The Research Rounds

The last week of research is here. How fast the time has flown. As always, everything happens at once, with many emails and phone calls to say that people I had previously requested interviews from were now, right now, willing to meet and share their knowledge and thoughts with me. Jumping at the opportunity to collect so much great information before my field trip comes to an end, I managed to schedule over 12 interviews into a two week period. But these interviews were not all in the capital, Kathmandu, where I have been mainly situated. They were scattered around the country in various villages and towns. Not wanting to say no and knowing that trying to do interviews via email or phone is rather difficult here, I set myself up for a research route around the country!

First stop on the research trail was the Chitwan area on the southern border of Nepal and India, to meet with one of Nepal’s biggest local NGO monitoring & evaluation specialists. In true Nepali style, my driver who was meant to take me one hour from the hotel to the remote NGO office didn’t show and by the time I was able to get a new driver, the M&E specialist had left the office. Whilst waiting though I spotted a rhinoceros from the rooftop of my guesthouse! Only in Nepal! To compensate, I managed to secure an interview via email and spontaneously visited two other NGO offices getting much valuable information from them.

A very long and bumpy bus ride took me next to the town of Lumbini, the supposed birthplace of the Buddha. Again, having scheduled interviews I turned up only to have no one available at the office when the time came for our meetings! Only in Nepal!

Super long bus journey later (as usual 6 hours estimates journey time inevitably doubles on the high mountain roads), and I arrived in Pokhara, a lovely town set in magnificent surroundings. This time with much more luck I was able to complete all the interviews as anticipated, and even to enjoy a bit of free time for boating on the Fewa Lake and tasting some of the local culinary delights (for instance their cafes famous for wood fire pizza and Japanese pancakes – not so local really!) – Only in Nepal!

Then back to Kathmandu where more interviews than expected have been able to be completed in one week than I thought possible – as per usual, the Nepalese people (once you get a hold of them!) are more than willing to chat and to help put me in contact with more valuable sources of information. I’m still yet to secure that much coveted government interview. I continue to make calls each day to the government office responsible for overseeing NGO projects in Nepal but each time I am out of luck and the Director or Assistant Director (every member of their personnel has one or the other title – only in Nepal!) usually claims a bad line before I get a chance to tell them my full purpose of the call. But I will keep trying till the end of my time here.

Just one more week to go. This country has made such a strong impact on me that it will be difficult to say goodbye but for the meanwhile, for these last days, it is all about making the best out of the moments and keeping on the research route till the very very end!

Nepalese Festivities

I have returned to Kathmandu after some days exploring the valley in areas with limited internet access. It has been wonderful to meet new people and explore the beautiful surroundings of this amazing city. As usual, people I meet along the way always wish to offer help and through random encounters I have been able to secure more interviews for my field work. This place never ceases to amaze me! But now it is time for the Dasain festivities, the biggest celebration in the country where mass internal migration sees millions of people travelling around the nation to celebrate with their families in their home villages. This means that all offices are closed down for the last week and the week to come which means lots of time to begin the mammoth exercise of sorting through all my field notes and interview transcriptions to begin putting the thesis together. With so many people returned to their home villages, Kathmandu is blissfully quiet!

The Dasain festival is a Hindu celebration which celebrates the victorious goddess Durga who in mythical tales won over the forces of evil. In her honour, hundreds of thousands of goats, buffalo and other animals are being sacrificed every day during the festivities. As a vegetarian and animal lover, I was somewhat shocked to see how many animals are being killed in Nepal this week. One Buddhist group here in Kathmandu has been collecting donations to save a goat or a buffalo from slaughter each Dasain festival over the last 10 years or so. And each year over the festival period, they take the saved animals on a pilgrimage around a Buddhist stupa to try to give the animals better karma in their next lifetime. Intrigues by this unusual tradition, I offered to assist in helping the animal sanctuary to walk the goats around the stupa – the buffalo being much to big to get into the garden where the stupa sits. It was a completely unexpected occurrence in a nation which continues with the unexpected but a lot of fun and a lot of laughs as we tried to get these animals a better reincarnation!

Half-way there

Today marks the exact half-way point of my field-trip in Nepal. How fast time flies. It feels like yesterday that I had that kid-on-Christmas-day feeling as my plane descended into Kathmandu Airport. Now with my notebooks already getting full and so many thoughts, impressions and hours of interview recordings I start to wonder if maybe I have actually been here a very long time! In the last week I have met many inspiring individuals, from women working in empowerment programs through garment manufacture, to expats who have come here to try to make a difference on the ground, to NGO project managers that know they need more knowledge to do things right but are not sure where to turn to. Their stories are sometimes sad but always inspiring. So many insights and much data to sort through… I thought I would be able to begin writing my actual thesis by this point but things take time here, so my patience will need to extend to my drafting also. In my daily life here in Nepal I have been lucky to combine field research with reading, yoga, meditation, and many many cups of chai! I’m wondering how I will leave this place come November. But for now, I have planned a ten-day vacation. A self-imposed holiday break to mark the half-way point. It will be off to a remote region where internet access will be limited and I will have much time to gather and sort all the information that is accumulating in my brain before I head off for the last 4-weeks research voyage in more isolated areas to visit and interview local NGOs. A wonderful opportunity to see a little more of this spectacular country, a nation very small in comparison to its giant neighbours but so big when it comes to generosity, kindness and culture.

 Meeting Womens Empowerment Project workers in Pokhara

Mountain traffic jams – travelling with patience

Making new friends along the way to enjoy
cups of spicy masala chai and the amazing Himalayan views

“It’s perfect”

Last Thursday I made the long, windy and bumpy journey from Kathmandu to Pokhara, Nepal’s second largest city. One of my motivations for coming here was that I had been able to secure an interview with a member of the Monitoring and Evaluation (M&E) team of the biggest development project here in Nepal. This projects is a 50:50 initiative between the Government and some of the biggest donors and UN agencies operating in Nepal. The project gets a massive amount of funding (over $US760 million in it’s first year) and operates in every single district of Nepal. So I jumped at the opportunity to speak with one of the 4 district cluster M&E staff members. One reason being that this would provide a great research opportunity for my thesis findings. The other being because on a personal level, I was genuinely interested to know how they are measuring the impact of such vast funding, being dispersed into so many projects at the local level, and how these projects are measured as successful when there is so much suffering and hardship visible every where I turn in Nepal. The interview got off to a good start, courtesies were swapped and cups of tea poured. But as I was able to delve into my questions, an air of defensiveness arose. This is becoming a bit common, with M&E being a touchy subject, some people often seem worried that I am secretly their to monitor their work so matter how much I reassure them otherwise.

In this project, the Nepalese Government directs where the money should go to and what the development agenda should be. Multilateral agencies seem to get a say, but it seems to only a certain degree. The M&E staff go with checklists to assess the success of these projects, but there appeared in my view to be little recognition of the corruption in the use of development funding which so many citizens keep telling me about when I state my research topic. But when I asked my interview subjects for their perceptions on the M&E systems in place, their response, “it’s perfect” – nothing that needs to be improved, nothing not working well, everything going great, nothing more to be said. Everyone else I have had the opportunity to speak with so far has recognized innumerable challenges of M&E in Nepal. This was the first time I had heard anyone say with such strong conviction that something, anything, in this country is being done the correct way. M&E is such a difficult aspect of any development project, but more and more I am seeing just how important it is to qualify the projects being funded here. I hope in the weeks to come I am able to delve further into this issue, as well as getting less hostility in my research interviews!

Fysiskt hemma och psykiskt snurrig

Jag är hemma nu, inte helt psykiskt. Det är svårt att lämna en plats som gett en så mycket upplevelser. Jag kan inte somna utan bara tänka tillbaka..

