Minor Field Studies – MFS

Vi har besökt organisationen M’lop Tapang här i Sihanoukville där Kambodjas eldsjälar arbetar. De bedriver ett helt fantastiskt arbete för och med stadens gatubarn och deras familjer. De hjälper alla från spädbarn upp till de som är 24 år. Allt från utbildning till steget ut i arbetslivet genom arbetsträning. Organisationen har 10 shelters runt om i staden med sammanlagt 200 anställda där ca 400 barn per shelter befinner sig varje dag mellan 8 och 17. De blir upphämtade och lämnade efter dagen då de fått utbildning, mat, rehabilitering, sjukvård vid behov till exempel. Vissa shelters är nightshelters där barnen får sova, vilket gäller de barn som varken har ett hem att gå till eller de som är särskilt utsatta i deras hemmiljö.

Det mest fascinerande med deras arbete är att de utbildar lokalbefolkningen i vad sexuella övergrepp är. Kunskapen kring detta hos medborgarna är väldigt låg! Tack vare deras arbete är ca 80% av stadens befolkning medvetna om att pojkar också kan bli sexuellt utnyttjade, vad det faktiskt kan innebära att ha sex framför sina barn (många familjer lever tillsammans i ett rum vilket gör att privatlivet blir lidande), vad man kan göra om man misstänker att ett barn blir sexuellt utnyttjat – ja listan är lång på vad lokalbefolkningen får kunskap i. Tuk-tuk förare lär sig till exempel att de ska ringa hot-line då de misstänker att han kör en pedofil tillsammans med ett barn. Tack vare att man ringer hot-line kan en utredning starta. De har även utbildning för barnen gällande sexuella övergrepp där de bland annat visar bilder på vad som är ”rätt” respektive ”fel” beröring. Många av de barn som blivit sexuellt utnyttjade vet inte om att de blivit utsatta för brott. Med tanke på att barnkonventionen faktiskt fyller 25 år idag borde alla vuxna få sig en tankeställare och informera barn om vilka rättigheter de faktiskt har! Och i barnkonventionen står det klart och tydligt att barn ska skyddas från våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Tänk på vilket föredöme Sverige blir när vi gör barnkonventionen till en lag. Det kommer bland annat innebära att domstolar kan ha barnkonventionen som underlag då barn utsatts för brott. Tänk att USA, Somalia och Sydsudan inte ens har skrivit under konventionen! (källa: UNICEF)

Organisationen arbetar även med att bistå fattiga familjer med bland annat ris, kläder, cyklar. De lånar även ut en summa pengar för att hjälpa fattiga familjer att starta en självförsörjande projekt. Detta kan till exempel vara att bidra familjen med höns eller grisar för att kunna starta en liten farm.

Det var helt underbart att få besöka denna organisation. Efter intervjun fick vi en rundvisning på sheltret och barnen sprang mot oss och ville leka och bli upplyfta. Vi fick även kela med småbarnsgruppen (övergivna barn i åldern 0-4). Trots alla de hemskheter barnen upplevt under sina korta liv har de en livsglädje likt ingen annan.

Vid ingången finns en tavla med namnen på de största organisationerna som donerar pengar till M’lop Tapang

Sheltret från gatan

Rundvisning

Utsikt från receptionen

Xoxo

Just nu sitter vi på vårat favoritcafé ”Java” som ligger vid gallerian nere i centrum. Här äter vi många måltider, umgås, jobbar och bara njuter av att ha Wifi. Nu har vi spenderat mer än en vecka i Kenya och herregud vad vi trivs!

Vi har äntligen kommit till rätta hemma i lägenheten och allt annat som vi skulle göra för att komma i ordning  är vi också klara med. Allt har ju tagit lite mer tid här och är mer omständigt än hemma i Sverige (TIA) så det har ungefär tagit en vecka att få ordning på allt. Samtidigt är det just det som är charmen här, allt är ”easy going” och saker löser sig på ett eller annat sätt.

I helgen var vi hos våra vänner Jono (från Australien) och Dominic (från England) som båda bott i Kenya ett bra tag. Vi och några andra av våra vänner blev alltså bjudna till deras underbara hus i Naivasha. Huset ligger vid Lake Naivasha och hela området omkring kryllar av spännande djur och växtliv. FANTASTIK MILJÖ. Bara på vägen dit sprang zebror och annat vilt längs vägarna. När vi kom på fredagen var brasan tänd och middagen stod på bordet, sedan blev det spel hela kvällen och vårat egna lilla flodhästsafari på natten (inte så säkert) men häftigt! På dagarna tog vi det lugnt i solen, sköt pilbåge(på en pappersbild av Jimmie Åkesson), grillade, högg ved och annat udda men roligt som man kan hitta på när man samlar ett gäng galna personligheter.

I måndags hade vi våra första intervjuer med 2 kvinnor långt ute på landsbygden. Vi hade beställt pikipiki’s som hämtade upp oss och körde oss och vår tolk dit. Dessa kvinnor pratar nämligen endast Swahili och vi hade beställt vår tolk Maureen i förväg.

