sig på dem. En man hade förgripit sig på 700 små pojkar. Det var ett extremt emotionellt ögonblick och nu känns det som att vi på riktigt förstår hur otroligt viktigt det är att folk inte blundar för det här. Det är ett väldigt tungt ämne som människor inte vill veta existerar. Och vi gråter, och det måste man göra. Men vi blundar inte. Du som säger att du aldrig hade klarat av att se det här och göra den här studien – vi är inte starkare än dig!

Här luras fattiga barn på gatorna, i Sverige luras ensamma barn på Internet. Pedofiler är extremt farliga för barn och de finns överallt. Det viktiga är att vi pratar mer om det, informerar barn som vuxna om risker och faror. Svenskarna behöver minst lika mycket utbildning kring detta som kambodjanerna. Svenska barn prostituerar sig också och det är aldrig ett val ett barn själv tar, de luras in in i det. Precis som här. Det är vår plikt att lära barnen att det aldrig är deras fel då de blivit utsatta, oavsett om de ”frivilligt” gått med på ett möte med en äldre man. Det är otroligt viktigt att förövarna blir dömda för deras handlingar så barnen får veta att det aldrig är deras fel att de blivit utsatta. Barnen får ofta en så trasig självbild efter övergreppen att de beskyller sig själva. Oavsett om barnen befinner sig i Sverige eller Kambodja.

Vi har fått veta att de flesta pedofiler intresserar sig för pojkar. Under alla våra intervjuer har det framkommit att det är fler pojkar än flickor som utnyttjas sexuellt här. Och kunskapen kring detta är extremt bristfällig. Vuxna människor här tror bara att sex är heterosexuellt. Det är först när pojkarna blöder i sin anal och blir apatiska föräldrarna reagerar på att någonting är fel. Flickornas ord tas på allvar, pojkarnas ord tas väldigt sällan på allvar. Vi hoppas därför att vi kommer kunna besöka en NGO här i Phnom Penh, First Step Cambodia, som endast arbetar med sexuellt utnyttjade pojkar. Det känns otroligt viktigt för oss att belysa pojkarnas situation i vår studie. Så vi håller tummar och tår!

Trots alla hemskheter har vi haft en fantastisk månad i Kambodja. Vi får erfara många intressanta möten med människor från olika delar av världen. Vi äter gott, solar och badar, upptäcker Kambodja och vaxar oss alldeles för billigt. Vi har ju en månad kvar här, det känns fantastiskt gött att slippa decembersverige.

Xoxo

image

Ögonblicket precis innan Simone blev matförgiftad

image

Underbara Phnom Penh (eller Pnong Peng som Josses mamma säger eller Phnogg Pian som Josses pappa säger) (vet ej hur bilden kan vridas ordentligt)

image

”Skulle prova nått nytt” – koreansk mat. Föll oss sådär i smaken

Ovanlig vecka

Den här veckan har varit ovanlig för att det inte hänt så mycket, och det är ovanligt för att vara Indien. Veckan har varit mindre produktiv än de andra, har kunnat åka ut i fält för mitt projekt inom praktiken men min kontaktperson för min studie inom MFS har ställt in alla våra planerade besök fram tills mitten på nästa vecka. Därför har jag bestämt mig för att åka till Jodhpur över helgen och ge mig själv lite semester och komma bort från stressen av att inget händer när man vill att det ska. Jag åker tillsammans med några av de andra praktikanterna så jag hoppas att det blir en kul helg.

I övrigt skulle jag säga att det mesta flyter på, jag har fått in ganska många svar på min enkät och intervjuerna har varit mycket givande. Är nog mest oroad för hur jag ska få in all samlad data i min uppsats och få det supertydligt inom mitt ämne. Men det får bli ett bekymmer sen i vår när jag är hemma igen och ska skriva. Just nu samlar jag bara så mycket material jag kan och hoppas att det blir rätt och bra.

Eftersom det inte hänt så mycket spännande har jag inte så många roliga bilder heller, men jag bjuder på en bild på en man med kamel.