Jag och Maria Elsa går en runda i byn Terrabona innan vi ska ta bussen till vägen där jag ska bli upphämtad av Martha Heriberta för att åka tillbaka till Managua. Vi går förbi hälsocentrumet. En kvinna kommer ut därifrån, hon är alldeles blek i ansiktet och har blodfläckar på armen och på handen där en kanyl sitter. Hon har fått dropp. Hennes mörka långa kjol har kladdiga fläckar och hennes ljusa blus likaså. Hennes hår är fettigt och uppsatt i en hästsvans. Maria Elsa verkar känna henne och presenterar oss. Hon ser helt uppgiven och tom ut. De står och pratar ett tag. Jag förstår inte allt, mitt vokabulär inom medicin är inte det bästa. Men jag förstår att hon för tre dagar sedan födde sitt andra barn med kejsarsnitt. Såret efter kejsarsnittet hade blivit infekterat och hon har mycket ont. Jag frågar Maria Elsa när vi gått vad som hänt med kvinnan. Hon berättar att kvinnans man och svärmor misshandlar henne både psykiskt och fysiskt. De hade hälsat på henne igår och sa att det var bättre om hon och bebisen dött istället. Hon har inte fått några pengar till mat eller ombyte av kläder. Jag får en klump i magen. Vidare berättar Maria Elsa berättade att hon är från Guatemala och hennes man hade tagit med henne därifrån när han var där och gästarbetade en tid. Hon har ingen egen familj här, utan bor med sitt barn och en man och svärmor som hatar henne. Vad hade jag gjort i hennes situation, hur hade jag mått?
Vi gick hem, vad kunde jag göra för att hjälpa till? Ingenting. Jag skulle åka om 20 min. vidare till Managua och den säkerhet som alltid omsluter mig. Jag ville bara gråta och skrika. Stopp! Stanna världen! Vad faan håller vi på med!?? Hur behandlar vi varandra! Jag ville bara slå sönder stolen jag satt på, göra hundra armhävningar!! Vad som helst för att få ut vad jag kände. Jag ville inte vara professionel, hålla objektivt lugn och social ton. Jag hade gjort det dag och natt i många dygn nu. Men istället famlade jag efter mina solglasögon för att dölja att jag började gråta. Varför gjorde jag det, undrar jag i efterhand. Det är väl en helt sund reaktion, men ändå ville jag inte visa hur fruktansvärt berörd jag blev. Jag försökte torkar tårarna som bara rann och rann ner för min kind. Jag gav Maria Elsa lite pengar och bad henne att de skulle gå och köpa nya trosor, kläder, mat och dryck till kvinnan så snart hon hade lämnat av mig.

På vägen till den stora vägen passar jag på att fråga om Yamileh, hembiträdet som arbetar hos Maria Elsa, om hur gammal hon är och var hon kommer ifrån. Jag hade upplevt henne en aningen obehaglig då hon hela tiden kollat på mig med ett försynt leende som saknade några framtänder. T.o.m när vi skulle sova och hennes säng som stod precis vid fotändan av min säng, låg hon och kollade på mig med ett leende (lite som hämtat från en skräckfilm). När jag frågade henne något hade hon bara sänkt blicken med ett leende och gav mig nästan aldrig något svar. Hon kändes ung men ändå väldigt gammal. Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var. Det visade sig kanske ha naturlig förklaring. Maria Elsa berättade att hon blev föräldralös när hon var 7 år och att hennes farbror tagit hand om henne sedan dess. Tagit hand om så till vida att han misshandlat och utnyttjat henne sexuellt fram tills en månad sedan då hon rymt. När Maria Elsa fick höra talas om det hela erbjöd hon sitt hem till denna numera 18 åriga tjej, ”Hon får stanna så länge hon vill”, berättar Maria Elsa. ”Hon får mat, boende och jag har köpt nya kläder till henne. Jag försöker få henne till skolan också men det tar nog lite tid innan hon vill. Hon har djupa sår i själen.” Jag skämdes för att jag jagat upp mig angående hennes beteende och att jag känt mig obekväm på kvällarna när jag försökt att sova bredvid henne. Åh, jag vet inte om jag orkar höra mer nu känner jag.

