Jasenko och alla andra, nu ska vi prata om offerrollen

Igår träffade jag för mina första informanter på en organisation som jobbar med alla möjliga frågor, jättepeppande och roligt. Träffade dem genom två andra tjejer från MAH som också är i Cochabamba så nu känner jag mig lite lugnare inför projektets utveckling. Yay!

I alla fall. Något som slagit mig här när jag lyssnar på rasistisk och högertillvänd diskurs är hur pass många av de använda argumenten jag kan känna igen från Sverige. Ja, jag vet, rasismen är densamma världen över men också: den är ju verkligen densamma! HUR obehagligt är inte det? Har verkligen slagits av hur övergripande den rasistiska strukturen verkligen är och det slog mig i ansiktet som en sverigedemokrats järnrör. Det kändes en stund fruktansvärt deprimerande att höra se och inse att man kämpar mot något så enormt och samtidigt så abstrakt och luddigt. Men det gick över och jag blev arg istället, som sig bör.

Det var i detta mode som jag läste Lawen Mohtadis miniintervju med Jasenko Selimovic efter hans svar till Jonas Hassen Khemiri. Jasenko är rädd för vilken riktning Sverige går i. Så långt är vi överens. Men han menar istället att vi tenderar att skylla ifrån oss på allt och alla och spela offer istället för att klippa oss och skaffa ett jobb. Helt plötsligt är vi inte så överens längre.

I Bolivia är strejker och blockader två frekventa metoder i all typ av kamp. Man är inte rädd för att för att inte vara Den Goda Medborgaren som bidrar var dag till samhället utan skiter i det och säger ifrån istället när man ser orättvisor eller diskriminering. Reaktionerna från reaktionen (hehe) är oftast ett fnysande, ett suckande och ett snack om varför man inte bör vicitmizarse (göra sig till offer). ”Vad vi de ha nu då? Alltid ska de bara ha och ha, och aldrig vill de jobba”. I denna diskurs blir ju all typ av kamp alldeles skrattretande.

Samma ton för Selimovic fram i sin artikel. Sluta skyll på massa strukturer, de är ändå bara navelskåderi, jag har minsann klarat mig i Sverige så då kan alla göra det! Se på mig, hur långt jag har kommit med hårt slit! Han gör oss till och med tjänsten att visa vilka andra som bär offerkoftan och som inte tar sitt eget ansvar; ”Ungdomar, övertygade att polisen hatar dem, att de aldrig bereds utrymme i samhället. Romer, som inte kan ens hyra bil. Äldre. Samer. Katoliker. Svarta. Muslimska kvinnor. Funktionshindrade. Hemlösa. Tornedalingar. Överviktiga. Landsbygdens folk. Transsexuella. Anorektiska. Afrikaner.”

Med enkelhet för vi campesinos, indigenos, cholitas, cocaleros eller bara generellt pobres till denna lista. Ja, jag är fortfarande lite skrämd över hur enkelt den rasistiska diskursen kan appliceras i olika delar av världen med det enkla utbytet av offersubjekt. Men Selimovics meddelande är fortfarande: Sluta klaga, mina fellow svartskallar!

Jodå, Jasenko. Jag kommer att klaga. Klaga, väsnas, göra motstånd, blockera, strejka och om och om igen uppmärksamma all jävla skit som finns runt omkring oss. I motstånd och kamp är ingen ett offer. Där är vi alla medvetna varelser som istället för att ta emot spott och slag vägrar acceptera någon underlägsenhet. Det är nog så långt bort från en gnällig klagosång man kan komma. Och nej, Jasenko, att påstå att rasismen är strukturellt och genomsyrar Sverige såväl som andra länder är knappast navelskåderi. Det handlar snarare om att förena sig men andra människor i kamp världen över som också vägrar finna sig i de påklistrade egenskaper rasismen så gärna vill lägga på dem. Gå nu och käka en god middag med Erik Ullenhag och gläd dig åt Den Fria Viljan så fortsätter vi med vårt.

3 svar på ”Jasenko och alla andra, nu ska vi prata om offerrollen”

Lämna ett svar till Alexandra Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *