Rurrenabaque är stället att skriva uppsats på. Eller möjligen inte. Vid 10-tiden börjar det bli så varmt att vi svettas i skuggan och koncentrationen sipprar långsamt ur oss. Efter lunchtid är det tryckande hett. Vilket betyder att det smartaste draget är att gå en promenad genom djungeln för att efter någon halvtimme komma ut på en öde sandstrand som ligger omsluten av regnskogens träd och berg. Att sen slänga sig i den svalkande floden får hjärnan att vakna till liv igen. Men framförallt är det en lisa för själen.
Här har verkligen morgonstund guld i mun. Vilket jag vanligtvis sällan upplever då få saker kan få mig upp ur sängen tidigt på morgonen. Vet inte hur många soluppgångar jag planerat att se, de flesta har jag i alla fall missat. Men här är det annorlunda. Jag vet inte om det beror på att Alex är en riktigt morgonmänniska, eller att jag inte längre känner det som jag missar allt det roliga om jag går och lägger mig klockan 10 på kvällen, kanske är det ljuset i det här landet som lockar upp mig. Vilket som är det något jag nu börjat uppleva, la madrugada, gryningen. Här i Rurrenabaque är det något alldeles speciellt då dimman vandrar ner från regnskogen över staden, människor börjar vakna till liv och hettan har ännu inte lyckats tränga sig fram. Just nu läser jag Haruki Murakamis bok What I talk about when I talk about running. Väldigt inspirerande och jag inser nu att detta är tiden på dagen då jag skulle kunna börja umgås med mina benmuskler igen efter en alldeles för lång paus. Både jag och Alex saknar yogan men ingen av oss orkar riktigt ta tag i det här. Hettan är för påtaglig och bikramyoga är ingenting vi ser vitsen med.
Människorna i den här staden upptar också mycket av vår tid. Vår couchsurfer-host Miguel har tagit oss under sina vingar och öppnat upp sitt hem för oss. Hans familj är underbar. Lillasyster fyllde 11 idag och självklart var vi inbjudna på kalas. Bolivianskt barnkalas bestod av tårta, empanadas och hysterisk inspelad födelsedagsmusik. Miguel har även introducerat oss för andra gringos som bor här, vi hänger i deras kollektiv ibland och tänker att det var ett bra beslut att inte flytta in där. Det är alldeles för trevligt och vår prioritering hade lättare landat i umgänge än studier. En snusande bolivian som bott många år i Norge har fångat vårt hjärta, hans mor äger den bästa restaurangen i staden och hon har definitivt fångat våra magar. Hemmagjort yoghurt och cassava-inbakad ost slinker lätt ned.
Men med uppsatsen då, jo, det går framåt. Analysen börjar sakta träda fram och vi inser att vi kan vårt material ganska bra vid det här laget, vi har ju trots allt levt med detta ämne i x antal veckor och månader nu. På ett sätt känns det konstigt att sitta i en liten by i regnskogen där vattnet rinner ur kranarna samtidigt som vi mentalt befinner oss i en annan del av landet där kylan har börjat ta över staden och människor lever ett hårt stadsliv utan adekvat tillgång till vatten och sanitet. Men vi håller huvudena kallt och fokuserar så gott vi kan. En morot är vår planerade djungeltur med stadens galnaste guide. Varje gång vi träffar honom blir jag nervös för han hoppar runt å å spottar ut ord och ljud, som en sprattlande fisk på land. Vilket han också är, djungeln är hans liv och staden gör honom stressad. Vi tänkte därför lägga våra liv i hans händer om ett par dagar. Vi får se hur det går. Fram tills dess fortsätter vi skriva, bada, analysera å njuta av detta paradis som börjat bli vårt hem.