När vi kommer fram till stora vägen hänger Martha Heriberta i en hängmatta och sover. Bredvid står en stor pickup och ett par cigaratettpaket ligger på marken under hängmattan. Vi är tydligen sena och hon har inte sovit så mycket i natt. Hon är grinig, jag tackar Maria Elsa för hela veckan och överöser henne med komplimanger om hennes arbete. Jag är för slut i huvudet av morgonens livshistorier och veckans arbete för att säga något bra egentligen.
Jag och Martha Heriberta sätter oss i pickupen, vi är båda trötta men mitt huvud går ändå på högvarv. Jag är dum nog att fråga henne om något jag tänkt på att hon sagt någon gång. ”Vad menar du att det inte finns fattigdom i Nicaragua?” , frågar jag. Jag känner hur fel det lät och hur jag inte på något sätt kan komma på i vilket sammanhang hon sa det eller vad hon menade. Jag vet ju att det ligger någonstans i huvudet, men jag får inte fram det. Helvetet bryter lös. ” VAD MENAR DU MED DET!!???”, skriker hon tillbaka. ”47 % av alla nicaraguaner lever i extrem fattigdom! Vad är det du har sett när du varit här egentligen?!” Faan! Tänker jag för mig själv. Vi har en 4 tim lång bilfärd tillsammans. Jävligt dålig timing och jag ville egentligen bara gråta minst en timme för att ta igenom morgonens berättelser. Efter ett tag lugnar hon ner sig och jag menar att jag upplever nicaraguanerna rika på kämparvilja och det finns mycket naturresurser här, som de ej tyvärr får ta del av. Vi lyssnar på musik jag frågar om hon har Los tigres del Norte, ett mexikansk dansband som jag antar att hon älskar, hon lyser upp. Puh!

Efter ett tag viker vi av vägen mot en sjö. Hon säger att hon ju lovat mig att jag skulle få bada efter den här veckans arbete. Jag vill bara gråta av lycka nu. Efter dagar och nätter av extrem hätta, utan rinnande vatten och allt annat som snurrar runt i mitt huvud nu, är ett bad i en sjö precis vad jag behöver. Medans jag byter om i ett skjul, pratar hon med ägaren till marken vid stranden om att ro ut mig i hans båt. Jag har alltid med mig baddräkten ifall att. Ägarens båt ligger vid en liten geggig strand. Vi hoppar i, han ror ut mig och säger till när det är djupt nog för mig att kunna dyka. Jag dyker i, simmar och skrattar av lycka. Han ror efter mig i sin båt. Efter ett tag känner jag att jag borde återvända, Martha Heriberta står och väntar, jag kravlar mig upp i båten och ber han ro tillbaka. Han ror tillbaka men när vi kommer in mot stranden vänder han båten och ror ut igen. Jag säger åt honom att jag vill tillbaka. Han bara ler och kollar på mig i min baddräkt. Känner mig plötsligt väldigt naken och det är jag nog i hans ögon. Faaan, tänker jag för mig själv. Jag vet att jag lätt kan simma in i land om han får för sig att kidnappa mig eller något annat, men jag tycker det är oförskämt och jag är förbannat trött på machokulturen här. Jag ber honom igen att ro tillbaka, han bara ler och säger att vi ska till andra sidan sjön att det är djupare där. Jag känner oro i kroppen. Det vill inte jag alls utan säger med mycket barsk röst att ” Nu ror du tillbaka! Min vän väntar på mig!” Han suckar och vänder om och jag kommer i land tillslut. Jag hoppar in i pickupen och vill bara till Managua och min lägenhet, jag vill bara äta, duscha, sova och smälta allt. Jag vill för en stund bara hem till Sverige.

Nu är jag i Sverige och kan inte släppa allt jag upplevt och alla jag träffat. Jag vill tillbaka till Nicaragua, jag förstår inte riktigt varför. Väl hemma försöker jag ta in mina fina vänners problem på allvar, men allt låter banalt. Inklusive mina egna nypåhittade. Kanske för att de är det, allt är relativt. Jag har det så fantastiskt bra här och jag är innerligt tacksam och glad över det, även om jag mår väldigt snurrigt efter denna händelserika resa.

Resan börjar mot lida mot sitt slut betoning på lida.
Jag bode vara glad för att få slippa alla djur som vill väcka alldeles för tidigt, slippa alla insekter som jag förbannar varje morgon då de kämpar för att äta upp min mat innan mig, slippa taolettpapper med doft, slippa vattenbrist, slippa se skräp, missär och fattigdom, uppleva machokultur och höra fruktansvärda livshistorier.
Men jag vill bara gråta och inte lämna denna vackra plats. Bland vulkaner, vattenfall, stora sötvattenssjöar, stränder, växande plantage, kaffeberg, fruktträd finns underbara människor som delat med sig av sina liv för att ge mig information till min uppsats. Att komma från ett rikt land till ett fattigt sätter mig direkt i en position ovanför dem enligt det kapitalisktiska systemet. När jag erbjudit ersättning för boende och kost ute på landsbygden har de promt tackat nej. Jag var lite orolig innan resan hur folk skulle uppfatta mig, att jag snokade runt eller att jag skulle kunna hjälpa dem med ekonomiska resurser. Men människor jag mött har sagt att de är glada och stolta över att jag ville komma och hälsa på just dem, att deras historier och liv betyder något för någon annan mer än dem själva, att deras sätt att leva och tänka kan lära och inspirera andra. Det finaste jag fått uppleva är allt jag förbannat, att få ta del av det som verkligen är vad som Nicaragua består av. Jag förstår nu mer än innan att fattigdomen är institutionaliserad och att nicaraguanerna själva besitter en stor rikedom, vilken är viljan att kämpa och att organisera sig för en bättre levnardsstandard. Jag har också förstått att Nicaragua är enormt rikt land med alla naturresurser. Jag frågar mig bara hur och när kommer nicaraguanerna att få ta del av dessa? Kommer det vara möjligt innan resurserna förstörs?

Konsten att sova

När jag ska gå och lägga mig för att sova när jag är ute på landet har jag som vana att kolla efter djur, reptiler eller insekter i sängen innan jag lägger mig. Den här kvällen var det tomt. Jag stoppar in öronpropparna, släcker ljuset och lägger mig. Efter en liten stund hör jag ett kraffsande väldigt nära huvudet. Jag har ju öronpropparna i men jag hör det väldigt tydligt. Det är något i kudden tänker jag och sätter mig snabbt upp, kollar på den vitmönstrade kudden som jag kan urskilja i mörker. En stor kackerlacka springer över kudden. Jag flämtar till. Tänker långsamt och irrationellt hur jag ska ta mig ur denna situation. Jag har inget emot insekter men jag vill bara INTE sova med dem på min kropp. Jag kan inte ta mig ur denna situation, jag ska sova här hela veckan, så är det bara. Den bästa lösningen jag kommer på är att lägga mig med huvudet i fotändan av sängen utan kudden. Sängen saknar madrass och är hård. Det blir en hård och orolig natt. Jag vaknar till av att delar av mina händer och armar domnat bort och gör ont, måste byta ställning. Kl 4 börjar tupparna utanför mitt fönster att kuckilikua. Förbannar mig över att de inte börjar kl 7 som vi säger i Sverige. Åh, jag är så trött! Hönsen sover uppe i trädet utanför mitt fönster och börjar morgonen med någon slags gymnastik. De hoppar över till plåttaket som är ovanför mitt rum. Jag hör hur klorna slår hårt mot plåten. Sedan racear de över taket och slirar för att vända innan taket tar slut. Ljuden från klorna mot plåten får mig att rysa. Åh, jag är så fruktansvärt trött! Och jag ska hålla i en gymnastiklektion på grundskolan här i byn om några timmar innan jag ska forstätta dagens intervjuer och besök. Puh! Jag ger upp och går ut på dass och säger förbannat god morgon till alla underbara djur och insekter som hållt mig vaken. Sedan lägger jag mig i en hängmatta och försöker analysera vad jag kommit fram till i min uppsats hitills. Jag välkomnar alla djur i hela världen till denna sköna hängmatta. Jag bryr mig inte längre, jag har gett upp. Efter ett tag slumrar jag in, sover två underbara timmar under mangoträdet och vaknar på gott humör.

Vistelsen lider mot sitt slut…

I morgon inleder vi vår allra sista vecka här. Det är med väldigt blandade känslor som vi kan konstatera detta. Tiden har bara rusat ifrån oss, och precis när man börjat komma in i vardagen så är det dags att lämna.

Idag tog vi farväl av lärarna på universitetet, trodde vi till en början i alla fall. Eftersom vi ska tillbringa vår sista vecka i Colombo, där det finns bättre studiemöjligheter och vi har närmare till vårt studieobjekt, Sahaspura. När vi lämnat våra presenter och sagt hejdå, satt oss i en tuktuk och blivit aningen sentimentala över att det var sista gången på campus, ringer vår kontaktperson upp oss. De vill äta avskedsmiddag med oss nästa vecka innan vi åker, så på tisdag ska vi på någon form av evenemang.