Båda var nervösa och osäkra på hur det egentligen skulle gå… Är frågorna verkligen rätt anpassade till syftet? Ja, det var mycket som vi började fundera över innan intervjun, men det gick ju hur bra som helst. Kvinnorna var öppna och svarade lättsamt på alla frågor. Visst var det en del ”fniss” ibland från kvinnornas sida då de tyckte vi ställde lite konstiga frågor, men sammanfattningsvis så var det en trevlig pratstund och fikastund, vi blev bjudna på  traditionella Masala tea ( som Ellinor blivit totalt besatt av sedan dag 1 här nere) och mandazi’s.

Under andra intervjun har vi dock 2 hönor ( som vi flertalet gånger motade bort utan någon större lycka) kacklandes i mikrofonen. Svårt att höra vad kvinnan säger till och från då det kacklas en del men nu är transkriberingen av de 2 första intervjuerna klara. På fredag kväll ska vi ut i Nakuru sen består nog resten av tiden av jobb med studien. Men vi måste ändå säga att inget faktiskt känns så jobbigt här, inte ens transkriberingen… Hakuna haraka.

Bild 1. Vardagsrummet i lägenheten.

Bild 2.Storhandling.

Bild 3.Johanna skjuter pilbåge

Bild 4. Johanna och Maureen fikar efter en intervju.

Bild 5. Ellinor förenar nytta med nöje. Tusker + transkribering.

 

Vår bild av Sihanoukville som en stad full av torskar, hebefiler och pedofiler fick vi besannad redan första dagen här. Tidig förmiddag gick vi mot stranden. Vi möttes av en tuk-tuk där en gammal man satt med en liten pojke, säkert bara tre år. Man vill bara gå fram till dessa män och fråga vafan de håller på med. Visst, det lilla barnet kan vara en son/dotter/barnbarn men det är inte så trovärdigt… Det är sällan barnen tillsammans med männen är adopterade. Det var heller inte det första vi såg. Väl på stranden var det en äldre man med kamera som lärde tre barn att posa medan han tog bilder på dem. Barn i fem-års-åldern som troligtvis lever på gatan och tycker det är spännande med en kamera. Efter fotograferingen försvann mannen med barnen i en båt… En av de amerikanska killarna vi umgås med berättade att han ringde hot-line i fredags då han såg en man försvinna med en liten flicka. Det är så vanligt.

Som vi nämnt i tidigare inlägg är det viktigt som turist att inte få barnen att bli alltför trofasta till en. Just för att barnen då tror att alla vita är snälla! Plötsligt kan det vara en turist som vill utnyttja barnet och då är barnet alltför godtrogen till den här personen. Men det är så svårt att stå emot dessa barn när de vill komma och leka! De vill bada, kramas och ha roligt med oss. Det går knappt att ignorera dessa söta barn.

Vi antar att de flesta av oss inte har så mycket till övers för dessa vidriga människor som förgriper sig på barn. Vi har fått höra om ett fall med en pedofil från Kanada. APLE (den organisation vi ska vara med som bland annat arbetar med att utreda västerlänningar som sexuellt utnyttjar barn) hade länge spanat på den här mannen. Han hade dessutom tidigare blivit dömd, i Kanada, för att ha förgripit sig sexuellt på barn. Kan inte ens förstå hur en människa som man vet har sådana drifter ens kan få lov att åka till Sydostasien där barn är en så enkel handelsvara… De borde få reseförbud! Iallafall, när APLE gjorde tillslag i den här mannens lägenhet här i Kambodja fanns där åtta små pojkar som han ”tog hand om” och förgrep sig på. Barn som han hade lurat hem från gatorna. Fruktansvärt! Dessutom hade mannen öppnat ett barnhem. En dömd pedofil öppnar ett barnhem… Ja, det är verkligheten här.

Sihanoukville är en turiststad. Mycket fester, droger är extremt lättillgängligt (folk snortar kokain helt öppet i baren), det är backpackersinvasion, försäljare som inte tål att man tackar nej till deras erbjudanden, alla restauranger letar efter engelsktalande personal osv. Kambodjas Magaluf! Men det är roligt att möta nya människor från andra kulturer och andra länder. Alla vi möter imponeras av vårt studiearbete och vårt engagemang. Många blir förvånade över hur stort problemet med bland annat barnsexturism är, vissa börjar gråta.

Kambodja är ett av de mest minerade länderna i världen. Det sker många dödsfall varje år och ännu fler skadas. Det finns därför väldigt många funktionshindrade i Kambodja. På stranden kryllar det av människor med amputerade armar eller ben. Dessa människor har inget annat val än att tigga pengar, de kan ju inte arbeta. Här finns inte direkt någon LSS-lag… Man känner sig som en hemsk människa då de staplar eller kryper omkring i sanden med en trasig hatt och ber om pengar om man inte ger dem. 1000 Riel för oss är 2 kronor. Det är pengar vi knappt tar emot som växel och det ger den här människan en måltid. Men vi kan inte ge pengar till alla, de är för många. Så nu vill vi knappt vara på stranden för att vi får så dåligt samvete!

