Estamos enamoradas…

Waking up on our second morning in Cochabamba, and Sweden feels a lifetime away. After arriving to La Paz and realising that all flights to Cochabamba were full (maybe because of semana santa/Easter celebrations), we took a 9 hr bus ride to our final destination. After 60 hrs of travelling, we reached La Tinkuna, the house belonging to our partner organisation. At first, I was kind of a culture shock for us to think that we would live here. We had to climb up concrete steps and along a roof to get to our room, with solid beds and no pillows. The toilet facilities were… let’s say basic. But, we were completely knocked out and fell asleep within an hour.

After a good nights sleep however, this seems like the best place one could imagine for writing our kind of thesis. We have a view of the cordillera, mountains, outside our window. We have our own room, with light, we have a basic kitchen, functioning toilets and a shower (although none of us have tried it yet). After breakfast at the local market, we had our first meeting with the Red Tinku Team.

Ramiro, our supervisor, started by asking us what we wanted to investigate. Then, he and the others started explaining what the situation is like today in Cochabamba regarding the water management. The municipal authority SEMAPA basically covers the north side, which is the rich part of town, and somewhat stretches towards the south, but nowhere near sufficiently. Therefore, neighbours in the south have gathered in small cooperatives and themselves financed wells, which they built together and pay for monthly. But the quality of the water is very poor, and therefore Darwin told us that in his community, they used water from SEMAPA to drink and cook, but as it was not enough water, they used salty water from a well to wash themselves, was clothes et cetera. So it seems like the further south, the less SEMAPA water. Where we live now, which is neither really south nor north, water is available three days a week for a couple of hours in the morning, which is when the tanks and tins are filled up. Then, what one can do is to try to use as little as possible and hope that it will last. Now there are ten people staying here, and I doubt that all of us could have a shower every day…

According to our informants, since the water war* in 2000, people have lost engagement and participation is dropping low in the cooperatives. Oscar Olivera used to be the profile of the resisting forces during the water war, but no one knows what he is up to now. La Coordinadora de defensa del agua y la vida* has dissolved, and there is no coordination of the initiatives to get water, no overall authority. There is a dam construction ongoing, but Ramiro seemed not to believe that it would be enough water for all. Much of the problem seemed to stem from rapid urbanisation, where the city and especially the south expanded faster than the municipal network could handle. The situation is not recent however, the SEMAPA network have been complemented by these local solutions for decades. When we asked about governmental involvement, they told us about MiAgua, which seems to be a less complicated way of getting water. We need to look more into that!

So much information, our heads felt like water melons! But wow, there is so much interesting things to look into, and Ramiro is a great supervisor who has many contacts we can make use of. This is gonna be great!

*The Water War of Cochabamba – in 2000, the municipal water system was privatised, which led to rising rates and cooperatively owned wells was turned over to the trans-national company Aguas del Tunari. The inhabitants of the city rioted, barricaded the city for several days and fought against the police and military until Aguas del Tunari was forced out of the country.

* La Coordinadora de defensa del agua y la vida – led by Oscar Olivera, this was the overall organisation behind the water war who fought for water to be a human right and not owned by foreign investors.

DSC_0161

DSC_0287

Off to a start…

“Begin at the beginning,” the King said, very gravely, “and go on till you come to the end: then stop.”

As every good philosopher knows, there can never be one beginning. Was it the day at university when Tess overheard me talking about field studies in Bolivia and I caught her with the phrase are you coming with me? or was it when I, in Lisbon, was sweating over the application for the scholarship to fund our research? Or when we booked the tickets? Maybe it was even earlier, when I was in sixth grade and started studying Spanish. Or we could start by yesterday, when we headed out in the light of dawn to leave Sweden behind for a while.

The plan was to go Copenhagen – London – Miami – La Paz – Cochabamba. It worked out fine until we got to Miami, where we were met by ridiculous cues to get through passport security. With a tight schedule, we kindly asked if there was another way and got a sweet shout back. Nope. The dude who took our fingerprints on the other hand was all jolly and surprised when we told him that Denmark and Sweden are two countries. He told us Swedes are all nice because they like heavy metal and essentially, you are just like us Americans!. Oh fabulous. Running, running, got to the gate which was empty. What? Oh that’s right, I set my watch according to the air plane, which was still one hour behind. So we missed the flight.