20141125_131432[1]

Kärlek från Sri Lanka

Tänker att det kanske nu även är dags för mig att blogga…

Vecka tre har hunnit tagit sin början här i Sri Lanka och om ärligheten ska fram kan jag inte förstå att det bara gått två veckor. Jag har redan hunnit uppleva och känna så mycket att min hjärna och hjärta svämmat över av känslor mer än en gång. Jag påbörjade min studie ganska så direkt när jag väl landat här. Sova verkar för övrigt Lankeser aldrig göra. Första dagen började med att min kontaktperson Sujatha ringde vid 7 tiden på morgonen och sa till en halvvaken Anna att det var dags att besöka sjukhuset och fjäska till sig en underskrift hos sjukhus direktören. Jag hade aldrig träffat kvinnan innan men kände direkt att det var en fantastisk liten krabat jag skulle ha att göra med den kommande tiden. Innan hon la på utbrast hon ”Och Anna, tänk proper dam när du klär dig”. Herregud, proper dam är det sista jag vet hur man gör. Och lyckas gjorde jag absolut inte! Sujatha, som för övrigt visade sig vara den vackraste kvinna mina ögon någonsin vilat på (både på insida och utsidan) skrattade gott och frågade om jag frös när jag hoppade in i den lilla tuck tucken med överdelen omsvept i en check liten sjal jag tyckte passade utmärkt in på ordet proper. Men på något magiskt sätt verkade direktören antingen ha uppskattat sjalen eller min lilla förklaring till varför jag skulle få göra intervjuer, för några timmar senare hade vi en underskrift. Efter att ha spenderat senaste 4 månaderna till att försöka få etiskt tillstånd i Sri Lanka kändes detta som rena underverket.

Kommande dagar var fullspäckade av intervjuer, möten med fantastiska människor och många många timmar på sjukhuset. Här finns avdelningar för nästan alla typer av cancer, men flest patienter har bröstcancer avdelningen. Den är uppdelad i medicin och kirurgiavdelning och män och kvinnor är separerade. På kirurgiavdelningen ligger kvinnor med ett eller två bröst. På medicinavdelningen saknar samtliga kvinnor antingen det ena eller både brösten. Näst intill alla patienter genomgår mastektomi, dvs man tar bort hela bröstet. Främsta anledning till detta är att de flesta patienter kommer in så sent att cancern redan är utbredd i hela bröstet. Det flesta patienter har egna sängar och är kopplade till dropp och cellgift. Till 100 patienter finns 6 sjuksköterskor!! Men vilka sköterskor! Jag har bitit mig hårt i läppen många gånger under intervjuer för att inte fälla en tår. Magiska människor. Jag tycker mig ha haft äran att träffa många underbara människor från många olika länder under resor, men jag tror (om man ska generalisera) att lankeser är det mest vänliga och generösa jag någonsin träffat. Jag har lagat ytterst få maträtter själv kan ja säga och det är nog en himla tur egentligen. Konsten att laga en curry är verkligen en konst!

Förra veckan sov jag över på sjukhusområdet där de flesta sjuksköterskorJag lärde mig många nyttiga kunskaper, bland annat hur man egentligen tvättar sig efter ett toabesök på en ”squat toilet” utan att bli plaskblöt..något jag alltid undrat. Konst nummer två är att inte döda myggor. Tydligen så biter dom inte då, men hur tappert jag än har försökt så verkar myggor älska Annablod

Bild 1. Wood apple, mycket märklig frukt. Bild 2. Rökelser till Buddha. Bild 3. Lotusblommor i mängder utanför templet. Bild 4: Utanför sjukhusets palliativa avdelning. Inspirerande ord och dikter.

.IMG_8288IMG_8269IMG_8259IMG_8218

Hälsning från Uganda

Så idag börjar vecka 3 för oss i Uganda. Förra veckan var vi på sjukhuset här i Entebbe och observerade sjuksköterskor när de arbetade. Att observera är svårt. Eftersom allt är så annorlunda från Sverige vill vi dokumentera allting, men det är omöjligt.

På det statligt ägda sjukhuset finns två salar, en för män och en för kvinnor, och i varje sal finns fem sängar. Att patienterna har anhöriga med sig som bor på sjukhuset är avgörande eftersom de har med sig mat, kläder, sängkläder, betalar för mediciner och hjälper till med den basala omvårdnaden när det behövs. Utan en anhörig med sig som hjälper en har sjukhuset inte möjlighet att förse patienterna med det. När vi lämnade sjukhuset i torsdags hade det inte varit en läkare där på 1,5 vecka.

Förra veckan var vi på sjukhuset på förmiddagarna och renskrev våra observationer på eftermiddagarna. Den här veckan lägger vi upp det lite annorlunda. Idag gör vi observationer på eftermiddagen och kommande dagar ska vi intervjua två sjuksköterskor. Beroende på vad vi får ut den här veckan få vi se hur det blir fortsättningsvis.

Vi stannar i Entebbe till den 12 december, så långt har vi betalat för lägenheten vi hyr. Sedan har vi tänkt åka runt i landet och hitta nya ställen vi kan skriva klart uppsatsen på. Vi får besök av familjemedlemmar i slutet av december så då återvänder vi till Entebbe.

Vi åkte till Jinja den här helgen, en stad som ligger ca 10 mil från Entebbe. I bilen på väg hem igår såg vi det fantastiska landskapet.

Hoppas att allt är bra i Sverige. Vi längtar inte hem.
IMG_0831IMG_0803IMG_0829

 

Outreach and interviews

On Wednesday we went with some of the nurses on a women’s health outreach to a nearby village. After waiting around for some time (had to collect some tea and self evident; a spare tyre) we set off. Drove west (I think?) on small roads. Beautiful scenery along the way consisting of lakes, rivers and hills with field after field of beans, corn and tea bushes. Everywhere people where making bricks out of the sand/clay, piling them up roadside. Seems like a lot of hard, dirty work.

We got to the health centre where some 50 women were waiting. After introducing the outsiders, the nurses had health education. They talked about cervical cancer screening and family planning. Afterward the women interested in getting screened registered and lined up. Quite a lot of women wanted the screening. We had a chance to observe the screening. It was really difficult to see what they were looking for, not being familiar with what a normal cervix looks like… But very interesting! Felt a bit odd not being able to communicate with the women and not knowing if the nurses asked if the women were okay with us being in the room. Not so sure about how I would feel about having a stranger (with whom I’ve got no common language) looking up my vag trying to spot abnormalities… It seemed to us like the women here are quite shy when it comes to their vaginas but not at all bothered by showing their breasts. Also, breastfeeding is not an issue here. Women are feeding their babies wherever, whenever. Different from Sweden and very refreshing to see.

After hanging around more women we’re finding that is it a lot easier to talk to them than to the men. Seems to be less misunderstandings and less uncomfortable silences. The men we’ve spoken to seem more eager to explain things to us or teach us what they know, preferably twice even if we’ve already said we got it the first time.

The nurses we’ve met so far all seem to have a profound knowledge and are teaching us a lot (including some very tricky medical terms…).

On Friday we had planned to do interviews with two nurses. We where there at 9.30, as agreed. When we came to the women’s clinic there was only one nurse working, and there were loads of patients waiting, so we couldn’t interview that nurse. We decided to try to get in contact with the other nurse that we were supposed to interview but she was apparently off duty. Anyway we decided to stay and wait around the hospital to see if maybe we would get the chance to interview at least one nurse. After three hours of waiting while children screamed Mzungu (white person) like thousands of times we got to interview both nurses. Lucky day!

Friday evening was all about transcribing the interviews, eating noodles, drinking tea and trying to cure a cold. Meaning Linda sat bent over a pot of hot water trying to get back to breathing less like Darth Vader.

IMG_9556

Also, last night there was an amazing sky full of stars, it looks very different from here. Positively beautiful.

IMG_9496