Kambodja har extremt bristfällig infrastruktur. Landet befinner sig på sätt och vis fortfarande i en efterkrigstid sedan Pol Pots regim, de har inte ens lyckats återuppbygga sjukvården sedan dess. Sociala skyddsnät existerar inte, bortsett från det arbete NGOs gör i landet. Tanken med det arbete alla olika NGOs gör här är att få regeringen att så småningom ta över arbetet (så som utbildning, hjälpa fattiga, rehabilitering för psykiskt sjuka etc.) men tyvärr tar inte regeringen sitt ansvar. Fattigdom och korruption är såklart två huvudfaktorer till att detta brister. Korruption märks tydligt gällande polisväsendet. Här i Sihanoukville har det tydligen skett brutala mord och överfall på turister. Något som mörkas av polisen här, troligtvis för att inte skapa dåligt rykte om platsen. De behöver ju turismen! Vi har också hört berättelser om backpackers som dött i överdoser, har flödar droger och orena sprutor.

En glad nyhet är att vi fått klartecken att intervjua den ansvarige för child protection gruppen på hjälporganisationen M’Lop Tapang som vi ville besöka här. Vi får se om de har tid i veckan eller om vi tar det i december. Det känns gött iallafall! Datainsamlingen går som på räls.

Xoxo

17 timmar. Så lång tid tog det att åka buss från Siem Reap till Sihanoukville . En sträcka som är lika lång som en tur och returresa till Göteborg från Malmö. 17 timmar. (Ja, vägarna är katastrof men ändå. Vi är heller inga vana backpackers, okej.) Halva resan var dessutom i en liggbuss. Vi har aldrig varit så förskräckta någonsin när vi skumpade runt på en skumgummimadrass en meter över golvet. Men äntligen är vi vid kusten. Som vi har längtat!

Soluppgången från världens skumpigaste buss med världens skitigaste ruta

Googlar man på Sihanoukville får man upp mycket träffar på var och hur man enklast köper sex här. Barer och klubbar med prostituerade finns listade, det står vad man kan förvänta sig att betala, hur man säkrast genomför sitt köp och så vidare. Sihanoukville är känt för att vara en partystad där man kan köpa sex för så lite som 5$. Här är det extremt vanligt med män hand i hand med flickor och pojkar som skulle kunna vara i deras barnbarns ålder.

Vi åkte såklart hit för att få sol och bad, det ska en inte sticka under stolen med. Men vi åkte även hit för att kunna samla in forskningsmaterial. Sihanoukville är en stad där det sker mycket kommersiell sexuell exploatering. Vi kommer troligtvis, genom våra kontaktpersoner i Kambodja, få kontakt med en organisation vars arbete vi gärna vill veta mer om: M’Lop Tapang. Det är en NGO som sedan år 2003 arbetar med att hjälpa gatubarn i Sihanoukville.

För många som bor här är det en kamp att överleva från dag till dag. Fattigdomen leder till stor utbredning av slumområden vilket även ökar antalet gatubarn. Dessa gatubarn är särskilt utsatta i samhället, de är utsatta för gatuvåld liksom gängvåld, droganvändning, tvångsarbete och såklart är de extra utsatta för kommersiellt sexuellt utnyttjande.

M’Lop Tapang arbetar med över 4 000 barn och deras familjer. De ger barnen möjlighet till utbildning och annan service för att ge dessa barn en chans att skapa sig en bättre framtid.
Hit kan barnen komma och äta, gå i skolan, få sjukvård, skydd, rådgivning, eftervård (många barn är traumatiserade) och även familjen involveras i detta genom bland annat rådgivning.

M’Lop Tapang har ett Child Protection team bestående av socialarbetare. Tillsammans med den lokala polis- och skolmyndigheten bedriver de interventioner lokalt för att hjälpa barnen och deras familjer. Det är viktigt att bidra med kunskap till föräldrarna samt att skapa trygga platser för barnen att vara på. Och såklart att ge barnen den hjälp de behöver för återhämtning. De erbjuder till exempel dagliga verksamheter dit hela familjen kan gå för stöd, råd och hjälp eller bara för att umgås.

Det är en intressant organisation och vi hoppas att vi kan boka in ett möte för intervjuer och observationer. Vi vill undersöka hur de specifikt arbetar för de barn som utnyttjats i kommersiell sexuell exploatering. Vi vill få en helhetssyn kring det skyddsnät som finns för dessa barn i Kambodja. Hur rättssystemet ser ut (allt från lagstöd till rättegångar), vad som händer med förövarna, hur barnen söks upp när de befinner sig i pedofilernas grepp, hur eftervården för barnen ser ut, hur arbetet sker med familjen. Ja listan är lång.

Xoxo