23 hours until the next flight to La Paz. Great. We tried to sleep on the floor for a while, but it was just too cold. So after chatting with my mum (it was 8am at home, 3am here) she convinced us to take into the hotel om the airport. Very good decision, which we were just too tired and irrational to make on our own.

So here we are now. Tess is sleeping and I’m awake. So many thoughts running through my head.

This country, where the most fundamental right is freedom. Where giving your fingerprints takes a good two hours, research is biased, state money is spent on war overseas, healthcare is for the rich, and the equality is among the lowest on earth. This idea of freedom… Where to be free is to carry a gun and drive a car, to be able to step on anyone to get ahead in life. I really don’t want that kind of freedom.

Instead, I feel my longing back to that marvellous continent stronger than ever. So many memories from there that I’ve had to push aside to be able to lead a normal life in Sweden, that overwhelm me now. Freedom to me is having all I need strapped to my back and the road ahead, waiting, patiently. The driving force is my curiosity. I long for the language, the people, the Andes, the thin air, the green colour of the hills and trees.

På besök i verkligheten

480610_462787667124459_367619578_n

Garbage city är ett område i Kairo där det bor ca 70 000 sop-samlare. Dessa människor samlar sopor, sorterar dem, rengör och förädlar dem för att sedan sälja materialen vidare till exempelvis Kina. Det som pågår här är helt självorganiserat och utan statens hjälp eller inblandning. Ändå servar de hela mångmiljon-staden på ett fantastiskt sätt. Stadsdelen visar misär och hjärtskärande scener av kvinnor och barn som står bland soporna och sorterar för hand. Här finns mängder av skadedjur som råttor, och vitt spridda sjukdomar som hepatit a, b och c som drabbat upp till 80% av populationen. Men mitt i misären så visar dessa människor också på innovation och uppfinningsrikedom, hur vi finner vägar även ur den mest hopplösa situation. Om man vill veta mer så finns en bra dokumentär som heter Garbage dreams.

426437_462788793791013_1685026275_n

487564_462781753791717_1336047355_n

317702_462785900457969_442420535_n

Min vän som visar mig runt i garbage city och som är väl medveten om syftet med mitt besök frågar mig med ett leende: – So, do you see any sustainability around here? Och jag kan inte låta bli att skratta och se det absurda i situationen. Vi studerar hållbarhet, eller konceptet “sustainability” inom universitetsvärlden, sätter fina ord och definitioner, men kanske är det så att vi distanserar oss själva i processen. Efter ett besök i garbage city i Kairo har i alla fall jag omvärderat begreppet och börjar allt mer se det som ett western construct byggt på kapitalistiska idéer om tillväxt. “Sustainable growth” – vad är det egentligen? Allt för ofta görs så kallade hållbara insatser på andras människors bekostnad och brist på resurser. Vi gör punktinsatser för att tafatt försöka lappa ihop ett system som i grunden måste förändras, utan att vi i själva verket ifrågasätter det ohållbara system eller paradigm vi befinner oss i.

72334_462785727124653_191417741_n

1746_462784660458093_1938877049_n

Intervjuerna fortgår smärtfritt och jag får fantastisk information. Känner mig så lyckligt lottad som får vara med om det här. Det här stället på jorden är precis rätt plats att vara på, just nu. Oavsett om man är intresserad av politik, sociala frågor, kultur, religion, miljöfrågor… Det finns en sådan stark dynamik i det här samhället efter revolutionen, och i väntan på nästa, som många tror kommer att inträffa inom ett år. Återstår att se vad som kommer att ske.

Intervjuer pågår

Första intervjun är avklarad och den blev fantastisk! Jag är så glad för den info jag fick. Oväntade svar, vilket är högst intressant. Jag kämpar lite med mitt ursprungliga research purpose, som jag inser nu i efterhand är allt för brett och baserat på västerländskt tänkande. Hur mycket får man ändra sina ursprungsplaner…? Jag vill ju göra ett bra jobb i slutändan, vilket innebär att man måste vara öppen för det man möter. Vi får väl se var det landar.