I morgon ska vi tillbringa hela dagen i Sahaspura, först intervjuundersökning och därefter observationer. Det blir antagligen näst sista gången som vi besöker området, vilket också känns konstigt.

Annars har vi det bra här borta. Monsunperioden har inletts, men det innebär som tur är bara regn och åska om nätterna. På dagarna är det stekhett, därför är det skönt att sitta i ett rum med AC och skriva på uppsatsen.

Ha det bra!

Bananproduktion i mangoparadiset

Förra veckan besökte jag en by i Chinandega som blev väldigt hårt utsatt av orkanen Mitch 1998. Trianon. Byn försvann helt och många omkom. Men de som överlevde har idag format tre olika banankooperativ. Jag har besökt två st som får stöd från och är del av organisationen CMR, Coordinadora Mujeres Rurales. Dessa två kooperativ producerar främts bananer, men också majs, ris och andra grönsaker och frukter. I byn Trianon finns en mäktig mangoallé med träd på 30 meter som ger tusentals gula söta mangos. Jag äter och äter! Det finns en mängd olika sorters mangos här och jag provar alla under veckan jag är här.

Runt omkring byn och dess små plantage som ägs av kooperativen, sträcker sig gigantiska fält av sockerrör. De ägs av familjen Pela, som äger det störtsa nationella företaget som tillverkar rom. Flor de Caña heter deras rom. Överallt på marken ligger små svarta bitar som är resultatet av grannens brända sockerrör. “De bränner året om” berättar Angela Rayo, som är ordförande för det ena kooperativet . De brända bitarna har t.o.m. tagit sig in i huset som är nystädat för min ankomst. Överallt! Senare ser jag rök och svarta moln en bit bort. Medlemmarna berättar att ibland åker de med flygplan och besprutar sockerörsfälten, som ligger precis intill deras mark. “Vinden är ju inte still precis, så vi får hit kemikalierna också. Iband uteblir vår skörd av papaya, gurka och vattenmelon pga av gifterna de släpper ut. Då klagar vi såklart.” Jag frågar vad familjen Pela gör då. “Som alltid, betalar för utebliven skörd och fortsätter bespruta.”

Många i byn är magsjuka när jag är där och jag har svårt att tänka att det är en influensa som går. Grundvattnet ligger nära, endast 3 meter ner. Jag tänker på floden som vi badade i igår. Den rinner genom fälten. Människorna använder den för att bevattna sina odlingar, att tvätta sina kläder i och att bada i. Kooperativen använder själva mindre och mindre kemikalier i sin produktion och har det senaste året börjat använda organiskt gödningsmedel. Angela Rayo berättar att de inte vill förstöra miljön de lever i och de får bättre betalt för bananerna nu. “Men det är svårt och tar tid att ändra människors mentalitet och deras produktionsmetoder. Och vad gör det för stor skillnad när vår granne flyger över oss med kemikalier! Ibland känns det hopplöst men vi kämpar för en bättre produktion och levnadsstandard.” Efter orkanen Mitch bodde vi ett hus av plast, fram tills några år sedan då vi tjänat ihop pengar till att bygga ett riktigt hus,” säger Angela och pekar på sitt hus och ler.

Läsa och skriva

Vi är på resande fot söderut och har dålig internetuppkoppling mest hela tiden. För en vecka sedan hade vi ett mycket givande skype-möte med vår handledare i Sverige. Vi fick mycket energi och ett lite nytt spår att sätta oss in i. Det passade oss ganska bra, då vi är ute på upptäcksfärd nu under tio dagars tid.

Eftersom vi inte har tillgång till vårt studieområde dessa dagar, sitter vi och läser, läser, läser och skriver. Efter fyra veckors intervjuande och observerande känns detta väldigt inspirerande. Som tur är hinner vi med ett dopp i havet mellan varven.

I morgon ska vi på safari i Yala nationalpark som ligger i sydöstra Sri Lanka. Då får nog böckerna och datorn vila hela dagen. Vi ser fram emot att komma tillbaka till universitetet och rutinerna nästa vecka, men först njuter vi lite till av sol, bad och plugg i en härlig kombination.