Ny bostad & känningar av ett samhälle i kris

En vecka har flytt i Kairo, jag har anpassat mig någorlunda bra och äntligen har jag hittat ett permanent hem. Craigs list används flitigt här och bostadsmarknaden är dynamisk, minst sagt. Fick två erbjudanden samma dag, ytterligare två nästa dag. Min nya lägenhet finns i området Maadi, ett grönare och lugnare område, lite som en lunga i ett stormigt betong-kaos. Kollade på en anna lya förut idag som var tämligen risig, dvs normal standard, och framför allt på bottenplan vilket inte kändes helt tryggt. Döm om förvåningen när jag stiger in i nästa lägenhet och det är hur jäkla fint som helt. Ljust och luftigt, stora vackra trägolv, balkong, lugn gata utan trafik med träd utanför (finns nästan inte), och allt för billig peng. Perfekt. Här kan ett bra arbete utföras känns det som.

Utanför relativt trygga Maadi finns en annan värld och krisen anas även hos mig genom att elen kommer och går. Det sägs att det kommer att bli än värre. Hela systemet kommer att kollapsa om ett år enligt oroliga röster som vittnar om en energiförsörjning som är fullständigt underdimensionerad för en så stor befolkningsmängd. Vad händer när 18 miljoner inte får el, vatten och inte kan ta sig ur staden tillräckligt snabbt, om ens alls? Det går inte att tänka på.

Det börjar nu bli ont om fordonsgas, och under stormiga dagar då demonstrationerna blossar upp drabbas trafiken av blockeringar och avstängda vägar, bussar ställer sig på tvären mitt på motorvägen pga bränslefrågan. Första revolutionen är över, men en andra ‘revolution’ ligger och pyr, med regelbundna bränder, protester och sammandrabbningar. Allt i en isolerad del av staden, som det är nu, och det bästa är att helt enkelt hålla sig borta från downtown under dessa dagar. Men risken finns alltid att man inte kan resa mellan olika stadsdelar pga plötsliga händelser. Avstånden är enorma här och varje taxiresa mellan delar av staden tar minst 30-40 min, men ofta en timme eller mer. Förarna vill inte riskera att fastna med bilen någonstans och kan helt enkelt neka, bil efter bil säger nej om något nyligen skett. Så det gäller att hålla sig uppdaterad och planera sina resor och aktiviteter här i Kairo.

Det sker så många tillfällen när jag upplever något som verkligen griper tag i hjärtat och jag önskar att jag hade en osynlig kamera, för det är verkligen inte alltid läge att slänga upp en sådan. Idag när jag åkte taxi från Maadi till Heliopolis, den vanliga vansinnesfärden i 150 km/h med ungefär 40 cm avstånd mellan bilarna, så såg jag två pojkar som stod på en bro över motorvägen. De balanserade farligt nära toppen på räcket, med bilarna rusande många meter under, och i händerna hade de varsin drake som de försökte få att flyga i den svaga vinden. Och jag tänkte, ingenstans finns här för dem att springa och verkligen utföra den här aktiviteten, inget grönområde. Allt omkring är vägar, bilar, hus, asfalt och betong. Och de leker på en bro över motorvägen.

Inte så långt från den här platsen med pojkarna som flyger drake på broräcket finns en stor begravningsplats, där fullt av människor faktiskt bor i brist på annan bostad. Livet och döden vävs samman. I samma stadsdel finns de finaste husen och de mest förmögna, alldeles i närheten.

Tänk om människor hade bosatt sig i massor på kyrkogårdarna hemma i Sverige… Ja, så ser det ut här.

The city of the dead – gravplats med bostäder på.

Kairo tar emot mig med en kärleksfull käftsmäll

Äntligen på plats i Kairo. Jag börjar min vistelse med att försöka vänja mig vid det kaos som råder. Mina kontakter har vittnat om hur orkeslösa och trötta de alla kände sig första halvåret i Kairo. Jag har två månader, och jag hoppas på snar anpassning! Det är inte första gången i ett mellanöstern-land, men det är första gången i en mellanöstern-storstad av den här kalibern. 18 miljoner säger någon. Jag tror dem. Det är ett under att allt fungerar så väl som det ändå gör. Folk överallt, den mest galna trafik och jag inser att all oro om våld är gravt överskattad eftersom största risken är att förolyckas som road kill. Alla tutar konstant och ljudföroreningen är total. Efter ett par dagar börjar jag bli tacksam för tutandet, då det faktiskt verkar motverka trafikolyckor. Luftföroreningarna är också påtagliga. Smoggen syns i dimma eller skymningsljus, och det känns i halsen.

Dag 3 blir jag överambitiös och äter street food. Stort misstag att inte vänta en vecka som jag lovat mig själv. Drabbas av en rejäl matförgiftning. Glömde för en stund de nästan dagliga strömavbrotten, vilket påverkar matkvalitén en hel del, inkl fryst mat. Nu har jag vaknat upp från det lilla missödet och är redo att påbörja min resa på allvar. Har kontaktat mina vänner i Kairo och vet att de kommer att hjälpa till på bästa sätt. Jag bor hos min kontaktperson tills vidare mitt emellan Heliopolis och Nasr city, ett bra område, och det känns som en trygg start.

Angående den kärleksfulla käftsmällen förresten, så var det mycket intressant att möta det relativt avslappnade och mycket vänliga kaos som Kairo erbjuder. Folk har humor, de är laid back, och livet känns helt hanterbart även när ingenting fungerar som planerat, vilket är ofta!

Studier i Bolivia, första stopp: Härnösand!

Jag (Theres) och Alexandra läser sista terminen på Miljövetarprogrammet på Malmö Högskola. Vi ska nu skriva kandidatuppsatsen och har tilldelats ett SIDA-stipendium för att resa till Bolivia och göra en Minor Field Study i två månader. Innan svenska studenter ger sig ut på sina MFS-äventyr ska vi genomgå en kurs på Sida Partnership Forum, vilket jag gjorde förra veckan.

Härnösand låg täckt i vacker vinterskrud när jag och två vänner anlände Norrland efter en nätt tågresa från Malmö på 12 timmar. Vi hade pratat om förväntningar på kursen, och enades som att vi nog skulle få ett par mysiga dagar a la folkhögskola med internat, serverad mat å trevligt folk. När vi kom fram till kursgården var välkomstmiddagen sedan länge över och då tröttheten sedan länge infunnits sig landade vi ganska fort i säng.

Följande dag möttes vi av ett gäng förväntansfulla studenter samt en fantastiskt karismatisk föreläsare. Föreläsning blandades med personliga berättelser om vart annat, vilket gav en känslan av att han hade bott precis överallt i världen. Sedan flöt det på, dagarna kom att innehålla föreläsningar och berättelser om världspolitik, pengaflöden, bistånd, kolonialism. Jag tog in allting med en känsla av vemod, maktlöshet och sorg då världens orättvisor målades upp för mig. Som miljövetare pratar man ofta i termer av hållbar utveckling, att vi ska arbeta för att kunna tillgodose våra behov idag utan att försumma kommande generationers möjlighet att tillgodose sina. Men när dagens orättvisor målas upp och det blir tydligt att vi inte ens kan fördela resurserna i nuet, vad är oddsen för att vi ska kunna göra det i framtiden? Och vem har egentligen mandat att definiera någon annans behov…

I detta mörker började så småningom ändå ett ljus spricka fram. Det var inspirerande att höra om vilka länder folk skulle resa till och vad de skulle fokusera sina studier på. Det fanns så mycket engagemang. Vi var en brokig skara med olika erfarenheter och studieinriktningar som alla strävade mot samma mål, en rättvis och hållbar framtid.

 

Efter att ha lyft blicken och pratat världspolitik fanns det även tid för fokus på det egna projektet. Jag fick träffa en man som arbetat i Bolivia under ett par år och han gav svar på många av mina frågor. Mötet med honom gjorde mig otroligt peppad inför vår stundande resa. Kursen avslutades med en tankeställare kring individuellt kontra kollektiva perspektiv samt om vi talar utifrån en låg eller hög kontext. För mig är kommunikation någonting som sammanfattar dessa kursdagar. Den inspiration och det engagemang som vuxit fram är sprunget ur interaktion mellan människor och det är då vi människor fungerar som bäst, tillsammans. Det är även det vi väljer att fokusera vår uppsats på, hur kommunikation och samarbete kan leda till hållbar utveckling.

Våra förväntningar på kursen uppnåddes med råge, gött häng, underbara nya vänner samt ett brinnande engagemang och en större kontext att placera sin lilla studie i. Lycka!

//Theres

Nästa vecka åker Alexandra till Härnösand och vi hoppas hon får en lika fin upplevelse, stay tuned!

Tur till södern

Lämnade Colombo för en färd mot södra Sri Lanka. Samma tanke hade nog halva Colombo som befann sig på samma tåg….Packade som sillar stod vi hela familjen med packning o vagn hela färden til Unawatuna. Jag är van att åka fulla tåg men detta va ändå lite komiskt, framförallt med de tiotal försäljare av mat som plöjde igenom vagnarna trots noll utymme. Klättrade över sätena o höll sig i takräcket med stora boxar fyllda med varm mat…till slut kom en kille som sålde en och en halv meter långa ballonger….undrar om det var någon som tänkte tanken att köpa en ballong vid detta tillfälle…men efter ett par vändor hade han faktiskt sålt en 🙂 Väl framme i Unawatuna fick vi belöning för mödan. Underbar liten by vid havet. Ett av de ställen som drabbades hårt av tsunamin 2004. Detta hedrades den 26:e med minnesceremoni och på typiskt Lankesiskt sätt med fest o fyrverkeri för att gå med positiv energi in i framtiden. Gjorde ett besök på tsunami fotomuseum i Telawatta. En fotograf som tagit sin tillflykt högt upp i en hotellbyggnad hade dokumenterat händelseförloppet.Tragisk katastrof som drabbade människorna i detta område. Över 40 000 dödade…lik som låg o ruttnade i flera månader efteråt…och fortfarande idag när man bygger nya hus eller liknande hittas skelett som antas vara tsunami offer. Skrämmande naturkrafter…1km av havsbotten blev synlig innan andra vågen kom och förstörde det mesta i sin väg. Lika lång sträcka hamnade under vatten. De som klarade sig var de som flydde med djuren inåt land innan…

Haft underbara möten med fantastiska människor här i söder. Hunnit med både projektarbete samt avkoppling o valexpedition o yala safaripark.

Anders

Besök i Kandy och den kulturella triangeln

Efter drygt en vecka i Columbo och insupande av den härliga Sri Lankesiska atmosfären har vi begett oss in i den kulturella triangeln till Kandy. Tiden i Columbo har varit underbar med både många möten med fantastiska vänliga människor och också väldigt givande för studien. Började som sagt med workshopen där jag träffade många nya kontakter som senare resulterade i besök hos Water and Drainage Board där jag fick träffa de som arbetar med Columbos vattenfråga. Har bokat in ytterligare besök och ska senare åka ut och besöka olika projekt. Hälsade också på en kurskamrat från workshopen som jobbar med hållbar utveckling på MAS, ett företag som har 35 företag runt om i världen. De är ledande i frågan och har bl.a. vunnit olika utmärkelser för sitt arbete och projekt Green Plant i Triqunumale. En imponerande fabrik med många innovativa lösningar. Men det matnyttigaste var nog ändå mötet med en pensionerad man på lokala småhaket där jag tog en kopp te. Väldigt insiktsfull och med en mycket intressant historia sedemera utnämnd till justice of peace efter sitt arbete inom HR.

Den slingrande järnvägen som leder till Kandy genom djungeln uppför bergen, är en otroligt vacker upplevelse. Man kan lätt förstå varför denna stad lyckades stå emot många invasionsförsök under sin tid som huvudstad. Djungeln och dess giftiga invånare var ett gott skydd. Väl framme och incheckade på det gamla anrika Queens hotell ( ja rimmar illa med mfs och hotell från kolonialtiden, men fick det för en rimlig peng och det är ju historia nu)  så planerade vi tre dagars kulturell resa i historia, arkitektur, religon och en liten portion av odontologi. Här finner man ju vad som sägs vara Buddhas tand som förvaras i Temple of the tooth. Britterna var på sin tid skeptiska till detta faktum eftersom tanden är ca 5cm. De tyckte det var mer sannolikt att den tillhört en krokodil. Buddhisterna är däremot övertygade och hyser inga tvivel, som bevis har de ju Buddhas fotavtryck på Adam´s Peak som är ca 1 m stort, så då är ju proportionerna rimliga…

Andra intressanta platser man kan besöka här är Rock cave tempel med bl.a en grotta innehållande en 14 meter lång sovande Buddha uthuggen i sten, Tea plantations och Pinawalle där de har Elephant Ophanage. Sistnämnda väl uppskattat av vår son Sid.

God Jul

Sidi o Elefanterna !!!

Äntligen här!!!

Efter lång förberedelse och ett år efter beviljad mfs bar det äntligen iväg. Tänkte först åka i september men ändrade planerna till december vilket visade sig vara ett lyckokast. En ljuvlig tid att åka både för klimatet och även för att det infaller många trevliga högtider och festligheter under denna tidpunkt. Dock var vi inte beredda på att julfirandet var så sort här. Hade räknat med att skönt kunna slippa ifrån allt vad jul hette, men bedrog oss då den första sång vi hörde var just en julsång…. lankeserna börjar fira jul redan första december. Vi har redan hunnit med en galen barn julfest. Härligt ändå med tanke på att jag reser med min fru och vår tvååriga son. Vår resa började med nöd och näppe från ett snökaos hotande Sverige. Hann väl iväg nån timme innan det var försent. Mellanlandade i Dubai där vi spenderade två dagar hos en vän som jobbar där. En märklig upplevelse på många sätt. Detta populära resmål med allt i mega överdrift, men ändå fascinerande för en byggingenjör förstås. Vi bodde på palm jumeirah imponerande att man kan på så kort tid kan skapa och anlägga denna konstgjorda ö. I staden fantastiska komplex av skyskraper och köpcentra med gigantiska akvarium eller varför inte en skidbacke inomhus ? Det ena överdådiga kontorshuset efter det andra. Det är väl just det att människor som bor här är här för att jobba hårt och roa sig sent. Ett frosseri i lyx där man som västerlänning eller med rätt ursprung kan tjäna väldigt bra. Men det hela har också en grym baksida med människor som blir lurade hit i tron om att få arbete med en mycket högre lön än de normalt kan få i sitt hemland, så att de kan skicka hem till sina familjer, men som istället blir rena slavar. De berövas sina pass och blir skuldsatta. Arbetsgivare lurar dem att låna till boende och sätter dem i en skuldfälla. I Dubai får man inte vara skyldig pengar, då får man inte stanna i landet. Arbetsgivaren löser då skulden och eftersom  de också har passen kan personerna inte heller välja att lagligt lämna landet. De har blivit arbetsgivarens egendom tills de arbetat av skulden som i de flesta fall aldrig kommer att försvinna. Tragiskt för många människor som är i denna situation.

Människor i Dubai ler inte ofta. Allvarliga ansikte möter en på metron, där det råder en otrolig ordningsfascism. Men rent och fint förstås. När vi äntrade flygplatsen och ställde oss i in-checknings kön till Colombo möttes vi helt plötsligt av fullt av leende människor. Alla var hjärtliga och man kände en varm glädje, vilka underbara människor, detta kändes helt rätt 🙂 Anlände ett par timmar senare 20121212. Måste vara början på något gott nytt inte undergången som många tror… Hade dagen innan bokat boende en natt i södra Colombo, det enda vi hade ordnat innan, det är alltid bättre att improvisera. Dock visade vårt hostel sig vara nåt helt annat än man kunde se på internet. Jag är absolut inte känslig och brukar alltid bo på de enklaste ställen, man brukar ju ändå bara sova där. Men detta kändes både otryggt o väldigt skitigt. Aja efter ett tag hittade vi nytt boende på ett gammalt hundrafemtioårigt hotell för en billig peng.

Att 121212 skulle vara ett tecken i glädje visade sig också då en inbjudan från min kontakt på Lanka Rain Water Harvesting Forum, Ms Tanuja, damp ner i inboxen. En  training course där olika personer engagerade i vatten frågor och hållbart byggande under fyra dagar skulle få både föreläsningar och göra olika workshops i just mitt ämne Rain Water Harvesting Systems.  Guidade av både experter från Sri Lanka och Indien. När jag först kom dit kände jag mig lite mal placé, som att komma in på ett FN-möte där alla sitter välklädda samlade kring bord med var sin mikrofon. Men vilket varmt mottagande jag fick av dessa underbara människor. De kan absolut det där med att hålla en hjärtlig glad stämning, vilket man inte blir bortskämd med hemma när det gäller mina föreläsningsupplevelser. Till och med när kursen var slut och en ceremoni med besök av landets utbildningsminister närvarade, så var stämningen avslappnad. Väl medveten om att även detta land har en våldsam historia av krig och massmord som sträcker sig ända fram till nära nutid, så hävdar jag ändå att Sri Lankas invånare har en mentalitet fylld av värme och glädje.

Känns skönt att fått en bra start på mitt fältstudiearbete. Glatt överraskad av hur välorganiserade och kunniga alla verkar vara.  Har fått många nya kontakter på företag och organisationer som jobbar med detta. Men nu håller vi helg och utforskar Colombo. På måndag är det dags för ett besök i Negombo på Forumet och planera olika projekt som jag kan besöka. Spännande !!!

Anders

Barefoot café Colombo                       Metro Dubai